Mors dag varje dag?

Alma satt sig på stolen närmast hissen för att  vänta på sina barn och barnbarn. Det var mors dag. Snart skulle hennes anhöriga kliva ur hissen med blommor, choklad och tårta. Så var det på födelsedagen och på mors dag. Hon hade redan tagit fram kaffekopparna, de med rosor på. De skulle dricka kaffe ihop. Som alltid. Två gånger i året.  Till Jul gällde andra traditioner. Då spred släkten ut sig så de kom på olika dagar en stund. Almas anhöriga hörde till dem som ibland besökte henne även om det inte var någon bemärkelsedag.

Det kom in en strid ström anhöriga på eftermiddagen. Inte hennes. Ja, det fanns någon till som saknade anhöriga så de serverades eftermiddagskaffe i matsalen som varje dag klockan 14.30. Nej, det var ingen tårta utan de vanliga halvtorra bullskivorna och ett kex.

Jag försökte få Alma att flytta på sig till kaffebordet. Till sist gav hon upp och drack en kopp.

Har ingen ringt, frågade hon om och om igen. Hon var sur.

Resten av dagen spelade hon oberörd. Det är ju mors dag varje dag, upprepade hon. Middagen lämnade hon och det var svårt att trösta henne. Vad skulle vi säga? Hon var övergiven på mors dag. Hon med tre barn, barnbarn och även  barnbarnsbarn. Alla bosatta i samma stad.

Tre dagar senare dö alla upp på kvällen. Jag sa till anhöriga att hon hade väntat på dem på söndag.

Det var så fint väder så vi åkte ut till landet, sa de.

Hade jag vågat hade jag sparkat dem på benen. Alma var ganska kall mot dem tills de presenterade en annan historia. Sjukdom. Alma berättade det till alla dagen efter.

Ordningen var återställd.

På de 2 demensboenden jag arbetade extra i var besök  snarare sällsynta än talrika .Det vanliga var de fyra obligatoriska besöken: födelsedag, mors dag/fars dag, omkring Julen och när anhöriga åkte på semester och meddelade om och hur de var anträffbara. Några gamla fick besök regelbundet. Det märktes att de var älskade personer. Men ibland var det inte omsorg utan annat. Det var oroskontroller. Någon kom nästan varje dag på kort besök och skällde ut personalen oavsett hur läget var. Men majoriteten fick knappt några besök. Anhöriga kunde också vara döda. Någon hade aldrig gift sig så det fanns inga barn eller barnbarn. Andra hade släktingar lång borta, även utomlands, så besöken var sällsynta. Är du 90+ kan även dina barn vara pensionärer och kanske i behov av egen hjälp.

Sedan fanns de som kom och tog en del av arbetet, det personalen inte hann med eller sket i.  De pyssliga fixade nya gardiner till rummet och skötte om blommorna. Någon höll hela avdelningen som sin och besökte alla. Ingen sekretess där inte. Vissa kom aldrig, även räkningar betalades genom god man. Någon gamling som var rik fick bara besök av sin advokat medan släktingarna väntade på döden.

Hela den gamlas tidigare  personliga förhållanden var fullt synliga för alla som arbetade.

Jag tror att Corona har fört oss närmare våra gamla, dock inte bokstavligen utan i tanken. Oron över hur det blir med mig själv hör jag också från flera. Äldreomsorgen har inget gott renommé längre. Vi har sett det på mer märkbart sett. Vi ser att de gamla sjuka hamnar inte på sjukhus. Pressen har nyss skrivit om det minskade antalet gamla i sjukvården trots att de är de som är sjuka i Corona. Jag tror dock att flytta de gamla runt är ingen bra sak men äldreboenden ser inte ut att ha varken kunskap eller resurser i att ta hand om de svårt sjuka. Morfin är lösningen. De gamla sköts ofta av outbildad personal som inte ens kan förstå fullt ut de gamlas språk. Vilket värde har det arbetet! Vilket sätt att värdera de gamla!

Nu har Myndigheter stängt de anhöriga helt ut från äldreboenden. Insynen är noll. Kanske kan man träffas ute om det sker säkert. Äldreboenden kommer inte att behöva oroa sig för anhörigas oro, klagan eller ens tacksamhet. (Fungerar vården bör vi tacka.) Inga kommer att kontrollera hur ens mor och far, släkting eller vän har det.

Regeringen tillsammans med Folkhälsomyndigheten och vad de alla nu heter beslutat åter att vi inte skall besöka våra anhöriga, precis före mors dag. Förbudet som skulle räcka till 1 juni blir förlängt över sommaren. Idrott släpps dock fri. Och gymnasieskolorna just när de har börjat sitt sommarlov. Smart, det ger intryck att situationen är bättre och Regeringen är omtänksam och har kontroll.

Kunde man ha haft andra medel i hemtjänst och boenden? Ja, om personalen hade getts utbildning och skyddsutrustning genast när viruset spred sig i Kina. Det fanns ju än lite tid när de första signalerna kom. Om skyddsutrustning vore normalt. Om personal skulle testas. Kanske borde man ha tagit tempen av besökare som man gjorde på vissa flygplatser? Något borde de skarpa hjärnorna vilka arbetar med smittskydd ha kommit på. Men än käftar de, om tester, om hur, vem och hur många.

Även en dumbom kunde gissa hur det utvecklas även om man inte förstod omfattningen.

Gör revolt. Nu måste anhöriga få insyn till äldreomsorgen. Hade jag en anhörig i ett boende skulle jag skita i Regeringen idag, på mors dag. Med munskydd och plasthandskar, helst även glasögon och två meters avstånd..

PS 1.

Regeringen beslutade igår den 30 mars om ett besöksförbud på samtliga landets äldreboenden för att förhindra spridningen av sjukdomen covid-19. Beslutet träder i kraft den 1 april och har nu förlängts till över sommaren.

 Beslutet är generellt. Den verksamhetsansvarige för ett boende får i det enskilda fallet medge undantag från förbudet om det finns särskilda omständigheter som motiverar ett undantag och om risken för spridning av coronaviruset är liten.

PS 2. Sannsaga från mitt extrajobb men Alma hette något annat.

PS 3. Jag har blivit firad av mina barn + dotterns make samt hunden August med 2 fantastiska matkassar, blommor, tårta, mm för att inte glömma jordgubbar. Vi satt ute och fikade, med avstånd från varandra. Tack! Det var en härlig mors dag!

Familjen är den enda som består.

På eftermiddagen den sista söndagen i maj var det tomt vid kaffebordet i  matsalen. Bara två kvinnor och några män kom eller hämtades till kaffet klockan 14. Kvinnorna drack kaffe i sina lägenheter med anhöriga. Det var ju Mors Dag, den stora besöksdagen i Servicehuset.

Jag la märke till den ena kvinnan, vi kallar henne Alma. Hon hade ju en skara barn och barnbarn. ”Är det ingen som har besökt dig”, frågade bordsgrannen, den enda kvinnan på avdelningen helt utan barn.

Alma fräste nästan. ”Mors dag är väl varje dag.” Hon tittade ut i väntan hela kvällen. Hon kontrollerade telefonen. Var det något fel? Anhöriga brukade ju komma tre gånger om året. Mors Dag. Födelsedagen. Strax före Jul. Kanske dög någon upp under sommaren.

Detta tre – gånger – besök – system är inte unikt. Flera anhöriga gjorde så. Men ingen hörde av sig till Alma denna Mors Dag.

På tisdag kom ett barn och några barnbarn på snabbt besök. De sa till mig som hade kvällspasset: ”Det var så fint väder så vi åkte till landet allihopa över helgen. Hon trodde väl inte att vi skulle komma?”

Vad säger man till det? Fint väder hinder? Var telefonen trasig? Fanns det ingen plats i någon bil för henne? Kunde ni inte besöka henne före Mors Dag då om det var så nödvändigt att alla åkte till landet? Kunde ni inte komma oftare, ni är ju så många? Men  som anställd säger man inget utan ler och hämtar en vas till blommorna.

När besökarna hade skyndat sig iväg kom hon med blommorna och ställde de i matsalen. Hon ville inte ha de. Anhöriga hade skyllt på arbete och hon genomskådade dem direkt.

89 år, barn, barnbarn och barnbarnsbarn men ingen såg henne viktig nog på Mors Dag när solen sken. Ändå sa alla att hon var en underbar mor och mormor.

Någon kändis skrev vresigt i  Expressen om sin hemska mor (det var obehagligt)  och mors dag och att han minsann inte var skyldig att fira sin fru. Frun var inte hans mor och han skulle inte fira henne. Men är det inte det man får göra så länge man har mindre barn hemma? Hjälpa barnen att fira, helst måttligt så det blir barnens firande inte juveleraraffärens. När de blir tonåringar kan de fixa allt själv bara man knuffar på lite.

Det är inte heller fel att komma ihåg sin fru som bara en mor en gång om året. Mor är inte en oväsentlig funktion i en familj. Men att kräva presenter i dyr klass är inte en tradition. Det är frukost på sängen, blommor och barnteckningar, kanske något ungefär i värde slipsen till fars dag. Gärna att andra står för middag och disk så mor har en hushållsledig dag, ifall hon brukar stå för det. Förr i tiden sjöng man också eller spelade om man hade instrument. Håll firandet traditionellt, inte kommersiellt.

Det kommer ju fars dag också. Så, du som gnäller över Mors Dag vänta dig inte några slipsar och tårta den dagen.

Jag tänkte, är det så ute att komma ihåg mor, far, även de som vi räknar tillhöriga i den närmaste kretsen, som styvföräldrar? Skall vi inte lära våra barn glädjen med traditioner som håller oss samman? Mors Dag är en sådan. Kan barn inte få fira sin mor eller far hemma, kan det hända att de inte bryr sig om att hälsa på dem i ett äldreboende på bemärkelsedagar. Det var ju inte viktigt.

Så, har du någon som ens liknar en mor i Servicehuset eller på ett äldreboende, lyft luren i alla fall i dag. En dag sitter du där själv och mår uselt när ingen kommer ihåg dig. Kanske även du får bara tre korta besök per år, om ens några.

Relationen till ens mor är förhoppningsvis mer än en dag som  man lite pliktskyldigt kommer ihåg. Vi som har vuxna barn vilka vi har en fungerande relation till, vilka kommer ihåg oss titt som tätt, kan gott slippa fira Mors dag. Vi önskar andra saker än uppvaktning på en viss dag, hjälp med tekniska prylar till exempel. Vi kan köpa själv både blommor och tårta om vi vill. Vi med utflyttade barn är redan tillräckligt firade angående moderskap. Det räcker. OK, skicka E – post kanske. Men när vi sitter i ett äldreboende är saken annan. Det kanske är sista gången.

Var rädd om din familj. Familjen är den enda som består.

Bilden överst, Grönland, Kangerslussuang

Mödrar och experter – en utveckling i modersrollen

IMG_4572

Jag mötte en mor med ett litet barn i bussen. Hon frågade om jag visste vad hållplatsen för sjukhusakuten hette. Hennes lilla barn var sjuk. Barnet hade inte orkat äta på två dagar, bara dricka. Hon hade feber 38.0 och modern var ifrån sig av oro. Barnet hade aldrig förut varit sjuk, så detta måste vara allvarligt. Några andra symptom hade hon inte hittat, men feber räckte för henne att ta bussen till akuten. Jag frågade om hon hade varit på vårdcentralen eller ringt för råd, men hon skakade på huvudet. På akuten fanns de riktiga experterna.
Det var ett underbetyg till hennes vårdcentral och barnavårdscentral.

Jag hjälpte ut henne på rätt hållplats. Jag hoppades att det löste sig. Eftersom jag har arbetat på samma akutsjukhus har jag sett oroliga föräldrar med barn i väntrummet, barn vilka borde vara hemma och få vila, vätska, värme, kanske hembesök från BVC, inte sitta på akuten i flera timmar och absolut inte åka i en buss med massa människor.

Detta möte fick mig att fundera: har vi ökat vårt behov av experter? Har vi förlorat kunskapen och förmågan att ta hand om enkla barnsjukdomar? Måste vi ha en expert på allting? Någon tar hand om barnen, någon annan styr över våra arbetsuppgifter, TV talar om vad vi skall tycka, och twittermaffian håller oss i rätt ordning, reklamen visar hur vi ska se ut och våra grannars inköp informerar oss om ute eller inne.
Hur beroende är vi av andras kunskap?

IMG_4574

Desto mer kunskap det finns i samhället desto mindre kan den enskilde människan. Nu på mors dag tänker jag på min mors kunskapsbas. Hon föddes under första världskriget, gifte sig under den andra och dog vid 95. Hon gick en sjuårig folkskola och sedan en yrkesutbildning till sömmerska. Jag är den första akademikern i min släkt med betyg från 9,5 år i Universitet. Min mor kunde det som var behövligt för arbete och vardag. Mycket av det jag lärde mig är oanvändbart i det vanliga livet och överkurs i mitt tidigare arbete. Men min mor använde sina kunskaper. Hon var uppvuxen på en bondgård. Hon kunde all arbete i ett jordbruk. Hon lagade mat från grunden, från odling till tallriken tills vi flyttade till stan och hade bara potatisland på landet. Mor sydde en stor del av våra kläder och stickade strumpor och vantar. Hon var bra på att trösta och hjälpa de sjuka. Hon gav insulin till min syster med diabetes och skötte sår som far hade efter kriget. Hon hjälpte flyktingar att komma in i samhället, några av de halvmiljon som Finland fick in under och efter kriget. Hon var kontaktperson för några gamla personer och skötte även deras ekonomi. Hon arbetade på olika ställen beroende på möjligheten till bättre inkomst. Hon var ett av de första kvinnorna inom byggbranschen.  Hon höll sig informerad om samhället och församlingen och kunde alla frågorna i vem vill bli miljonär, om man räknar bort popmusiken. Hon bad till Gud varje dag.
Ja, hon kunde vad som behövdes i livet.

Kunskapsbasen idag är våldsamt stor och få kan klara sig ens i vardagen utan andras kunskap. Jag måste slå upp både det ena och det andra. Vi är specialister på ett litet område. Vi behöver hjälp med våra egna barn och mycket annat som våra mormödrar klarade själv. Kraven var mindre och kunskapen enklare. Utvecklingen i samhället har gett oss mycket men också tagit ifrån oss en stor bit av vår självständighet. Staten, Kommunen och olika samhällsorgan har tagit över en stor del av vårt ansvar över våra liv.

Jag tror vi har förlorat något. Det min mor lärde mig genom praktiska göromål hemma som innefattade alla sysslor från potatisskalning till vedhuggning. Att bli en självständig individ, helst med en hjälpande hand för andra var målet. Hos oss, i efterkrigstidens Finland, pratade man aldrig om jämlikhet mellan män och kvinnor, man praktiserade det, ett resultat av kriget. Min mor bar tegel på byggen eftersom det lönade sig bättre än arbete i textilfabriken. Även om far kunde all hushållsarbete var nog mor den som hade överblick över livet.

Idag på mors dag minns jag det goda hon gav mig. Långt före hennes död tog jag ett beslut att strunta i våra olika åsikter om religion som livets rättesnöre – det är svårt att slåss mot Gud och Jesus – och annat vi tyckte väldigt olika om. Det är så livet skall vara, vi bör bevara de goda kunskaperna och ta vara på det den äldre generationen ger oss i form av visdom och erfarenhet samlad under levnadsloppet. Det utesluter inte att vi tar del av ny kunskap. Om den unga mamman hade haft en mormor att fråga hade hon nog stannat hemma med barnet och avvaktat i stället att ta bussen till akuten.

 En dag behöver vi de äldres kunskap, inte bara Internet.

Bilder: Min mor 1938 och 1940