Socialtjänsten har nattjour och står på Centralen.

James-Bond– Det pågår en mänsklig tragedi och det är upp till Europas regeringar att stiga fram och ta tag i den, sa Daniel Craig nyligen i en intervju. Jag tänkte inte skriva om invandring men sedan såg jag Craigs uttalande samtidigt med Stockholms stads satsning för asylsökanden. Så, en gång till.

Ingen 007 som rycker in och hjälper oss? Så besviken jag blev. Kan vi lösa problemen i Syrien, Afghanistan, Somalia, Nigeria med flera genom att deras befolkning flyttar hit, till oss och till EU? Alla vill flytta till Europa som hittills sörjt för sina medborgare och uppnått hög välståndsnivå för de flesta. Speciellt de yngre männen söker sig till Europa. De hade säkert behövts i sina hemländer. Kvar blir de som inte kan eller har råd att flytta.
Att avsluta krigen och förstörelsen i dessa länder är långt borta. Hur och varför är för invecklat för mig att diskutera, det finns andra med bra analyser vilka dock inte har löst några problemkomplex. Islam har en nyckelroll i flera trätor.

Så, vems ansvar är att hålla de flyende vid liv?

Tar Sverige ansvar? Ja, vi är det ansvarstagande landet, ändå in i kollaps. Ingen kan skylla på att vi inte jobbar dagarna i ända för att hitta något att lösa den bostadskrisen som kom med asylsökanden. Vi anställer folk, 500 annonser var ute nyss.  Vi petar i budgeten och skall låna pengar för att klara omsorgen av de nyinkomna. Vi höjer förstås skatten. Vi gör mycket utom att bygga några nya Linköping eller Gävle som behövs nu. Nyheterna i TV handlar mest om invandring. Alla tidningar bidra med flyktinghistorier. Vi alla är inblandade på någon sida av immigration.
Alla andra problem i landet är lösta. Eller bortblåsta?

Socialtjänsten har nattjour och står på Centralen ifall det dyker upp någon ungdom från ett annat land och behöver boende och resurser. Det låter behjärtansvärt och alldeles galet.

index
I vanliga fall jobbar man på Sergels torg med att möta ungdomar i riskzonen för kriminalitet och missbruk. Nu är det ovanliga fall som gäller. De senaste månaderna har den mesta av ungdomsjourens verksamhet flyttats hit till Centralen. Personal har funnits på plats nästan dygnet runt, och just nu är man sju personer. och slutar strax efter midnatt då det sista tåget från Malmö ankommit.
Jobbet vi gör här är väldigt viktigt. Barnen som kommer ska få ett bra bemötande och kunna känna sig trygga…
Förutom socialjouren finns personal från polisen, Migrationsverket, Röda korset och socialtjänsten på plats på Centralstationen.

Sju personer som plockar upp andras ungar och polisen som inte hinner med vardagsbrott hjälper till. Nog är vi snälla.

Jag funderar lite folkrättsligt om vi har rätt att behålla andras barn. Barn, alltså inte vuxna män. Inte dessa män som alldeles med blotta ögat kunde placeras i gruppen vuxna män – för man är väl vuxen vid 18 och garanterat vid 30 – vilka borde söka asyl som vuxna och inte tillhöra gruppen ensamkommande barn. Men, vi tar hand om 30 åriga män som påstår sig vara 17 med nallar och dygnet runt omsorg. Placerar dem i skolan med våra barn. Daltar med dem som vi skulle dalta med våra treåringar.

Hur ids dessa män leka barn? Är fördelarna så stora att man nästan stoppar nappen i munnen för att få hjärtan att blöda hos godtrogna svenskar. Skrattar de åt oss? Skriver hem hur lättlurade vi är? Die dummen Schweden i en ny tappning.

Om dessa ensamkommande är minderåriga barn med vilken rätt behåller vi dem här från sina föräldrar/närmaste släktingar? Har de rymt från hemmet? Jag rymde en gång (var dock bara 5 år) men polisen tog mig hem igen fast jag sa att jag skulle resa långt bort med min väska och en liten peng i handen. Gör vi rätt när vi tror på barnens historia och ålder, placerar dem till andra familjer eller ungdomshem och även byter medborgarskap för dem med tiden? De har ju inga papper med sig, så i de flesta fall vet vi inte säkert vilka de är. De har tappat sina pass men inte mobilen förstås och där finns konstigt nog ingen passkopia. Vi inbillar oss att alla talar sanning. Vi är goda eller är vi godtrogna?
Om de är minderåriga barn och ivägskickade av sina föräldrar borde inte deras hemländers myndigheter ta hand om dem i stället oss? Vet inte, jag är ingen människorättsjurist bara en väldigt undrande person.

Vad skulle hända med ett svenskt barn, 12 år, som dyker upp i Kabuls flygplats och ber om asyl? Jag tror att Ambassaden skulle kontaktas och ungen skickas hem och socialtjänsten möter på flyget? Familjen skulle utredas om sin lämplighet som vårdnadshavare för barnet. Eller placerar Afghanistans myndigheter rymlingen någonstans på landsbygden till en annan familj?

Nu står myndigheter på Centralen och många andra ställen kan jag gissa och väntar. Jag trodde att socialsekreterare hade alldeles för många ärenden på sin post. Att de var överhopade på grund av sin position som samhällets städgumma. Vad än som går fel – droger, barnmisshandel, ekonomi, ungdomar på glid för att ta några exempel – hamnar det på knäet hos någon redan överarbetad handläggare. Det har ju larmats hela tiden om socialtjänst som inte hinner med, har vakanser, sjukskrivningar, oerfarna nyutbildade som inte orkar med tunga ärenden och får inte handledning av äldre erfarna arbetskamrater.

Jag undrar vad är det som händer? Har Socialtjänsten äntligen fått de resurser deras uppdrag behöver när de kan stå på perrongen och vänta på tågen?
Har Socialtjänsten passerat de snåla tiderna? Har personalproblem blivit lösta och ekonomin i balans? I min ganska välskötta kommun låg Socialtjänsten på minus, men det är kanske bättre på annat håll? Om det är så är jag väldigt glad. Jag har upplevt de snåla tiderna då man förgäves ringde Socialtjänsten i jakt på en handläggare till en gravid missbrukare som bodde på gatan. 25 % av mina patienter var bostadslösa och flera var minderåriga. Men det var tio år sedan. Nu är det alltså annat? Kommer svenska bostadslösa också räknas som hjälpbehövande idag, uppsökas, förses med boende, stöd och pengar eller är våra egna behov undanträngda när de godhjärtade politikerna försöker rädda världen?

Jag kan förstå att detta väntande är förebyggande så ingen försvinner direkt till kriminalitet. Men om man har rest ensam utan hjälp runt halva världen behöver man ingen välkomstkommitté. Då hittar man till Migrationsverket ändå. Någon service och goda råd hur man uppträder och hittar har de säkert fått från smugglarna, vilka tog redigt betalt för sina tjänster.

En elkänslig klient i skogen – mitt fall på socialbyrån.

Uppdatering 21/1 – 2015. Kan inte låta bli en uppdatering av denna historia nu när jag läser att våra skattepengar går till de elöverkänsliga. När Socialstyrelsen delar ut bidrag till olika handikapporganisationer får Elöverkänsligas förbund ut drygt 1,7 miljoner kronor årligen. Detta trots att elöverkänslighet inte är en diagnos. Vilka andra icke diagnoser räknas som handikapp och får pengar? Vet inte. Vet du?

Men nu till min elöverkänsliga klient på socialbyrån.

Kan någon komma, grät hon i telefon.

Det var sorgebarnet, en elallergiker som hon sa, boende i en stuga i skogen . Nu hade hon slut på ved och mat, hon frös och kände sig sjuk i kroppen. Hon stod i en telefonkiosk och hade ovan allt en punka på cykeln.

Det var min jourvecka på socialbyrån. Klockan var redan 17. Dagen hade varit hektisk. Jag ringde efter en taxi och åkte med en påse frukt, bröd och pålägg, några ljus och svängde förbi en trädgårdscenter och köpte lite ved. Jag hade kunnat bara ge en tid dan efter men visste att hon inte skulle ta sig till byrån.

Hon var i 35 års ålder och bodde långt in i skogen i en stuga utan el. Hon tålde inte det moderna livet. Läkarna hade skakat på huvudet och skickat henne till psyket. Socialtjänsten krävde att hon sökte arbete eller blev sjukskriven. Hon var utbildad med en examen från universitet. Där hade hon varit bara det man var tvingad till. Så fort hon kom till elintensiva lokaler började hjärtat banka, svetten rann, huvudvärken steg och några gånger hade hon tuppat av. Hon blev elektrisk och fick stötar från el-kontakter. Så hade det varit sedan skolåldern men hade accelererat när hon blev vuxen. Nu var livet ute omöjligt. (Och detta var på 90 talet då datorer och mobiler var oftast bara en tanke.)

Något arbete sökte hon inte längre. Pension fick hon inte eftersom hon inte var sjuk. Socialbidrag var egentligen uteslutet eftersom hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande, utöver lite matpengar när hon orkade komma till kontoret. Nu var allt hon hade förbrukat till sista vedpinne. Den lilla stugan var ett arv från en moster. Föräldrarna hade dött utan tillgångar. Mor hade varit psykisk sjuk.

Vad gör man? Hon var febrig, alldeles tydligt kroppsligt sjuk, jag var villrådig. Det var kallt, fuktigt och rörigt i stugan. Jag satt fyr på spisen, tände ljus, bredde mackor. Vi satt tysta ett bra tag. Mera te. Sedan undrade hon om jag tyckte hon var tokig.

Jag tyckte inte det. Hon var sjuk. Jag lovade skicka hemtjänsten med matlådor och be en sjuksköterska titta till henne. Hon skulle få mera ved. Sedan travade jag hemåt på den mörka skogsvägen och var helt utan idéer om hur det skulle gå att hjälpa henne.

Jag kunde ju skyffla henne till nästa i jour. Eller bevilja bara mera matlådor och ved och lasta henne till en ekonomihandläggare igen.

Jag kunde inte lämna ärendet. Vet inte varför. Jag började åka till henne ibland när tiden tillät. Vi pratade lite smått och drack te.  Hon hade ätit av den levererade maten fast hon var inte säker om det var giftfritt. Våren kom. Vi drack te och hon berättade något mer om hur hon såg på livet. Hon var säkert intelligent på sitt sätt även om det inte klaffade med livet utanför.

Det blev varmare och naturen vaknade. Det var helt underbart i skogen. Men jag måste komma till ett beslut som hon kunde acceptera. Jag tänkte avsluta kontakten till sommaren och erbjuda henne en utredning  på den  socialmedicinska kliniken. Det var nog bästa alternativet och de gjorde även hembesök.  Socialmedicinska var livlinan i många omöjliga ärenden vilka lutade mot förtidspension. Jag informerade henne lite förbigående om den möjligheten och hon sa inte nej utan mmmm.

En dag hade hon varit nästan till stan. En annan till biblioteket. En dag frågade hon om jag kunde ordna ett städjobb på kvällstid då det inte var så mycket elektriska apparater i gång. Gärna vikariat ifall hon inte orkade arbeta så länge.

Vad hände? Vet inte. Jag kastade mig över AF. Hon började arbeta med städning, försörja sig, gå till affären och köpa mat fast det fick gå fort, låna mera böcker och om ett tag var hon inte längre beroende av socialtjänst och jag behövde inte grubbla på hur jag skulle kunna hjälpa henne.

Ibland kände jag mig tom och utbränd.

Det är länge sedan jag arbetade som socialsekreterare men än faller ögonen genast på nyheter från den sociala sfären, som idag om Tyresös socialsekreterare vilka fått nog. Det handlar om flera fall av misstänkt barnmisshandel, misstänkt missbruk och psykosocial ohälsa i familjen som socialsekreterarna i Tyresö inte anser sig kunna ta ansvar för längre. Totalt handlar det om 76 ärenden varav 54 av dem har inte påbörjats inom den tid socialtjänstlagen kräver och 22 utredningar har inte påbörjats över huvud taget. De har lämnat ärendena till dem som har ansvaret: politikerna.

Det är inte bättre än när jag arbetade som socialsekreterare. Jag tror att det är värre idag. Det finns fler hjälpbehövande och mindre pengar tror jag. Nya grupper har tillkommit vilka var ovanliga på min tid, som icke svensktalande med tolkbehov vilket alltid försvårar samtalet och nya problem som hedersproblematik. Jag kunde skicka missbrukaren till ett behandlingshem medan jag tog hand om de andra fallen, idag gäller öppenvård. Jag hade en ekonomihandläggare som stod för försörjningstöd, endast pengar över normen var mitt beslut. Jag hade en chef som inte hade egna ärenden och budget sköttes av någon annan, utan han fanns till hands för oss och klev genast in vid besvärliga ärenden. Jag vet inte hur organisationen ser ut idag men de sista arbetsåren som sjukhuskurator märkte jag en förändring. Socialsekreterare fick minskad delegation, mera ärenden, mera utredningar och mindre action. Det var betydligt svårare att hinna samarbeta både för dem och för mig. ”Det kostar för mycket” var en standardutsaga när jag ansökte om hjälp i form av behandling eller stöd till mina patienter.

Som nyutbildad 25 årig socialsekreterare på en Socialbyrå läggs på dina axlar ansvar över barnens välfärd, missbrukarnas drogfrihet, bostadsproblem, arbetslösas behov, ekonomiska politikens korrigeringar, kvinnomisshandel, resursbrist, integrationsbrist … ja, alla de problem samhället genererar och människors oförmåga orsakar. Även människors felaktiga val och total ansvarsbrist blir i slutändan ditt bekymmer. Det förväntas att du är med i samhällsplanering på något imaginärt plan så behov av dina insatser inte uppstår. Som socialsekreterare är man samhällets städgumma när man ville vara en stöttande hjälpreda. Det finns inte en dag då man tänker att man borde ha kunnat göra mer. Man hinner inte fylla lagens intentioner hur väl man vill. Det kan finnas fel på strukturen men tidsbrist är det främsta hindret tror jag. Man behandlar ingen på löpande band.

Det håller inte. I Tyresö har de fått nog och de är inte de enda.

Så här kunde en av dagarna då jag hade jour se ut. Jour innebar att man tar mot det oväntade fallen och telefonsamtalen under dagen.

Kalle satt redan på trappan när jag kom. Jag tog honom med mig till rummet på en gång. Vi hade ett avtal. Klockan var exakt 8. Jag hämtade två koppar kaffe, plockade fram alkometern. Han blåste 0. Vi drack kaffet och pratade lite om framtiden. Kanske ville han åka till behandlingshemmet en månad i sommar? (När jag hade min semester.) Det var bra fiske i sjön. Han lyste upp. Han ville åka om det skedde frivilligt.

Kalle var en pensionerad alkis som supit upp pensionen – som vanligt. Nu blåste han hos mig varje dag och fick som belöning presentkort till Konsum för 30 kronor. Det var säkert olagligt att ge presentkort men det sket jag i. Han hade egentligen inte rätt till några pengar men han kunde ju inte svälta. Försökte få till stånd fullmakt för pensionen så han inte riskerade vräkning. Till att göra listan: boka plats i behandlingshemmet och tid med ekonomihandläggare.

Jag hämtade dagens journaler. Sedan var det morgonmöte och jag fick ytterligare fem nya ärenden till mina 86. Ja, ingen kan arbeta med 86 ärenden, vissa var aktiva, vissa på önskestadiet och vissa uppföljning och andra i behandling någonstans och några försvunna. Tre la jag åt sidan, två var akut. Jag var handläggare i ärenden för vuxna över 20 år men på jourveckan var det alla akuta ärenden som kom till byrån från barn till ja, vad som helst, mitt bord. Nu hade jag två ärenden med barn inblandade.

Dagen rullade på. Telefontid en halvtimme, bara ett till akut ärende som får tid på eftermiddag. Hon har blivit misshandlad igen och vill nu flytta från sin sambo. Sedan samtal till skyddskonsulenten för att planera nästa veckas fängelserunda. Vi åkte tillsammans och träffade de som friges för att kunna planera för utskrivning. Boende, matpengar en vecka och plats i kommunens gatuarbetsgrupp var budet. Några dök aldrig upp.

Jag hade bara fem inbokade klienter eftersom det var min jourvecka. S. som var schizofren, ett ganska sällsynt fall med flera personligheter, en som sjukvården inte ville ha. Behandling fanns men ingen ville betala det. Jag hade fått nej från alla håll så han gick hos mig på någon hemmagjord Sandinvariant. Men han var snäll, musikalisk, absolutist och hade delat ut sina pengar till behövande på gatan. Nu tog vi hand om pensionen. Han kom prickfritt på sina tider och mådde ganska bra. Till att göra listan: hör med musikterapigruppen om han kan få plats.

Nästa var en mor vars vuxne son slog henne i knarkruset när han pressade henne på pengar. Socialjouren hade skickat henne till mig efter lägenhetsbråk. Hon var rädd, blåslagen, bad till Gud och jag lovade en plats för några veckor i Pingströrelsens vilohem, ordnade transport och öppnade en utredning angående sonen. LVM? Till listan: leta reda på sonen under tiden modern är borta. Ring Länsstyrelsen om ev. LVM.

Sedan det ena akutfallet, en far som blivit anmäld eftersom han inte tillät sina högstadieflickor gå i skolan på grund av skolans dåliga inflytande på barnen. Han ville inte ha tolk heller utan talan fördes av en släkting. Jag vägrade skicka ut min tolk men lät släktingen tolka. Jag lyssnade på hans klagan, ställde frågor om deras liv. Hur ser de på utbildning, hur skulle det vara om de bodde kvar i landet AB? Det gällde att vara varsam. Klockan tickar. Fadern gav med sig. Vem vill gifta sig med en outbildad flicka som inte kan hjälpa sina barn med läxor? Kanske var det bäst att de gick i skolan i alla fall. Dan efter kom hans fru med en kaka och tackade. (Säkert ett fall för FI eller något, inte han utan jag.) Till listan: informera familjegruppen, ring skolan och kolla.

Lunchen frös inne. Det kom ett självmordsbrev till byrån och jouren var min. Jag ringde polisen och tillsammans bröt vi oss in i lägenheten. Ingen död person. Posthögen talade om att ingen bott där på tre månader. Överst låg hot om vräkning. Polisen skulle luska lite. Till listan: försök leta reda på mannen.

Dags att besöka 18 åringen, akutfallet, vars mor tror att han knarkar. Ungdomshandläggaren och jag ringer på och han öppnar. Tur! Han är svartklädd, tuppkam, nitar och maffig tatuering på armen. Det ser bra ut i hans minimala lägenhet, rent, krukväxter, inget märkligt i toaletten som jag lånar, men han har inga pengar för jobbet tog slut för en månad sedan och han har inte fått ett nytt. Jag ber om drogtest, inga problem. Bokar en tid dan efter för utredning om bistånd. Till listan: kolla drogtesten och kontakta AF.

Jag åt en banan och tog ytterligare en kopp kaffe och ringde några samtal medan jag väntade på nästa besök. En alkoholist som kommer eftersom frun hotar med skilsmässa. Hon är problemet, inte alkoholen. Han luktar fylla. Förslag till alkoholpolikliniken att börja med. Han vill ingenting egentligen men gör han inget sparkar både frun och jobbet honom. Vi bokar en tid på alkoholpolikliniken. Till listan: kolla om han går på alkpol. Träff med dem och frun? Barn?

Nästa känner jag knappt igen, det är en tjej som fått pengar till terapi och det fungerar. Snabbt avklarad uppföljning. Till listan: återbesök om två månader för avslut? Kontakta terapeuten.

Nästa på listan var en vräkning där familjen med två barn inte hade ansökt hjälp trots anmodan. De hade blivit vräkta tidigare och vet gången. Jag hinner inte och chefen åker ut i stället. Familjen hade redan flyttat, lägenheten var tom. Till att göra listan: vart tog de vägen?

Snabbt hembesök med en medarbetare hos ett ”sorgebarn” som snart super ihjäl sig. Det är kaos i lägenheten och vi kastar ut besökarna och häller resten av sprit i vasken. Säkert olagligt. Hon gråter och är ångerfull. Inget behandlingshem vill ha henne eftersom hon är ovillig och handikappad. Vi larmar hemtjänsten som inte har blivit insläppt under de sista dagarna. De får komma och städa upp samt sörja för matleverans till henne för pengarna är slut. Vi ger valen Antabus eller LVM, säkert olagligt krav. Antabus. Ringer sjuksystern på alkpol. Till att göra listan: boka en tid med hemtjänstchefen. Plats i servicehuset? Ta upp i behandlingsträffen.

Åter på byrån tar jag en kopp kaffe och ett kex och knackar lite på en utredning, pratar med ekonomihandläggaren och tar mot kvinnan som är misshandlad. Hon har en väska och en ettåring med sig. Placerar de hos en jourfamilj, en annan handläggare på väg hem åker med henne dit. Jourfamiljen får ta henne till vårdcentralen i morgon. Informerar chefen och öppnar en utredning. Till listan: besöka henne med en familjehandläggare.

Det ser bra ut klockan kvart i fem tills chefen kommer med en akut anmälan. Misstänkt sexuellt övergrepp på en 8-åring. Hon har berättat till en kompis som berättat till sin mamma som berättat till läraren som ringer oss. Jag grabbar tag på hemterapeuten, som inte har barn i dagis på väg ut, tar pärmen ”vid sexuella övergrepp” som talar om exakt vad som skall göras och har aktuella telefonnummer, en räddning i dessa svåra ärenden. Jag glömmer att meddela mina barn att jag blir sen, larmar vår kontakt hos polisen, en utsedd kvinna som ska ta dessa ärenden. Hon är på jobbet! Tur. Vi åker, reder ut vad som ha hänt, pratar med de inblandade, tröstar, dokumenterar på plats, bedömer att den skyldige ska hämtas till häktet men att barnet kan vänta på undersökning tills i morgon eftersom det som har hänt hände tydligen månader sedan och en jourläkare är inget bra alternativ. Hon är glad och visar oss sina Barbiedockor som leker ridskola. Inget synligt trauma? Barnets mor vill inte släppa iväg mig. Mera kaffe. Till att göra listan: läkartid och barnpsyktid genast på morgonen. Kontakta barngruppen för överföring.

Klockan 22.00 släpar jag mig hem, illamående av matbrist och för mycket kaffe. På spisen står torkad pasta och kalla köttbullar. Barnen sover. En lapp på bordet med ”mat finns på spisen, allt väl, syns i morgon”. Jag sätter på en kopp örtte medan jag äter köttbullarna. En dag på byrån är slut.

Så var mina dagar. Hur har du det på ditt arbete hos Socialtjänsten?

Sagor från verkligheten

Lina har gått i livets skola. Den började redan i magen då hon simmade i alkoholhaltigt fostervatten. Barnmorskan på MVC märkte inget eller brydde sig inte om att ställa frågan. Det fortsatte när hon föddes underviktig och gick hem med en mor som firade hemkomsten med en sup. Pappan tog flera. Lina var ett barn som lärde sig snabbt att inte vanligtvis föra väsen, men att skrika ordentligt när det gällde livet. Hon hade en storasyster som tröstade henne. Troligen var BVC och grannarna medvetna om att babyn bodde med alkoholiserade föräldrar men ingen brydde sig om det. Föräldrarna arbetade någorlunda och var ekonomiskt oberoende av dåtidens socialhjälp.

Det tidigaste barndomsminnet Lina har är en pizza. Då är hon nära fyra år. Föräldrarna har druckit några dagar. Det kanske är efter nyår. Lina minns inte, bara att det är vinter. Hon är hungrig. Det finns ingen mat i kylskåpet. Hon har inte fått mat den dagen, kanske inte dagen före heller. Vart storasystern är minns hon inte. Hon är kanske hos mormor. Lina börjar gnälla om sin hunger. Pappan fräser åt henne, men Lina ger sig inte. Då säger mamman, Lina minns det alldeles tydligt. ”Vad gnäller du för. Du är stor nog att fixa mat själv. Här har du en femtilapp. Gå och köp en pizza.”

Lina går. Det går bra trapporna ner till porten, men dörren ut är för tung. Hon får sitta länge innan någon kommer förbi och hon kan slinka ut. Varför reagerade inte den personen? Lina minns inte om det var en vuxen eller ett större barn. Hon går till pizzerian i hörnet av huset, rycker i dörren. Någon öppnar för henne. Väl inne beställer hon en pizza. Varför gör pizzabagaren ingenting? Ja, han hjälper Lina tillbaka till trappuppgången med pizzan. Kanske hade storasystern köpt pizza förut. Det kanske var ingenting ovanligt att en treåring går och köper mat själv. Duktig flicka.

Flickorna tar hand om sina föräldrar. När det är som sämst klagar grannarna till socialtjänsten och  föräldrarna gör en runda till ”torken” och flickorna bor hos mormor som också småsuper.  Fadern dör  och modern flyttar ihop med en ny man. Hon är nu förtidspensionerad. Lina avslutar nionde klass och söker inte till gymnasiet. Systern blir färdig med utbildning till mentalskötare. Hon flyttar till en annan ort och får arbete inom psykiatrin. Lina stannar, hon vill inte följa med. Systern har inte märkt att hon knarkar?

Vid arton är Lina en fullfjädrad medberoende till sin mor och dennes nye alkoholiserade man. Hon fraktar de till avgiftningen och städar upp. Hon hatar alkohol. Hon har ambulerat runt sedan systern flyttade, kommer hem då och då för att hjälpa mamman. Hon är också narkotikamissbrukare – hasch och amfetamin – och tillsammans med en äldre narkotikamissbrukare med ljusskygg tillvaro.

Var det någon av oss som undrade varför det gick illa med Lina?

PS. Historien är verklig, namn förändrad och personen har gett tillstånd att berätta hennes historia. Jag brukade ha den i mina föreläsningar.