Vad skulle du göra om livet på jorden tog slut om sex månader? Skulle du tro på olyckskorparna, vetenskapsmännen eller ljugande politiker? Internet kanske? TV? Olika diskussionsforum? Om fakta sedan visar att vi skall alla dö, hur tillbringar vi då vår sista tid?
Hoppet är alltid starkt. Förnekelsen likaså. Kommer det kända politikerskämtet ”vi såg det inte komma” att härska? Fylls kyrkorna? Rånar vi affärer för den som äger mest prylar vid död vinner? Tar livet av sig innan? Samlar sina närmaste? Accepterar?
Eller bara blundar och fortsätter som vanligt.
Nu är frågan om den sista tiden inte alls ovanlig, men i mindre skala än Världens undergång. Den sjuke som får dödsdom vet det. Två av mina tidigare arbetskamrater har dött i snabb, aggressiv cancer. Den ena försökte ha kul och festa. Den andra ordnade för sina gamla föräldrar.
De som riskerar ständigt sina liv med riskfyllda saker som knark, gängmord, biltävlingar, bergsklättring på de högsta, krig mm tänker nog inte att det kan vara min sista dag som skall användas väl.
Men vi ”vanliga” som försöker leva ett bra liv, arbeta, fylla våra skyldigheter, ta hand om våra barn och drömma om semester, vad skulle vi göra om slutet verkligen är bakom dörren i år?
I filmen ”Don´t Look Up” ställs dessa frågor. Filmen är en komedi men igenkännandet av nutiden, massmedians tafflighet och politikernas oförmåga gör att vi känner igen oss och skrattet fastnar i halsen. Visst, vi blir roade men eftersmaken är en fråga: hur kommer de som styr att agera, om det värsta skulle hända?
Jag tror att vi får klara oss själva. Hur skulle du göra?
Filmen är modern tragedi över hur de personer vi har valt och betalar för – politikerna i landets styre – tar hand om de stora svåra frågorna. De reagerar inte adekvat. De förminskar, ljuger och försöker vinna något själva. Massmedian är som parodi. Allt vänds till obetydliga sidor, gärna utseende och sex. Media och politiker är Inte mycket att lita på vid farans stund. Vetenskapen dör när pengasugna satsar på fel saker.
”Don´t Look Up” skulle kunna vara en helt sann historia. Vi känner igen vår tid i filmen. Hotande händelser sker hela tiden även om hotet från rymden inte är närvarande – just nu. Kriget i Ukraina tycks ingen få slut på, en nutida exempel på politikernas och FNs oförmåga. Lek i sandlådan är en bra bild av läget i Sveriges Regering och Riksdag. Massmedian är så vinklad att de inte vet vad de ljög om igår. Stats – TV lutar så åt vänster att de har fallit omkull.
Jag tycker att Don´t Look Up är trots det komiska en tragisk epos av vår tid.
Slutet på filmen upplevde jag som usel eller lysande.Välj själv. Realismen dog dock. För filmen, skådespelarna och hur alla agerar, hur pengarna styr är så realistisk att det är som tagen ur livet och från TV tablån just idag. Kanske Meryl Streep kör lite överväxel. Kanske.
2022 var ”Don´t Look Up” Oscarsnominerad som bästa film. ((Vinnaren av Oscar blev CODA.) Medverkande är toppstjärnor som Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep, Cate Blanchett, Ariana Grande mm. På regissören Adam McKays meritlista finns land annat ”Anchorman”, ”The big short” och ”Vice”.
Bry dig nu inte om taskiga recensioner – de är skrivna av folk som inte orkar sätta sig in i filmens mening – utan ge dig en möjlighet att med filmens hjälp fundera över frågan: hur skulle jag själv agera. Det kan ju bli nödvändigt en dag.
När jag läste en kartläggning om vägbelysning gjort av Trafikverket tänkte jag på två inlägg jag skrev 2014 om landsbygdsutvecklingen i två kommuner, den ena före Kommunsammanslagningen 1971 och den andra efter år 2000 och nutid. Först om den eländiga vägbelysningen. Kanske har det redan stängts av på vissa ställen.
En kartläggning Trafikverket gjort nu tillsammans med ett antal svenska kommuner visar att mycket av den belysning kommunerna äger efter allmänna vägar är i dåligt skick och flera svenska småorter riskerar att förlora sin gatubelysning. Belysningen har förfallit och då är stängning nära.
Så till två Norrländska Kommuner vilka jag känner väl och även några politiker som jag känner och vilka varit med i uppbyggnad och sedan nedrivning.
Utveckling är inte alltid av godo. Det kan bli avveckling i stället. Folk bör väl inte bo på landet, speciellt inte bönder. Mat kan vi köpa utomlands, eller?
Berit som bor i USA berättar om initiativen förr i tiden, då folk löste saker själv
När jag var liten i en svensk norrlandsby hade man en ”gatubelysningsförening” som samlade in frivilliga bidrag för att vi skulle få belysning längs vägen. En rolig grej i denna insamling var Nyårsrevyn varje år där jag började vara med och spela apa redan som 5 åring.”
Året är nästan slut. Att se
bakåt var inte roligt. Ett bortslösat år.
År 2019 har innehållit för lite av allting. För få böcker har blivit lästa. För
få stunder med musik. För få utställningar, museibesök och annan kultur. För
korta promenader i skogen. För kort vandring på fjällen. Alltför få samtal med
innehåll. För lite intresse för världen omkring.
Miljön nära mig är alltför
bekant, från människor i huset man säger det obligatoriska hej till, från
affärer och reklamtavlor, nedhuggna träd till de överfyllda sopkorgarna. Upprepningar.
Allt det som har hänt så många gånger.
Är det åldern som uppträder
på detta sätt? Allt känns redan upplevt. Intresset att starta något nytt stängs
genast av per förnuft. Realismen tar över. Allt är som det är. Allt går nu mera
förbi mig. Förväntningar krymper till intet.
Från de styrande finns bara
elände att förvänta sig. Det var inte den här världen jag började arbeta för
vid tolv år fyllda. Jag trodde då ärligt att en ansträngning lönar sig. Inte
bara personligt utan genom arbete och hederligt leverne och lämpligt engagemang
blev världen också bättre. En sten i världens bygge.
Så barnsligt kan man tänka som ung. Sedan inser man att det inte är en själv som styr. Jag började mitt liv med värld i krig och Guds tro, hur de två nu kan kombineras av de vuxna. Jag kommer att sluta mina dagar med globalism där allmänt kaos råder, den västerländska civilisationen sopas undan av kulturer som inte ens kan föda sin befolkning eller behandla sina kvinnor väl, medförande eviga trätor från sina länder. Då Stater slutar att vara självständiga Stater, bara en öppen dörr åt skaror som drar runt och raserar. Vi är nästan där med försmak av det som komma skall. Det känns också som om klimathysterin vore ett slags camouflage över nedmontering av välfärdsstaten och inmarschen av islam. I slutändan inträder en totalitär värld där vi är ingenting, bara lydiga undersåtar.
En bloggare skrev att han gick i inre exil. Jag misstänker att vi blir fler och fler. Vi hjälplösa. De tankar vi hade och det arbete vi gjorde har nu föga betydelse. Kanske ökar tvivlet gentemot Världen med högre ålder då man kan räkna ut saker på bättre sätt beroende på ökad erfarenhet, det man fått genom att leva, ha arbete och barn. Man ser resultat av sitt levnadssätt. Man börjar se en linje i utvecklingen. Om man gjorde så, blev det så. Så småningom gör man inte samma tabbar mer, kanske bara några nya. Om man inte är en politiker förstås och tror att samma insats upprepad envist ger ett nytt resultat någon gång.
Nej, det är ingen
vinterdepression om någon trodde så. Jag gillar mörka kvällar. Det är bara en
verklighet som bosatt sig här. Kanske även hos dig?
Tänd ett ljus och ha en god tanke. Det kan vara det enda du har att erbjuda världen idag.
Det påstås att 30 talet är nära. De som menar detta tänker dock inte på depressionen, Ådalen eller planeten Pluto utan syftar på de nationalistiska rörelserna åt högerhållet och jämför dessa med nazismen. Att vara fosterlandsälskare är olämpligt i globalismens tid. Att bevara något av Europa för européer ses som obefogat. Befolkningsförändringar med syftet att förvandla Europa från den västerländska kristna civilisationen till annat, låt oss kalla det multikulturellt fast vi vet att det handlar mest om islamisk påverkan, slätas över av politiker.
Vi måste leva med Islam som en maktfaktor i
Europa ungefär som vi godtog länge nazismen som lämplig förändringsfaktor tills
det kostade för mycket. Sker det så med islamismen är än en öppen fråga.
Risken att bli kallar rasist är dock
överhängande …. Så, jag lämnar det för tillfället och funderar över 30 –
talister allmänt, personer födda under 30 tal.
Är vi på väg till det nya 30 – talet är dock
en intressant fråga. Går allt runt bara i nya putsade varianter?
Hur var livet för dem som föddes på 30 –
talet, gruppen vi sällan hör något ifrån? Det är så tyst om människorna födda
på 30-talet, nu i åldern 80 – 89. 30- talister kallas inte ens 30 – talister,
bara av mig här. De kanske hamnade i skuggan av de många födda på 40 – talet?
De födda på 30 – talet är än ca 423 800
personer, så antalet är inte försumbart bara intresset för dem. Dessa personer
som politiker sällan anser vara annat än kostnad. Men majoritet bor än hemma,
kanske med insatser som hemtjänst eller hjälp från anhöriga. Ca 35 200 bor i
särskilt boende för äldre. De är inte så många, ungefär som de 35 369
ensamkommande som sökte asyl 2015. Attityden är dock skild till dessa två
grupper.
Senast sa vår Finansminister de gamla, i
pensionsålder, vara orsaken till behovet av högre skatt. Ingen demonstrerar och
få skriver ilskna inlägg om gamla människor vars vård är undermålig och pension
bara skit. De gamla är ointressanta, tills man själv hamnar i gruppen.
Födda på 30 talet är en förhållandevis liten
grupp. Barnafödande nådde låg nivå under 1930-talet. Vissa samhällsgrupper fick
fortfarande många barn men medelklassfamiljerna valde att skaffa få barn. Preventivmedel
var dock kriminellt. Förbudet gällde fram till 1937–38 då det blev lagligt att
använda, upplysa om och sälja preventivmedel. 1938 blev också abort lagligt men
med begränsningar.
Kvinnor födda 1930 – 1939 hade en låg
sysselsättningsnivå eftersom många var hemmafruar, främst medan barnen var små.
Hemmafrufällan? Det räckte i regel med en lön på den tiden men något lyx var
det inte. När barnen klarade sig själva gick kvinnor till arbete. De med högre
utbildning kunde ha barnflickor och annan hushållshjälp. Att ta hand om ett
hushåll var då så mycket tyngre än idag. Moderniteter som tvättmaskin, elspis
eller ens rinnande vatten var inte tillgängligt för alla. Att odla potatis och
annat grönt ingick i ”hemmafrusysslorna”.
30 talet började i ekonomisk depression efter
börskraschen i USA 24 oktober 1929 som påverkade världens ekonomi, därefter
Kreugerkraschen 1932. Arbetslöshet ökade. Socialdemokratiska regeringen satsade
på nödhjälpsarbeten. Jordbruk var än en huvudnäring. Flera av bönderna var
småbönder. År 1932, då antalet jordbruksföretag var som störst i Sverige, fanns
totalt 428 600 stycken jordbruk i
riket varav 121 200 brukade bara 2 hektar åkermark eller mindre. En och annan
ko, höns och en gris fanns också. 2 hektar! Idag är det knappt en hobby.
Folk dog ännu i tuberkulos, var sjuka i
påssjuka, vattkoppor, mässling och röda hund, de som kallades barnsjukdomar.
Det vaccinationsprogram som idag når nästan alla barn fanns inte. Diabetes var
som ett dödsbud. Penicillin kom först efter krigsåren. Medellivslängden var
1930 ca 65 år.
30 – talisterna började arbeta tidigt, oftast direkt efter skolgång. Skolbarnen gjorde sitt redan i skolan. ”Potatislov” på hösten innebar att man var behjälplig för ortens bönder i att ta upp potatisen. En del skolor hade eget potatisland. Inte så dum idé. Barndom var kortare, vuxenlivet började vid skolslut för de flesta. Konfirmation och långbyxor, då var man en man, sa någon.
7-årig folkskola lagstadgades 1936 och från 1950-talet började 8-årig folkskola. Få gick till läroverket och sedan vidare till Universitet. Studenterna arbetade ihop sina studiemedel, fick stipendier eller från föräldrarna. Jag vet ett fall då hela byn samlade pengar så den begåvade fattige pojken vars mor dog i tuberkulos kunde studera i Läroverket. Idag har alla möjlighet till skattefinansierad 12 års skolgång, infört 1971.
30 talet märktes av krig, Hitler och
nazismen. Först Spanska inbördeskriget
1936 – 1939, där en del svenskar deltog eller bidrog och sedan utbrottet av andra Världskriget 1 sept. -39. Sovjetunionen
anföll Finland -39 och även svenskar reste till broderlandet för att försvara
det. Även om Sverige höll sig undan själva andra världskriget genom viss
välvilja mot Tyskland påverkade det livet.
Min sambo var född 1930. I hans hem på landet
sågs kriget mest på tidningssidor, viss militär aktivitet och av varubrist. Oro
över tyskt anfall var dock ständig närvarande trots Regeringens taktik. Barn i
hans by var oroliga att Hitler skulle komma och döda dem, berättade min sambo.
Barn fantiserade om vilka hjältedåd de skulle göra om tyskarna kom till byn.
Att äga en bil var sällsynt. Bara de rika
kunde ha en privatbil. I början av 30 talet räknade man ca 20 500 motorfordon i
riket. Först efter -50 blev bilen mer allmän. Bild av en leende ung man lutande
mot sin nya bil, gärna en flicka bredvid finns i många gamla fotoalbum. Eller
hela familjen på gröngräset på picknick med bilen på bakgrunden. Villa, Volvo,
vovve dröm började blomstra.
Socialdemokraterna styr Sverige, tillsammans
eller med stöd av Bondeförbundet/Samlingsregering. Det är det
socialdemokratiska folkhemmet som 30-talets arbetare byggde upp.
Vad ville 30 – talister? Jag tror att den
stora tanken var att få uppleva fred i världen och ge bättre omständigheter
till sina barn. Det fanns en bra framtid, bara man arbetade för det. Än existerade kyrkan och tro, respekt för
föräldrar och respekt för de äldre. Ingen ropade att ”kunde de gamla bara dööö”
som en känd rollmodell gör nu mera. Ingen hatade män allmänt. Män försörjde än
de flesta familjer. Män gjorde de tunga jobben. De gjorde militärtjänst. De
besatt en stor del av viktiga poster i samhället och näringslivet. Män och
kvinnor var väl så jämställda på papper. Ingen ansåg att kvinnor var sämre än
män men de hade andra uppgifter som att vara en mor och hushålla med familjens
medel.
Att vara en mor var något hedervärt.
Nu är det ca 400000 av dessa människor kvar. Man hör sällan något om dem. Hatobjekt är de födda under 40 talet. Som en professor sa ungefär: bara de gamla dör så blir den multikulturella världen bättre. De gamla förstår inte… Nej, vi förstår inte. Det kommer aldrig mer finnas strävsamma 30 – talister och deras likar. De som byggde landet, åtfölja av de hatade 40 – tals människor. Vi började arbeta tidigt, vissa som jag vid 12. Vi behövde försörja oss var det viktiga. Många yngre, speciellt kvinnor, klagar idag och hugger till mer patriarkat, ojämlikhet, brister, genus, mest kränkt vinner… Det är en annan värld i tankegångarna.
Den som inte lär sig av historien tvingas att
uppleva det åter. Blir de barn som föds nu de nya 30 talisterna, i krigets
skugga? Kanske blir de tvingade att skapa sin egen framtid utan att bli
serverade allt på en silverbricka bekostade av skattemedel som deras föräldrar
och deras föregångare arbetade ihop.
Det finns enormt mycket som är bättre idag än
i starten av 30 – talet. Dock har vi
förlorat en del av det som höll samhället ihop. Hembygd, närhet till släkt är
på upphällning bland svenskar, medan invandrare bildar egna täta områden där
deras kultur gäller. Den goda nationalismen då vi älskar vårt land Sverige och
ärar våra förfäder är borta eller räknas som rasism.
Det svenska är bara barbariet…
Att hissa den svenska flaggan, känna respekt för Kung och fosterland försvann någonstans med god hjälp från Regeringen. Sverige, landet byggd av tidigare generationer, kallad folkhemmet, kommer inte åter. De stolta svenskarna finns kanske bara på idrottsarenor. Om 15 – 20 år är Sverige oigenkännlig, kanske en stor del av Europa också. Dock är vi 30 – 40 talister då döda och slipper skämmas för det. Våra barn och barnbarn få finna sig i den nya världen.
Alla de personer födda på 30– talet som jag
har haft i mitt liv är nu döda. Min sambo, min första kärlek (eller någonting
liknande), min syskonsjäl, min
arbetskamrat, sekreterare, grannar, fler… Ibland dyker det upp en minnesruna i pressen för en person jag kände
i min ungdom.
Har du än en så gammal person kvar i närheten
ta tid och lyssna på vad som gjorde livet värt för dem. Var framtiden bättre
förr?
