Föda barn och bli mor – en ojämlik historia.

Utvalda

Politikernas klagan på nyförlösta kvinnor gör mig förbannad. Ordet jämlikhet kläms in i allting, som graviditet och förlossning, där inget jämlikhet finns eller ens hör till.

Föräldrapenningens delning är ständigt under diskussion. Om modern till ett spädbarn tar ut flera dagar än fadern av föräldrapenning påstås det ske en rejält negativ utveckling för moderns arbetsliv. Icke jämlikt delad föräldraledighet kraschar arbetslivet, lönen, pensionen och så den heliga jämställdheten för kvinnor.

Så märkligt viktiga är just dessa få månader för kvinnors hela arbetsliv. Totalt är föräldrapenning 480 dagar för ett barn varav 390 dagar i sjukpenningnivå och resterande 90 dagar 180 kronor per dag. Alltså, 480 dagar totalt är riskzonen för ojämlikhet.

Så kan det inte vara.

C lovar 50 000 kr av skattemedel till par som delar föräldraledigheten minst 60/40. Idag står det 70/30. Jag tycker 70/30 är strålande bra. 50 000 brutto är bara kaffepengar idag.

Just de dagar som inte delas jämt står tydligen för kvinnors lägre anknytning på arbetsmarknaden och till lönetappet enligt många politiker, nu speciellt C. Inte valet av utbildning, val av arbete, dålig löneförhandling och egen vilja, inflyttade kulturers seder samt den föraktade biologin. Kvinnor är ju gravida och föder barn, inte män, max i undantagsfall efter partiellt könsbyte från en kvinna till en man. Jag vågar också påstå att kvinnor står oftast närmare sina späda barn än männen.

De späda barnen är som sagt hinder för jämställdhet. Kvinnor stannar hemma för länge. Det har sina normala förklaringar men det känner inte politiker till. Kvinnor kan känna psykisk behov av att ta hand om barnet de nyss födde. Kanske få tid att återställa kroppen efter nio månaders graviditet. Det är påfrestande ibland att vara gravid. Någon kvinna som säger mot? Kvinnor kan till och med amma länge. Pumpa på jobbet är hedervärt så den jämlike mannen kan ge flaska, inte att amma hemma. Löneutvecklingen kan ju krympa med varje mjölkdroppe.

Så, det är barnets första år som sinkar arbete, jämställdhet och lön för att inte tala om pension, men bara för kvinnor. Män som är föräldralediga får medalj?

De återstående 17 åren i ett barns liv är helt fria från att drabba jämställdhet. Måste inte vi göra något åt det också? När kommer kvotering för VAB och föräldrabesök i daghem, BVC och skola? Får man extra betalt för det också om föräldrar delar exakt rättvist?

Är det med en sedel i handen politiker försöker lösa olika problem, riktiga och påhittade? Svaret är nog ja idag.

Det finns än personer som tycker att mammor oftast är mer lämpade att ta hand om de små barnen. De gammalmodiga alltså.

Mamman bör inte lämna ifrån sig barnen under de tre första åren, sade Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid Sahlgrenska akademien vid Göteborgs universitet. Män förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlar ur led. De låter barnens huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan, sade hon vidare och konstaterade: De flesta män är inte lämpade att ensamma ta hand om små barn.

Jag kan instämma i att kvinnor har en stor fördel – sedan flera tusen år – men inte så hårdraget som Dahlström. Jag har träffat flera fina pappor och många hjälplösa också. Vi är bara djur och i djurvärlden tar honan hand om barnen och i bästa fall hanen bidrar med mat. Visst, människor är mer utvecklade – är vi ? – men än är kvinnan gravid och det sker en psykisk utveckling mot moderskap och hon har därför oftast övertag i början med barnet. Män brukar hänga efter i den processen. Kvinnor har en fördel orsakad av sin biologi.

Det finns ingen jämlikhet i en graviditet, förlossning och den första tiden efteråt.

Att se barnafödandet och amning som ett jämlikhetsproblem i stället en biologisk bestämning är galet. Att se män som extra mammor i stället just fäder med behov att skydda sitt barn och sin kvinna är befängt. Om naturen hade avsett oss att vara lika hade vi dubbla organ och alla kunde både befrukta sig själv och föda barn utan att behöva en partner.

När försvann symbiosen och de tre magiska första åren i ett barns liv? Kanske med ökad välstånd och de möjligheter två löner i en familj gav? Då försvann de gamla psykologiska utvecklingsförklaringarna från barnens liv och vi lät dem falla i jämlikhetens namn. Någon annan, som daghem, skulle fostra de små barnen. Jag tror inte det är överlägset sätt.

Jag vill att mamman får minst 9 månader för sig av föräldraledigheten. Någonstans där börjar symbiosen avklinga och babyn kravla iväg från henne en stund. Graviditet är 18 månader brukade jag säga i mina föreläsningar. 9 månader i kroppen och 9 utanför. Jag fick alltid applåder i den punkten, även från män. Igenkännandet var stort.

Men, det var då det, före kvoteringar, genus och allehanda fejkfeminism.

Jag tycker inte heller att barn som inte än kan tala och uttrycka sina behov skall vara i daghem. Att ha ettåringar i daghem räknar jag som felbehandling, ur deras utvecklingsnivå. Dessutom saknar ca 40% av personalen i förskolan adekvat utbildning. Där saknas politikerinitiativ med löneutveckling för utbildade.

Det finns åtgärder som skulle gynna kvinnors arbetsliv. Det saknas intresse hos politiker att höja värdet på typiska kvinnojobb, speciellt de inom Kommun, omsorgsyrkena. Se bara på äldreomsorgen och barnomsorgen. Det kanske blir så att ingen i framtiden vill ha omsorgsjobb om anställningsvillkoren inte förbättras och utbildning samt svenska blir krav?

Slopa också flerbarnstillägget helt. Det är otidsenligt.

Staten borde lägga ut för kvinnan (eller ska jag säga den födande personen) ett års pensionsinbetalning beroende på hennes inkomst innan graviditeten, förutsatt att hon tar ut någon föräldrapenning. Max för 2 barn.

Vi bör också sänka arbetstiden generellt så vi hinner med våra barn och även de gamla. Många arbetar ihjäl sig. Fast då måste även de som inte arbetar utan lever av bidrag hugga i.

Skattenivån är också för hög. Rensa bort onödiga utgifter. Inga rosa enhörningar och meningslösa myndigheter.

Låt familjerna besluta själv om sitt liv och vården av sina barn. De är ju experterna.

Man anar ett slags förakt från olika skribenter och politiker mot kvinnor som tar hand om sina egna barn, i ren Myrdals anda. Familjen är inte längre den grundläggande enheten i Samhället. Staten ropar efter daghem, fritidsgårdar, skola, socialtjänst, språkförskolor, polis och behandlingshem för barnuppfostran. Orden mor och far och deras ansvar hörs sällan och absolut inte den äldre generationen..

Det känns att något är på glid.

Och – skulle inte invandring rädda våra pensioner? Det har framförts från politikersidan att utan omfattande invandring sinar pensionspengarna? Pensionsräddarnas intåg. Hur blev det? Tvärtemot eftersom spädbarnsmammor jagas till jobbet?

Barnafödandet är lågt i Sverige. Ändå råder det vintrigt klimat mot våra allra minsta.

Till minnet av en stark kvinna.

Utvalda

Min mor skulle ha fyllt 106 år idag, om hon var i livet. Hon dog 2011 strax före sin 95 årsdag.

Hon var dotter till en dåtida storbonde och skomakare. Idag skulle gården vara en hobbyjordbruk. Hon hade 6 syskon. Familjen var ansedda medborgare i byn med en egen kyrkbänk.

Hon gifte sig under kriget. Dagen efter vigseln åkte maken till fronten och de närmaste tre åren sågs de endast några gånger. Han krigade. Hon såg till att vardagen fungerade, från tillverkning till hopp. De finska kvinnorna klev fram och ingen kan säga att de inte gjorde sitt. Jämlikhetsdiskussionerna var ganska obefintliga. Praktiken var beviset över så kallad jämlikhet.

Mor var utbildad sömmerska. Hon sydde både i fabrik och hemma på beställning. Senare bytte hon till tegelbärare på byggen. Det betalade sig bättre. Hon var en feminist i praktiken. Hon blev fackföreningsrepresentant på bygget fast hon var den enda kvinnan. Jag är säker på att hon bad före fackmöten. Både hon och jag bar också ut morgontidningar. Hon för att bättra på ekonomin och jag för att kunna gå i flicklyceum som kostade.

Mor och far fick tre barn utöver mig som adopterades under kriget. Hon var släktens matriark. Hon hade kontroll över varje födelsedag i släkten. Hon gav julpresent till tidningsbudet och postutdelaren. Dörren var alltid öppen för den som behövde en stunds stöd. Hon bad för oss alla varje kväll.

1950- talet och något därefter var den hoppfulla tiden då allting blev bättre för många av de krigströtta. Så även för henne.

När far blev sjuk stannade hon hemma och tog hand om honom. Han dog efter några år vid 67. Mor återvände aldrig till arbete men fanns till hands för alla som efterfrågade hennes hjälp och stöd och även som kontaktperson genom Kommunen och insatser i församlingen.

Mor var både kristen och laestadian till den grad att det var ibland opraktiskt i det vardagliga livet, även om hon var väldigt praktisk person. Man gör vad man måste, men Gud bestämmer. Söndagar var vikta för Gud. Vårt hem gav nattlogi för predikanter och missionärer. Jag har träffat flera av de stora från Afrika och Kina. Men jag förlorade tron på Gud före konfirmation. Det räckte att jag sjöng i kyrkokåren som förste sopran. Det var min religiösa insats.

Det tog tid innan mor accepterade min brist på tro. Det var nog först när jag började arbeta som socionom och hjälpa de behövande. Det var Guds arbete det med, sa hon. Vi fann ett slags acceptans. Vi hade telefonkontakt och skrev kort. När hon blev äldre åkte jag till Finland några gånger per år för storstädning och annan hjälp för henne. Min bror och hans fru stod för den mesta kontakten eftersom de bodde nära henne.

Sin allra sista tid bodde mor i ett äldreboende. Hennes så robusta hälsa hade börjar avta. Benen och och även hennes skarpa minne krånglade. Hon var trött. Hon dog av åldern men i läkarintyget står lunginflammation.

Ingen person kan dö bara av åldern i det organiserade Samhället.

Hon hade sina mindre goda sidor men om de döda talar vi inte illa om. Hon var en arbetarkvinna som strävade mot bättre framtid för sina barn. Hon litade på Gud och Regering. Det är något vi nutida har har gett upp med. Vi väljer annat, kanske Internet, att lita på.

Efter hennes död har släkten splittrats. De yngre har sina liv och sina vänner. Släktbanden är inte längre så viktiga. Kanske är Facebook kontakten. Ingen har idag en egen kyrkbänk där alla samlas på söndagar.

Tiderna förändras. Inte alltid till det bättre. Mor var född under det första Världskriget, gifte sig under den andra, fick se enorm teknisk utveckling, förändringar – både goda och dåliga – i Samhället. Hon upplevde Guds avgång och pengamaktens definitiva ingång. Hon dog när kriget i Syrien har börjat och förföljelsen av kristna ökar i Egypten och Världen.

Jag minns mor som en arbetsam, bedjande, hoppfull kristen. Hon vore helt omodern i dagens Värld.

Bild överst: Nyförlovade.

PS. Gratulerar bloggvännen som fyller år på samma dag. Blommorna är till dig.

Familjen är den enda som består.

På eftermiddagen den sista söndagen i maj var det tomt vid kaffebordet i  matsalen. Bara två kvinnor och några män kom eller hämtades till kaffet klockan 14. Kvinnorna drack kaffe i sina lägenheter med anhöriga. Det var ju Mors Dag, den stora besöksdagen i Servicehuset.

Jag la märke till den ena kvinnan, vi kallar henne Alma. Hon hade ju en skara barn och barnbarn. ”Är det ingen som har besökt dig”, frågade bordsgrannen, den enda kvinnan på avdelningen helt utan barn.

Alma fräste nästan. ”Mors dag är väl varje dag.” Hon tittade ut i väntan hela kvällen. Hon kontrollerade telefonen. Var det något fel? Anhöriga brukade ju komma tre gånger om året. Mors Dag. Födelsedagen. Strax före Jul. Kanske dög någon upp under sommaren.

Detta tre – gånger – besök – system är inte unikt. Flera anhöriga gjorde så. Men ingen hörde av sig till Alma denna Mors Dag.

På tisdag kom ett barn och några barnbarn på snabbt besök. De sa till mig som hade kvällspasset: ”Det var så fint väder så vi åkte till landet allihopa över helgen. Hon trodde väl inte att vi skulle komma?”

Vad säger man till det? Fint väder hinder? Var telefonen trasig? Fanns det ingen plats i någon bil för henne? Kunde ni inte besöka henne före Mors Dag då om det var så nödvändigt att alla åkte till landet? Kunde ni inte komma oftare, ni är ju så många? Men  som anställd säger man inget utan ler och hämtar en vas till blommorna.

När besökarna hade skyndat sig iväg kom hon med blommorna och ställde de i matsalen. Hon ville inte ha de. Anhöriga hade skyllt på arbete och hon genomskådade dem direkt.

89 år, barn, barnbarn och barnbarnsbarn men ingen såg henne viktig nog på Mors Dag när solen sken. Ändå sa alla att hon var en underbar mor och mormor.

Någon kändis skrev vresigt i  Expressen om sin hemska mor (det var obehagligt)  och mors dag och att han minsann inte var skyldig att fira sin fru. Frun var inte hans mor och han skulle inte fira henne. Men är det inte det man får göra så länge man har mindre barn hemma? Hjälpa barnen att fira, helst måttligt så det blir barnens firande inte juveleraraffärens. När de blir tonåringar kan de fixa allt själv bara man knuffar på lite.

Det är inte heller fel att komma ihåg sin fru som bara en mor en gång om året. Mor är inte en oväsentlig funktion i en familj. Men att kräva presenter i dyr klass är inte en tradition. Det är frukost på sängen, blommor och barnteckningar, kanske något ungefär i värde slipsen till fars dag. Gärna att andra står för middag och disk så mor har en hushållsledig dag, ifall hon brukar stå för det. Förr i tiden sjöng man också eller spelade om man hade instrument. Håll firandet traditionellt, inte kommersiellt.

Det kommer ju fars dag också. Så, du som gnäller över Mors Dag vänta dig inte några slipsar och tårta den dagen.

Jag tänkte, är det så ute att komma ihåg mor, far, även de som vi räknar tillhöriga i den närmaste kretsen, som styvföräldrar? Skall vi inte lära våra barn glädjen med traditioner som håller oss samman? Mors Dag är en sådan. Kan barn inte få fira sin mor eller far hemma, kan det hända att de inte bryr sig om att hälsa på dem i ett äldreboende på bemärkelsedagar. Det var ju inte viktigt.

Så, har du någon som ens liknar en mor i Servicehuset eller på ett äldreboende, lyft luren i alla fall i dag. En dag sitter du där själv och mår uselt när ingen kommer ihåg dig. Kanske även du får bara tre korta besök per år, om ens några.

Relationen till ens mor är förhoppningsvis mer än en dag som  man lite pliktskyldigt kommer ihåg. Vi som har vuxna barn vilka vi har en fungerande relation till, vilka kommer ihåg oss titt som tätt, kan gott slippa fira Mors dag. Vi önskar andra saker än uppvaktning på en viss dag, hjälp med tekniska prylar till exempel. Vi kan köpa själv både blommor och tårta om vi vill. Vi med utflyttade barn är redan tillräckligt firade angående moderskap. Det räcker. OK, skicka E – post kanske. Men när vi sitter i ett äldreboende är saken annan. Det kanske är sista gången.

Var rädd om din familj. Familjen är den enda som består.

Bilden överst, Grönland, Kangerslussuang