Knäckebröd till middag?

Vinter och kallt. Inget överraskande utan normaltillstånd på våra breddgrader. Men vår elförsörjning hänger inte riktigt med.

Att hålla rent hemma har hastigt blivit farligt för elförsörjningen. Dammsug inte när det är kallt är rekommendation från Stats TV. Att laga varm mat kan orsaka för hög belastning. TV föreslår knäckebröd och kallskuret i vinterkylan i stället varm mat. Varför låter det som en kommunistisk paradis med brist och rätt att fostra folk?

Elbrist här hemma i Sverige? Kan inte vara sant. Har vi för lite vindkraft?

De utopier MP har och som Regeringskoalitionen villigt har anammat har orsakat brist på el. Tack vare stängd kärnkraft kör vi med olja/köp utifrån som kan vara just kolkraft. En MP dröm om vind och sol, fria älvar, bort med kärnkraft och bensinfordon, köp av elcykel och elbil sa bara poff. Deras idéer om elförsörjning, industri, arbete och försörjning för att inte tala om utveckling till det bättre har kollapsat som en såpbubbla.

Landets befolkning ska äta knäckebröd och strunta i hygien. Fabriker stänger på grund av elpriser. Hur går det med serverhallar för Internetjättar när ingen har tänkt på hur de skall försörjas med el? Facebook kollapsar? Kan inte shoppa på Amazon? Vilken katastrof det vore! Vad väljer du mellan Internet och dagens dusch? Internet och söndagsmiddag? TV s goda råd eller en tallrik varm soppa och rent hemma?

Det här landet förvaltas av en Regering som alltid ligger flera steg efter verkligheten. En Regering som inte förstår vad de gör och som absolut inte kan räkna ut frågeställningen ”om vi gör så här, vad blir resultatet om ett år, två år, tio år?” ”Om vi ökar folkmängden vad behöver byggas, investeras, förnyas för det?” ”Hur sker förvaltningen av landet, med vilka medel?” Och det liksom grundläggande: hur får vi folk i lönearbete från bidragslivet?

Vi kanske inte ska arbeta för det är energikrävande utan ligga stilla i kalla rum inrullade i filtar eller sovsäck?

Jag satt genast på kaffe och varm grönsakssoppa. Vem vet när elförsörjningen kollapsar. Ska duscha också. Dammsög gjorde jag igår. Så klart har jag ett friluftskök, faktiskt två. Ett som krånglar och ett som är ny, en julklapp. Här blir det inte kaffebrist.

Jag förväntar mig att alla MP politiker och anhängare har stängt av värmen, lagar inte mat, använder inte varmvatten och så klart har de stängt av dator, telefon och TV. Ve dem om de dammsuger! Så klart skall S hänga med. De är faktiskt i Regeringen också.

Snart drar alla platt TV n igång. Det stora folknöjet Melodifestivalen börjar. Tänk om strömmen skulle gå… nej, sådan katastrof kan väl inte drabba detta arma land.

Ha en bra kväll. Det finns opera på den andra kanalen.

PS. Hoppas sidan fungerar nu efter kraschen.

PS2. Nej, strömmen höll under operan. Men nu läste jag att kvinnor var igen missgynnade i Melodifestivalen. Trots nya regler som skulle gynna kvinnor röstades de ut. Att inte folk lär sig att lyda order! Skärpning!

Jag har inget mot knäckebröd och att vara förståndig med elförbrukning, om någon misstänkte det.

Vinter och Internetvinter?

Jag såg en del förbudsskyltar under min vandring på PCT.  Detta låg på ett område där snö var garanterat bristvara, året runt.  Men det var inte snö jag tänkte på utan EUs försök att reglera Internet. Internetvinter?

EU:s nya upphovsrättsdirektiv är på väg mot en sista, avgörande omröstning i Europaparlamentet. Jag klipper bara några rader och önskar att ni läser resten själv, länkar nedan. Det finns protestlista också att skriva på.

Artikel 11, »Länkskatten«:

  • Att återge mer än enstaka ord eller mycket korta utdrag ur tidningsartiklar (eller alla media?) kommer att kräva en licens. (Exakt vad detta betyder lär domstolarna få reda ut.)
  • Detta skall gälla utan undantag. Vilket innebär att även privatpersoner, småföretag och ideell verksamhet kommer att omfattas.

Skall vi bli kriminella allihopa? Hur skulle kontrollen ske? Är uselt insatt. Visst vill jag inte att min text och bild stjäls  och hamnar i kontext jag inte kan stå för (händer det? ). Folk får gärna låna om de skriver till mig en rad om det och lägger en länk. Många av oss bloggare använder ju andras material, nyheter mm och uppger en länk varifrån. Det är ju ofta själva vitsen med inlägget. Hur skulle reglerna bedömas för det? Vet ej.

Denna bild från Aurora, vinter i Umeå.

Nu ska jag inte måla upp Internetvinter utan alla som använder någon plattform bör nog ta en titt på EU förslagen. Kan vi sitta alldeles lugnt och vänta på vad EU överheten i sin visdom reglerar och  beslutar det som bäst gagnar yttrandefrihet? Jag skrev i alla fall på protestlistan. Mitt förtroende för politiker är tämligen begränsad. Yttrandefrihet är för viktigt för att sjabblas bort..

En dags Stockholmsvinter.

Vinter på Pacific Crest Trail och den siste mannen på leden.

Vid cirka två dagsmarscher från Kanadagränsen gav jag upp, dag 160 den 9. oktober.

Vintern omkring mig var vacker. Snön lyste upp nattens mörker. Men det var kallt. Jag huttrade i tältet med räddningsfilten runt min fuktiga sovsäck. Varannan timme gick jag ut och skrapade snön från tältet. Jag gjorde det man aldrig skall göra: lät gasköket brinna inne i tältet ett tag för att sluta skaka av kylan.

Leden hade försvunnit. Den gömde sig under snön. Naturen var så tyst att jag kunde höra snöflingorna falla på tältet.

Det var inte den första natten med snöfall. Jag hade gått några dagar i snö och tältat i rejäl snöstorm före Stevens pass (bild ovan). Sedan blev vädret bättre. Jag fyllde på mat i Stehekin. Då lyste soligt höstväder men kylan smög på. När jag såg väderleksrapporten var det oroväckande.

Mark, som arbetade på Visitors Center, varnade mig. Snö och åter snö samt kallt. Dags att sluta gå? undrade han.

De två första dagarna efter Stehekin gick leden i skogen. Det kändes att luften signalerade om vintern. Men än var det höst runt  leden. Kortvarigt solsken till och med. På Rainy pass regnade det snöblandat regn. Jag segade mig uppåt i en vacker skog som glesnade till några lärkträd. Jag satt tält på en höjd där låga stenmurar skyddade lite mot vinden.

Så fort det blev skymning började snön falla. Skulle jag ta mig neråt? Jag stannade kvar och hoppades att vädret ändå gav vika, men icke. Vintern hade kommit med snötäcke över Pasayten Wilderness.

Så, på Gutthroat pass och 2023 meters höjd omgiven av det snöiga landskapet kalkylerade jag utifrån min förmåga och min  utrustning. Hade leden gått  i skogen hade jag valt att fortsätta men så var det inte. Den gick på en nästan kal höjd. Sedan kortvarigt till skogen för att åter gå upp och hålla sig på en höjd på mellan 1500 – 2000 meter. Som Kebnekaise upp och ner några gånger.

Ett till problem fanns. Jag hade inte tillstånd att gå över gränsen till Kanada. Jag sökte aldrig tillstånd för jag trodde mig inte komma så långt. Så mitt alternativ var att gå tillbaka från gränsen till en väg. Det fanns ett par möjligheter. Inget av de fungerade vid snö. Vid nästa pass, Harts pass, fanns en bilväg som var stängt under vintern. Den plogades inte utan bommades igen snabbt. Så jag skulle förmodligen ha svårt med lift ut från leden. Nästa tätort var efter 22 mile. Ja, det gick att gå  på en dag förstås beroende på snömängden. Det andra, en led ut genom skogen till en båthamn, var förmodligen också under snön. Jag grubblade. Borde jag inte vara glad att ha kommit så långt? Jag satt microspikes på skorna och började gå tillbaka. Jag tvekade en stund, gick tillbaka. Luften var klar trots snömoln. Jag kunde se långt, nästan till Kanada inbillade jag mig. Tog sedan GPS riktning och började gå från höjden tillbaka. Längre ner var stigen åter synlig.

Nere i skogen nära parkering mötte jag en vandrare, en kille i 25 års ålder jag hade träffat förut och passerat på leden. Ska du upp till snön, frågade jag och erkände att jag bröt upp.

Jag kan inte sluta, sa han. Jag måste gå till Kanada och Manning park. Hela min familj och släkt har samlats där för att ta mot mig. Föräldrar, moster, gammelfarfar… Jag kan inte sluta.

Han såg lite sliten och inte alls glad ut. Ja, vid det läget nära Kanada var de flesta av oss slitna. Jag hade mött två män efter snöstormen varav den ena gav upp först men började gå igen på den soliga dagen som jag, sedan såg jag inte honom mer. Vi var inte så många på leden i oktober. Vi två var troligen svansen av alla vandrare.

Har du stegjärn, frågade jag. Nej, han hade det inte men tog tacksamt mot mina. Jag var glad över att de passade i hans skor.

Under tiden hade vi fått sällskap av två kvinnor vilka hade gjort en liten bensträckare under sin bilresa. De erbjöd mig skjuts vart än jag ville. Killen började streta sig uppåt och jag följe med de två kvinnorna. De var genast oroliga för honom eftersom de  hade sett väderleksrapporten. Mera snö och minusgrader. Först i den varma bilen kom jag på att jag borde gett honom räddningsfilten och kanske min halvfulla gastub också.

Under bilresan mot kusten började solen skina. Landskapet med lägre berg, sjöar och skogar fick mig att längta tillbaka. Jag funderade på vad jag skulle göra nu. Kvinnorna lämnade mig i Mt. Vernon som hade en busstation och linje till Seattle. Jag stannade i ett hotell och torkade upp mina saker. Nästa natt var temperaturen – 10 C på området kring Harts pass. Jag hade gjort rätt val för mig. Visst sved det lite. Men nu hade jag några dagar kvar att spendera före flyget hem. Jag tog en buss mot havet. Jag hade vandrat genom öken, bergen, skogar, vulkaniska områden, sett sjöar och vadat vattendrag. Det fattades havet. Jag satt tält vid Deception pass camping och började gå längs stranden. Sand, drivved, gamla träd, fåglar, vågorna som slog nästan slött mot stranden.  Solen gick ner över det öppna havet. Det var fridfullt. En stund av ren lycka.

När jag flög hem från Seattle gick flyget över Pasayten Wilderness. Jag såg att vintern härskade i bergen. Det var så vackert men inget att vandra över. Jag längtade hem. Jag längtade samtidigt  tillbaka.

 

PS.Vad hade jag för utrustning? Nästa inlägg.