De kan väl ha filtar…

1984 sommarjobbade jag inom hemtjänst. Flera av vårdtagare var närapå 90 år. Jag lyssnade till många fantastiska historier om byns tidigare liv. Det var inte så stressigt på den tiden. Jag började skriva ner historierna hemma. En känd konstnär och jag gick sedan till Kommunen och bad lite pengar för att kunna göra en utställning  med fotografier och text om kommuninnevånare över 85 år som än kunde berätta bygdens historia. Vi bad pengar för film och lite resor, mest cyklade vi,  samt själva utställningen.

Så klart fick vi inga pengar och idén dog. Sossepolitikerna tyckte det var helt enkelt inte intressant.

De gamla människorna är inte intressanta idag heller. Oavsett partibeteckning.

Det fanns en skruttig, ensam gammal gumma som vägrade att flytta till ett äldreboende. Varje morgon var hemtjänsten orolig över att hitta henne död på golvet. Hon var klar i huvudet men benen bar illa. Hon hade redan hela utbudet av hemtjänst så det skulle vara bättre och kanske billigare om hon flyttade till hemmet. Det fanns ju en tom plats också. Tomma platser tickar pengar.

Men icke. Gumman var envis.

Då stänger vi av värmen för henne, sa chefen. Då flyttar hon in. Nej, det är inte påhitt, det skedde på riktigt och efter en vecka packade hon och hemtjänsten ihop hennes saker för flyttning till äldreboendet.

Jag kom att tänka på henne nu när Motala sänker temperaturen på kommunens äldreboenden med tre grader för att spara pengar. Tre grader som skall rädda kommunekonomin.

– Vi vill givetvis värna om de äldre, de ska inte sitta och frysa på sina hem, de kan till exempel ha filtar, säger kommunalrådet Kåre Friberg (M) till Aftonbladet.

Det är den bakvända världen. En ny ”de kan väl äta bakelser”. Fast bakelserna är bara en skröna medan värmesänkning är på riktigt.

Vi kan läsa dagligen om något nytt sparmål i äldreomsorgen. Personalen lider av stress. Många anställda kan inte ens hyfsad svenska. Maten är usel. Ja, äldreomsorgen är inte prioriterad område när alla  andra grupper också kräver sin del. Kommunerna blöder pengar. Flera av de skulle stängas om de vore privata företag. Den iver som vissa kommuner visade för asylsökanden har ändrats till rop på hjälp gentemot Staten. Det var inte lönsamt att få in folk som inte hittar arbete varken nu eller i överskådlig framtid. De miljonvinster man pratade om några år sedan har blivit noll och intet så de gamla får frysa in lite pengar till den tomma kommunkassan.

Måste de gamla finnas kvar? Vad har vi för nytta av dem? När kommer gratis morfindos för de onödigt gamla? Modern ättestupa för att spara pengar?

PS. Kom hem nyss och ser att nu kryper Motala till korset och meddelar att temperaturen i daghem och äldreboenden ska vara 22 grader, den lägsta tillåtna. Blogginlägget får förstås vara kvar och visa hur politiker tänker.

Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson delade Aftonbladets artikel om Motalas sänkning av temperatur inne på Twitter på onsdagen, och tillade:

”Rekommenderad inomhustemperatur i bostad för känsliga grupper (t ex åldringar) är 22–24 grader, inte 20 grader”.

Ibland lönar det sig att bli upprörd. Undra på vad de drar in nu?

Har vi inga ömmande fall kvar i Sverige?

När jag arbetade extra på servicehuset på den gamla tiden när vi än hade servicehus för de gamla i behov av hjälp flyttade en dam från ett annat land in. Hon pratade inte svenska. Bara en extrajobbare kunde lite av hennes språk och jag kunde några få ord. Damens barn hade invandrat till Sverige och när modern blev gammal fick även hon flytta hit. Hon fick snabbt plats i ett servicehus. Hennes barn hade sällan tid för henne. Hon blev väl så ensam och isolerad.

Hon var djupt missnöjd med allt. Inte så märkligt. Nära två år gick. Sedan började hon trycka på sina barn om att få åka hem. När det inte fungerade tog hon till gråt. Hon ville bara åka hem sista gången. Hon kände att döden närmade sig. Hon ville stå på hemlandets jord en gång!

Inför det kunde barnen inte neka. De köpte en tur och returbiljett, första klass, kontaktade bekanta som skulle ta hand om henne under tiden hemma.

Jag skulle hjälpa henne att packa. När hon tog det stora Jesuskorset från väggen och packade ner det visste jag att hon inte skulle resa tillbaka. Jag försökte fråga om det. Hon bara log. Hon gav bort krukväxterna till personalen.

Hon kom aldrig tillbaka. Hon hade sålt returbiljetten berättade hennes barn när de tömde lägenheten.

I min fantasi kan jag se henne sittande på en gränd med andra gamla kvinnor. Kanske stickar hon något. De kommenterar förbipasserande. Håller koll på vad som händer. De pratar och skrattar. De går till kyrkan på söndagar, kanske mer. Hon är hemma.

Regeringen planerar nya skyddsgrunder för att öka invandring. Den nya Regeringen föreslår att personer skall få flytta till Sverige på grund av ensamhet. Eller sjukdom. Nära döden tid. Eller på grund av klimatet.

I framtiden vill S, MP, C och L att en ny så kallad humanitär skyddsgrund ska införas för dem som söker uppehållstillstånd i Sverige. Det skulle ge fler personer möjlighet att få stanna.

– Vi har väl alla sett att det finns sådana väldigt ömmande fall som man i dag, inom ramen för dagens lagstiftning inte kan ta hänsyn till och det här har vi då velat att man ska rätta till i förhållande till dagens lagstiftning, säger Morgan Johansson.

Det skulle kunna vara att man flyr från en klimatkatastrof, vilket ”övrigt skyddsbehövande” tidigare omfattade. Det kan också handla om personer som är svårt sjuka där man vet att personen kommer att dö, av kanske en hjärntumör, om några månader. Det kan vara en äldre person som inte har någon kontakt med någon över huvud taget i hemlandet och som också är väldigt sjuk. Det är den typen av fall som är särskilt ömmande, säger Johanna Jönsson. migrationspolitisk talesperson för Centerpartiet.

Jag fastnade speciellt på tanken att flytta hit äldre sjuka personer utan anhöriga. Har Regeringen överhuvudtaget den minsta aning om hur svårt det är att få en plats i ett äldreboende? Hur sjukvårdsköerna är? Hur de svenska pensionärerna lider av ensamhet? Hur hemtjänsten får hasta förbi? Hur kommuner lägger ner servicehus? Har de aldrig hört talas om sjuksköterskebristen? För att inte tala om språkproblem.

Är det inte ren misshandel att flytta sjuka gamla människor från sitt hemland till något totalt annorlunda?

När Regeringen försöker vara världens ålderdomshem och sjukstuga bör de ställa frågan: har vi resurser till det? Är det humant att flytta gamla och sjuka? Var skall de bo? Har vi inte redan problem med just vård och omsorg, kommunekonomi och bostäder? Kan det finnas svenskar som står i kö för olika åtgärder? Bör vi inte ta hand om dem först? Kanske ge tak över huvudet för bostadslösa gamla? Har vi ekonomi –  pengar, lokaler och personal – till att bli världens sjukstuga?

Har vi inga ömmande fall kvar i Sverige?

Jag tvivlar på att Regeringen har kontakt med verkligheten i sin godhetsrus. Kanske Morgan Johansson och Johanna Jönsson kunde bli praktikanter inom sjukvård eller äldreomsorg ett tag. Det är alltid bättre att ha kunskap om läget innan man hänge sig åt att flyga på ett fantasimoln.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7142519

PS. Åldringen högst upp är min mor inte den aktuella kvinnan.

 

 

Det sista om död och demens?

Även om jag var medveten om min sambos förestående död i snar framtid blev det som ett slag. Vår relation som ett par vilka älskade varandra hade dött åratals innan då han genom snabbt utvecklad demens förlorade sitt minne, sitt aktiva liv och blev vårdbehövande. Han blev min patient och jag hans vårdare. Jag förlorade vårt goda  liv tillsammans. Det var då jag sörjde, i början av den långa demensresan.

Jag tror att vi uppskattar det goda i livet alldeles för lite. Jag tackade för sällan, då. Jag var hans livs kärlek, sa han. Jag var inte förmögen till något så stort, bara något tillräckligt. Kanske därför kunde jag inte lämna bort honom till ett permanent boende? Följaktligen krympte mitt eget liv sakta till närapå intet.

Jag försökte ge honom ett slags fortsättning till den tillvaro vi hade haft. Någon kort lysande stund var allt som vanligt. De stunder krympte till intet. Sedan blev allt ohållbart för mig och han kom till ett permanent boende och dog.

Att svälta och törsta ihjäl med hjälp av morfin är nutidens demensvård. Jag kan inte bedöma om det var rätt åtgärd. För, ingen ringde mig. Jag var hos barnbarn en vecka som barnvakt, i en annan stad. Att inte ringa de anhöriga när döden närmar sig visar hur vården ser med likgiltighet på de mänskliga relationerna. Han man lämnat sin sambo till ett demensboende har man separerat och har inget att säga till. Jag hade fullmakt för besluten gällande hans vård men det var utan värde. Det sättet demensboendet behandlade honom och sket i oss anhöriga blev ett sår som nog aldrig lämnar mig riktigt.

Efter sju dagar kom någon med sunt förnuft till jobbet och lyfte på luren. Då var han borta från denna värld, utom andning och hjärtslag. Döendet blev inte långdraget. Det är jag tacksam över.

Jag hade mardrömmar om hans död i början av vandringen på Pacific Crest Trail. Jag gjorde en ofrivillig sorrow walk genom den Kaliforniska öknen. Jag törstade ihjäl  varje natt. I och för sig gick jag i ökenlandskap och vattentillgången var begränsad men denna törst var mördande. Oavsett hur mycket jag drack var det inte tillräckligt.  Hans död plågade mig. Inte döden i sig utan sättet jag lät honom dö på i det usla stället utan att orka ta hand om honom hemma ändå till slutet. Det var mitt fel.

Sju år blev min gräns. Det är något magiskt med sju år. De sju dödssynderna, de sju dygderna, Jakobs sju års väntan för giftermål med Rakel, sju goda och sju svåra år, de sju underverken, sju veckodagar och olika religiösa betydelser som sju sakrament, den judiska sjuarmade ljusstaken eller att gå sju varv runt Kaba. Nästan sju år med en dement person, avlösning några timmar i veckan, vandring inte ens varje år (min största hobby) och förlust av allt utanför hemmet som kontakten med andra människor… Om jag insett hur det blev hade jag då tagit på mig vården av honom?

Vet inte. Kanske jag bara följe mitt hjärta och gjorde det som var äkta kärlek och förlorade så resten av mitt eget liv?

Under tiden följe jag de hälsoråd som antogs bromsa demens. Bra mat med mycket grönt. Maten har ingen effekt om det lämnas på tallriken. Jag kämpade med hans obefintliga matlust. Promenader, pussel och korsord. Fortsätta bara livet som det var. Det sista fungerade inte så länge. Det har visat sig också att pussel av olika slag inte har läkande betydelse. Det är livet innan, ens utbildning och användning av hjärnkapacitet som bromsar så demensstegen tar något längre tid. Att pussla kan vara roligt i sig. Inget fel i det.

Min sambo hade utbildat sig utomlands. Men han glömde nästan omedelbart det tyska språket.  De dementa återvänder snabbt till ursprungsspråket. Jag minns en kvinna i ett boende som hade återvänt till sin ungdoms hembygds dialekt och inte ens hennes barn kunde förstå henne. Att få vård på sitt eget språk är väsentligt. Det borde gälla även de svenska vårdbehövande gamla. Så är dock inte fallet. Vården av de gamla anses vara bra inkörsport för invandrare till det svenska arbetslivet.

Motion, som promenader och träning, sägs hjälpa det mesta hälsoelände vi kan drabbas av. Du tränar väl?  Dans är det senaste. Dans hjälper så att stegen i demensutvecklingen går lite saktare. Min Kommun tror inte på dansens betydelse. De drog in dansmusiken för de gamla. För dyrt. Dans är ju som en parningslek. De gamla har passerat den tiden. Vad ska de dansa för?

Ja, vi dansade inte heller. Jag bara trampar partnern på tårna. Vi var dock ute varje dag oavsett vädret, men sträckorna krympte med tiden. Hade promenader betydelse? Vet ej, kanske det bara uppehöll förmågan att gå intill de sista månaderna då även det var svårt.

Demensråd är dock bara för att bromsa utvecklingen, inte än att bota eller hindra.

Politikerna är bekymrade för kostnader som Alzheimer och demens orsakar. De hoppas på ett vetenskapligt genombrott, helst ett magiskt piller som håller oss alerta och i arbete tills vi dör utan vård, snabbt och kostnadseffektivt. Äldreomsorg kan man dra in. De gamla sjuka är inte i stånd att klaga. Det finns alltid andra viktigare utgifter.

Det är skrämmande att bli gammal och sjukling. Det är väldigt nära till ättestupa.

Samhällets moral mäts i omhändertagandet av de späda barnen och de gamla vårdbehövande, de sköraste. Moralen i samhället är inte god. Föda barn kan man i bilar och BB tiden är avskaffad. De gamla är bara en kostnad man helst vill slippa. Många andra måttstockar finns men jag finner dessa två som enkla och synliga utan behov av forskning och utredningar. Livets början och livets slut.

Känner du någon dement? Eller har du en dement anhörig? Hur påverkades ditt eget liv?

https://www.msn.com/sv-se/halsa/kondition/att-dansa-och-lära-nytt-kan-motverka-demens/ar-BBR1ghm?ocid=spartandhp

https://www.svd.se/40-000-aldre-lider-av-undernaring-inom-aldreomsorgen

https://edition.cnn.com/2018/12/19/health/reverse-cognitive-aging-exercise-diet-study/index.html

Om pensionsekonomi:

https://www.expressen.se/dinapengar/svenska-pensionarer-ar-fattigast-i-norden/

Om min sambos död:

http://blogg.iniskogen.se/2018/04/12/hal-i-mitt-hjarta/

 

I dödens väntrum.

Ni som har läst min blogg vet att min sambo insjuknade i demens hastigt nära sju år sedan och tappade stor del av minnet  på en vecka.  21 dagar sedan flyttade han till ett demensboende. Inte det vi anhöriga valde utan det Kommunen bestämde.

De gamla har inga valmöjligheter.

Jag tog hand om honom nära sju år. Nu kändes det att livet hade försvunnit från mig. Det var svårt att ta beslut om hans flytt men till sist blev det fråga om liv och död, mitt alltså.

Även hans, fast jag inte räknade med det så snabbt.

I dagarna har det skrivits en del om demensvården. Det blir svårare att få boende eftersom man helt enkelt har avvecklat för många platser.  Personalen är ofta outbildat utan demenskunskaper. Språket är också problematiskt. Själv har jag träffat flera vars språkkunskaper är tämligen begränsade. Det är en risk i arbetet.

Det är inget statusjobb att arbeta med virriga dementa.

Sparbeting kan leda till fullständigt absurda saker. Nyss försökte Kvarngården i Ingelstad dra in sacketter för det var för dyrt. Vem kan komma på  sådan idé? Hur tänker man då? Förslaget togs tillbaka efter folkstorm men det visar återigen hur vi ser på de gamla: bara ett besvär och stor utgift.

Jag besökte dottern och barnbarnen när gubben hade flyttat in på boendet. Jag såg barnen sist i november. De är annorlunda nu. Allt sker så snabbt i barnens värld. Det 9 år gamla barnet slog mig i kunskapsspel. Pinsamt.

Jag var hos dem i sju dagar.

Jag kom knappt hem så ringer boendet. Det var sjuksköterskan. Gubben har lagt av att äta och dricka. Jag åker dit och möter en döende person, det är inte dagens matvägran. Inga förvarningar där inte, ingen har försökt nå oss innan. Jag ser att han inte har rört det godis och dricka jag lämnade till honom vid senaste besöket åtta dagar sedan. Puzzlet vi la halvfärdigt står kvar lika halvfärdig.

Han har lagt av att leva.

Han klagar. Han har magrat. Skinnet spänns över benen. Ansiktet är livlöst. Skägget är inte rakat sedan flera dagar. I munnen finns klumpar av något. Han är torr om läpparna.

Han känner inte igen mig. Han är någon annanstans. Det var 21 dagar sedan han flyttade in. Nu håller han på att dö. Jag smeker honom varsamt över håret och håller honom i handen. En kort stund ser han på mig och säger några ord. Vad? Jag kan inte ens skriva ut de. Jag har dem som en gåva. De sista?

Jag håller på att bryta ihop. Men vad hjälper det. Döden har satt sig i vänteläge. Det är bara att acceptera.

Har ni pratat med varandra vad som skall ske i sådant läge? När vi flyttade ihop pratade vi om döden. Så besluten om eventuella åtgärder var redan tagna av oss. Vad sker då?

Det som sker är morfin. Få sova utan plågor. Dö utan en massa onödiga åtgärder. Inte uppehålla livet som redan har flytt. Jag hoppas så det inte tar lång tid. Jag känner mig så skyldig fast jag vet rent medicinskt och förståndsmässigt att det inte är mitt fel.

Vi var lyckliga tillsammans. Men det är oändligt länge sedan. Före demens. Efter det var vi något annat, en vårdare och en patient. Livet var fullständigt annorlunda. Jag skulle kunna skriva en handbok: gör inte så…  men det var en plågsam sträcka dit.

Ta vara på dagen, du vet aldrig hur det är i morgon. Säg jag älskar dig lite oftare.

Vid millennieskiftet fanns det omkring 120.000 boendeplatser på äldreboenden i landet. Idag finns det bara drygt 80.000 platser, visar siffror från SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.

Bild högst upp: Dick i väntan på inspelning av Opeth video Porcelain Heart.