Livets höst eller skördetid

Enligt SMHI:s definition är det inte än höst här i Stockholmstrakten. Men det känns så.

Jag tycker om hösten, min favoritårstid. Löven som faller. Naturen som blir stillsam efter sommaren som var  nästan för mycket. Kanske beror det på barndomen? Vid huslängan vi bodde i växte fem jättestora lönnar. Vi barn lekte i lövhögar. Jag tyckte om att gå genom löven som prasslade under fötterna. Trädens form visade sig när löven hade fallit. Och det magiska som  gav ett slags hopp. De kala träden hade inom sig redan början till våren och ny sommargrönska.

När jag besökte  platsen 40 år senare var träden fällda. Vägen hade breddats i stället. Huset vi bodde i var borta och på platsen fanns ett höghus med kontor och restauranger. Ingen magi fanns kvar.

I litteratur låter man ofta hösten symbolisera annalkande slut, ålderdom och död. Hur ofta har vi hört uttrycket ”på sin ålders höst” om personen är gammal och detta inte i positiv bemärkelse. Hösten är dock en skördetid. Det är inte bara potatisen som kommer från jorden till våra tallrikar utan den visdom, kunskap och erfarenhet som finns samlad till ålderns höst. Förmågan att dra en slutsats kan inte ske innan man ser resultatet av en åtgärd på längre sikt. Nu ser vi till exempel början till facit av 2015 års invandringskaos. Ingen drog slutsatser från världen när gränsen öppnades.

Själv undersökte jag resultat av min missbruksterapi tre år efter avslut. Det var en för kort tid att påstå något säkert, fast allt såg då bra ut.

Ofta låter det som alla äldre vore vårdtagare och dementa med ingenting att tillföra. Flera av oss äldre är i bättre kondition åldersmässigt mätt än de unga vars motion utanför skolans gymnastik är fingrarna på mobilen och köandet till skolbussen.

De äldre har livets kunskap sparad, vilket dock sällan efterfrågas. I Riksdagen är sex (6) ledamöter 65-plussare av totalt 349.

Moderaterna har två ledamöter, Sverigedemokraterna har också två, Kristdemokraterna har en och Liberalerna har en alltså över 65 år. S vill inte se de gamla i Riksdagen och nu har de ju sluppit att se flera av dem på gatorna eftersom 70+ har råtts att hålla sig borta.

Av ålder 18-29 år återfinns 25 ledamöter, i gruppen 30-49 år finns 201 och i gruppen 50-64 år finns 117 ledamöter.

De unga som hörs räknar ofta även medelåldern som överåldrigt. Kan det bero på  att  idag finns en  röra över ålder och  utseende? Vuxna män kan ses som barn och unga flickor som kvinnor.  De äldre, pensionärerna, är inte heller så närvarande i de ungas liv nu vid Corona. Vissa har hållits inlåsta ett halvt år. Bara döden har släppt ut de. Minns ni ”Kan de gamla inte bara dö” eller hur det nu var en rollmodell gapade? Vi gamla är utan värde för Samhället, en kostnad som vore fint att slippa när de unga männen köar på våra gränser för bidrag.

Nu föreslås från Regeringen att sjukdom skall ger rätt till asyl. Var inte sjukvården redan överbelastad? Det gäller för oss gamla svenskar att inte bli sjuka och avpolletterade av sjukvården.

Men hösten är än vacker.

https://ekuriren.se/artikel/pr5ne5nr

Mörka tankar vid tända ljus.

Året är nästan slut. Att se bakåt var inte roligt.  Ett bortslösat år. År 2019 har innehållit för lite av allting. För få böcker har blivit lästa. För få stunder med musik. För få utställningar, museibesök och annan kultur. För korta promenader i skogen. För kort vandring på fjällen. Alltför få samtal med innehåll. För lite intresse för världen omkring.

Miljön nära mig är alltför bekant, från människor i huset man säger det obligatoriska hej till, från affärer och reklamtavlor, nedhuggna träd till de överfyllda sopkorgarna. Upprepningar. Allt det som har hänt så många gånger.

Är det åldern som uppträder på detta sätt? Allt känns redan upplevt. Intresset att starta något nytt stängs genast av per förnuft. Realismen tar över. Allt är som det är. Allt går nu mera förbi mig. Förväntningar krymper till intet.

Från de styrande finns bara elände att förvänta sig. Det var inte den här världen jag började arbeta för vid tolv år fyllda. Jag trodde då ärligt att en ansträngning lönar sig. Inte bara personligt utan genom arbete och hederligt leverne och lämpligt engagemang blev världen också bättre. En sten i världens bygge.

Så barnsligt kan man tänka som ung. Sedan inser man att det inte är en själv som styr. Jag började mitt liv med värld i krig och Guds tro, hur de två nu kan kombineras av de vuxna. Jag kommer att sluta mina dagar med globalism där allmänt kaos råder, den västerländska civilisationen sopas undan av kulturer som inte ens kan föda sin befolkning eller behandla sina kvinnor väl, medförande eviga trätor från sina länder. Då Stater slutar att vara självständiga Stater, bara en öppen dörr åt skaror som drar runt och raserar. Vi är nästan där med försmak av det som komma skall. Det känns också som om klimathysterin vore ett slags camouflage över nedmontering av välfärdsstaten och inmarschen av islam. I slutändan inträder en totalitär värld där vi är ingenting, bara lydiga undersåtar.

En bloggare skrev att han gick i inre exil. Jag misstänker att vi blir fler och fler. Vi hjälplösa. De tankar vi hade och det arbete vi gjorde har nu föga betydelse. Kanske ökar tvivlet gentemot Världen med högre ålder då man kan räkna ut saker på bättre sätt beroende på ökad erfarenhet, det man fått genom att leva, ha arbete och barn. Man ser resultat av sitt levnadssätt. Man börjar se en linje i utvecklingen. Om man gjorde så, blev det så. Så småningom gör man inte samma tabbar mer, kanske bara några nya. Om man inte är en politiker förstås och tror att samma insats upprepad envist ger ett nytt resultat någon gång.

Nej, det är ingen vinterdepression om någon trodde så. Jag gillar mörka kvällar. Det är bara en verklighet som bosatt sig här. Kanske även hos dig?

Tänd ett ljus och ha en god tanke. Det kan vara det enda du har att erbjuda världen idag.

Vill du ljuga om din ålder?

Jag mötte några kvinnor på Kungsleden och mötet med dem fick mig att tänka på om och hur viktig åldern är för kvinnor. Hur betydelsefullt, nästan av avgörande mening det kan vara att se ung ut, yngre än den åldern man har enligt födelseattest. En del gör vad som helst för att slippa en rynka av livet. Skönhetsindustrin är enorm. Råden hur man håller sig ung finns i varje tidning och på Internet. Nu gäller det inte längre bara kvinnor, även män oroar sig för sin attraktionskraft genom att vilja bli yngre än sin i tid mätt enligt födelsedagen.

En tysk man ville ändra sin ålder till 20 år yngre. När man kan byta kön och namn varför inte ålder? Han ansåg sig diskriminerad  för han kände sig 20 år yngre och dessutom fick han inga svar på dejtingsajter när han uppgav sin riktiga ålder. Rätten avvisade hans begäran.

Kvinnor brukar falla från partnermarknaden  tidigare än män. För, män i gement föredra kvinnor som än kan få barn. Naturens ordning? Att vara ung och vacker är alltid bättre än att vara äldre, sliten och se ut så. Vem ser kvinnor i sen medelålder och äldre som attraktiv resurs och kanske som ett kärleksobjekt? Få? Rätta mig gärna.

Själv tyckte jag mig vara som bäst mellan 50 – 60 men då gällde det arbete inte attraktionskraft. Jag hade ju en partner. Han i sin tur hade valt mig, en yngre kvinna – andra gången. Men, har livet en bästföredatum? När inträffar det?

Är det viktigt att vara ung? Är det besvärligt att bli äldre? Stiger oron över att livet har gått en förbi? Är ljusen en brandfara i födelsedagstårtan? Men ljug då! Det kan hålla ett tag.  Det går att ljuga och bli ung, omhändertagen som spädbarn om du söker asyl och risken att bli utvisad är uppenbar. Då sänker man åldern fast även en halvblind kan se att man är över det magiska 17. För en invandrare går det att ändra födelsedatum ifall det kommer nya säkra uppgifter. Vi svenskar är registrerade från födsel. Så, vi får vara så gamla vi är och få de förmåner vår riktiga ålder berättigar oss till.

Är det diskriminerande att inte få välja sin ålder? Hur gammal/ung skulle du vilja vara?

Jag på PCT 2018 Kearsarge pass ca 780 mile.

De på leden då? Först om mig som fick visa legitimation tillsammans med mitt tillstånd på PCT förra året. Rangern trodde det var fel eller jag gick med någon annans tillstånd. Jag såg yngre ut eller gav en intryck att vara det. Ingen fusk där inte. Situationen då vi träffar andra kan påverka vår uppfattning om personen, även om åldern. Det var nog så jag blev den gamla ensamma kvinnan på leden, en ”legend”. Hon spred min ålder.

Men nu i år träffade jag två kvinnor på Kungsleden. De ena sa att hon skulle unna sig en långresa till XX när hon fyllde 50 nästa år. Fint, sa vi. Underbart, sa vi. Hon upprepade detta 50 år, igen och igen tills den ena kvinnan utropade: det kan man inte tro! Du ser så mycket yngre ut.

Då fick kvinnan vad hon önskade. Hon såg yngre ut.

Visst ser vi yngre ut än våra mormödrar? Lättare liv, bättre mat, färre barn. Men det hjälper inte. Åren går precis i samma takt än för min mormor och mor. Tiden kan inte vridas bakåt.

Jag skulle vilja backa bakåt och göra en del saker jag inte mäktar nu. Jag skulle vilja välja om vid vissa vägskäl. Men det är inte möjligt. Jag har levt det mesta av mitt liv. Jag kan inte välja om. Jag kan omöjligen bli yngre, starkare, smartare, attraktivare, mer åtråvärd oavsett om mitt födelsedatum flyttades bakåt så där 30 år. Man får acceptera att livet blev som det blev och lappa ihop sina misstag när man än hinner.

Livet levs framlänges och förstås baklänges. Först i backspegeln ser vi hur det blev.

Nästan alla får nöja sig med sin rätta ålder. Det hjälper tyvärr inte de hurtfriska ropen att 70 är det nya 50. Det är inte så. Däremot berättigar en högre ålder till att dra slutsatser: om vi gör så, blir det så, grundad av erfarenhet. men det är ingen som bryr sig.

26 procent av valmanskåren är 65 år eller äldre. Gruppen 65-plus är mindre än 2 procent av riksdagsledamöterna. Det finns en 30-talist i riksdagen. 40-talisterna är 3 ledamöter. Erfarenhet är ingen hit.

Bota livskriser?

En del PCT vandrare var sökare. De sökte efter ett nytt liv, lösningar för sin tillvaro som inte längre fungerade. Arbetslösa, bostadslösa nu, i livets vägskäl, hoppfulla om att vandringen gav dem en ny start. Ett slags flykt från tillvaron i fem månader. Flera studerande hade tagit paus från studier. Man ska hinna så mycket innan verklighet med examen och arbete ramlar på en. Det finns också en tendens i USA att inte bilda familj före 35 år.  Att gifta sig och köpa bostad skjuts upp eller ges upp. Det finns så mycket annat intressant i livet. Det är också en fråga om ekonomi.

De flesta vandrare var omkring 25 – 35, men några välutbildade män omkring 40 års ålder stack ut.

Jag vet inte hur de samtalen började. Hastigt hade jag fått höra en livshistoria och sökandet efter något nytt. De kanske såg mig som mor? Levnadsvis på grund av åldern? Hm.

Dessa män  var mitt i en livskris. De hade gett upp sitt lönsamma arbete eller var på väg att byta. En av dem sa: Jag gjorde massor med pengar varje dag på mitt investerarjobb. Jag kände mig mer och mer död. Åren gick. Pengar var nästan det enda jag hade kontakt med. Jag var succéfull, andra såg upp till mig men allt kändes meningslöst. En dag gick jag från jobbet och gick inte tillbaka. Jag var rädd att dö. Det var som om alarmklockan hade ringt i flera år. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag hoppas få några svar under min vandring.

Han var inte den enda som berättade en liknande historia. Män som stod i ett vägskäl och vägen var dolt i dimma. Någon visste vad han ville göra men inte hur. De ville ha råd eller i alla fall någon som lyssnade och inte dömde dem. Som om det vore skamligt att erkänna  ”jag står inte ut med mitt toppjobb”. Eller stå ut mot föräldratryck: ”Mina föräldrar väntar att jag ska gifta mig nu när jag tjänar så bra. De vill få barnbarn.”

Vad skulle jag säga? Jag hade varit terapeut för familjer, de med riskgraviditeter och spädbarn, inte den här typen av livskriser. Eller – det kanske är av samma art? Att bli gravid, vara rädd att allt är förgäves, hoppfull, förlöst och börja nytt liv med nya utmaningar?

Tänk mindre och njut av vandringen mer, sa jag. Att älta saker och känna skuld ger inga lösningar. Låt hjärnan bli tom av all skit och få  lugn och ro. Det klarnar upp och en dag vet du bättre.

Är 40 det nya 50 för män? Förr krisade många män vid femtio. Var det här hela livet, undrade de? Samma varje dag?  Skilsmässor, ny ung fru, nya barn, andra mer överraskande val.  Är vi där nu men vid fyrtio? Tiden då hälften av ens liv har gått och  man börjar väga sin tillvaro och innehållet vägde för lite? Det var inte så jag hade planerat mitt liv!

Går livet fortare nu?

Jag mötte ett par av männen senare på leden. Saker och ting hade börjat klarna upp. Vandringsterapi? Ja. Man tänker så bra när man går. Om ett tag tänker man ingenting. Bara går. Lugnet infinner sig. Man insuper naturen. Det finns inget annat än det och fötterna som förflyttar sig. All tyng lyfts från ens axlar som Linné sa när han kom till fjällen.

Tja, det kan komma ångest med natten men oftast är man så trött att sömnen räddar en.

Kvinnor då? Fråga inte mig. Jag pratade med en (1) kvinna i 40 års ålder lite mer personligt under vandringen. De flesta kvinnor var unga från 19 år till strax före 30. Det har aldrig funnits så många unga kvinnor på PCT innan filmen och boken ”Wild”, sa ett par som bodde nära leden. Före det fanns knappt en enda ung kvinna. Nu ser det ut som om ensamma kvinnor vore fler än ensamma män.

Dessutom är jag usel på att prata med kvinnor om vanliga saker.

                        

Jag läste också boken ”Wild” av Cheryl Strayed och såg filmen med samma namn och Reese Witherspoon i huvudrollen (Oscarsnominering) med  men det påverkade inte mitt val av led. Jag hade valt det år innan men satt fast i hemmet med mina andra val. Livet valde för mig. Jag kunde inte säga nej. (De som har läst min blogg vet att jag tog hand om min sjuka dementa sambo i sju år.) I boken berättar Cheryl Strayed hur hon försökte hitta sig själv, från kaos med sorg och droger, under sin 100 dagar långa vandring på PCT. Jag gissar att många var ute efter samma effekt, medvetet eller inte.

Jag då? Jag ville resa till U.S.A. Jag gillar att gå. Jag ville se annan natur än här hemma. Jag ville också prova hur länge jag orkade gå. Det kändes att det sistnämnda inte var ett problem. Visst, det fanns dagar då jag skrev i dagboken: en riktig skitdag. Men de var inte många. Det var nästan som en drömvandring.

Vad förväntar vi av livet? Hur skulle våra drömmar uppfyllas? Bara så där som av någon kosmisk magisk kraft? Genom andras agerande? Under? Arv? Lottovinst? Den allenarådande slumpen? Med eget arbete och egna fria val?

Finns det fria val? Jag tror inte det. Vi är alltid knutna till våra närmaste, vår begåvning och vår förmåga. Samt pengar och omständigheter vi lever i. Det finns inga fria val. Något måste offras.

Bilder: Överst slätt före Warner Springs dag 13, nästa bild. led förbi Old Snowy Mountain dag 142.