Ingen är längre utanför.

Utvalda

Min lärare Olavi Junus på Socialhögskolan var en briljant och berest person. Han berättade ibland om sina resor om det bidrog till undervisningen. Han hade levt i Afrika med någon stam ett tag. Junus  och hövdingen diskuterade krig. Andra Världskriget kom fram. (Jag vet inte vilket år det var då.)

  • Har någon dött, frågade hövdingen.
  • Ja, tusentals, svarade Junus.
  • Vad märkligt, sa hövdingen. Vi slutar alltid när en har dött.

Nu slutar inte krigen i Afrika när en har dött.  Det yttrandet känns som en fantasi eller feltolkning. Åtta av de sämsta kriserna i Världen pågår i Afrika:

Sudan, de palestinska områdena, Sydsudan, Burkina Faso, Mali, Somalia, Niger, Etiopien. Demokratiska republiken Kongo.

Källa: Emergency Watchlist 2024.

Vissa krig är eviga, de har som ett eget liv. Kriget på de så kallade palestinska områdena/Israel blossar upp regelbundet.

En av min mors vänner åkte till Israel på 60 talets början. Nej, hon var inte jude utan en av dem som ville se det heliga landet och arbeta en tid i en kibbutz. Hon var sjuksköterska. Eftersom hennes föräldrar var döda hade min mor – den stora släktens matriark – tagit henne under sina vingar. Hon sas vara en syssling men jag varken kände eller träffade henne.

Så hon åkte. Min mor fick några brev från Israel om livet i en kibbutz.

Jag vet inte hur sysslingen hamnade på Västbanken, träffade en arabisk läkare, gifte sig och fick snabbt två pojkar. När sexdagarskriget var över var min mor lättad och väntade på brev. Inget. När hon inte fick ens julkort blev hon orolig.

Att inte skicka ett julkort till min mor var närapå en försyndelse.  Hon sparade alla. Det blev mitt jobb att rensa hennes hem efter döden. Det fanns ett knippe brev från Israel i lådan, i en av de fulla med kort och brev. Släkthistoria som hamnade i sopor. Ingen ville ens ha frimärkena.

Mor ringde mig och oroade sig över sysslingens familj. Jag sa att de hade säkert flyttat till Jordanien redan innan kriget. Maken hade släkt där, det hade mor berättat tidigare. Postgången var usel, sa jag till henne. Brev försvinner. Jag sa inte att kanske hon hade fullt upp och hann inte skriva. Eller att de inte hade klarat sig.

Det förblev mysterium.

Vilket krig i ordningen pågår nu i Israel – Palestinaområdet? Ett krig som sprider sig.  När kan vi kalla det Världskrig? Är det enbart Världskrig om Västländer är bokstavligen inblandade inte bara förser stridande parter med vapen?

Är det inte Världskrig när trupper och vapen fraktas Världen runt? Är inte vi alla inblandade på något sätt? Med tillverkning, vapen, soldater, bistånd, hat eller hurrarop.

Bild från Gaza: https://pixabay.com/sv/users/hosnysalah-10285169/

Om tiden förr då vi skrev brev och den förälskade pojken i Beirut.

Utvalda

Beirut -1954

Omkring Suezkrisen 1955 gjorde min skola en insats för fred och förståelse av andra länder och människor. Det var vi elever som skulle skapa fred genom brevvänner. Tanken var att vänner skjuter man inte, eller något sådant. Vi hade inte än hunnit på historielektioner till Andra Världskriget, men alla hade mer eller mindre erfarenhet av det. Någon organisation förmedlade brevvänner Världen över. Mest var det europeiska barn men även långt borta som i Mellanöstern. Varje blivande brevvän presenterades med kön, ålder och adress på en klisterlapp.  Programmet riktade sig för barn i 13 – 14 års ålder som ansågs kunna nog engelska.

Jag tog en lapp utan att kolla vem. Jag hade redan en brevvän i Tanzania förmedlad genom en missionär mina föräldrar kände. Men jag skrev ett brev till den italiensk pojke som stod i lappen. Jag skickade med en bild på min familj, inte foto utan tecknad. Jag var bra på att teckna från mall och hade vunnit priser i tävlingar. Foto hade jag inte råd med.

Jag fick bara några brev, sedan dog det. Även kontakten från Tanzania tog slut. Flickan lämnade missionsskola precis före examen. Hon var omkring 16 och  skulle bli lärare för de yngsta barnen. Hon försvann. Senare fick jag veta att hon hade gift sig, det var därför hon  lämnade skolan. Hon fick flera barn. Om hon lärde sina barn att läsa vet jag inte.

Min ena bästa kompis tog ingen lapp men den andra började brevväxla med en pojke från Libanon, Beirut, Österlandets Paris. Då, nu är det en stad i fritt fall. Pojken skickade fotografier från sitt hem och sig själv. Allt såg ut att vara betydligt finare än våra enkla hem, ett stort vitt hus. Hon skickade också en bild till honom. Hon var söt och hade ett fint lockigt hår. De fortsatte att brevväxla. Den andra Julen fick hon ett paket. Vi tre öppnade det tillsammans. Det var ett stort block dadlar. Hon blev lite besviken.

Då kom jag på en julklapp min mor hade fått en gång från sin arbetsgivare. Det var en nysta strumpgarn. Vi tyckte att det var snålt. Men någon sa, nysta upp det och inne var en stor sedel.

Nu sa jag att hon skulle spräcka blocket med dadlarna. Ja, inne var en ring i en box, såg ut som av guld och en  diamant. Hon blev lite hagalen och lät en guldsmed titta på det. Vilken dyrgrip.  Sedan kom ett brev med frieri, inte riktigt utan önskan om ett löfte för båda var ju än barn. Nu började min kompis svettas. Samtidigt var hon glad. Tänk, hon var nästan förlovad, först i klassen.

Hon fick inte ha ringen i skolan. Regler över smycken och kläder var stenhårda i flickskolan.  Och hon var ju än ett barn.

1958 var det oroligt igen i Libanon (läs t. ex i Wikipedia). Sedan kom ett brev från hans föräldrar. De berättade att pojken hade dött i någon strid. Hur och vilket bråk det var fick vi inte riktigt klarhet i. De skrev också att hon fick behålla ringen.

Så slutade hennes brevskrivande. Det blev ett slags trauma. Hennes far hade dött i andra Världskriget och nu detta. När hon äntligen förlovade sig på riktigt kunde hon inte gifta sig. Paret flyttade sitt vigseldatum om och om igen. Jag vet inte hur det gick. Jag flyttade till Sverige och hon skrev inga brev.

De flesta brevkontakterna i skolan hade dött snabbt även för andra. Men för vissa av oss hade Världen öppnat sig en smula. Flera av oss önskade resa – någon gång. Svårt att tänka idag att varken TV eller Internet fanns, radion hade en kanal. Det var lärare, dagstidningen, dess reportrar i Världen och  böcker som förmedlade kunskap. Kanske en  och annan film, de nyhetssvep som visades innan den riktiga filmen började. Missionshuset var fullt när missionären höll föreläsning med bilder om fjärran länder. Få reste än ut till Världen för bara nöjes skull. Även Sverige var långt borta. jag var den första i min släkt som reste utomlands, om kriget inte räknas.

Nutidens unga har föga uppfattning om hur deras mor- och farföräldrars liv och ännu längre bakåt var i skolåldern. Hur Världen var då, under och efter Världskriget. Det är smått obegripligt.

Bärare, Kilimanjaro.

2014 besökte jag Tanzania, safari och bestigning av Kilimanjaro, födelsedagspresent från mina barn. Den kristna missionen och deras skolor fanns nog inte längre men muslimer försökte omvända de stammar som än levde enligt sina gamla seder. Jag blev nästan chockad över hur landets utvecklingsnivå var efter så oändligt många års massivt bistånd från Sverige och Finland. Än bar kvinnorna i stan vattendunkar på huvudet och strömmen stängdes av på nätterna även i de fina hotellen. Men jämlikhetsprogram hade de, bistånd från Sverige.

Världen är öppen idag. Dock vet vi ganska lite om den vanlige människans liv i länder längre bort. Det är katastrofer och kändisar som syns. Diverse TV och Internet-program visar den västerländska nutida kulturen. Ofta är det bara skräp och ett slags dödsryckning.

Barn skriver inte brev. Lärare säger till och med att de inte kan skriva så det är läsligt.

Varför skulle de skriva handstil när mobilen finns? Jag skadade tummen i Skottland av en av dessa korkar som är omöjliga att öppna. Världens nyheter  stängdes. Jag kunde inte öppna telefonen med tumavtryck. Vad var den där koden till telefonen, ett av de alla man behöver?

Så ynkligt är vårt liv idag.

Beirut bilden: https://oldbeirut.com/post/182396158843/martyrs-square-1954