Smält glass och undernäring.

Utvalda

Det är kallt, skrek Kajsa, det kan jag inte äta! Söndagens standardefterrätt var serverad; en liten pappkopp glass. Kajsa sa högt vad hon tyckte om allting. Övrigt kunde hon väldigt lite själv. Hon hivade glassen långt från sig.

Det är kallt! Skrek hon.

Hon var mager. Det var viktigt att hon åt varje smula. Jag mikrade glassen.Nu är det bra, gulle dig, sa hon och åt upp glassvällingen.

Pressen uppmärksammar åter kort de undernärda personerna boende  i äldreboenden eller åtnjutande hemtjänst. Inte första gången, inte den sista tror jag.  Vissa brister kommer regelbundet med några års mellanrum i pressen. Då visas någon fin projekt. Klagan glöms. Sedan dyker saken upp igen. Det handlar åter om mat i hemtjänst och äldreboenden. De gamla är undernärda. De svälter alltså.

Det borde vara en skandal.

Att vara underviktig har konsekvenser som att bli lättare infekterad, risk att ramla och bryta ben, till exempel. Tidigare död också förstås. Äldreomsorg heter det men omsorgen låter de äldre svälta.

När någon har tappat alltför mycket vikt blir det dietistens problem. De gamla remitteras dit och andra grupper kan få vänta. Hur kan    dietisten trolla när det handlar om en mager person i ett boende och maten där är det som bjuds. undrar jag. Extra näringsdryck ordineras, det borde väl de flesta få.

Det sägs att en tredjedel av alla över 80 år är undernärda.  Anledning till det är att folk blir äldre.

Hur blev det nu? Är ålder igen orsak till något som inte fungerar, nyss var det ensamhet, nu mat?  Enkelt att skylla på åldern. Kan det vara lite fel på maten och miljön också?

Alla inom äldreomsorgen borde få bra mat. Mat som är gott och lätt att äta äts upp. Det kastas bort alltför många portioner. Maten lagas ofta i storkök och värms sedan upp. Den varken doftar eller känns igen som bekant mat.

Att äta är också frågan om lusten att leva. Finns det kvar en mening i att leva eller är den gamle ensam och deprimerad? Det finns en djup psykologi i att äta, det vi vanligen inte alls tänker på. Mat är inte bara nödvändig rutin. Äta är ett sätt att vilja existera. Mat är också ofta tillfälle att umgås. I ett äldreboende är vi tvingade till umgänge med folk vi inte känner och kanske inte vill känna heller. Att dela matbord med de andra kan vara mer än stressigt.

Det är mycket som påverkar både sinne och själ – om vi nu har något – och lusten att fortsätta leva.

De individuella önskemålen är alltid eftersatta i kollektiv vård.

Jag minns en man i Servicehuset – en tidigare mycket framgångsrik person men nu svårt handikappad på grund av sjukdom – som frågare ifall det var mot regler om jag gick ut till Mc Donalds i nästa hus och köpte en Bic Mac åt honom? Tveksamt, så jag gick när min arbetstid var nästan slut.

Den är i alla fall nylagad mat, sa han.

Flertal äldre i boenden behöver också hjälp att äta, en tugga själv, nästa tugga ges av vårdaren är vanligt. Det finns inte händer nog att ta hand om de som behöver hjälp med maten. De som bor hemma och har mat genom Kommunen får ofta veckans mat till kylen och de förväntas värma upp det själva och lägga till sådant som sylt och gurka mm.

Vore du glad över de sista lådorna?

.Eftersom jag har haft min, nu döde, sambo i tillfällig vård och själv har arbetat extra inom äldreomsorgen i demensvård kan jag säga att maten var  ofta bedrövlig.  Sambon tappade alltid flera kilo i tillfällig vård, i ett avlastningsboende. Det var svårt att kunna lämna honom för att få ledigt för egna behov. Jag visste att det blev inte så bra som vi önskade.

Men, hemma hade han ju en heltids vårdare – jag – som daltade med honom, serverade något att äta åtta gånger om dagen, men till sist räckte inte ens det.

Merparten av de drygt två miljoner svenskar som är äldre än 65 år bor hemma. Av dem har cirka 150 000 hemtjänst och 88 000 finns på äldreboenden. Enligt Socialstyrelsen (SoS) lider nästan 40 000 personer av undernäring inom äldreomsorgen och drygt 100 000 lever i riskzonen för undernäring. https://www.gd.se/2023-10-14/forbjud-dalig-mat-till-de-aldre av Jöran Rubensson

Varför skriks det inte på första sidorna att det är skandal? Därför att de människorna är gamla, icke produktiva, kostsamma och ska ändå snart dö?

Sverige är väldigt snabb att ömma för andra länders brister. Men hemmablindhet är som standard.

När jag kom hem från PCT hade jag tappat 10+ kilo av min helt normala vikt. Jag var undernärd och snart 77 år, således en riskgrupp. Det gick inte att bära med sig tillräckligt med mat på en 4000 kilometers vandring. Behovet av kalorier motsvarade inte orken att bära. När jag kom till ”civilisationen” åt jag hela tiden.

Det var dock ingenting ovanligt på en så lång tur. Når du väl börjar tappa vikt är det svårt att heja det. Jag hade mig själv att skylla. Även de stora starka killarna hade flera nya hål i bältet. Sakteligen åt jag upp mig hemma.

Bild: glass i Rom.

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält?

Larm om bristfällig äldreomsorg rinner in nästan varje vecka. Det tycks vara just omsorg som saknas. Men äldreomsorgen kämpar med outbildad personal, dåliga löner, jobbig arbetsschema, snål budget och svaga sjuka åldringar. Det är inte roligt att bli gammal vårdbehövande. Det är inte alltid roligt att ta hand om dem heller.

Nu larmar Värmdö kommuns medicinskt ansvariga sjuksköterska om undernäring. Enligt en rapport  är  mer än hälften av de totalt 106 boende på Gustavsgården undernärda eller ligger i riskzon. Det är samma ställe som placerade åldringar nyligen i byggcontainer. När personalen inte har tid ska de äldre ha medicinerats mot oro och ångest för att de ska vara lugna. Orsaken ska bland annat vara att äldreboendet saknar personal. Fler än hälften av de 54 timanställda på boendet saknar vårdutbildning. Uppsägningar och sjukskrivningar ovan det.

54 timanställda? På 106 boenden? Det kan kallas rörlig personal. Allt detta  tyder på dålig planering, bristande personalpolitik och förakt mot de gamla

Varför svälter de gamla? Det behöver inte alltid vara usel vård om de dementa blir undernärda. Depression, förlust av luktsinne och minskad förmåga att svälja är några orsaker. Problem med att känna igen och förstå törst och hunger och agera därefter, är vanligt hos dementa. Svårigheter att hantera bestick, skära maten  och sedan se till att maten hamnar i munnen, tuggas och sväljs kan också vara svårt. Sväljsvårigheter är vanligt hos dementa.

Att mata en ät-ovillig person är en konst. Det går inte att tvinga mat i någon. Att vara en tillfällig vikarie och försöka mata någon man knappt vet namnet  på fungerar inte. Det är svårt nog att mata sin anhörig hemma. Det kan ta en timme att få i en grötportion. Den tiden finns oftast inte i ett äldreboende.

Maten kan också vara dåligt anpassad och sakna tillräckligt med näringsämnen och fett. Vi har ju haft dille på att undvika farligt fett och skadligt socker men just detta ökar de gamlas välbefinnande. De blir inte, hinner inte bli överviktiga av socker på gröten, sylt och grädde i stort allt.

En stor andel av de demenssjuka, framförallt de med Alzheimers sjukdom, tappar i vikt. Om det är en konsekvens av sjukdomen i sig eller en verkan  av ett minskat kostintag är ännu ej klarlagt. Alzheimerpatienter kan ha viktförlust redan innan de ens har hunnit diagnostiseras.

En dement förstår inte att ”äta bör man annars dör man”. De går sällan till kylskåpet och tar något själv eller ber om det.

När min dementa sambo har varit i tillfällig vård i korttidsboende har han alltid försämrats psykiskt, även magrat och nästan slutat att gå. Beror detta på att han har känt sig övergiven och blivit deprimerad? Mitt fel alltså? Eller är det dåligt omhändertagande? Ibland har den usla vården varit synlig direkt och även orsakat inläggning i sjukhus när jag har hämtat honom hem, men nedgången är nästan det samma i vilket boende som helst, de bättre och de sämre.  Nu vistas han i ett korttidsboende bara 2 – 3 gånger i året men det tar en månad att komma tillbaka till livet hemma. Dementa personer klarar inte förändringar.

Så vad är vad? Vad är en normal gång i den demenssjukes liv? Vad är usel vård?

Det finns bra äldreboenden och mindre bra. Det är chefen som anger tonen. Är hon en utbildad inspirerande ledare som ibland deltar i själva arbetet (tar just de extra besvärliga gamlingarna?) blir hon en förebild och rådgivare. Är hennes ord spara, budget, ni får ingen vikarie nu, andra negativa ord, är resultat därefter. Det blir en massa outbildade vikarier. Idag är det brist på undersköterskor. De kan välja. De utbildade hittar en bättre arbetsplats. Höstas förlorade vi vår kontaktperson, som var underbar, till annat jobb med bättre lön.  Idag är chefsjobbet ofta budget, inte att leda personalen till ett bra arbete de trivs med. Chefen kan vara för långt borta från verksamheten och ha orealistisk bild om det hela.

Det finns alltid en budget. Budget säger att det är stopp för utsvävningar. Kommuner vill ha billig omsorg, deras pengar behövs på många håll. Det är huggsexa om pengar, inte bara om personal. Ett exempel om hur man spar pengar är just maten. Jag arbetade extra vissa helger i ett demensboende. Jag jobbade oftast med en ”pärla”. Vi började laga mat på ”min” helg på avdelningen, ena dagen fisk, andra någon kötträtt som kyckling och alltid fräscha grönsaker. De gamla som kunde gå hängde hos oss i köket ivrigt väntande på maten. Alla åt bättre. Sedan tog matlagning slut. Det blev för dyrt och boendet återgick till färdiglagad från storkök som värmdes upp  två timmar i ugnen.

Inte märkligt om de gamla inte äter.

Jag tror att de flesta som kommer till ett boende är redan i dåligt skick (det beviljas inte boende annars) och deras sjukdomar som demens är långt gången. Att mista det invanda hemma blir en förlust, orsakar depression och tappad matlust. Livet tar slut helt enkelt. Skall man flytta till ett boende bör man vara än i hyggligt skick och kunna uttrycka önskemål. Man måste kunna ha lite egen styrning över livet. Då slutar man inte äta och blir ”korttidsdöd”. Men så är det knappt idag.

Det är svårt att få en dement att äta. Det upplever jag nästan varje dag. En del av min dag handlar om matplanering, det min sambo äter och inte äter. Just nu är det lite bättre, men det fanns en värre tid då jag funderade:

Kan man bli åtalad om ens dementa sambo dör av svält? Skall jag dokumentera hans mat varje dag, för säkerhets skull?

Risk för undernäring, sa dietisten när han låg  på sjukhuset strax efter vistelsen på korttidsboende, de eländiga tre veckor  som slutade med sjukhus inläggning. Jag orkade inte ens klaga. Han åt nästan ingenting på sjukhuset, helst bara glassen jag köpte varje dag. Men sjukhuset kastade hans oätna mat och kopplade på droppet. Vi som vårdar anhöriga hemma har inte den lösningen som nödhjälp. Åtta måltider om dagen var deras rekommendation. Åtta? Jag är glad för fyra små uppätna.

Jag tvivlar på att de gamla får åtta måltider i något boende.

Äldreomsorgen har etiska problem. Hur och om vi tar hand om de gamla som behöver vård är ett mått på samhällets moral. Det finns flera mätpunkter som beskriver tillståndet i Riket och flera av dem är på fallrepet.

Även jag har krisat ihop några gånger.

Ättestupan nästa? Men en byggbarack före det.