Etikettarkiv: socialtjänst

Hårt straff? Och du som helgknarkar borde sitta i stupstock.

Publicerat av

Jag tänkte på filmen ”The Glass Castle” om en dysfunktionell familj. Far är en drömmare. Han lovar men håller inte. Han är snäll men saknar verklighetsförankring. Han har ambition men ingen uthållighet. Otaliga fantastiska löften som inte blir sanna. Barnen far illa.

Varför påminde glasslottet mig om landet Sverige och om den svenska ungdomsvården? Löften, åtgärder, samma igen, åter det som redan har fallerat, pengar…men ungdomarna knarkar, spränger och skjuter ändå. Känns som om en del av Samhället levde i en illusion om allas lika godhet, värde, förmåga, bara vi är snälla löses ungdomarnas destruktiva liv. Bristerna har bara den berömda segregationen orsakat.

Är vi snälla och förstående så betalar det sig.

Det finns en del barn som väljer annat än det vi ser som självklart för barn. Det finns diverse orsaker och egna val. De gillar inte skolan. De klarar helt enkelt inte skolarbetet. Det blir ett hinder för det vi kallar normalt liv. De vill göra vad som helst för att få den där dyra jackan och mobilen och de kriminella är snabbt på plats med sin hjälp. Status och respekt är orden, fall luckan är öppen. De barn kan inte alls räkna ut verkan av sina göranden. De är oövervinnliga. Död är bara något liksom konstgjort. De känner ingen skam, det är de andra som är korkade: polisen, lagen, Socialtjänsten, kanske även föräldrarna. Dessa killar kan vara ihop med tjejer som tycker att en hög svarta pengar är inte så farligt. De tar risken att bli skjutna på gatan, genom fönster eller sprängda i en bil. Var inte killen så trevlig kompis, läser vi sedan i media. Vilken snäll och god person var tjejen, ropar tidningarna! Ett slags glorifiering av skurkvärlden.

I dagarna har en person, idag 16 år, dömts för mord och framkallande av fara för allmänheten. Han är inte den första mördaren i ett SiS hem.

Den 19 augusti 2022 mördades en man på Emporia. Han sköts bakifrån på mycket kort avstånd med flera skott. Efter att ha träffat mannen fortsatte skotten in i en butikslokal där flera människor uppehöll sig. Några av dem var nära att träffas av skotten.
Trots beskjutningen lyckades mannen resa sig och springa bort från platsen. Gärningsmannen sköt då ytterligare skott mot honom. I samband med det träffades en kvinna i ryggen.

Jag vet ingenting annat om den pojken. Bara att han arbetar som mördare vid femton års ålder. Att någonting har gått helt fel, kanske från scratch. Hur såg betalningen ut? Vem styrde hans liv?
Jag tänker på straffet: 4 år i ett SiS hem/behandlingshem, förmodligen bland andra kompisar med samma bekymmer. Om det nu bekymrar sig unga mördare. Straffet alltså.
Hårt straff? Han borde få flerdubbelt.

Vad hinner man på fyra år när läget är så illa redan och man är bara ett barn?

Vad består behandlingen av? Vad är syftet? Hur ser livet ut vid utskrivning? Jag undrar eftersom jag känner barn som har vistats i behandlingshem/SiS hem i åratals men inte kommit ut ens med nians betyg eller drogfrihet och förstås inte fast bostad vid utskrivning.

Är inte normalisering målet? Vad är det? Hur länge tar det om man börjar från botten?
Det handlar om tid. Att inbilla sig att 3 – 4 år ger en total ny ung man är en fantasi. Vi kan inte förändra något om inte tiden finns. Öppenvård? För att lyckas i öppenvård bör klienten ha sökt själv, tvång fungerar sällan om det inte finns en hållhake, knappt då heller. Kriminella barn fungerar inte med deltagande i vård några timmar i veckan. Det är för mycket luft mellan besöken.

Det ska vara lås på dörren. Kriminalvårdens lås inte Socialtjänstens öppna dörr.

Om behandling inte lyckas? När släpps en våldsperson ut för att åter gå till kriminellt liv? Bra fråga. Vi kan inte förvara de missanpassade för evigt.
Kanske bör vi erkänna att våra behandlingsmetoder brister. De är inte anpassade för kriminella barn från klaner och grupperingar vars syfte är att tävla om knarkmarknaden och makten över ett bostadsområde och härska även med död. Inte heller för utländska ”arbetsgivare” som styr per mobil.

Det är skillnad på Kriminalvårdens domar och LVU. Det finns barn som vistats i behandlingshem/SiS från 15 år tills de är 21 på grund av missbruk eller icke adekvat beteende. Behandlingen kan ha börjat redan före 15. Dessa har inget tidsbestämt ”behandling” utan det kan förlängas tills tiden för LVU tar slut vid 21. En jämnårig mördare vet när han är ”färdigbehandlad”. Driver du knarkhandel och mord kan det ge max 4 år. Är du en med trassligt liv ger det hela din ungdom. Det finns inte förutbestämd slutdatum. Känns fel och misslyckat.

Det 14 år gamla barnet som hittades mördad i Nynäshamn nyligen hade en far som försökte tala vett till honom och hindra sin som att vara med ett kriminellt gäng. Men Socialtjänsten välsignade inte det utan placerade pojken till ett mer tillåtande hem. Fadern var ska jag säga för tydlig. Pojken är mördad nu. Vems skuld är en bra fråga. Fadern hade rätt – fast inte i det här landet.

Är inte personen svensk kan han förstås välja att återvända med sin familj. Har livet inte fungerat här kan det funka bättre i hemlandet som har en annan mer direkt kultur. Det är mer än sorgligt att ha utvandrat till Sverige och allt går åt helvete. Att behöva begrava sitt skjutna barn – hur skulle du känna om barnet vore ditt?

Att Socialtjänsten ska omhänderta fler kriminella barn tror jag inte på.

Hur som helst, frågan har varit akut, är akut och Regeringen bör snabba på. Nu gnäller också sossarna men Sverige är väldigt mycket deras S-produkt. Kanske borde alla politiker hålla mun tills de uppriktigt ber oss ursäkt för sina politiska synder.
Fast jag tror att situationen inte går att vända på länge. Vi behöver något radikalt utan ömma tycka synd om tankar.

Jag har också undrat över de olika religiösa ledarna, vad är deras insats för församlingens förlorade barn? I min ungdom länge sedan var en präst moralisk ledare som väl kunde hjälpa föräldrarna, finnas bi i sorg och glädje. Det var en annan Värld.

Och du, ”en vanlig” arbetare som helgknarkar. Tänker du någonsin hur du är en bärande bricka i våldsvågen?

PS. Fler unga kan behöva tvångsomhändertas på kort sikt på grund av den grova brottsligheten.
Camilla Waltersson Grönvall (M), socialtjänstminister säger i Ekots lördagsintervju.
– Långsiktigt så är målet att färre ska tvångsomhändertas men i den situation vi befinner oss nu så är det så att vi behöver rädda barn undan kriminella nätverk, säger hon.
Så just nu ska fler omhändertas?
– Vi behöver sätta gränser och säkerställa att de här barnen inte far illa och då kan LVU vara en sådan åtgärd, ja.

Min fackliga icke karriär var kort men innehållsrik.

Publicerat av

Jag har gjort en offentlig protest två gånger i livet. Den ena gällde Metallarbetarförbundet och Socialdemokraterna. Jag har säkert protesterat och gnällt flera gånger men dessa två blev liksom mer värda.

Den första handlade om Metallarbetarförbundet och sossarna i början -60 talet.. Metallare var då 300 000 starka medlemmar med Åke Nilsson som ordförande. Alla metallare förväntades vara sossar. De var ju arbetare. Jag anställdes som svarvare, första kvinnan på platsen. Nej, jag har inte utbildning till svarvare. Någon visade mig maskinen, tittade på ett tag och sen var jag i gång. Lönen var bra. Jag har aldrig tjänat så bra som då. Jag hade gärna fortsatt länge men blev sjuk av metalldammet allergisk som jag var.

Så, jag återgick till restaurang efter ett halvt år och sämre lön. Jag läste in studenten samtidigt. Och sedan i Universitet.

På min första dag som svarvare kom fackrepresentanten och gav mig ett papper och en medlemsbok. Man fick tre dagar på sig att skriva under medlemskapet. Om inte, var ens anställning över. Jag skrev på i sista minuten efter att ha studerat vart pengarna skulle gå. Jag var inte mot fackförening i sig men jag ville inte betala för sossarna. Jag fick inte rösta och på den tiden skulle inte invandrare vara med i partier och aktivera sig politiskt.

Det var då det. Idag kan du rösta utan medborgarskap i Kommun/Landsting om du bor här och behöver förstås inte ens kunna svenska.

Så jag begärde nedsatt avgift. Jag som utlänning skulle inte betala för ett politiskt parti. Det handlade om princip inte om några kronor.

De andra finnarna började också gruffa.

Resultatet blev någon krona lägre avgift. Vi behövde inte betala för Socialdemokraterna. Hur de löste det vet jag inte.

Jag var nog en bitch. Vissa tyckte jag skulle bli fackrepresentant. Men jag har alltid haft svårt med att följa fåren, oavsett vart de går.

Det är länge sedan. Det var sossarnas guldålder med nära 50% av de röstande. Medan 2018 låg S på samma nivå 28,3 %som i början, Andrakammarvalet 9011 med 28,5%.

Idag sparkar facket folk från förtroendeuppdrag om de inte har rätt partibeteckning. LO rustar för val och skall använda miljoner av fackets pengar till att behålla S i makten.

LO är en organisation för S, en som trakasserar sina medlemmar. LO ser inte skillnaden mellan en fackförening och ett Stödhjul. Men, visst kan S ha en egen fackförening bara de går ärligt ut med det. Här är vi alla sossar, andra är inte välkomna!

25 år senare och en herrans massa poäng från Universitet. blev jag övertalad att gå en facklig utbildning och blev fackrepresentant och förhandlare för Socialtjänsten i en kommundel. Jag förhandlare både för SACO och Kommunal för ingen av kommunalare ville göra en insats. Mina medlemmar var mina arbetsgivare. Jag förhandlade fram bättre skrivbordsstolar, mer personal, en dagcenter, behandlingshemsplatser, bostäder för hemlösa. Jag hade koll på min stadsdel, vilka behov fanns och presenterade det för politikerna. Jag larmade redan då om fattigpensionärer, oftast kvinnor. Jag föreslog koloniområde för arbetslösa invandrare. Många av de dåtida invandrare hade varit bönder i sitt hemland. Det blev en senare, efter jag hade slutat.

Lönenivån var redan beslutad i Stockholm. Kanske kunde det bli några ören till i den kommunala lönetrappan. Anställda hade få möjligheter att påverka sin lön.

Jag lyckades få utökad delegation för handläggare och ett system per dator – nymodighet – där vi själva kunde se till vår budget. Det var faktiskt vi, socionomer, som kunde Socialtjänstlagen, inte Kommunpolitiker som hade andra jobb och några timmars information om den då helt nya lagen. Ordföranden på vår stadsdel var en metallare. Jag ringde honom om något beslut var komplicerad och vi tog en kopp kaffe och resonerade om alternativen.

Han försökte värva mig till annat än facket, sossarna alltså.

Så fel kan man bedöma människor.

Nej,ingenting var min förtjänst, jag var bara den som gick med önskemålen och ibland pratade omkull de politiker som hade pengapåsen. Då, på -80 talets början med en ny Socialtjänstlag fanns önskan att ta bort fattigstämpeln och ge rättigheter hellre än allmosor. Socionomer var viktiga för Kommunen och skulle vara med även i Samhällsplanering.

Sedan flyttade jag. Fick ett drömjobb. Genast efter det krymptes delegationen för handläggarna. Kortvarig framsteg alltså. Pengarna började sina. Nya bidragstagare kom, de som hade svårt att hitta arbete i en stad där fabrikerna var nedlagda och politikerna drömde om annat. Turism kanske. En ny multikulturell värld som de kunde titta på utifrån.

Jag meddelade mitt fackliga intresse i det nya jobbet i det stora sjukhuset men det var en sluten SACO grupp som inte behövde någon.

Den person som skulle förhandla för vår avdelning besökte oss aldrig. Hon hade knappt en aning om vad vi gjorde. Vi var en väldigt udda speciell enhet. Jag gick ur facket så småningom och började förhandla själv min lön vilket gav mer än fackets förhandlingar, i stället 335 kronor 1800, vilket orsakade mina arbetskamraters utträde ur facket. En orsak till var den facklige ledarens hemliga lön och förmåner vi började tycka var för mycket.

Mina fackliga ambitioner var nu som spår i sanden. Bortblåsta med nästa våg. Men, jag minns än blommorna och tårarna när jag slutade min fackliga icke karriär.

För vems skull finns fackföreningar och vad är deras primära uppgift är nog en bra fråga. Speciellt idag. Det dyker upp nya fackliga alternativ för LO folk. Kanske är det en risk på sluttande plan att sortera medlemmar efter partifärg?

Frisörterapi

Publicerat av

Som socialsekreterare tyckte jag att ärenden med kvinnomisshandel var svåra. Vuxna kvinnor kunde ju Socialtjänsten inte lyfta ut ur hemmet om det inte fanns så grav missbruk att akut vård var aktuellt. Kvinnan hade en egen vilja. Det fanns ingen lagparagraf för det. Om kvinnan inte vittnade mot mannen var rättegångar också väl så lönlösa.

Att rädda någon från ett förhållande man själv bedömer som dålig går sällan. Även det usla är ett val tills det inte längre existerar några. Jag brukade säga att misshandel hemma är en misslyckad tvåvägskommunikation. Det fick jag alltid skit för. Även kvinnor slår eller använder psykisk verbal misshandel, det är inte bara män som misshandlar.

Att bli misshandlad och fortsätta leva ihop är komplicerat. Dessutom är det oftast kvinnan som ska gå, bryta upp. Som jag skrev en gång borde den som misshandlar alltid dömas till fotboja och hindras att vara på den orten den misshandlade bor. Ska vi säga hålla sig 100 km från? Grymt? Inte alls. Enkelt? Inte det heller för vill den skyldige skada offret kan man ju använda ombud.

Den som misshandlar och döms för det ska flytta eller utvisas. Varför ska offret behöva börja om? Varför ska barnen ryckas upp?

Men, i alla ärenden jag hade både hos socialtjänst och som kurator flyttade kvinnan. Men ibland hände oväntade saker.

Jag blev larmad till ett par. Grannarna ringde Socialtjänsten för de hade hört gräl. De hade inte råkat se kvinnan på några månader så de var oroliga.

Jag ringde på. Egentligen skulle vi vara två i sådana besök men just då var det överflöd av arbete så jag gick själv. Jag ska genast säga att besöket blev inte enligt regler eller professionellt alls. När jag slutade på byrån stor det i mitt tjänsteintyg att jag var effektiv och modig. En finare omskrivning av att icke följa regler?

En man öppnade, välkomnade mig så glatt, ropade till hustrun att de fick fint besök.

Mannen skyndade sig att ordna kaffe. Kvinnan avstod från att prata med mig. Hon satt bara alldeles tyst i ett hörn utan ansiktsuttryck. Kvinnan satt inte med oss, hon sa sig dricka senare. Under tröjan och på armarna skymtade blåmärken. Hon drog halslinningen uppåt. Det såg ut som hon hade förlorat en hårtuss.

Hon var en oattraktiv kvinna på utseendet. Överviktig. Slapp. Kläder som var utan form och alltför slitna. Håret i testar med en kal fläck. Hon hade inte gått ut på flera månader, sa maken. Hon behövde passas upp, minsann. Hon var lite svag. Han tog hand om henne. Han erkände att ytterdörren låstes när han gick till jobbet. Hon var så vimsig och kunde gå vilse så hon hade ingen nyckel.

Mannen var snygg, vältränad, välklädd. Han hade ett bra jobb för en statlig myndighet. Han tränade, spelade tennis. Hon satt och stirrade i taket och lät sig bli slagen.

Båda två var i övre medelåldern. De var ett udda par. Allt verkade sjukt. Var kvinnan psykiskt sjuk? Vilken nytta hade de av varandra? Det fanns många frågor men inga svar just nu. Jag ville kalla på polisen men insåg att det inte skulle fungera. Hon skulle inte öppna munnen. Det gällde att tassa i ullstrumpor.

Jag ville ta kvinnan med mig till sjukvården men hon tackade nej med klar, hövlig mening. Jag tryckte på. Hon sa: min make tar hand om det, jag är väldigt klumpig och ramlade i trappan.

Det fanns två trappsteg. De bodde i bottenvåningen med direkt utgång till gården.

Jag kom ingenvart. Så jag talade om för maken att jag skulle skicka en sjuksköterska för henne, blev hon inte insläppt så skulle hon komma in med polis. Om jag fick så mycket som en viskning av att frun behandlades illa blev det polisutredning. Jag nämnde min kontaktpolis som var kriminalvårdschef i stan. Jag ringde faktiskt honom sedan för råd men det blev för sent.

Jag meddelade dem att jag skulle besöka dem igen snart och att utredningen skulle behöva minst fem besök. Jag skulle ringa och ge dem tiden då sjuksköterskan kunde komma.

Mannen sa javisst, ni är så välkomna.

Jag frågade vad kvinnan ville, utöver att jag försvann. Jag väntade envist. Till sist sa hon att hon skulle gärna gå till frisören, men hon orkade inte.

Jag sa att en frisör kommer att besöka henne, jag ringer om när.

Det fanns inget mer att göra just då. Men jag kunde ta med en polis om jag inte blev insläppt. Vi brukade göra hembesök ihop när det behövdes.

En distriktssköterska blev insläppt. Hon bokade också en tid på Vårdcentral för kvinnan. Hon sa kallt att vissa prover kunde tas bara där. Kvinnan nickade. Mannen sa vänligt att han skulle köra henne dit.

Jag skickade en frisör till henne med batteri av hårvårdsprodukter. Eftersom kvinnan hade inga inkomster förde jag räkningen till kontot om förebyggande insatser. Jag ville inte gräla med maken. Det visade sig vara rätt. Förebyggande alltså.

När jag besökte paret nästa gång var det hon som öppnade. Jag besökte dem ytterligare en gång. Sedan skedde en överraskande utveckling.

Nästa gång var hon borta. Hon hade flyttat och sökte skilsmässa. Mannen var arg och nedslagen. Så otacksam hon var. Han skyllde inte på mig. Men nu skulle han leva när hans dumma fru var ur bilden. Han var lika vänlig och hövlig, kanske mer insmickrande mot mig som vid första besöket. Det kröp i mig men jag sa lika vänligt att min manlige arbetskamrat fanns för honom om han behövde någon att prata med. Jag lämnade numret och tackade nej till kaffe. Han hörde aldrig av sig.

Kvinnan ringde mig. Hon bodde hos en släkting i en annan stad. Hon hade inte velat säga något innan hon var långt borta från mannen. Hon sökte arbete men det var svårt i hennes ålder. Kanske blev det förtidspension. Hon hade varit sekreterare där hennes nu fd. make arbetade men slutat när de gifte sig. Hon var då 40 år och det var hennes första äktenskap. Han hade varit gift förut men hon hade aldrig träffat henne.

Hon tackade mig. Jag hade gett henne ett nytt liv.

Vad fanns det att tacka för? En frisör och en distriktssköterska.

PS. Bilden är en frisyr från en operaföreställning och har inget med innehållet i inlägget att göra bara en dekorativ funktion.

PS. Kvinnan gav medgivande att använda hennes fall i undervisning men båda två är döda idag.

Skicka tillbaka importfruarna …

Hemland Sverige?

Publicerat av

Historier från ett skymningsland.

Jag är på landet i en stuga vid havet. Det svenska Samhället visar här en solig, trevlig, lugn sida. Mitt normala liv i en Stockholmskommun med dagliga skjutningar och våld är långt från mig för ett tag. Det är så lugnt här. Människorna har semester eller har valt att bo här året runt. De grillar, fiskar, odlar grönsaker, promenerar och umgås med varandra. Det är långt till närmaste tätort genom många vägskäl. Ingen orkar ta sig hit och bråka.

Den andra verkligheten är på tidningssidorna. Läser jag inte dessa är Världen god och ondskan långt borta.

Verkligheten tar semester om man håller sig från Internet. Jag har svårt med det. Jag har alltid varit nyfiken på Världen från den dagen jag kunde läsa rubrikerna i morgontidningen.

Jag såg nu en rubrik: svenska IS familjer snart hemma i Sverige. Den väckte frågan: vad är en svensk person och vad är hemma? Tidningarna använder ordet ”familj”. Det känns så mjukt, stackars familjer, små barn, oroliga föräldrar i ett skitläger. Offer.

Hemma i Sverige. Låter som om dessa kvinnor hade hamnat i fötterna på ett krig helt ofrivilligt, lik överfall på en semesterort. Vad är hemma för dem? För IS medlem är det nog ingenting annat än en seg dröm idag. IS paradiset har kollapsat. Nu vill kvinnorna tillbaka till Sverige, få lägenheter, daghem, skola, sjukvård och bidragen de förkastade.

Undervärdera dem inte. Integration är en fantasi, ett politiker ord som bara finns på papper.

Jag vill inte integrera mig med IS världsbild. Och de har inte velat integrera sig med min.

UK drog kallt medborgarskapet av en som deltog i andra länders – Syriens – krig genom IS. Det är väl även för svenskar olagligt att delta i krig för något annat land än just Sverige? Men i jämlikhetens land Sverige ses kvinnor som naiva offer.

I oktober 2020 gjorde UD det första officiella konsulära besöket till lägren i nordöstra Syrien. UD gjorde då orosanmälningar för barnen där enligt Socialtjänstlagen till den svenska Socialtjänsten.

”Grunden för orosanmälningarna är att miljön som barnen lever i, och har levt i, har en stark negativ påverkan på barnens psykiska och fysiska hälsa även om inget barn är akut sjukt”, skriver UD:s presstjänst.

Nog så sant. Barnen har det för jävligt eftersom deras föräldrar sket i barnens bästa. Frankrike har försökt rehabilitera ”IS barn”. Det var inte enkelt, milt sagt. Jag tvivlar på att Sverige är mer lyckosam.

Har Sveriges Socialtjänst ansvar för barn i andra länder? Gäller det alla barn som har svensk anknytning? Kanske Världens alla barn? Även semesterfirande föräldrar som söp bort pengarna, andra som har emigrerat men hamnat i svårigheter, dumbommar vilka inte räknade ut konsekvenser, biståndsarbetare som hamnade i krig?

Sverige ska ta hand om sina medborgare, vart än de är. Då åker UD och räddar folk?

Nej. Åker du ut ska du se till att ha resurser som försäkringar och egna pengar. Du ska inte resa till länder dit UD avråder dig från att åka. Syrien är ett sådant land. Ursprungligt beslut om avrådan till Syrien togs 28 april 2011, det gäller än. Eget fel om du hamnar i fötterna på ett krig.

Är jag spydig? Absolut inte. Jag försöker dra en slutsats av UDs agerande. När min familj med flera, många med barn, hamnade i ett krigsläge på ett svenskt biståndsprojekt där vi arbetade, sa UD ungefär: skyll er själva, åkte ni inte frivilligt dit.

Mycket i svensk vänsterpolitik och media handlar om vår välvilja och att göra gott, mer än eventuella personliga skyldigheter och egen vilja. Den Lutheranska kristna moralen att vända andra kinden till och förlåta hur många gånger som helst styr mycket om vår hantering av kriminella, klaner, immigration, diverse skurkar och vem vi tycker skall ha vårt hjälp. Trots att religionen är död i Sverige följer de flesta svenskar dess regler instinktivt. Vi tycker hellre synd om folk än ställer ens normala krav på uppförande.

Vi är så humana att vi går under.

Är allt egentligen vårt eget fel? Vi lyckades inte visa det i Sverige bosatta IS anhängare att livet i Sverige är bättre än att vara våldsverkare i Syrien. De åkte med svenskt pass, vissa fick även sina sociala förmåner skickade till det nya hemlandet. Är inte det acceptans?

Vi hade noll koll.

Har vi kontroll över vilken väg vi väljer för vårt land och vilka konsekvenser det ger är en bra fråga.

Kommentarerna avstängda.