I den snötäckta skogen finns frid. Inga ljud, så märkligt fast staden är precis utanför. Några människor går på de snötäckta stigarna. Oftast ser jag inga andra i skogen men idag är en solig söndag. Den bleka vintersolen är dock redan på väg under trädtopparna. Dagen är kort trots att tiden inte har krympt.
Det sista var lögn. Ens tid på jorden krymper på varje sekund. Tiden vi har arbetar sig mot nollpunkten oupphörligen fast vi inte vet – oftast – när sista stunden inträffar. Jag känner starkt av det oundvikliga slutet även om det inte finns någonting idag som talar om för mig att döden skulle sitta utanför dörren.
Vad vill jag se och göra innan det blir dock alltmer aktuell fråga. Vi ångrar inget annat än det vi lät bli att göra. Drömmar som aldrig blev verklighet fast vi sa: i år…
Jag sitter här med brev från USA. – igen – som ropar: kom låt oss vandra ihop! De vet inte hur usel jag är att vandra med andra, jag som alltid tältar långt från andras tältplatser. Jag pratar gärna med andra vandrare. Jag har i minnet flera livs historier och livsfrågor från dem jag mötte på PCT. Men att grupptälta eller gå i rad, nej det går liksom inte. Jag och naturen vill inte ha mer, annat än i små portioner.
Hade inte covid krossat mina planer hade jag åkt till USA igen, kanske. Men nu har flera år lagts till min ålder och ork. Eller är det brist på vilja? Lite feghet? Den där tanken att det aldrig blir så fantastiskt än förra gången.
Så, vad vill jag göra i år, helst snart, är en öppen fråga som ropar efter svar. Att bli en gamling på soffan passar inte mitt sinne och inte heller mina ben, än så länge.
Har du planer för i år eller väntar du på tillfället som aldrig kommer?
Bara ett ögonblick var sjöstranden lysande röd i kvällssolen. Jag lyckades ta en bild. Den nästa var mörkare. Om några minuter hade ljuset försvunnit. En blek höstnatt la naturen i vila.
Hur ofta lyckas vi fånga de sällsynta ögonblicken?
Inte bara i bild utan i göranden. Den minuten som kunde ändra hela livet eller en viktig bit av det. Ögonblicket då konsekvenserna av våra livs val är så klara. Då vi gör en avgörande förändring.
Eller låter bli.
Nu tänker jag inte på de planerade förändringarna utan då livet skriker efter förändring, en stund då vi inser att det går inte längre. Det är ofta i relationer sådant ögonblick inträder, men även i arbete, kanske i ens ekonomi och speciellt i vårt eget beteende.
Fortsätter vi så dör vi, om inte bokstavligen.
Så här i början av året gör många nyårslöften. En del har redan brutits. Den där cigaretten. Bara ett glas vin till och sen är det slut. Något som lockade i skyltfönster och budgeten var redan överskriden. Träningen som hoppas över idag. Gräl. Mer…
Men hur många har gett löften att lyssna på sitt inre, ta vara på de ögonblicken då hela vårt väsen signalerar om behovet av att rensa vårt liv?
Det är så svårt att bryta vanor. Det är ännu svårare att bryta upp från ett liv som förgör oss. Ett liv där vi aldrig är lyckliga, inte känner oss uppskattade, där våra drömmar knappt existerar. Liv som liksom äter upp oss. Det är oerhört skrämmande att inse det och sedan göra något.
Vad vill du ändra i år? Eller hör du till de sällsynta människor vars liv är exakt som du önskar? Inte en sak att förändra? Inget som skaver? Inga förhoppningar?
Gratulerar i så fall. Eller ska jag hellre beklaga? Livet är en pågående förändring, ingenting är statiskt hur än du önskar det.
God fortsättning. Ta vara på de ögonblicken som talar till ditt inre eller till och med skakar om dig. De är de som är värdefulla, inte den dagliga lunken.
Omkring Suezkrisen 1955 gjorde min skola en insats för fred och förståelse av andra länder och människor. Det var vi elever som skulle skapa fred genom brevvänner. Tanken var att vänner skjuter man inte, eller något sådant. Vi hade inte än hunnit på historielektioner till Andra Världskriget, men alla hade mer eller mindre erfarenhet av det. Någon organisation förmedlade brevvänner Världen över. Mest var det europeiska barn men även långt borta som i Mellanöstern. Varje blivande brevvän presenterades med kön, ålder och adress på en klisterlapp. Programmet riktade sig för barn i 13 – 14 års ålder som ansågs kunna nog engelska.
Jag tog en lapp utan att kolla vem. Jag hade redan en brevvän i Tanzania förmedlad genom en missionär mina föräldrar kände. Men jag skrev ett brev till den italiensk pojke som stod i lappen. Jag skickade med en bild på min familj, inte foto utan tecknad. Jag var bra på att teckna från mall och hade vunnit priser i tävlingar. Foto hade jag inte råd med.
Jag fick bara några brev, sedan dog det. Även kontakten från Tanzania tog slut. Flickan lämnade missionsskola precis före examen. Hon var omkring 16 och skulle bli lärare för de yngsta barnen. Hon försvann. Senare fick jag veta att hon hade gift sig, det var därför hon lämnade skolan. Hon fick flera barn. Om hon lärde sina barn att läsa vet jag inte.
Min ena bästa kompis tog ingen lapp men den andra började brevväxla med en pojke från Libanon, Beirut, Österlandets Paris. Då, nu är det en stad i fritt fall. Pojken skickade fotografier från sitt hem och sig själv. Allt såg ut att vara betydligt finare än våra enkla hem, ett stort vitt hus. Hon skickade också en bild till honom. Hon var söt och hade ett fint lockigt hår. De fortsatte att brevväxla. Den andra Julen fick hon ett paket. Vi tre öppnade det tillsammans. Det var ett stort block dadlar. Hon blev lite besviken.
Då kom jag på en julklapp min mor hade fått en gång från sin arbetsgivare. Det var en nysta strumpgarn. Vi tyckte att det var snålt. Men någon sa, nysta upp det och inne var en stor sedel.
Nu sa jag att hon skulle spräcka blocket med dadlarna. Ja, inne var en ring i en box, såg ut som av guld och en diamant. Hon blev lite hagalen och lät en guldsmed titta på det. Vilken dyrgrip. Sedan kom ett brev med frieri, inte riktigt utan önskan om ett löfte för båda var ju än barn. Nu började min kompis svettas. Samtidigt var hon glad. Tänk, hon var nästan förlovad, först i klassen.
Hon fick inte ha ringen i skolan. Regler över smycken och kläder var stenhårda i flickskolan. Och hon var ju än ett barn.
1958 var det oroligt igen i Libanon (läs t. ex i Wikipedia). Sedan kom ett brev från hans föräldrar. De berättade att pojken hade dött i någon strid. Hur och vilket bråk det var fick vi inte riktigt klarhet i. De skrev också att hon fick behålla ringen.
Så slutade hennes brevskrivande. Det blev ett slags trauma. Hennes far hade dött i andra Världskriget och nu detta. När hon äntligen förlovade sig på riktigt kunde hon inte gifta sig. Paret flyttade sitt vigseldatum om och om igen. Jag vet inte hur det gick. Jag flyttade till Sverige och hon skrev inga brev.
De flesta brevkontakterna i skolan hade dött snabbt även för andra. Men för vissa av oss hade Världen öppnat sig en smula. Flera av oss önskade resa – någon gång. Svårt att tänka idag att varken TV eller Internet fanns, radion hade en kanal. Det var lärare, dagstidningen, dess reportrar i Världen och böcker som förmedlade kunskap. Kanske en och annan film, de nyhetssvep som visades innan den riktiga filmen började. Missionshuset var fullt när missionären höll föreläsning med bilder om fjärran länder. Få reste än ut till Världen för bara nöjes skull. Även Sverige var långt borta. jag var den första i min släkt som reste utomlands, om kriget inte räknas.
Nutidens unga har föga uppfattning om hur deras mor- och farföräldrars liv och ännu längre bakåt var i skolåldern. Hur Världen var då, under och efter Världskriget. Det är smått obegripligt.
Bärare, Kilimanjaro.
2014 besökte jag Tanzania, safari och bestigning av Kilimanjaro, födelsedagspresent från mina barn. Den kristna missionen och deras skolor fanns nog inte längre men muslimer försökte omvända de stammar som än levde enligt sina gamla seder. Jag blev nästan chockad över hur landets utvecklingsnivå var efter så oändligt många års massivt bistånd från Sverige och Finland. Än bar kvinnorna i stan vattendunkar på huvudet och strömmen stängdes av på nätterna även i de fina hotellen. Men jämlikhetsprogram hade de, bistånd från Sverige.
Världen är öppen idag. Dock vet vi ganska lite om den vanlige människans liv i länder längre bort. Det är katastrofer och kändisar som syns. Diverse TV och Internet-program visar den västerländska nutida kulturen. Ofta är det bara skräp och ett slags dödsryckning.
Barn skriver inte brev. Lärare säger till och med att de inte kan skriva så det är läsligt.
Varför skulle de skriva handstil när mobilen finns? Jag skadade tummen i Skottland av en av dessa korkar som är omöjliga att öppna. Världens nyheter stängdes. Jag kunde inte öppna telefonen med tumavtryck. Vad var den där koden till telefonen, ett av de alla man behöver?
Flera i Samhället måste engagera sig i vården av äldre, ropar en representant för den offentliga vården. Samt du själv. Tänk efter. Kan du gå i trappor om du blir äldre? Precis som det vore en enkel sak att flytta till något perfekt anpassat för onda ben.
Om du bor i lägenhet – finns det hiss eller kommer du orka de sex trapporna för att gå ut och träffa vänner och familj? Hur vill du bo för att fortsätta kunna leva ditt liv på det sätt som du vill? Babbs Edberg, förvaltningsdirektör äldre samt vård- och omsorgsförvaltningen, Göteborgs posten, 2024-08-09
Så dumt exempel! Det finns nog få hus med 6 trappor utan hiss. Från år1960 finns krav på hiss i flerfamiljshus om fyra våningar och högre. Sedan 1977 ställs krav på hiss i bostadshus med minst tre våningar. Hur många hus kan det finnas som är äldre och har ingen hiss?
Ja, politiker och högre tjänstemän har noll koll. De vill bara yttra sig om något.
Det handlar om annat. Kostnader. Pengar. Besparingar. De gamla är dyra i drift.
Äldreomsorgen borde handla om självbestämmande, respekt för de äldre. Få den hjälpen man behöver av utbildad personal intresserade av sitt arbete, som inte behöver räkna minuter utan det finns lite luft i schemat. Att få vara en människa oavsett åldern, inte ett problem. Att personalen pratar svenska med svenska vårdtagare. Att vårdarbetare har bra lön man kan leva av. Att ordet pengar och spara inte förekommer hela tiden utan att kvalitén räknas i de äldres välmående.
Ja, det kostar. Men har inte vi alla betalt skatt under de bättre yngre åren? Lovade inte politikerna en bra äldreomsorg, kanske Världens bästa?
Det är pengar som är problemet. För få betalar skatt och för många lever av bidragssystem. Alla vill ha mer. Flera hundra myndigheter, organisationer och påhittare ropar efter skattepengar. De gamla kan gott avvara lite standard.
Vi har den äldreomsorgen vi har råd med.
Det är inget lyxjobb att ta hand om gamla, sjuka och dementa personer. Det är en fantasi att de gamla bidrar med den äldres visdom, trevliga berättelser från gamla tider och skojfriska historier. Det finns ingen tid för små samtal. De som får plats i ett boende är de allra sköraste och i mest behov av heltidsomsorg. Kontakten med de äldre där slutar med döden. Det är tungt att se folk att dö.
De flesta äldre och även yngre i behov av någon hjälp får det dock av sina anhöriga.
Flera skall engagera sig? Det finns 1,3 miljoner anhöriga som ger hjälp i någon form. Vissa heltid, som jag gjorde i nära 7 år. Kommunen avlöste mig två timmar i veckan, det sista året 4 timmar. Två timmar! Jag fick sluta arbeta, det gavs ingen möjlighet till att fortsätta. Sambon var för pigg för ett boende men för sjuk för att vara ensam hemma.
Det finns flera som har hamnat i den situationen. Livet krympte. Ekonomin likaså. Pensionärstidens frihet var noll.
Samhället gör bäst att inte kräva mer av anhörigvårdare. Att orka leva så begränsat kan bli skadligt och orsaka en till person i behov av vård. Många äldre par tar hand om varandra, oftast kvinnan och det handlar om anständighet och kanske det som kallas kärlek. Men det är tungt, fysiskt och psykiskt. Har mött personer som har gråtit av ren trötthet.
Förvänta er inte att nutidens unga börjar engagera sig som anhörigvårdare utan lön. Det är inte inne att ta hand om de gamla utan de unga har nog att ta hand om sig själv. Undantag finns förstås.
Så, när är vi gamla och ska börja räkna om vi orkar gå i trappor?
Vetenskapen idag är ganska trist. Den säger att vi åldras redan tidigt:
I den första vågen av åldrande omkring 44 års ålder skedde förändringar bland annat i molekyler som kopplas till hjärt- och kärlsjukdomar och kroppens förmåga att omsätta koffein, alkohol och fetter.
Det lät illa. Klimakteriet? Nej, det hade ingen påverkan.
I den andra vågen, den som infaller i 60-årsåldern, var förändringarna kopplade till immunförsvar, njurfunktion och omsättning av kolhydrater.
Är alla dessa hurtfriska råd om mat och motion för oss gamla egentligen värdelösa? Nedgången har ju börjat. Vissa unga är tyvärr redan i 20+ års ålder i sämre kondition än de bästa av oss gamla. Pekfingret är det som får motion. Kanske satsningar för de yngre är mer lönsamma än att tjata på oss gamla om mat och motion, Vi som dör snart oavsett kondition och rätt levnadssätt.
När blir vi gamla? Är det ett speciellt levnadsår då vi räknas som gamla? Åldern är bara en siffra sägs det. Nej, det är inte utbytbart även om vi tror att allt går byta ut, allt går att bestämma själv. Livet har ett slut som närmar sig per varje år vi lägger bakom oss. Oavsett vad vi känner och tror.
Att vara äldre är kanske känslan att livet är i stort förbi? Att vad man gör nu har föga betydelse? Att det finns väldigt lite att vänta på? Nästan alla i åldersklassen och äldre jag hade nära mig är döda sedan flera år. Cancer, bröstcancer, hjärtinfarkt, ålder som skrivs dödsorsak lunginflammation. Vi får inte ens dö av åldern, det måste finnas en diagnos.
