Drömmar om vandring.

Utvalda

Sommaren 2019 hade jag inga planer att göra någon lång vandring. Minnen av 2018 och PCT var än nära. Det blev två fjällvandringar, en med ett barnbarn några dagar på Kungsleden från Hemavan och sedan åkte jag till Abisko och gick Kungsleden, till Padjelantaleden och en bit in i Sarek. Jag var nöjd. Då. Men 2020 ville jag längre ut. Det blev inte så. Inte 2021 heller.

Hoppades att covidsituationen skulle släppa men inskränkningar och regler var det samma om inte värre. Flyget var lamslaget. Det ser ut som lite lättnad nu men dock osäkert.

Jag har vandrat fyra leder de senaste två åren, med guideböcker inte med fötter. Jag som i vanliga fall inte förbereder mig genom att läsa ordentligt och planera noggrant före. Jag läser efteråt. Jag vill ha en viss nödvändig praktisk koll men inga detaljer. Det blir som det blir. Dream trail var mitt förstahandsval 2020 men covid satt stopp på det. Appalachian trail då? Inte hela men hälften kunde jag säkert orka. Den var faktiskt kortare än PCT. Men det var kört. Började läsa också om Te Araroa men Nya Zeeland var fullständigt omöjligt att resa till. De stängde landet.

Eller Arizona trail, en lagom 800 mile led och dessutom går den genom Grand Canyon. Vänner som erbjuder husrum i slutet på leden. Kan man önska mer! I höst? För nu i vår är det kört. Förmodligen i höst också. Regler ändras hela tiden. Covid är inte bara elak virus, det är maktens möjlighet att styra livet för folket.

PCT ”gick” jag på Google Earth före starten. Inga problem alls. Det var min förberedelse för leden utöver nedpressad utrustning och flygbiljett. Guiden la jag i packningen och den läste jag på kvällarna i tältet.

Jag avskyr förklaringar och recensioner innan jag har läst boken, sett föreställningen, vandrat leden. Jag vill se först, bilda en uppfattning, läsa sedan. Dumt? Kanske.

Men Sverige då, säger ni. Jag har ägnat många år för vandring i Sverige. Det känns avklarat även om det finns flera bitar som är kvar. Bara det.statliga ledsystemet i Sverige består av cirka 550 mil märkta leder varav jag har vandrat kanske 250 mil.

Covid har gjort min närmiljö till ständig besöksmål igen. Sörmlandsleden, skogen nära och på somrarna stilla promenader vid havet i Umeåtrakten, i hela två år. Jag vill ut!

Det låter kanske som gnäll. Men tiden jobbar inte för mig. Jag är redan en så kallad riskgrupp enligt åldern. Efter 65 sorteras vi ju till de gamla, sköra, sjuka, risk för samhällets resurser helt enkelt. De som fräckt belastar den underdimensionerade vården. 65 är den magiska siffran då vi bara är en kostnad, inte en tillgång om vi inte är rika och kända. Helst vill Samhället sortera ut oss, se bara på den usla äldreomsorgen. Som en kommentator sa på en blogg: vi skulle ha utvandrat länge sedan men kan inte lämna våra föräldrar till äldreomsorgen. Vi får vänta på döden.

Vänta på döden? Det är väl det kvinnor i min ålder börjar göra? Skall jag verkligen ge mig ut i ödemarken flera månader igen?

Nu blir det en promenad i alla fall, de magiska stegen från 4 500 till 10 000 vars antal och nytta varierar beroende på vilken ”expert” uttalar sig. Jag går så långt jag ids.

Bilder överst mt Dolent Schweiz nederst utsikt mot Sarek från Padjelantaleden.

Bucket list eller ta det som kommer?

Det finns en film om två gamla cancersjuka gubbar liggande på ett sjukhus. De beslutar sig att gå ut och göra något av sin bucket list innan det är för sent.

Jag sökte på ”bucket list”  på Internet och vilka enorma listor det dög upp.

Det handlade mer om  hur man vill leva och vilka saker av världens smörgåsbord man ville plocka och pricka av, inte att göra några få saker som förgyllde tillvaron eller påverkade en positivt, inte heller det man gör för andra. Undantag fanns förstås.

Ett exempel: se hundra djur? Tänk om man bara kommer till 98. Jag har inte ens orkat räkna alla djur jag har sett. Nej, 100 blir det nog inte men kanske 75 -80 om husdjur är  med och insekter borträknas. Räknas fåglar? Då blir det mer än hundra.

Att färga håret hittade jag på någons bucket list. Lite mer hade jag tänkt mig.

En del på listorna var förstås intressant. Mycket handlade om att se världen.

Vad finns på din bucket list, det du ska göra i livet före döden? Hör du till dem som tror att det finns så gott om tid och jäktar inte utan skjuter upp det du önskar? Finns det hinder du inget kan göra åt som barn du har ansvar över? Kanske finns det lite mindre saker man önskar att göra men inte ge sig tid till det?

En dag har tiden gått och en del saker på listan är omöjliga att förverkliga. Man kan faktiskt vara för gammal för fysiska prestationer. Att få till drömyrket har också sin begränsning. Världen förändras och hindren som krig bildar murar. Eller pengarna räcker inte till, ett vanligt skäl till att ens bucket list blir bara en dröm, om ens det.

Jag hade ingen skriven lista men en tanke ”det ska jag göra en dag”. När jag tittar bakåt har det hänt en del men många saker har stannat på önskestadiet, i soptunnan eller bara i en fantasi som aldrig kommer att förverkligas.

På min lista fanns en resa till Egypten. Vi var nästan på väg dit när gubben min blev sjuk. Sedan kom den arabiska våren som inte var en vår utan höstkyla och allt blev kaos. Det känns som om pyramiderna är något en ensam kvinna får avstå från. Gruppresor är inte min grej. Gubben har rest färdig.

Det fanns en del andra historiska platser jag ville se. Rom, Venedig. Avprickad. Grekland likaså. Någon väldigt ursprunglig långt från civilisationen levande stam. 2 stycken avprickat. Andra platser. Ja, många i Asien där vi bodde ett tag. Burma och Pagan. Jag hade drömt att resa dit sedan tioårsålder då min far köpte en bok ”Vår Vackra Värld” och där fanns en bild från Pagan. I ett tempel kunde man se en målning av mongolhärskare som raserade kungariket Pagan 1287, troligen Khubilai khan. Den enda målningen i världen.

Pagan var fantastiskt, alla superlativ krymper. Det var enastående att se bilden  av mongolhärskaren ridande på en liten häst och flätorna flygande i luften. Man fick inte ha mer ljus än ett stearinljus för färgerna kunde blekna och fönstren var igenspikade.

Jag skulle skriva en bok. Avprickat. Publicera noveller som extraknäck. Ja. Men jag ville skriva också något som gav andra hjälp i deras arbete. Jag skulle doktorera. Jag gav upp efter ett år. Jag var tvungen att arbeta heltid och läsa heltid, det gick inte ihop. Undervisningen var inte heller något jag hade förväntat mig, vi höll på att citera andra alltför länge. Jag sörjer inte att jag hoppade av då. Boken jag skrev i stället blev dock en miss. Trots översvallande brev från några förlag fick jag inte den publicerad. De kanske tackar nej så? De skyllde på ekonomin, det går inte att sälja handböcker för socialt arbete.

Jag ville ställa ut mina naturbilder. Avklarat. Men vart hamnar de sedan om inte i soptunnan efter döden?

Jag ville vara en snäll och hjälpsam person. Även det är tveksamt. Det beror på vem man frågar. Kanske min imaginära lista innehöll mer av känslomässiga saker än materiella. Att vara älskad, god mor, bra person, utbilda sig, göra något för samhället, inte en egoist. Jag kan inte bedöma själv om ens något är avprickat, annat än vissa förbättringar för området där vi bodde när barnen var små.

Det finns förstås saker jag önskat göra och gjort som att vandra tour du Mt. Blanc, vandra på Grönland, gå på Inlandsisen, Sarek, vandra med barnbarn, höra vargen yla i naturen, vandringar och bestigningar med sonen, resa med barnbarn, se Eiffeltornet och andra sevärdheter. Men lista som prickades av? Nej, det var mer livet som hände. Det finns överraskningar jag har bjudits på som safari och Kilimanjaro. Ibland är livet magiskt. Ibland bara skit.

Det finns en sak på min önskelista som börjar bli verklighet. En lång, lång vandring.  Jag har gjort lång vandring förut, Nordkalottleden. Ja, då var 80 mil långt och orsakade tidningsartiklar och intervjuer, nu är 80 mil bara som en träningsrunda. Att korsa Island norr – söder var inte ens värt att försöka skriva om. Idag är äventyr så häftiga att en vandring genom Island är liksom normal semester. Jag tyckte det var en fantastisk vandring.

Så den sträckan jag planerar är inget att prata om, än. Hur långt? Det får jag se när jag går. Jag går så långt jag orkar. Nu ska jag inte planera så mycket som den första gången. Jag lämnar lite mer till slumpen. Jag försöker i alla fall inte överarbeta och besluta hur långt exakt jag måste gå en dag.

Att planera, göra en liten lista om vad man vill åstadkomma under året, liknande nyårslöften är inte så dumt. Jag ska hålla mig nu till den närmaste tiden, inte mer. Att komma i väg och vandra och några få saker som måste till innan jag flyger iväg. En del av detta är smärtsamt som att lämna sambon till ett boende. Men livet väntar inte, inte ens på mig.

Hur är det med dig som läser? Vad finns på din lista? Eller tar du dagen som den kommer?

Pagan, Rom, safari i Tanzania, Nordkalottleden.

Tiden som passerar kommer inte åter, så vänta inte.

Det är höst. Den första höstförkylningen kom två dagar efter första gymbesöket. Har hållit paus och bara gått terräng under sommaren och lite övningar hemma. Vem vill träna inomhus när det är fint väder? Inte jag, som har begränsat antal timmar i veckan (2 timmar varannan och 6 varannan vecka) att använda som jag vill, tiden då avlösningen kommer och tar hand om min sambo.

Vad skulle du göra om du hade två timmar i veckan att bestämma över?

Träningen kändes riktigt bra. La upp någon typ av system vad jag tränar på de olika tiderna. Kanske skulle jag boka en tid med personlig tränare igen, han som  gjorde ett program inför Kilimanjaro bestigningen? Jag har haft visst motstånd för att åter börja träna. Jag vet i princip att jag måste och hur jag bör lägga upp träningen men sedan slår lättjan till igen hand i hand med tidsbristen.

Nu fick jag avstå en vecka direkt för näsan rann och jag vill ogärna smitta andra. Det blev promenader i stället. I skogen smittar man ingen. Det är tomt. Någonstans läste jag att detta med förkylning är typiskt när man börjar träna.

Skogen är än vacker. Det märks av skuggorna att solen inte ligger högt längre. Mörkret är antågande.

Jag läste om Lois Pryce som åkte på sin motorcykel från Alaska till Argentina, runt Iran, och mer… Hon skriver klokt: The truth is you will never be ready and the only way to get ready for an adventure is to have one.

Så sant. Många väntar och väntar på bättre tillfälle för att förverkliga små och stora drömmar. Sedan, när… En dag går det inte längre. Ålder kan vi inte backa.  Situationen i världen kan också sätta stopp. Sjukdom, arbetslöshet, kärlek, plikter… det finns en del som kullkastar ens planer. Jag har också låtit saker bli ogjort eftersom jag trodde på det magiska sedan.

Det blev bara en kort vandring i år, med ett barnbarn. Tiden räckte inte till mer. Men jag planerar att vandra nästa vår, sommar. Långt. Länge. Det kräver en del träning. Hur blir man av med latmasken som ibland angriper en? Det kan vara så skönt att bara slappa!

Vänta inte för länge med dina drömmar. Tiden som passerar kommer inte åter.

Bild på slöa Nisse från Linda. Nisse kan verkligen bara slappa.