När jag var i Tanzania 2014 hade myndigheterna startat en vaccinkampanj. Jag minns inte om det var polio eller någon kombination för barnsjukdomar. Folk var misstänksamma. Det finns också ca 35% muslimer och Zanzibar är helt muslimsk. Röster hördes om vaccinet var halal. Vaccineringen riskerade att bli begränsad.
Då reste ”mama Tanzania” alltså presidentfrun Salma Kikwete och vaccinerade det första barnet i en by. Bilden om det fanns på tidningarnas första sida. Jag antar att hon är muslim eftersom hennes make, presidenten, är en praktiserande muslim. Det var ett smart drag. Därefter rullade vaccineringen i gång.
Salma var maka till Jakaya Mrisho Kikwete som var president mellan dec. 2005 – nov. 2015. Hon arbetade som lärare i 20 år. Hon fick tillsammans sin make i gång testning om Hiv genom att båda testade sig. Mer.. Sök gärna efter henne på Internet och läs varför hon kallades ”mama Tanzania”. Salma och maken har 5 barn och hon sitter f.n. i Tanzanias Parlament.
Är det lika smart nu med Covid vaccinet? Kända politiker lovar att vaccinera sig offentligt. Biden förstås. Pence också. Trodde mer om honom men han har kanske en baktanke som heter 2024. Macron läste jag någonstans, fast nu är han ju redan smittad. Obama och herr Clinton. Säkert fler. Misstron mot vaccinet är ju omfattande. Bra om politiker tar det först. Hoppas de får rätt vaccin och inte något annat. Vi andra kan vänta lite till och se vad som händer. Men glöm för Guds skull inte att tvätta händerna!
Politiker visar vägen? Det som kändes smart i Tanzania känns nu som freakshow. Vad tror de om oss, folket? Fostra folk gjorde man på läger i forna Sovjet eller nutida Kina. Vi som kan läsa kan också göra en egen bedömning, oavsett hur fel det blir.
De politiska kändisar som inte sätter ut sina vaccinbilder, är de då ute ur leken?
Från BBC news:
Sir Ian McKellen has become the latest celebrity to be photographed receiving the Covid-19 vaccine.
The 81-year-old star of the X-Men and Lord of the Rings films said he felt ”euphoric” to be vaccinated at Queen Mary’s University Hospital in London.
”Anyone who has lived as long as I have is alive because they have had previous vaccinations,” said the veteran actor.”
Det sista är inte sant. Så enkla slutsatser erbjuder inte livet. Dock har vacciner sparat många liv och utvecklat hälsovården men alla världens riktigt gamla har inte erhållit varken vaccin eller hälsovård. Och – även de vaccinerade dör, förr eller senare. Evigt liv finns bara för få och då genom egna minnesvärda gärningar.
Hur tänker du om Covid vaccinet? Ska du lägga in en bild med nålen i armen?
Någonstans i Tanzania fanns en skola och en kyrka mina föräldrar hade varit med att bygga i början av 50 talet. Inte bokstavligen utan genom att samla in pengar. Min mor sålde hemstickade strumpor, vantar och kanske en av hennes berömda herrskjortor. Att sy var dock dåligt betalt så hon bytte till byggarbete som tegelbärare. Jag hade en sparbössa som det stod ”Afrikamission” på.
Jag fick en brevvän från den skolan, hon var lite äldre än jag. Jag skrev på knagglig engelska men hennes var inte så bra heller. Jag skickade med i brevet bokmärkesänglar, en rekommendation av platsens sjuksköterska. Missionärer var ofta gifta med sjuksköterska, lärare eller diakon, en vanlig kombination. Flickan jag brevväxlade med var på väg att få bli en lärare för de yngsta barnen då hon försvann. Hon gifte sig i en by längre bort och fick flera barn berättade missionären när han besökte oss. Jag fick en förklaring till varför hon slutade skriva.
Någon skola fanns inte i den byn. Jag vet förstås inte om hon lärde sina barn att läsa.
Jag var 12 år när vi började brevväxla. Efter ett år uteblev breven. När jag fick en förklaring kunde jag inte begripa att någon valde att skippa skolan och bli, ja ingenting annat än en mor och säkert hårt arbetande i jordbruket. Jag visste att man fick bära vatten ofta långa vägar. På skolan fanns en vattenreservoar. På den tiden redovisade missionärer sitt arbete och visade bilder i någon församlingslokal. Sedan gick bössan runt. Kaffe och försäljning av sänkta saker sköttes av damerna i församlingen.
Detta var 50 talet. Idag skulle det kallas rasism. Att tro de svarta behövde de vitas styrning och dessutom en dos religion och psalmsång på söndagar är idag absolut motbjudande.
När jag åkte till Tanzania härom året för safari och för att bestiga Kilimanjaro tänkte jag på henne. När jag såg kvinnorna gående på de dammiga vägarna med en gul skitig dunk på huvudet på väg att hämta vatten någonstans kände jag till och med ilska. När jag läste om de satsningar vi har haft åratals som U – hjälp insåg jag det var slöseri med pengar. Hjälpen riktade sig inte till det elementära utan det var en smal krets som fick nytta av pengarna. Tanzania har varit länge en stor biståndsmottagare både för Finland och för Sverige. Jag insåg hur min mor var en jämlikhetskämpe med sina strumpor, de byggde en liten bit av en skola som borde ha gett barn en möjlighet att läsa och en bättre framtid. Flickorna kunde sedan bli lärare eller fortsätta till något yrke i stället att gifta sig alltför tidig.
Lär en kvinna att läsa så lär du hennes barn, det vet vi. Inget ont om pojkar men även idag är det kvinnorna där borta som får stanna i skiten och ta hand om barnen medan männen sticker mot bättre liv. En del av dessa män tar vi sedan hand om.
Själv hade jag planterat träd i Afrika men nu har jag fått veta att även det var fel. Det var inte till godo utan kunde till och med göra värre skada. Jag var en vit översittare dessutom. Inga mera träd eller getter eller annat, man får akta sig så de behövande inte blir kränkta. Det är dock inte de behövande som kränks utan högljudda tyckare oftast långt borta från verkligheten.
Vår bergsguide som hade två barn berättade om sitt sparmål: engelska skolan. Hans barn gick i den ”vanliga” skolan. Lärare var hårdvaluta i ett land där skrivkunnighet och bra engelska inte var allmän. Han berättade att läraren kunde skicka hem barnen när hon fick bättre betalt arbete som skrivhjälp någon dag. Nej, inte 50 – tal utan år 2014. Klassens storlek kunde vara 45 elever. Det var som på min skoltid efter kriget i Finland.
Han trodde sig inte få ihop pengarna till skolavgiften. Men drömma kan man. Ja, guiderna fick ordentligt med dricks men det räckte inte till en skolavgift. I år har turismen (bild ovan)varit en katastrof på grund av Corona. Förlusten i Afrika är hittills 55 miljarder dollar. Att bygga ett samhälle på turismen är sällan hållbart i längden, även utan Corona.
All så kallad U-hjälp som inte kommer till vanliga människor till godo är slöseri. Projekt som vi borde ha hjälpt till är inte jämlikhetssnack, inte storskaligt, inte något vi kan skryta över. Det är vatten, så kvinnor slipper bära. Det är toaletter så hälsostandarden förbättras. Det är mödravård så barnen överlever och preventivmedel så man får de barn man vill, inte reserver om någon dör. Det är uppmuntran till självförsörjning. Det är solkraft idag. Och att kallt skjuta vartenda som ens andas om terrorism för något syfte. Det sista menar jag kanske inte, önskar att de skulle självdö.
Det är adekvat tryck på Regeringar. Inga pengar till politikernas och korrumperade tjänstemäns fickor – hur det nu skulle gå.
Än går en stor del av bistånd till utbildning i någon form. Utbildning är en bra sak. Men du behöver inte högre utbildning om din dag går åt att hämta vatten.
Vatten räknas nu mera som mänsklig rättighet. Men vem är skyldig till vattenbrist? Vädergudarna eller de som lever gott på biståndspengar, terrorister som äter upp resurser eller alltför många politiker som har makten för eget välstånd?
Det finns många sätt att använda skattemedel för andra länders väl. Vi kan sluta med U-hjälp och endast bidra med katastrofhjälp under och efter naturkatastrofer. Ett alternativ är att använda medlen till de kostnader som invandring innebär och det som så fint kallas integration i strid med grundlagen. Nej, invandring blev ingen vinstmaskin. Att fortsätta ge smulor från den vite mannens bord låter inte bra idag när de vita klassas som skurkar och rasister. Dock är kristna missionärer en döende skara. Islam däremot är en växande rörelse. I Tanzania riktade muslimerna sig mot massajer berättade vår guide. Kan man tänka sig massajkvinnorna i svarta kåpor?
Black lives matters är inne nu. För vem, varför, vart och hur? Läs statistik över Afrika så ser du att det är kineser som bygger. Kanske demonstranter kunde åka och gräva vattenledningar eller erbjuda en skola som fungerar varje dag? Det finns en del att göra. Det är bara att hugga i.
Det är ganska lugnt i Tanzania. Jag har inget ”horn” mot det landet. Det är enkelt så att Tanzania är det land som på olika sätt har funnits i mitt liv utan att jag inte ens hade varit där innan sommaren 2014. Jag stödde pyttelitet på den 50 tals skola med mina surt intjänade pengar. Sedan en massa fruktträd. Min mor bidrog till missionen i Afrika hela livet. Hon var djupt troende. Dessutom levde hon som en kristen, älska din nästa så som dig själv. Det är få som gör så. Ja, hon hade sina sidor… Idag vore hon troligen klassad som en vit översittare och rasist. Hon tyckte ju faktiskt synd om de svarta. Hon föddes 104 år sedan och dog av ålder 2011. Hennes födelsedag passerade häromdagen.
Statistik Tanzania:
4,59 barn per kvinna
Vatten urban: 77.2% rural: 45.5%
Läsa män: 83.2% kvinnor: 73.1%
Kristna 61.4%, Muslimer 35.2%
PS. 4/7 Sverige måste vara en humanitär stormakt inom migrationspolitiken, skriver 233 S-debattörer i en debattartikel i Aftonbladet.
”Annars ger det en mycket problematisk signal till resten av världen. Det riskerar att bli en dominoeffekt där till sist alla länder stänger sina gränser för flyktingar”, skriver debattörerna.
Vilket Storhetsvansinne vissa har. Precis som om vi styrde flyktingmarknaden i världen och alla följe efter oss. 233 underskrifter! Vilka skrev inte under? Är de mobbade eller mobbare?
Året 2014 har gått. Vad hände? Vilka händelser minns vi? I mitt privata liv var det samma långsamma lunk som året före och före men blandat med riktigt fantastiska och häftiga upplevelser. Men låt oss börja med arets förlorade.
Årets förlorade: Utbildning
Det är inte bara den svenska skolan som ligger illa till utan utbildningen i många andra länder. Barn i Gaza kunde inte börja skolan i höst eftersom flera skolor var härbärge för krigets offer. I Nigeria kidnappades ca 200 studenter, en del av landets framtid och många andra som media inte skriver om är kidnappade och mördade. I Pakistan sköt talibaner nyligen över 132 elever och några lärare ihjäl. Flickor har svårt, om inte omöjligt att få gå i skolan på områden där talibanerna härskar. I flera afrikanska länder gifter man bort flickor redan som barn och de blir mödrar och pigor åt sina män i stället att gå i skolan. Barn på flykt från Syrien går miste om utbildning. Under Daesh finns ingen undervisning i annat än Koranläsning, till och med färgpennor är förbjudna. Båda av årets Fredspristagare har agerat i utbildningsfrågor, den ena genom att rädda barn från slaveri och ge dem skolgång den andra har blivit en symbol för allas rätt till skola. Symboler är inte nog.
Här hemma vill vissa partier ha obligatorisk gymnasieutbildning medan de inte har knep till att barnen kan klara ens grundskolan. Varje PISA mätning visar att den svenska skolan är i fritt fall. Det handlar inte om 10 000kronorsfrågan utan om kunskap och arbetsmiljö. Föräldrarna som bryr sig om sina barns utbildning försöker byta barnen till en skola där det finns någon form av arbetsro och de köper läxhjälp, men det anses orättvist. Lika usel skola för alla är modellen? Behöver vi inte begåvningarna längre?
Men skolministern lovade ju fixa den svenska skolan på 100 dagar. Hur många dagar är kvar? Det kanske bli en trollerikonst i början av nästa termin?
Årets pris: Malala Yousafzai
Malala Yousafzai fick delat Nobels fredspris. Vilken tyngd har vi lagt på ett barns axlar! Förväntan att hon skall göra det vi vuxna inte har lyckats med. Är det ansvarsfullt att göra detta? Hon slåss mot en religiös fanatism som tar livet av de oliktänkande, speciellt dem som försöker bättra på landets framtid, som skolbarn, hälsoarbetare… Hon är dock en pristagare vars aktion är fredlig till skillnad på många i detta sällskap som Obama, han som är varken fredlig eller sann.
Årets skamfläck: krig och flyktingar och kvinnor
I Sverige diskuteras flyktingar, deras dåliga integration, vad de kostar oss, vad de bidrar med och den senaste tiden även realiteter som bristen på bostäder, arbete och vissa har till och med vågar prata om antal flyktingar – volymer – vi kan härbärgera med de resurser vi har nu och vill öppna våra plånböcker för. Diskussionen är infekterat och även om det inte sägs rent ut bildas politiska allianser ändå in till Riksdagen för att stänga ut de som tänker att invandringen borde begränsas, speciellt från de muslimska länderna.
Ingen brännmärker dock islams krig som producerar de flyktingar vilka kan räknas i miljontals. När vågar vi prata om religion som ursäkt för terrorgrupper vilka drar runt och mördar folk, förslavar kvinnor och barn? Kvinnor har det riktigt jävligt i islams värld. Hörs det något från feminister?
Är det islams rening, sökande efter den rena tron som pågår nu, lämnande efter sig miljoner offer eller är religion bara ursäkt för terrorister? Inte enbart människor faller offer för islams krig utan kultur och minnesmärken. Krig är det mest miljöförstörande och resurskrävande vi har. Här gnäller man om vi inte sorterar rätt våra sopor. Proportioner?
UNHCR:s årliga rapport om flyktingsituationen i världen, Global Trends, visar att 51,2 miljoner människor var på flykt vid slutet av 2013. Det är hela sex miljoner fler än de 45,2 miljoner som var på flykt i slutet av 2012. Ökningen beror huvudsakligen på kriget i Syrien.
Årets meningslösa: Miljö/klimatkonferenser
Om alla deltagare skulle stanna hemma vore utsläppen lägre. Har de aldrig hört talas om videokonferenser? Resultaten av klimatkonferenser är inget revolutionerande. Men konferenser är roliga. Mat, dricka, rundturer, andra viktiga personer, borta från vardagslivet… Romson måste ha varit glad att slippa Brommaflygets framtid, olagliga färger och budgetproblem. De löften av USA och Kina vilka fick medierna att hurra var totalt värdelösa. Varken vi eller de kommer att göra tillräckligt för att ens nå små miljö- eller temperaturförändring. Oavsett om global uppvärmning är vårt fel eller en kombination av naturliga förändringar och mänsklig påverkan borde vi ta en ordentlig funderade över hur vi lever och drabbar miljön. Vi i Sverige är ju så duktiga, ligger i topp som trea eftersom vi importerar både mat och varor och så sätt miljön påverkas i stället i Brasilien, Kina… och vi kan slå oss i bröstet. Är det någon som tror att luddiga överenskommelser och handslag gör något?
Året har haft många miljökatastrofer. Citerar här Påven Francis i FN konferens i 19/11. ”God always forgives, but the earth does not. Take care of the earth so it does not respond with destruction”. Naturen klarar sig alltid. Gör vi det?
Årets lekstuga: Riksdag och Regering
Det är kallt och lekstugorna ute på daghem och gårdar står tomma. Sandlådorna är snötäckta eller frusna. Barnen leker vinterlekar. I stället leker Regering och f d opposition i sandlådan och lekstugan. De gör beslut där alla är med – inte SD förstås – och alla torskar. De gör uppgörelser som räcker över kommande val precis som om de visste vad utfallet blir. Vi har förlorat en del av det demokratiska spelet som garanterade frånvaron av korruption och viss chans att alla röster kan bli hörda. Jag saknar ett konservativt – liberalt parti som inte rånar mig och i vars land man får vara stolt över att vara svensk och svensk medborgare. Jag har helt tappat tron på politiker. Finns det någon röst som inte har bara egen makt och vinning i tanken? Finns det någon som kan någonting?
Årets personer: de goda och de onda
Varje år väljer tidningen Time årets person. I år är det Ebola Fighters, de som inte åkte hem utan fortsatte arbetet med patienterna trots att deras medarbetare dog och läget var hopplöst. 7854 registrerade döda när jag skrev detta.
Årets person i ondska är svår att välja. Det finns för många. Kanske Abu Bakr al-Baghdadi eller Abubakar Shekau eller Fazlullah vars soldater ropade ’God is great”, när de mördade 132 barn i en skola i Peshawar, Pakistan. Putin ligger också bra till fast han har inte personligen skjutit någon och erövrat land, bara genom ombud. Det bästa sättet att ena folket är en yttre fiende. I det propagandakriget tävlar Putin med Nordkorea.
Årets svensk, smarta affärsman och icke svenskar
För 25 år sedan grundade Johan von Schreeb Läkare utan gränser i Sverige. Nu tilldelas han magasinet Fokus utmärkelse ”Årets svensk”. Priset är lik Times årets person riktad till dem som gör insatser frivilligt inom sjukvården utan större egen vinning. Årets smarting kunde vara Bert Karlsson som nu mera styr invandringspolitiken i kommuner genom att köpa upp anläggningar, gärna i små byar utan kringservice och vips har han stjälpt ett flyktingboende till kommunen utan nödvändiga resurser att ta hand om resten, som skola och vård eller svenskutbildning. Migrationsverket kommer i år att betala 1,5 miljarder kronor till privata företag som driver tillfälliga asylboenden. En av de största vinnarna är just Bert Karlsson, vars bolag förra året omsatte 54 miljoner kronor. Ingen diskussion om vinster i invandringsindustrin medan upprörda röster hörs om andra företag som sjukvård och skola.
Vem är svensk har debatterats högljutt under året och rasistkortet dras ständigt fram. Medborgarskap, boende land och ursprung blandas ihop. En del är faktiskt glada över sitt ursprung! Jag är inte svensk. Jag är finsk, mina föräldrar var finska och mina förfäder kommer från Mongoliet och Spanien. Jag bor i Sverige sedan 50 år. Jag är fortfarande finsk. Det kan inte ändras. Jag kan inte födas åter i ett annat land. Däremot är jag svensk medborgare vilket ger mig ett pass och rösträtt i det landet jag har valt att leva i. Det finns många beröringspunkter med Sverige och Finland så den kulturella resan var inte lång. Jag har anpassat mig till den svenskhet som fanns, som språket, men kommer inte att anpassa mig till något multikulturellt experiment. Jag valde Sverige, det Sverige som sakta går i graven. Vad kommer efter, hur stöps allting om hinner jag måhända inte se. Det blir något för de yngre att anpassa sig till. Årets svensk är kanske den som sa: nu packar jag och flyttar? Till Sverige eller ifrån?
Årets smocka det ursvenska barbariet: Hur tackar vi dem som byggde landet? Dem som har släkt bakom sig i detta land, generationer vilka startade företagen, odlade marken, arbetade, skötte hushåll, sjukvård, allt vi var i behov av, kom på uppfinningar, röstade fram några som skulle styra för folkets väl. Skall vi tacka? Skall vi känna stolthet? Eller ska vi ge en smocka som Reinfeldt?
Jag började sätta ut namnen på barnen vilka dog i Gazakriget. Sedan åkte jag på min resa till Tanzania, då var antalet döda barn 136 och när jag kom tillbaka hade antalet hamnat på över 500. De barn som överlevde har sina krigsminnen och jag kan säga att så omskakande händelser försvinner aldrig. Jag har mina krigsminnen än kristallklara. Dessa barn saknar nu sitt hem, de döda och sina förlorade saker men mest kommer de att sakna ett liv som har möjligheter. Några andra utomlands tog efter och la upp barnens namn.
Årets resor: Fjällen, Venedig och Tanzania
En femdagars vandring med ett plusbarnbarn till Hemavan och Syterskalet. Jag har nu gjort en fjällvandring med tre barn och har två turer kvar. Alla barnbarn får lära sig vandringens konst. Jag tror att det är bra lärdom, att klara sig med minimalt av saker, utan Internet och annan media i den naturen som än är ganska ursprunglig. Hoppas att någon fortsätter som vuxen. Årets vandrare var en tuffing. Trots miljoner mygg och snö travade hon vidare med glatt humör.
Året hade två utlandsresor. Den första gick till Venedig, aktuell även i kändisvärlden, inte i min, utan George Clooney och Amal Alamuddin gifte sig i Venedig. Jag var där med mitt 9 åriga barnbarn som hade valt resmålet, staden där det inte finns bilar. Tiotusentals till hade valt Venedig. Staden är trång. Vi såg palats, kyrkor och Tintorettomålningar, broar och vatten, gick vilse i smala gränder, åt glass, shoppade masker och slutade resan med en gondoltur som sig bör och utsikt från kyrktorn. Venedig är en fascinerande stad, lagom för en kortare resa. Se Venedig innan den sjunker? Och kanske sedan efter?
Den andra resan gick till Tanzania. Först safari med mina barn och sedan bestigning av Kilimanjaro med sonen. Det var bara fantastiskt. Att se djur i sitt naturliga miljö är en toppupplevelse. Att stå på en hög topp, högsta jag någonsin kommer att stå slår det mesta.
Årets böcker
En bok som stått länge på att läsa listan var Jared Diamond: Undergång – Civilisationers uppgång eller fall, utgiven redan 2005, men det har bara inte blivit av att läsa den. Trots sina 600 sidor går det fort att läsa. Hans analyser om varför civilisationer har gått under och de förändringar vilka sker i nutiden och kan appliceras på Sverige lika väl som andra västvärldens platser.
Salman Rushdie är min favorit vilket beror på att jag försvarare hans rätt att skriva och blev omgående gravt hotad som orsakade vissa begränsningar i tillvaron. Hans memoarer ”Joseph Anton” grep mig djupt. Jag hade inte förstått hur besvärligt hans liv i flykt var. Han har varit en av mina Nobelpriskandidater länge men det lär inte hända.
Årets kulturella dödläge
I DN kunde folk rösta de viktigaste kulturhändelserna efter -64 och Pippi Långstrump vann. Helt rätt. Barnkultur är viktigt. Kultur har dock hamnat i ett dödläge, inte världens men min. Jag har inte kommit någonvart. Knappt några utställningar, 2 bio med barnbarn, ingen teater eller opera. TV och CD samt bibliotek har stått för kulturen och jag känner mig utsvulten. Det går inte att planera något. Ingen vet hur gubben mår den dagen. Han har inte ro att titta på något längre. Meningen med det vi kallar kulturupplevelse har försvunnit för honom. Nästa år må bli bättre för kommunen har beviljat mig någon timme mer avlastningstid. Kanske någon utställning kan hinnas under den tiden. Så kommer vi till årets TV serier. Jag säger bara Homeland. Lysande skådespel. Andra serier ser jag ju inte om Korrespondenterna och Vetenskapens värld inte ses som serie. Nyheter? De är mest i kategorin dagens elände, trots det är jag nyhetsfreak.
Så Gott Nytt År 2015. Hoppas på förbättring av världens tillstånd. Bättre kan vi!
Är du stolt över Sverige? Den frågan föll sig central när jag lyssnade på vår safariguide, Lembris, när han berättade om Tanzanias självständighet, tankar bakom hur man enar ett land med olika stammar och hans stora beundran för den första presidenten Nyerere.
Lembris var stolt över sitt land, Tanzania. De hade ett gemensamt språk som enade människorna. När alla pratar samma språk kan man förstå varandra, kommunicera, utbilda, arbeta tillsammans. Stamspråken var kvar men swahili var det officiella språket och engelskan användes av administration och högre utbildning. Regeringen byggde på infrastruktur och vägarnavar bra, tyckte han. Tja, vi skumpade fram i dammet och tyckte att vägen var lik våra sämsta Norrlandsvägar. Tanzanias vägplanerade hade också förkärlek för väghinder tätt placerade genom byarna så vi guppade fram. Ja, vi hade fina vägar i Sverige med, intygade vi och Lembris tyckte det vore roligt att bekanta sig med de svenska vägarna.
Med stolthet i rösten pratade han om nationens födelse, att landet inte hade krig eller bråk, terrorism eller religiösa problem som i många afrikanska länder. Han uteslöt de uppstickande problemen i Zanzibar. Muslimerna hade även börjat försöka omvända massajerna till islam, vilket vore helgerån. Massajerna lever som de hade levt i hundratals år, som fria jägare och boskapsskötare. De har rätt att ha sina djur i nationalparker men inte att jaga där efter engelsmännen bildade de stora nationalparkerna som Serengeti och massajernas områden krympte. När vi passerade deras byar fick vi ytterligare lektion om hur de unga blir fullvärdiga medlemmar i stammen, pojkarna fick klara sig tre månader ute och efter det var de vuxna. Vi avstod att åka in i någon by där massajerna i sina färgglada kläder stod i rad för att fotograferas av turister. Det var för mycket cirkus för oss. Det var turisterna som besökte civilisationen, inte tvärtemot, för när vårt sätt att leva har kollapsat går massajerna lugnt vidare med sitt, ifall de kan motstå islam.
Massajernas barn gick och vaktade getterna och korna. De hade en stav eller pinne i handen i detta landskap där lejon ligger i gräset och väntar. Min dotter funderade lite på allvar att skicka sina barn att leva med massajerna ett tag. Bortom bekvämlighet men fria från våra betungande kommersiella krav – det vore lärorikt för ett barn i Sverige.
Lembris var en perfekt guide. Hans kunskap om djuren, naturen och växterna var stor, han var utbildad botanist och hans förmåga att vara lagom, just lagom, var beundransvärd. Han var stolt över sitt arbete men stoltast över sitt land. Så, hur uppfattade vi hans hemland?
Tanzania är ett fattigt land. Det syns på de små, något risiga husen, saknaden av struktur i staden Arusha där vi började vår resa. Det märks på alla som bär på vattendunkar och på strömmen som klipps av på kvällen. Det syns på tomma caféer, människor som sitter vid vägkanten, kvinnorna som försöker sälja lite grönsaker och den stora mängden anställda på hotellen där vi bodde eller det onödigt stora gäng som hängde med på vår Kilimanjarovandring. För varje liten moment – som att plocka bort en tom tallrik – fanns en person. För, den industriella revolutionen som lyfte västerländerna och även Sverige, har redan varit och kan inte återskapas. Den tiden är förbi. Med systemet att serva varandra och byta på så sätt pengar kommer inget land att överleva ekonomiskt, inte Sverige heller. Rot och Rut, vårda varandra och ge service på flyktingförläggningar gör inte ett land mer välmående, tvärtemot vill jag påstå. Vad är välstånd och hur vi skall betala för det kommer att få omdefinieras även i Sverige, kanske mot tanzanisks nivå? Den rike betalar och den fattige får hoppas. Alldeles nyss sa vår statsminister den bittra sanningen att reformtiden är förbi och vi ska öppna våra plånböcker för andras behov.
Med sina nära 50 miljoner innevånare och i medeltal nästan 5 barn per kvinna är Tanzania ett land med många unga som väntar på framtiden. Mer än 60 % av befolkningen är under 25 år. 67,8 % kan läsa och skriva, färre kvinnor än män. Våra guider berättade om önskan att ha barnen i privatskola för lärarna i den statliga skolan var så uselt betalda att de kunde skicka hem barnen ifall de fick något annat arbete några dagar. Tillgången tillrent vatten och sanitet är begränsat, speciellt på landsbygden. Att använda toaletter modell hål och två plankbitar på jordgolvet var hårt för en turist van med kaklat badrum och obegränsat med varmvatten. Vattentillgången påminner direkt om FNs milleniemål om vatten till alla men bara något över hälften har tillgång till rent vatten. Överallt fanns kvinnor eller barn med sina plastdunkar på väg mot vatten någonstans eller vid bilar som delade ut en dunk var. För oss fanns alltid flaskvatten, även på Kilimanjaro konkade följet trelitersflaskor för oss. Sjukvård är begränsat, de rika söker upp amerikanska sjukhus, även jag kollade vart det närmaste låg ifall jag skulle klanta till det på berget. Andelen döda i Aids är den fjärde i världen, 5 % av befolkningen antas vara smittade av HIV. Även Tanzania har flyktingar från grannländer vilka har svårt att klara sig. Det återstår många utvecklingsproblem för Tanzania.
Socker, kaffe, diamanter, guld samt nötter och bomull är de största exportvarorna och turismen förstås. Men att bygga på turismen och lita på den inkomstkällan är alltid vanskligt. Turister är flyktiga, det har vi sett i södra Europa som Spanien. 80 % är sysselsatta inom jordbruk. Man importerar förbrukningsvaror och maskiner. Största affärspartners är Kina och Indien.
På något sätt har Tanzania (tidigare Tanganyika) varit det främmande land jag känt längst i världen, från 4 år då jag hade lärt mig att läsa och fick följa med till möten om missionsarbete i världen. Jag minns missionärers bildvisningar och min mor stickade strumpor till försäljning. Ihopsamlade pengar byggde skolor i Tanzania, någon vårdcentral och församlingssal. Jag hade en brevvän som fick utbildning till lärare och jag hade en sparbössa för detta ändamål. De senare åren har jag betalt 1000 träd till plantering kring Victoriasjön och var nyfiken på om det projektet verkligen fungerade.
Vår guide hade varit där flera gånger med gäster och han hade en bra kännedom om träden, så botanist som han var. Det var ett lyckat projekt. Det var synd att tiden inte räckte till, han ville gärna köra oss dit och se på ”mina” 1000 träd. Jag har slutat bidra till just detta projekt och undrar: när klarar de det själva? När är bistånd nog? När har jag bidragit nog? Räknar regeringen där alltid med våra miljoner i sin budget? Tanzania har fått bistånd från oss i alla år. 802 milj. år 2013 varav hälften går till budgetstöd för fattigdomsbekämpning. En del går till arbete med jämställdhet. Kanske det behövs? Kanske kan de styra själv sina relationer utan att vi lägger oss i? Det kanske är helt okej att bärarna och guiderna var bara män? Vi är alldeles klart en del av Tanzanias ekonomi både med statligt stående bidrag och den som ger en smula eller mer från sitt överskott, kanske som dricks för den som bar ens prylar.
Men, hur var safarin? Helt makalöst! Visst har jag sett djur i en djurpark men här var de fria, i sitt eget element, strosande runt i frihet. Vi såg big 5, alltså även en noshörning och leopard vilka inte är så lätta att råka på och i stort alla djur man kan hitta på savannen. Vi åkte till Serengeti, Ngorongorokratern och lake Manyara. Vi åkte med Anderson`s afrikan adventures, www.andersons.se och vårt betyg till hela resan och organisationen av det var mer än förväntat, om man borträknar stormen i Amsterdam som höll oss i flygkaos och köer i ett dygn men det var inte resebyråns fel bara vädergudarnas och den usla organisationen som har tagit bort servicemänniskorna från flygplatser och ersatt de med billigare maskiner vilka inte ens kan byta en biljett ännu mindre boka om, med flera timmars köer och dramatiska scener med griniga människor som följd. Ja, på hemvägen satt vi åter på Schiphol och väntade på grund av ett radarfel på Arlanda, dock bara några timmar. Det går fort att flyga om man borträknar väntetiderna!
Så, är du stolt över Sverige? Eller hör du till de missnöjda som bara klagar? Kritik är annat, speciellt om den innehåller även förslag till lösningar.
Jag har att tacka mina barn vilka gav mig resan som present och sonen som backade upp min långsamma bestigning av Kilimanjaro fast det säkert satt myror i hans ben.
Kan hända att jag borde vara lite tacksam mot kommunens välvilja att ge avlastningsboende för min sambo under tiden. Jag vet att vissa kommuner har dragit ner avlastning för anhöriga som vårdar någon hemma, vilket på sikt gör det omöjligt att orka med vården och så klart blir det inga safaris eller Kilimanjarobestigningar inte heller vila och eget liv, utan klar depression och snar kollaps. Så, vilket parti säger något om demensvården som valfråga? Ingen?
