Etikettarkiv: utveckling

Om tiden förr då vi skrev brev och den förälskade pojken i Beirut.

Publicerat av
Beirut -1954

Omkring Suezkrisen 1955 gjorde min skola en insats för fred och förståelse av andra länder och människor. Det var vi elever som skulle skapa fred genom brevvänner. Tanken var att vänner skjuter man inte, eller något sådant. Vi hade inte än hunnit på historielektioner till Andra Världskriget, men alla hade mer eller mindre erfarenhet av det. Någon organisation förmedlade brevvänner Världen över. Mest var det europeiska barn men även långt borta som i Mellanöstern. Varje blivande brevvän presenterades med kön, ålder och adress på en klisterlapp.  Programmet riktade sig för barn i 13 – 14 års ålder som ansågs kunna nog engelska.

Jag tog en lapp utan att kolla vem. Jag hade redan en brevvän i Tanzania förmedlad genom en missionär mina föräldrar kände. Men jag skrev ett brev till den italiensk pojke som stod i lappen. Jag skickade med en bild på min familj, inte foto utan tecknad. Jag var bra på att teckna från mall och hade vunnit priser i tävlingar. Foto hade jag inte råd med.

Jag fick bara några brev, sedan dog det. Även kontakten från Tanzania tog slut. Flickan lämnade missionsskola precis före examen. Hon var omkring 16 och  skulle bli lärare för de yngsta barnen. Hon försvann. Senare fick jag veta att hon hade gift sig, det var därför hon  lämnade skolan. Hon fick flera barn. Om hon lärde sina barn att läsa vet jag inte.

Min ena bästa kompis tog ingen lapp men den andra började brevväxla med en pojke från Libanon, Beirut, Österlandets Paris. Då, nu är det en stad i fritt fall. Pojken skickade fotografier från sitt hem och sig själv. Allt såg ut att vara betydligt finare än våra enkla hem, ett stort vitt hus. Hon skickade också en bild till honom. Hon var söt och hade ett fint lockigt hår. De fortsatte att brevväxla. Den andra Julen fick hon ett paket. Vi tre öppnade det tillsammans. Det var ett stort block dadlar. Hon blev lite besviken.

Då kom jag på en julklapp min mor hade fått en gång från sin arbetsgivare. Det var en nysta strumpgarn. Vi tyckte att det var snålt. Men någon sa, nysta upp det och inne var en stor sedel.

Nu sa jag att hon skulle spräcka blocket med dadlarna. Ja, inne var en ring i en box, såg ut som av guld och en  diamant. Hon blev lite hagalen och lät en guldsmed titta på det. Vilken dyrgrip.  Sedan kom ett brev med frieri, inte riktigt utan önskan om ett löfte för båda var ju än barn. Nu började min kompis svettas. Samtidigt var hon glad. Tänk, hon var nästan förlovad, först i klassen.

Hon fick inte ha ringen i skolan. Regler över smycken och kläder var stenhårda i flickskolan.  Och hon var ju än ett barn.

1958 var det oroligt igen i Libanon (läs t. ex i Wikipedia). Sedan kom ett brev från hans föräldrar. De berättade att pojken hade dött i någon strid. Hur och vilket bråk det var fick vi inte riktigt klarhet i. De skrev också att hon fick behålla ringen.

Så slutade hennes brevskrivande. Det blev ett slags trauma. Hennes far hade dött i andra Världskriget och nu detta. När hon äntligen förlovade sig på riktigt kunde hon inte gifta sig. Paret flyttade sitt vigseldatum om och om igen. Jag vet inte hur det gick. Jag flyttade till Sverige och hon skrev inga brev.

De flesta brevkontakterna i skolan hade dött snabbt även för andra. Men för vissa av oss hade Världen öppnat sig en smula. Flera av oss önskade resa – någon gång. Svårt att tänka idag att varken TV eller Internet fanns, radion hade en kanal. Det var lärare, dagstidningen, dess reportrar i Världen och  böcker som förmedlade kunskap. Kanske en  och annan film, de nyhetssvep som visades innan den riktiga filmen började. Missionshuset var fullt när missionären höll föreläsning med bilder om fjärran länder. Få reste än ut till Världen för bara nöjes skull. Även Sverige var långt borta. jag var den första i min släkt som reste utomlands, om kriget inte räknas.

Nutidens unga har föga uppfattning om hur deras mor- och farföräldrars liv och ännu längre bakåt var i skolåldern. Hur Världen var då, under och efter Världskriget. Det är smått obegripligt.

Bärare, Kilimanjaro.

2014 besökte jag Tanzania, safari och bestigning av Kilimanjaro, födelsedagspresent från mina barn. Den kristna missionen och deras skolor fanns nog inte längre men muslimer försökte omvända de stammar som än levde enligt sina gamla seder. Jag blev nästan chockad över hur landets utvecklingsnivå var efter så oändligt många års massivt bistånd från Sverige och Finland. Än bar kvinnorna i stan vattendunkar på huvudet och strömmen stängdes av på nätterna även i de fina hotellen. Men jämlikhetsprogram hade de, bistånd från Sverige.

Världen är öppen idag. Dock vet vi ganska lite om den vanlige människans liv i länder längre bort. Det är katastrofer och kändisar som syns. Diverse TV och Internet-program visar den västerländska nutida kulturen. Ofta är det bara skräp och ett slags dödsryckning.

Barn skriver inte brev. Lärare säger till och med att de inte kan skriva så det är läsligt.

Varför skulle de skriva handstil när mobilen finns? Jag skadade tummen i Skottland av en av dessa korkar som är omöjliga att öppna. Världens nyheter  stängdes. Jag kunde inte öppna telefonen med tumavtryck. Vad var den där koden till telefonen, ett av de alla man behöver?

Så ynkligt är vårt liv idag.

Beirut bilden: https://oldbeirut.com/post/182396158843/martyrs-square-1954

Don´t Look Up, om film eller verklighet.

Publicerat av

Vad skulle du göra om livet på jorden tog slut om sex månader? Skulle du tro på olyckskorparna, vetenskapsmännen eller ljugande politiker? Internet kanske? TV? Olika diskussionsforum? Om fakta sedan visar att vi skall alla dö, hur tillbringar vi då vår sista tid?

Hoppet är alltid starkt. Förnekelsen likaså. Kommer det kända politikerskämtet ”vi såg det inte komma” att härska? Fylls kyrkorna? Rånar vi affärer för den som äger mest prylar vid död vinner? Tar livet av sig innan? Samlar sina närmaste? Accepterar?

Eller bara blundar och fortsätter som vanligt.

Nu är frågan om den sista tiden inte alls ovanlig, men i mindre skala än Världens undergång. Den sjuke som får dödsdom vet det. Två av mina tidigare arbetskamrater har dött i snabb, aggressiv cancer. Den ena försökte ha kul och festa. Den andra ordnade för sina gamla föräldrar.

De som riskerar ständigt sina liv med riskfyllda saker som knark, gängmord, biltävlingar, bergsklättring på de högsta, krig mm tänker nog inte att det kan vara min sista dag som skall användas väl.

Men vi ”vanliga” som försöker leva ett bra liv, arbeta, fylla våra skyldigheter, ta hand om våra barn och drömma om semester, vad skulle vi göra om slutet verkligen är bakom dörren i år?

I filmen ”Don´t Look Up” ställs dessa frågor. Filmen är en komedi men igenkännandet av nutiden, massmedians tafflighet och politikernas oförmåga gör att vi känner igen oss och skrattet fastnar i halsen. Visst, vi blir roade men eftersmaken är en fråga: hur kommer de som styr att agera, om det värsta skulle hända?

Jag tror att vi får klara oss själva. Hur skulle du göra?

Filmen är modern tragedi över hur de personer vi har valt och betalar för – politikerna i landets styre – tar hand om de stora svåra frågorna. De reagerar inte adekvat. De förminskar, ljuger och försöker vinna något själva. Massmedian är som parodi. Allt vänds till obetydliga sidor, gärna utseende och sex. Media och politiker är Inte mycket att lita på vid farans stund. Vetenskapen dör när pengasugna satsar på fel saker.

”Don´t Look Up” skulle kunna vara en helt sann historia. Vi känner igen vår tid i filmen. Hotande händelser sker hela tiden även om hotet från rymden inte är närvarande – just nu. Kriget i Ukraina tycks ingen få slut på, en nutida exempel på politikernas och FNs oförmåga. Lek i sandlådan är en bra bild av läget i Sveriges Regering och Riksdag. Massmedian är så vinklad att de inte vet vad de ljög om igår. Stats – TV lutar så åt vänster att de har fallit omkull.

Jag tycker att Don´t Look Up är trots det komiska en tragisk epos av vår tid.

Slutet på filmen upplevde jag som usel eller lysande.Välj själv. Realismen dog dock. För filmen, skådespelarna och hur alla agerar, hur pengarna styr är så realistisk att det är som tagen ur livet och från TV tablån just idag. Kanske Meryl Streep kör lite överväxel. Kanske.

2022 var ”Don´t Look Up” Oscarsnominerad som bästa film. ((Vinnaren av Oscar blev CODA.) Medverkande är toppstjärnor som Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep, Cate Blanchett, Ariana Grande mm. På regissören Adam McKays meritlista finns land annat ”Anchorman”, ”The big short” och ”Vice”.

Bry dig nu inte om taskiga recensioner – de är skrivna av folk som inte orkar sätta sig in i filmens mening – utan ge dig en möjlighet att med filmens hjälp fundera över frågan: hur skulle jag själv agera. Det kan ju bli nödvändigt en dag.

https://www.moviezine.se/movies/don-t-look-up

https://www.filmtopp.se/recension/netflix-dont-look-up-2021

Mörka tankar vid tända ljus.

Publicerat av

Året är nästan slut. Att se bakåt var inte roligt.  Ett bortslösat år. År 2019 har innehållit för lite av allting. För få böcker har blivit lästa. För få stunder med musik. För få utställningar, museibesök och annan kultur. För korta promenader i skogen. För kort vandring på fjällen. Alltför få samtal med innehåll. För lite intresse för världen omkring.

Miljön nära mig är alltför bekant, från människor i huset man säger det obligatoriska hej till, från affärer och reklamtavlor, nedhuggna träd till de överfyllda sopkorgarna. Upprepningar. Allt det som har hänt så många gånger.

Är det åldern som uppträder på detta sätt? Allt känns redan upplevt. Intresset att starta något nytt stängs genast av per förnuft. Realismen tar över. Allt är som det är. Allt går nu mera förbi mig. Förväntningar krymper till intet.

Från de styrande finns bara elände att förvänta sig. Det var inte den här världen jag började arbeta för vid tolv år fyllda. Jag trodde då ärligt att en ansträngning lönar sig. Inte bara personligt utan genom arbete och hederligt leverne och lämpligt engagemang blev världen också bättre. En sten i världens bygge.

Så barnsligt kan man tänka som ung. Sedan inser man att det inte är en själv som styr. Jag började mitt liv med värld i krig och Guds tro, hur de två nu kan kombineras av de vuxna. Jag kommer att sluta mina dagar med globalism där allmänt kaos råder, den västerländska civilisationen sopas undan av kulturer som inte ens kan föda sin befolkning eller behandla sina kvinnor väl, medförande eviga trätor från sina länder. Då Stater slutar att vara självständiga Stater, bara en öppen dörr åt skaror som drar runt och raserar. Vi är nästan där med försmak av det som komma skall. Det känns också som om klimathysterin vore ett slags camouflage över nedmontering av välfärdsstaten och inmarschen av islam. I slutändan inträder en totalitär värld där vi är ingenting, bara lydiga undersåtar.

En bloggare skrev att han gick i inre exil. Jag misstänker att vi blir fler och fler. Vi hjälplösa. De tankar vi hade och det arbete vi gjorde har nu föga betydelse. Kanske ökar tvivlet gentemot Världen med högre ålder då man kan räkna ut saker på bättre sätt beroende på ökad erfarenhet, det man fått genom att leva, ha arbete och barn. Man ser resultat av sitt levnadssätt. Man börjar se en linje i utvecklingen. Om man gjorde så, blev det så. Så småningom gör man inte samma tabbar mer, kanske bara några nya. Om man inte är en politiker förstås och tror att samma insats upprepad envist ger ett nytt resultat någon gång.

Nej, det är ingen vinterdepression om någon trodde så. Jag gillar mörka kvällar. Det är bara en verklighet som bosatt sig här. Kanske även hos dig?

Tänd ett ljus och ha en god tanke. Det kan vara det enda du har att erbjuda världen idag.

Var framtiden bättre förr – något om 30 – talet.

Publicerat av

Det påstås att 30 talet är  nära. De som menar detta tänker dock inte på depressionen, Ådalen eller planeten Pluto utan syftar på de nationalistiska rörelserna åt högerhållet och jämför dessa med nazismen. Att vara fosterlandsälskare är olämpligt i globalismens tid. Att bevara något av Europa för européer ses som obefogat. Befolkningsförändringar med syftet att förvandla Europa från den västerländska kristna civilisationen till annat, låt oss kalla det multikulturellt fast vi vet att det handlar mest om islamisk påverkan, slätas över av politiker.

Vi måste leva med Islam som en maktfaktor i Europa ungefär som vi godtog länge nazismen som lämplig förändringsfaktor tills det kostade för mycket. Sker det så med islamismen är än en öppen fråga.

Risken att bli kallar rasist är dock överhängande …. Så, jag lämnar det för tillfället och funderar över 30 – talister allmänt, personer födda under 30 tal.

Är vi på väg till det nya 30 – talet är dock en intressant fråga. Går allt runt bara i nya  putsade varianter?

Hur var livet för dem som föddes på 30 – talet, gruppen vi sällan hör något ifrån? Det är så tyst om människorna födda på 30-talet, nu i åldern 80 – 89. 30- talister kallas inte ens 30 – talister, bara av mig här. De kanske hamnade i skuggan av de många födda på 40 – talet?

De födda på 30 – talet är än ca 423 800 personer, så antalet är inte försumbart bara intresset för dem. Dessa personer som politiker sällan anser vara annat än kostnad. Men majoritet bor än hemma, kanske med insatser som hemtjänst eller hjälp från anhöriga. Ca 35 200 bor i särskilt boende för äldre. De är inte så många, ungefär som de  35 369 ensamkommande som sökte asyl 2015. Attityden är dock skild till dessa två grupper.

Senast sa vår Finansminister de gamla, i pensionsålder, vara orsaken till behovet av högre skatt. Ingen demonstrerar och få skriver ilskna inlägg om gamla människor vars vård är undermålig och pension bara skit. De gamla är ointressanta, tills man själv hamnar i gruppen.

Födda på 30 talet är en förhållandevis liten grupp. Barnafödande nådde låg nivå under 1930-talet. Vissa samhällsgrupper fick fortfarande många barn men medelklassfamiljerna valde att skaffa få barn. Preventivmedel var dock kriminellt. Förbudet gällde fram till 1937–38 då det blev lagligt att använda, upplysa om och sälja preventivmedel. 1938 blev också abort lagligt men med begränsningar.

Kvinnor födda 1930 – 1939 hade en låg sysselsättningsnivå eftersom många var hemmafruar, främst medan barnen var små. Hemmafrufällan? Det räckte i regel med en lön på den tiden men något lyx var det inte. När barnen klarade sig själva gick kvinnor till arbete. De med högre utbildning kunde ha barnflickor och annan hushållshjälp. Att ta hand om ett hushåll var då så mycket tyngre än idag. Moderniteter som tvättmaskin, elspis eller ens rinnande vatten var inte tillgängligt för alla. Att odla potatis och annat grönt ingick i ”hemmafrusysslorna”.

30 talet började i ekonomisk depression efter börskraschen i USA 24 oktober 1929 som påverkade världens ekonomi, därefter Kreugerkraschen 1932. Arbetslöshet ökade. Socialdemokratiska regeringen satsade på nödhjälpsarbeten. Jordbruk var än en huvudnäring. Flera av bönderna var småbönder. År 1932, då antalet jordbruksföretag var som störst i Sverige, fanns totalt 428 600 stycken jordbruk  i riket varav 121 200 brukade bara 2 hektar åkermark eller mindre. En och annan ko, höns och en gris fanns också. 2 hektar! Idag är det knappt en hobby.

Folk dog ännu i tuberkulos, var sjuka i påssjuka, vattkoppor, mässling och röda hund, de som kallades barnsjukdomar. Det vaccinationsprogram som idag når nästan alla barn fanns inte. Diabetes var som ett dödsbud. Penicillin kom först efter krigsåren. Medellivslängden var 1930 ca 65 år.

30 – talisterna började arbeta tidigt, oftast direkt efter skolgång. Skolbarnen gjorde sitt redan i skolan. ”Potatislov” på hösten innebar att man var behjälplig för ortens bönder i att ta upp potatisen. En del skolor  hade eget potatisland. Inte så dum idé. Barndom var kortare, vuxenlivet började vid skolslut för de flesta. Konfirmation och långbyxor, då var man en man, sa någon.

7-årig folkskola lagstadgades 1936 och från 1950-talet började 8-årig folkskola. Få gick till läroverket och sedan vidare till Universitet. Studenterna arbetade ihop sina studiemedel, fick stipendier eller från föräldrarna. Jag vet ett fall då hela byn samlade pengar så den begåvade fattige pojken vars mor dog i tuberkulos kunde studera i Läroverket. Idag har alla möjlighet till skattefinansierad 12 års skolgång, infört 1971.  

30 talet märktes av krig, Hitler och nazismen.  Först Spanska inbördeskriget 1936 – 1939, där en del svenskar deltog eller bidrog och sedan utbrottet  av andra Världskriget 1 sept. -39. Sovjetunionen anföll Finland -39 och även svenskar reste till broderlandet för att försvara det. Även om Sverige höll sig undan själva andra världskriget genom viss välvilja mot Tyskland påverkade det livet.

Min sambo var född 1930. I hans hem på landet sågs kriget mest på tidningssidor, viss militär aktivitet och av varubrist. Oro över tyskt anfall var dock ständig närvarande trots Regeringens taktik. Barn i hans by var oroliga att Hitler skulle komma och döda dem, berättade min sambo. Barn fantiserade om vilka hjältedåd de skulle göra om tyskarna kom till byn.

Att äga en bil var sällsynt. Bara de rika kunde ha en privatbil. I början av 30 talet räknade man ca 20 500 motorfordon i riket. Först efter -50 blev bilen mer allmän. Bild av en leende ung man lutande mot sin nya bil, gärna en flicka bredvid finns i många gamla fotoalbum. Eller hela familjen på gröngräset på picknick med bilen på bakgrunden. Villa, Volvo, vovve dröm började blomstra.

Socialdemokraterna styr Sverige, tillsammans eller med stöd av Bondeförbundet/Samlingsregering. Det är det socialdemokratiska folkhemmet som 30-talets arbetare byggde upp.

Vad ville 30 – talister? Jag tror att den stora tanken var att få uppleva fred i världen och ge bättre omständigheter till sina barn. Det fanns en bra framtid, bara man arbetade för det.  Än existerade kyrkan och tro, respekt för föräldrar och respekt för de äldre. Ingen ropade att ”kunde de gamla bara dööö” som en känd rollmodell gör nu mera. Ingen hatade män allmänt. Män försörjde än de flesta familjer. Män gjorde de tunga jobben. De gjorde militärtjänst. De besatt en stor del av viktiga poster i samhället och näringslivet. Män och kvinnor var väl så jämställda på papper. Ingen ansåg att kvinnor var sämre än män men de hade andra uppgifter som att vara en mor och hushålla med familjens medel.

Att vara en mor var något hedervärt.

Nu är det ca 400 000 av dessa människor kvar. Man hör sällan något om dem. Hatobjekt är de födda under 40 talet. Som en professor sa ungefär: bara de gamla dör så blir den multikulturella världen bättre. De gamla förstår inte… Nej, vi förstår inte. Det kommer aldrig mer finnas strävsamma 30 – talister och deras likar. De som byggde landet, åtfölja av de hatade 40 – tals människor. Vi började arbeta tidigt, vissa som jag vid 12. Vi behövde försörja oss var det viktiga. Många yngre, speciellt kvinnor, klagar idag och hugger till mer patriarkat, ojämlikhet, brister, genus, mest kränkt vinner… Det är en annan värld i tankegångarna.

Den som inte lär sig av historien tvingas att uppleva det åter. Blir de barn som föds nu de nya 30 talisterna, i krigets skugga? Kanske blir de tvingade att skapa sin egen framtid utan att bli serverade allt på en silverbricka bekostade av skattemedel som deras föräldrar och deras föregångare arbetade ihop.

Det finns enormt mycket som är bättre idag än i starten av 30 –  talet. Dock har vi förlorat en del av det som höll samhället ihop. Hembygd, närhet till släkt är på upphällning bland svenskar, medan invandrare bildar egna täta områden där deras kultur gäller. Den goda nationalismen då vi älskar vårt land Sverige och ärar våra förfäder är borta eller räknas som rasism.

Det svenska är bara barbariet…

Att hissa den svenska flaggan, känna respekt för Kung och fosterland försvann  någonstans med god hjälp från Regeringen. Sverige, landet byggd av tidigare generationer, kallad folkhemmet, kommer inte åter. De stolta svenskarna finns kanske bara på idrottsarenor. Om 15 – 20 år är Sverige oigenkännlig, kanske en stor del av Europa också. Dock är vi 30 – 40 talister då döda och slipper skämmas för det. Våra barn och barnbarn få finna sig i den nya världen.

Alla de personer födda på 30– talet som jag har haft i mitt liv är nu döda. Min sambo, min första kärlek (eller någonting liknande), min syskonsjäl, min  arbetskamrat, sekreterare, grannar, fler… Ibland dyker det upp en  minnesruna i pressen för en person jag kände i min ungdom. 

Har du än en så gammal person kvar i närheten ta tid och lyssna på vad som gjorde livet värt för dem. Var framtiden bättre förr?

Skolbild från folkskolan i Bollnäs.