Eftersträvansvärda karriärer och kostsamma barn.

Utvalda

Dagens förlossningsvård är omdiskuterad, milt sagt. På Internet finns många som är missnöjda, med rätta också. Förlossningsvården har krympt både tidsmässigt och i antal platser, trots att befolkningen har ökat. Barnmorskorna är också missnöjda med arbetssituationen och lönen.

Synen på den gravida är idag, ska jag säga, kallare.

Länge sedan i landet Sverige var mödravården annorlunda, både sämre och bättre. På 60 – talet och före var graviditet barnmorskans graviditet. Hon kontrollerade men sa inte mycket. Var det något kunde hon meddela det i uppfostrande ton. Hon var den som visste.

Efter förlossningen – utan någon som helst smärtlindring eller pappan närvarande – låg mammorna kvar på BB tills de var feberfria och barnet nått igen födelsevikten. Vi såg knappt våra barn utöver de 5 gånger 20 minuter per dag vi skulle amma. Barnen togs hand om de professionella vårdarna. Barnen vägdes vid varje amning och resultatet lästes upp. Vi mammor grät över vår oförmåga.

Vi behandlades som sjuka personer. Febern mättes, blödning kontrollerades. Vi låg i fyrsal och skulle ligga stilla utöver toabesök. Mat serverades till sängen.

Maken, den gifta, fick se barnet genom glasrutan i korridoren. De kunde ju smitta barnen. Inga ogifta män släppes in. I min sal låg en kändis. Den privata delen, som man betalade extra för, hade varit full. Hennes make släpptes in i rummet. Han gav henne rosor och en diamantring. Skillnad på henne och oss vanliga, som kanske fick en blomma som ett biträde kom in med

Barnen var sjukhusets barn. När utskrivningen skedde var det nästan skrämmande. Jag hade knappt sett mitt barn naken så jag klädde genast av henne i taxin. Nej, några babyskydd för bil fanns inte på den tiden.

Barnadödligheten gick ner. Mammorna var fysiskt ganska ok när de lämnade sjukhuset.

Från mitten 80 talet framåt arbetade jag som kurator/terapeut med riskgraviditeter i ett stort sjukhus. Graviditeten var nu moderns, barnmorskan gjorde det yrkesmässiga och gav snälla råd. Även den blivande fadern kom på barnmorskebesök. Män var delaktiga, ibland så att mamman hamnade i skuggan. Det är faktiskt kvinnan som är gravid i kroppen och oftast också mer mentalt än fadern. Men vi var glada över papporna som kom, det bådade gott för förlossning och faderskap.Besöken hos barnmorskan i normala fall var nu betydligt färre än förut.

Mamman kunde välja förlossningsenhet i storstad – ifall det fanns plats då. Smärtlindring var allmänt. Fria besökstider, även familjeBB där hela familjen kunde bekanta sig med barnet.Tiden på BB krympte, tre dagar kanske. Några mammor gick hem även tidigare. Vissa missade då barnets tredagarskontroll och fick efterlysas genom BVC. Några kom tillbaka med bröst som stenar och bleka av för mycket blödning. Papporna hade föräldraledigt och kunde dela den första tiden med modern.

Jag uppmanade mina patienter att stanna minst till dag fyra. Dygn tre är inte så bra på grund av det hormonella läget. Gråtdagen kallade vi det – då. Amning kommer inte heller i gång genast. Det är ingen naturlag att alla kvinnor kan amma automatiskt och har nog med mjölk.

Idag skickar sjukhusen hem mammorna efter sex (6) timmar om förlossningen var normal. Varför ska de nyförlösta belasta sjukvården? Att få barn är väl ingen sjukdom! Dock har förlossningsskadorna ökat, det hände nästan aldrig på min tid med ”mina” mammor att någon ens behövdes sy.

https://data.riksdagen.se/fil/A977DA1B-6439-418F-9D9E-B2C53990BA9E

Jag tror att det tidstress de födande mammorna upplever bidrar till usla förlossningar. Får jag plats? Hinner vi dit eftersom resan är lång (förlossningsenhet nedlagd)? Vissa platser har ””föda i bilen” kurser. Klarar jag mig hemma efter några timmar? Om babyn inte mår bra, vad ska jag göra? Är det tryggare med flaskan? Amning sjunker faktiskt.1998 ammades 69,1% vid 4 månaders ålder och 2019 hade det sjunkit till 47,4%.

Det finns många frågor för en förstagångsmamma. Internet har inte alltid de rätta svaren.

Från det strikta omhändertagandet har vi nu nått den andra ändan, minimalt omhändertagande Barnmorskorna är för få. De gravida kvinnorna är bara till besvär. De belastar förlossningen i alltför många timmar. Helst ska ungen krystas ut snabbt, sängen behövs till den nästa. Moderskap är kortvarigt hemma. Lät inte föräldraledighet påverka din pension! Det är fint om papporna är hemma, Samhället uppmuntrar männen, men mammorna ska helst gå snabbt tillbaka till jobbet.

Jämlikhet mellan en man och en kvinna skall vara på topp just under barnets första år.

Det finns ingenting jämlikt i att vara gravid och föda barn, inte heller i att amma och återhämta sig. Varken fysiskt eller psykiskt. Det är bara politisk påhitt. Biologin finns. Att dela så bra det går är annat, men makens första uppgift är att ta hand om mamman. (Var det för gammalmodigt?)

Det är också betecknande i tidsandan att vi uppmanas från Myndigheter att sluta besvära Samhället med förlossningar och flera barn. Arbetsmarknads / jämställdhetsminister Eva Nordmark, går ut och informerar om konsekvenser av många barn. Hon uppmanar att kvinnor inte ska få flera barn om familjen inte kan försörja. dem. Missade hon männen? Missade hon flerbarnstilläggen och alla andra bidrag som gör att den arbetsovillige kan försörja hur många barn som helst? De svenska mammorna föder få barn. För få tyckte man ett tag sedan. Vem riktar hon sig mot?

Flera myndigheter, som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan, får i uppdrag att informera om familjeplanering och ge karriärsråd. Säger Nordmark.

Karriärråd? Är dessa myndigheter kapabla att informera om familjeplanering? Kanske skulle vi rycka upp barnmorskekårens info om preventivmedel så aborterna kunde minska? Att börja med.

Alla som kan arbeta ska arbeta. Man ska inte skaffa fler barn än man ska försörja, det är en viktig utgångspunkt. Det är därför vi ger det här uppdraget.

Exakt hur det ska gå till är upp till myndigheterna men enligt Eva Nordmark kan det handla om att jobba uppsökande eller att man informerar i samband med att man har andra kontakter med kvinnorna. Man ska också koppla på trossamfund och civilsamhälle.

Så, om du har fött flera barn kommer Staten snart och knackar på dörren och ger dig karriärråd.

I princip har hon rätt. Ingen ska ha flera barn än de kan försörja. Men Statens ingripande känns obehagligt. (Minns ni steriliseringslagen 1934-1976?) Kopierar hon Kina? Kanske ska hon åka till Egypten och ta en titt för de har haft liknande program med dörrknackning. 2 barn ska räcka. Ekonomin orkar inte mer. Viss nedgång har skett i fruktsamhet, men inte tillräckligt eftersom Egypten spanar nu efter ettbarnspolitik. Ändå, de ligger inte ens på topp i Världen. Så inte vi heller.

https://www.svd.se/a/qLM6ge/landet-hoppas-pa-farre-barn-tva-racker

Med tanke på miljö, landets ekonomiska resurser och framtida utmaningar av olika sort är kanske barnafödandet något vi får avstå ifrån. Ett barn och sedan steriliseras både mannen och kvinnan? Barnet snabbt till samhällsvård. Då förloras inte arbetsår och livet kan levas som en pensionsplanering. Karriärerna blomstrar.

Något att eftersträva?

PS. År 1999 var barnafödandet det lägsta någonsin i Sverige, 1,5 barn per kvinna. Under 2000-talet ökade barnafödandet fram till 2010 men därefter har det minskat. År 2021 var det summerade fruktsamhetstalet 1,67 barn per kvinna.

Föda barn – en helt annan historia på 60 – talet.

På grund av pandemin har sjukvården begränsningar även inom förlossningsvården. Ens partner får vara med under själva förlossningen men sedan får denne gå hem. Ingen plats på BB, ifall nu den nyförlösta kvinnan får plats där. Idag går många hem efter sex timmar. Snittade, flerbörd och de med komplikationer eller för mycket blodförlust får stanna kvar. Många är idag missnöjda när partnern inte får stanna kvar.

Sedan finns ju de som föder hemma på hallgolvet, i bilar och så. Förhoppningsvis med en partner eller anhörig närvarande men inte ens det är säkert. Förlossningsvården är inte någon paradgren. Det larmas ständigt om brister och personalproblem.

Hur var det på min tid? Graviditet var barnmorskans, inte min. Jag antog att allt var väl eftersom hon inte sa så mycket. De finesser som nu finns, ultraljud och möjlighet att lyssna på hjärtljuden fanns ju inte då. Man gjorde dock flera besök än nu. I slutet skickade barnmorskan mig raka spåret till sjukhuset med ett kuvert, men sa inte varför. Jag fick gissa. Jag hade gått över tiden, var något gul, lades in och fick några piller som skulle starta förlossningen. Jag fick en säng i en fyrsal men fick flytta till förlossningen nästa dag.

Jag hade lärt mig Lamaze – metoden av en väninna som hade fött barn i Frankrike men det föll inte i god jord hos barnmorskan. Jag var konstig. Hålla på att flåsa så där. Dessutom var jag inte gift.  Hon lämnade mig åt mitt öde och gick. Ring om det är något, sa hon. Jag fick till sist förlösa mig själv, eller ska jag säga att barnet bara bestämde sig att det var dags att komma ut utan hjälp. Jag ringde när jag lyckades få tag på ringklockan som hängde högt upp ovan sängen.

Jag glömmer aldrig barnmorskans min när hon kom in. Föda barn så där! Hon ringde efter mer hjälp. Hon var så förfärad och försökte mumla ursäkter och upprepade oavbrutet hur fint barnet var. Jag sa kallt att om barnet var skadad skulle jag anmäla henne.

Någon möjlighet att ringa hem fanns inte. Jag mutade ett biträde med en slant som ringde hem till min sambo.

När det första barnet föddes var vi, blivande föräldrar, sambor, en ganska modern uppfinning som inte passade förlossningen och BB. Han fick inte ens besöka mig och babyn. Det fanns en kontroll vid dörren. Synd var något Allmänna BB undvek. Inga lösa förbindelser där inte. Ja, jag fick inte heller se min baby sedan annat än en glimt. Barnen flyttades till barnsalen för att tas hand om av de professionella vårdarna. Vi mammor fick ha våra barn cirka 20 minuter per gång när vi skulle amma vart fjärde timme, snabbt och effektivt. På nätterna tog barnsköterskorna hand om dem. Efter amning vägdes barnen och sköterskan meddelade med allvarlig min hur lite barnet hade ätit och vad den vägde. Vi var så misslyckade allihopa och mina rumskamrater grät.

De andra, ärbara kvinnorna, fick visa sina barn till maken genom en glasruta. Min sambo släpptes inte in. Inget löst folk där inte. Till sist bad jag att få prata med översköterskan. Jag neg och förklarade att jag skulle bo med min bror som skulle ta hand om oss och jag bad ödmjukast att han skulle få se barnet. Hon veknade och släppte in honom och vi fick se vårt barn genom glasrutan i några minuter. Sköterskan hade satt en rosett på hennes hår. Vi vågade inte ens hålla varandra i handen och efter några minuter visades han ut igen. Men sköterskan sa till honom vid dörren att han var en god man som tog hand om ett oäkta barn.

Eftersom jag hade feber blev jag liggande där en vecka. Den sjunde dagen fuskade jag med termometern och skrevs ut dan efter. Sköterska följe ut till taxin och la barnet på mina armar. ”Det är nu ditt fulla ansvar, fröken”, sa hon. Då fick jag nästan ångest.

Jag har satt på extra värme”, sa taxichauffören som var van att köra nyblivna föräldrar. Jag klädde av mitt barn i taxin för att se henne. Inga barnstolar eller liknande då inte.

Den andra gången var jag gift. Även då fick männen sitta och vänta utanför under förlossningen. När de släppte in maken till rummet fast barnet var inte fött än blev jag livrädd. Något var fel. Jag visste att om de lät maken komma in var det något allvarligt. Man skulle dö eller barnet dog. Men det var inte så utan barnmorskan tyckte han skulle få vara med i slutet eftersom jag hade legat på förlossningen i alltför många timmar. Hon var så modern. Alla tyckte inte så.  De nu fem personerna i rummet ägnade all omsorg för honom, pratade och förklarade – män kunde ju svimma, även de modiga – och han fick hålla barnet efteråt.

Nu hade man infört besökstider för alla pappor oavsett vigselring, men barnen visades än genom glasrutan. Barnet låg i barnsalen utom tiden för amning och mammor fick ligga kvar uppemot en vecka. Jag visste ju knepet med termometern så…

Jag antar dock att detta omhändertagande och kontroll ökade överlevnaden både för barn och för mammor på den tiden.

Jag är glad över att barnmorskans roll är idag att finnas till för de blivande föräldrarna, inte bara för sjukvården och sin egen yrkesutövning. Att det finns smärtlindring och mammorna inte behöver känna sig som överkörda av en buss, som min väninna sa. Att maken/partnern inte är portförbjuden varken på förlossning eller BB. Att ingen ser ner på de ogifta mammorna, de är ju många idag. Men när en pandemi  – utan att vi garanterat ens vet hur det smittar  för det grälas om dropp- och aerosolsmitta – råder i samhället får man böja sig och undvika att göra saken värre.

Nu klagar mammorna att allt inte går som de önskar. Partnern får inte vara på BB, bara under förlossningen. Kvinnorna känner sig övergivna, inte sedda och mer. Ja, det är synd om dem, vill nästan skriva snöflingorna. Men alla borde göra sitt bästa för att minska smittan, även nyblivna mödrar. Att få en smittspridning på BB bland snittade mammor eller andra riskgrupper med större vårdbehov vore en katastrof. Ingen vet idag heller hur nyfödda barn påverkas om de smittas med Corona. Anknytningen till barnet raderas inte på några dagar. De fäder som förr inte ens släpptes till förlossning eller BB blev också goda fäder. Oavsett vad man påstår är modern som födde barnet det viktigaste för babyn att börja med. Speciellt om hon ammar. Och, det var hon som gick genom en förlossning i kroppen, inte partnern. En absolut unik upplevelse, inte alltid så underbar.

Livet går inte alltid som vi har planerat. Risken är att vi får dras med pandemin länge när folk inte orkar följa de få regler Myndigheter erbjuder oss som hjälp. Det ser illa ut redan med 74 898 laboratoriebekräftade sjuka varav 443 är barn under 9 år och 5526 döda. Våra grannländer vill ogärna öppna gränsen för oss. Det är tungt än inom sjukvården. Fick nyss ett meddelande av en specialist: ”Går hem. Jag har nu varit i tjänst i 4,5 dygn.” Trots att andel intensivvårdade Corona patienter går ner finns det ingen ljusning för sjukvården. Vårdskulden är omöjlig att beta av.

Vi alla bör försöka göra bättre angående smittan och skippa egoismen oavsett hur orättvist det känns.

Bild: min dotter och jag 1964.

Den realistiska bilförlossningskursen.

När jag såg i TV mamman som födde sitt barn i bilen, skar det i hjärtat på mig. Jag har ju haft en stor del av min arbetstid på MVC/BB som kurator. Jag vet hur känslosamt och skört det är att bli en mamma. En tid då man behöver bli omhuldad och känna trygghet.

Emma Andersson från Graninge födde ett barn i familjens bil. Eftersom Sollefteå BB är nedlagt skulle hon till BB i Örnsköldsvik, en körsträcka ca 122 km på vinterväg. Barnafadern körde, men de hann inte fram. Med knappt två mil kvar förlöstes dottern i bilen.

I samband med att man stängt BB i Sollefteå har blivande föräldrar erbjudits en kurs  om hur man föder i en bil. Nu har paret Emma och Jim fått uppleva det på riktigt. De hade dock inte gått föda i bilen kursen, de fick praktisera det direkt i verkligheten. Vi är kända även utomlands på grund av bilförlossningskursen. Ytterligare en sak vi kan bli utskrattade för.

Emma Andersson beskriver själv hur det kändes i ett inlägg på Facebook:

”En mardröm för mig. Panikslagen. Otrygg. Tror därför inte att bebisen skrikit eller andas. Vilket hon i verkligheten gjorde.”

Är det inte något bibliskt över detta? Det fanns inte plats… Är detta mödravård år 2017 i Sverige? Var inte vi ett välståndsland? 2015 var vi femte bästa landet att vara mor i? Räknade de kilometer till förlossningen och hur det var att nedkomma i en bil?

Jag önskar Emma Andersson och familjen all lycka till. Har du klarat av en förlossning i en bil under vintern kan du klara av vad som helst. Du är en kämpe!

Jag tänkte också på en av mina väninnor som inte fick plats på närmaste förlossning. På den tiden var det en udda händelse.

1972 på sommaren fick jag mitt sista barn. Även min väninna var gravid och hon fick sin första baby någon vecka senare.

Jag åkte in till förlossningen skickad från Mödravårdscentralen på grund av risk för komplikation. Jag fick planerad plats och barnet föddes två dagar senare. Allt väl. Min väninna hade inte samma tur.

När hon försökte åka in var det fullt överallt. Hennes make körde henne till det närmaste sjukhuset men de hänvisades till nästa. Det var fullt på nästa BB, de hänvisades vidare trots protester.  Att åka genom Stockholm klockan 16.30 en vardag var trögt men till sist kom de till Karolinska och hon födde på golvet vid ingångens klädförvaring.

Hon var chockad. Barnet vägde nära fyra kilo. Hon gick sönder. Barnet mådde bra men de båda fick ligga för observation några extra dagar. Hemma mådde hon fortsatt uselt. Så även hennes man som inte lyckades köra in henne i tid. Han kände skuld. Vad skulle han ha kunnat göra? Han fick även parkeringsböter eftersom bilen inte var parkerad på rätt ställe vid sjukhuset.

Min vän fann sig inte riktigt till rätta med barnet. Vi var ett gäng mammor, dåtidens hemmafruar även om flera av oss arbetade deltid,  läste i gymnasiet eller som jag i universitet samtidigt. Vi hjälpte och stöttade henne så gott vi kunde. Hon skulle nog ha behövt prata med någon professionell men det fanns ingen att tillgå. Läkaren på BB sa hurtfriskt: Det gick ju bra det här. Fint barn.

Det var oerhört ovanligt att man fick åka runt och leta efter plats på förlossning på den tiden. Hon var unik. Hon hade maximal otur. Att jaga förlossningsplats är bara normalläge idag, inget ovanligt.

Nu är vi där, men kallt planerat. Mammor får föda i bilen, kanske skickas man till Finland eller får ringa runt för att hitta någon förlossning som vill ta mot en. En del har 20 mil att åka, på Lyckseles BB kan det finnas mammor som har åkt 30 mil. Gör det ni, Landstingspolitiker, med värkarna i gång, gärna på vintervägar.

Det föds många barn per år, fler än några år sedan, men förlossningsplatser dras in. BB? Ja, det är mer eller mindre avskaffat, nyförlösta mammor skickas hem vill de eller inte.

Det är inte lönt att driva BB, kvinnor som föder kostar för mycket och det är ont om resurser och personal. Nyss stängde BB Sofia, privat initiativ, eftersom Landstinget betalade för dåligt. Trots protester stängde Sollefteå.  Titta på kartan så ser du hur landet ser ut i den delen. Men, något måste man spara in så direktörerna kan ha kvar sina höga löner. Och nya utgifter rinner hela tiden in.

Samhällets moral mäts i hur vi tar hand om barn och gamla, livets början och livets slut. Den moralen är på bottenläge idag. I den moralen ingår förstås hur vi tar hand om dem som behöver hjälp, handikappade och sjuka, men livets start och livets slutskede är de stora markörerna över samhällets moral. Hur ser vi på människan? Hur ser de som styr – politikerna – på de minsta och de som redan gett sitt bidrag till samhället?

Som något värdefullt eller en utgift i årets budget man kan dra in?

———————-

Socialdemokraternas och Miljöpartiets beslutade om att lägga ned förlossningsvården i Sollefteå. Politikerna motiverar beslutet med att landstinget måste spara pengar. 20 landstingschefer kostar skattebetalarna, genom löner och sociala avgifter, mer än dubbelt så mycket som sparas in på Sollefteå BB. Men så klart vill ingen av dem gå ner i lön

Madonnabild: Lucas Cranach, den äldre 1472 – 1553.

Slaget mellan brösten och flaskan.

Nu grälar politikerna igen om fördelningen av föräldrapenningen. Varför envisas mammorna, inte papporna, att ta hand om barnet den större delen av föräldraledigheten? Kan det bero på att det är kvinnan som är gravid, bär barnet i sin kropp och också föder fram barnet eller genomgå en operation: kejsarsnitt? Kan något litet skäl vara att hon ammar, vilket anses bäst för barnet? Kanske var graviditeten jobbig och förlossningen slutade med underlivsskador, inte alls ovanligt idag? Det kan hända att den blivande familjen inte alls räknade ut hur mycket de eventuellt förlorar i pension så där om 30 – 40 år ifall någon av dem tog hand om barnet någon månad mer. Inte funderar mamman i termer förtryck och pappan i beröm när de delar föräldrapenningen och försörjningen av familjen enligt eget tycke.

Politikerna lägger alldeles för stor vikt på lönearbete och för liten vikt på det lilla barnet. Det är ju frågan om barnets första år, sedan kommer 17 till innan barnet är myndig. Därefter bor många barn kvar hemma eftersom de inte kan hitta eget boende. Det finns otaliga möjligheter till jämlikhet.

Och en sak är säkert: inga familjer planerar att föda barn till daghem. Det är något ekonomin sedan bestämmer eller kanske ens eget behov att självförverkliga något som absolut inte kan vänta några år. Få arbeten förändras så i några månader att man är helt ute om man tar ut föräldraledigt. Det gäller både män och kvinnor.

Idag mår många barn dåligt och olika diagnoser vi knappt visste ens existerade sprider sig. Det är möjligt att tidigare underskattade vi problemen, men kan en del bero på vårt jäktiga liv? Vi hinner inte med barnen och det betalar sig senare men trista resultat. Barnen borde kanske ta mer tid och arbetet och prylarna mindre? Vi borde skola barnen i vardagslivet, ansvar och delaktighet hellre än curla dem med pengar, service, dataspel och hobbyer. Kan hända att även skolan skulle fungera bättre om vi hann se hur våra egna barn sköter den biten?

Det är märkligt att jämlikhetskampen förs främst på dessa två nivåer: föräldrapenning och kvotering till bolagsstyrelser. Det är de späda barnen och få stora bolag som ska stå på barriären. Effekten vore knappt märkbart. Den miljön där barnen sedan vistas är övervägande kvinnodominerad, som daghem och skola. I kommuner finns också klar delning: kvinnor på sociala området och vården, män på gatukontoret. Det är på de nivåer jämlikhet vore synligt, inte i slaget mellan brösten och flaskan.

Jag tycker att Staten ska ge fan i att peta på hur många dagar mammor och pappor är hemma med sitt lilla barn. Den fördelningen måste vuxna människor kunna göra själv utan pekpinnar från Pappa Staten. Är nu pensionsförlusten för mammor ett allvarligt problem är det lätt åtgärdat. Det är bara att Staten pytsar in lite extra pensionspengar, låt oss säga för 2 – 3 år för de kvinnor som fött barn, men max för två barn. Man kan inte arbeta som barnafödare, förr eller senare skall var och en ut till jobbet eller Arbetsförmedlingen.