Allt genast.

Utvalda

Vinter närmar sig. De fina höstdagarna ser ut att vara förbi. Träden är nu kala. Gräset tappar den gröna färgen. Vinden ger en aning om kyla fast temperaturen är än över noll.

Gjorde en lång promenad i skogen. Lyckades hitta en stig som än var obekant för mig. Fallna träd. Hyggen. Sten och klippor med grön mossa. Hem genom bekanta marker.

I TV går julfilmerna redan. Coca colas julreklam sägs starta Julen. Vem kom på det? En tämligen misslyckad reklam i år som sägs vara gjord billigt med AI. Jultomten tappades bort. Affärsfönstren julskyltar. Vissa affärer har redan skyltat för Gott Nytt År. De som inte firar Jul.

Förr, länge sedan, var första Advent Julens start.

Allt skall gå så snabbt. Som om morgondagen inte fanns. Som om  vi skulle förlora något stort om vi väntar en stund. Det där att årstiderna och deras helger följer varandra i viss ordning efter vårt religiösa arv och  styr våra liv i innehåll och göranden är krympt till säljbara saker.

Allting när som helst. Nog är det lite trist. Törs jag säga: viss förlust av vårt kultur.

Den som har mest prylar…

Utvalda

Jag var i Stan och shoppade. Jag shoppar sällan, en pensionärs behov att shoppa är små, men nu var jag ute efter en viss bok. Det slutade med några till böcker. Näthandla? Vissa saker vill jag se innan köpet.

Storstaden försökte få i gång Julen med ljus, granar, dekorationer och presenttips. Köp nu! En del julskyltning. Det är november. Den femtonde november, tror det är 40 dagar kvar till Julafton. Black Friday och Jul håller varandra i handen. Julmusiken hamnar åter i topplistorna. TV visar julfilmer varje kväll. Och, Coca Cola`s julreklam visas i TV. Någon sa att det är då som Julen börjar.

Är inte Julen tidigare än förra året och föregående och…

Jag minns skyltsöndagen i min barndom. Det var så juligt, festligt, underbart.   Söndagen den första Advent drogs skynken bort från de juldekorerade fönstren. Affärerna var dock inte öppna på söndagar på den gamla tiden.  Stadens julgran på torget tändes. Min familj och många andra hade gått till Gudstjänst innan vi tittade på julskyltningen. Kyrkan var full, så även huvudgatan efteråt.

Vi barn tittade med längtan på leksaksaffärens fönster med dockor, snöglober, dockhus, bilar, nallar, tågbanor, byggklossar, spel och sagoböcker samt de mest underbara pennlådor.

Jag ritade, alltid, överallt. Men dessa pennlådor var utanför min familjs budget.

Barnen lekte än på den tiden. Alla flickor hade en docka att ta hand om. Pojkar hade bilar och tågbanor. Nej, det ansågs inte förtryckande och ojämlikt på den tiden. Ingen av de föräldrar vi kände tyckte ombytta lekar mellan pojkar och flickor var olämpligt. Men visst var det könsbundet då med bara två kön.

På min önskelista stod böcker och ritpapper.

Jag och mina småsyskon visste att den fina affären var bara för att titta på. Våra föräldrar hade inte råd. Men vi var glada ändå. Ibland räckte det att bara se på. Hemma fick vi varm choklad, en bulle och en pepparkaka.

Någon tid efter kom far hem med arbetsplatsens julpaket. Han arbetade på en pappersfabrik. Varje familj fick årsförbrukning av brevpapper, kuvert, hyllpapper, presentpapper, skrivhäften och ritblock.  De två sista enligt antalet barn i familjen.

Förväntan, att glädjas åt det som kommer har drunknat i kommersialism och företagens försök att dra ut varenda krona från alla helgdagar, minnesdagar och hittepå dagar. Varje köpperiod skall vara lång så vi hinner handla mycket. Och det kommer en ny helg, dag, köporsak. Nyår, sportlov, Påsk…alla dagar har sina prylar.

Inte alla. De muslimska affärerna skyltar förstås inte om Julen. Kändes lite märkligt när jag såg skyltning ”Gott Nytt År” idag och Julen överhoppad.  Var och en har sin tro och tanke.

Och folk springer och shoppar. De unga köar på natten för att få en förmån, även obetydlig sådan. Allt genast generationen har förlorat förmågan att vänta, planera och även handla enligt sin plånbok. Otaliga unga börjar sitt vuxna liv med kronofogden i hälarna. Åldersgruppen 18–25 hos Kronofogden är skyldiga mer än 1,5 miljarder.

Kanske förlorar vi också förmågan att glädjas åt det möjliga när stress och måsten tar över.
Jag tror att det behövs en mental jordbävning för att klargöra vad är viktigt i livet. Den som har mest prylar när han dör vinner inte.  Det blir bara en trist uppstädning för anhöriga.

Så, hur shoppar du? Med eftertanke, förstånd och glädje eller med pengakris i januari?

Bild: Min docka i rött och min systers i blått.

Har du gått in i väggen? Varför öppnade du inte dörren?

Är du drabbad av stress? Om så, hur har livet blivit så påfrestande? Det är faktiskt  enkelt att glida in i det som kallas utbrändhet. Sakta, utan att man ens märker, slås dörren igen och man rasar mot väggen i stället. Eller drunknar.

I mitten av min ”karriär” som kurator och terapeut drabbades jag av stress till den grad att jag tappade kontrollen över mitt liv. Jag hade helt enkelt för stor arbetsbörda. Jag var usel på att säga nej. På sommaren hade jag svarat för 7 kuratorer och mig själv. Det var en riktigt jävlig sommar. Alla var dock så nöjda med mig. När jag kom från min höstsemester hade ingen ens orkat titta på min post. Det första brevet jag öppnade gav mig böter. Jag var kallad som expert till en rättegång om barnomhändertagande men hade inte infunnit mig där. Kallad med noll varsel men böter kom snabbt.

Jag var ju i Sarek för helvete, skrek jag.

Det var fullt i kalendern omgående efter semestern. Någon patient hade helt enkelt uteblivit och ingen hade försökt hitta henne så jag tog en runda till Plattan på kvällen och tänk där hittade jag henne påtänd. Åter till avgiftningen med henne. Hon var skamsen, jag var redan arg.

Jag var den som sa ”ja”. Det fixar jag. Jag kan ta en patient till. Jag stannar kvar, gå hem ni. Visst tar jag föreläsningen, jag älskar ju att föreläsa. Sant.  Jag knäckte extra på psykiatrin. Jag var så duktig. Min särbo hotade att lämna mig för jag hade aldrig tid för honom. Jag tyckte det var okej, jag kunde ju inte hjälpa att han styrde sin tid själv och jag hade ett heltidsarbete plus.

Arbete var livet och livet var arbete. Jag älskade mitt arbete.

Insikten kom hastigt. Några lyckliga omständigheter gjorde att jag ändrade min destruktiva livsstil tämligen omgående.

En kväll, det var fredag, kunde jag inte öppna dörren till huset. Jag stod vid den och försökte lista ut hur man gör, men inte. Jag kunde inte öppna dörren. Den gick att öppna med kod, jag förstod mig inte på  hur. Någon kom, öppnade och jag slank med in. Sedan skulle jag öppna lägenhetsdörren. Jag visste i princip hur man gör men det tog tid innan jag lyckades sätta nyckeln i och vrida. Detta med nyckeln har en avgörande del i det hela. Jag kommer snart till det .

Jag gick in, satt på en kopp te, satte mig på soffan med tekoppen. Jag satt säkert en timme men drack inget. Mat orkade jag inte ens tänka på.  Kylskåpet var tomt. Jag knäppte på TV n. Av ett misstag hade huset BBC s kanal, som inte hörde till kanalutbudet.  Jag slötittade på det.

Om ett tag kommer programmet som slår mig  och jag blir medveten om hur jag har det.

Det handlade om utbrändhet. I programmet gick en kvinna till sin bil och bilen startade inte. Hon började skrika och slå på instrumentbrädan. En man kom till bilen och frågade om han kunde hjälpa till. Biljäveln startar inte, skrek hon. Låt mig försöka, sa mannen. Eftersom nycklarna inte satt i sa han: kan jag få nyckeln?

Bilen startade omgående.

Detta var förstås skådespel av en verklig händelse. Men hennes nycklar slog mig. Det var så kvinnan förstod att någonting var galet med henne. Hon kunde inte ens starta sin bil. Nu var hon med i ett program om utbrändhet tillsammans med psykolog och läkare.

Ibland ger livets slump oss en gåva. BBC  gav mig en. Jag fick en aha upplevelse. Det var som om någon hade diagnostiserat mig med hjälp av en nyckel genom TV rutan. Jag var tvungen att erkänna hur illa det var.

Nej, jag sjukskrev mig inte. Jag är inte den varianten. Det är faktiskt bäst att gå till arbetet och kräva eller göra en förändring. Som utbränd är det värre att börja på något nytt. Oftast så.  Dagen efter tog jag ett papper och började mödosamt skriva ner vad jag ville och vad jag skulle kunna förändra.

Det kom en sak till ur TV rutan den helgen. En ny lång vandringsled öppnades av Kungen, Nordkalottleden. 80 mil. Hade inte jag alltid önskat göra en riktigt lång vandring ensam med tält? Kunde detta vara något för mig? Jag tog ett hastigt beslut utan  att ens titta på kartan över området. Jag skulle gå leden nästa sommar.

Jag satt en skylt på finska ”sano ei” ovan telefonen på arbetet. Jag sökte semester till nästa sommar, 12 veckor. Jag hade gott om sparade dagar. Chefen skrev på utan att titta vilket orsakade kaos när sommaren kom. Men jag lämnade arbetet nästan på den planerade dagen. En svår förlossning sköt resan 2 dagar. Jag valde att hålla den helt övergivna patienten i handen.

Jag köpte ett nytt tält och en ny ryggsäck. Och jag gick 80 mil. Det var helt enkelt underbart. Jag fick till och med pengarna tillbaka genom en såld artikel, intervjuer och bilder. Jag vann en tävling med fina priser om stresshantering. Det var då när 80 mil var stort. Nu  måste det vara flera tusen kilometer innan man ens får en liten notis någonstans.

Jag blev faktiskt som en nästan ny person efter den långa vandringen. Jag blev också ganska bra på att säga nej. Jag sa nej till vissa patienter och hänvisade dem till socialtjänsten eller andra mottagningar.  Det var inte mitt fel att vår mottagning blev tidvis belastad i övermåttan och fler och fler ville få utbildning. Jag prioriterade utbildning (då blir det ju fler som kan) och försökte få tid för forskning och utvecklingsarbete. Är detta en patient till oss började vi alla fråga oftare på vårt veckomöte. Vad är vårt arbete, vad inte? Skall vi ta en patient av snällhet när ingen bryr sig om henne?

Jag valde mina insatser mer och gjorde bättre arbete. Jag släppte också mina doktorandstudier, det gick inte ihop med heltidsarbete. Jag har aldrig ångrat det. Vem skulle bry sig om det? Ja, så klart körde allt ihop sig ibland men jag hade lärt mig en läxa.

Märker du när det är stressfara på väg?

Det är när andra börjar berömma dig för mycket och samtidigt lite smygande lastar på dig sin del av arbetet. När du blir mycket duktig och samtidigt märkligt tom. När livet hemma är väldigt lite liv. När de virtuella människorna blir dina enda kontakter men även det är för mycket. När livet är kaos med bara en enda klar linje: arbete. Då måste man rädda sig och gå ut innan ens arbetsbörda är av sådan art att man inte kan öppna dörren.

Det sägs att kvinnor är mer stressade än män, speciellt de unga och akademiker. När jag tänker på kvinnors börda förr i tiden med flera barn och få hjälpmedel, med män som arbetade tio timmar om dagen i tungt arbete undrar jag varifrån stressen kommer. Är det kanske ett uttryck för fel liv, fel önskemål, fel uppfattning om vad livet skall innehålla? Fel krav från Samhällets sida?

Att utbilda sig men sedan få nya uppgifter man inte har kompetens och utbildning för tar bort effektivitet och arbetsglädje. Att ha  oändligt mängd uppgifter vilka aldrig blir lösta tillfredsställande tar knäcken på en. När lön efter studieskuld inte är bättre än för de gymnasieutbildade, knappt det, minskar lusten att ta de svåra jobben. Sådana arbeten har till exempel socionomer vilka skall ta hand om allt från den ekonomiska politikens korrigering, barn som far illa till att ”rehabilitera” terrorister och ha program för att förhindra radikalisering. Det är en omöjlig ekvation. Eller lärare som skall få ihop en klass med flera språk och kunskapsnivå som skiljer sig nära hela skolgången. Eller sjukvården där antalet personal, sängplatser och patienter är i diskrepans. Poliser som får en sten i huvudet eller kulor genom dörren och skall visa förståelse  för de kriminella i stil: vilka svåra upplevelse de har varit med…

Att bli bränd på sitt arbete ligger då inte långt. Det är snarare märkligt att så många orkar och håller ihop.

Dålig ekonomi skall jag  inte ens resonera om. Är man en ensam förälder och den andra parten skiter i sin del av ansvaret finns inga andra val än dra in de pengar som behövs.

Idag finns andra stressmoment som folk tar helt själv frivilligt till sig. Att ha en fantastisk helg, snyggaste outfit, mest lyckade kalaset och underbart liv  med sin kärlek, aktiviteter av hippa slag måste produceras till Facebook eller Instagram och få de så viktiga gilla tummar upp. Att låtsas inför Internetbekanta för så perfekt liv har man inte. Att tycka rätt är viktigt. Att sätta upp måsten som inte finns.

Att vara rätt och perfekt.

Mycket vill ha mer. Är det också detta ”mer” som välter oss, inte bara orimliga arbetsvillkor?

En dag kan du inte ens öppna din dörr.

Allt fler sjukskriver sig på grund av stress och utmattning, ökningen har varit kraftig de senaste åren. Utbrändhet drabbar även de unga. Är det fel liv och fel ambition som orsakar det? Knäckande krav både på arbete och hemma? Vissa är arbetslösa, andra arbetar ihjäl sig. Mobbning eller efterverkningar av brott? Samhället visar stressymptom med krav som kommer inte bara från medborgarna utan utifrån.

Är du i riskzonen? Eller är du bara missnöjd med ditt liv?

Varför är det främst kvinnor som blir utbrända? De som kollapsar är ofta välutbildade, ambitiösa och arbetar heltid men gör också det vi hemmafruar gjorde under dagen och utan stress. Bakar, lagar mat, städar, tvättar, inreder, pysslar, skjutsar ungar, läser läxor med barnen och har någon hobby ovan allt och sedan uppdatering till Facebook så alla vet hur perfekt man är. Har du flera barn kan du driva en taxirörelse med lämning och hämtning från hobbyers. De som blir utbrända är också högpresterande på arbetet och har inte möjlighet eller viljan att delegera. Det är dock inte bara kvinnor som lägger av att fungera på grund av stress. SD ledaren Åkesson är ett bra exempel hur höga krav och trakasserande omgivning kan ta död på vem som helst.

Så klart finns de som tycker att utmattningssyndrom är behaglig sjukskrivningsorsak som min förre arbetskamrat som levde ett aktivt liv som sjukskriven i flera år utan den minsta tanke på att börja arbeta igen. Hon hade fått nog, det var inte kul att arbeta. Att få vettig hjälp kan dock vara svårt. Och ens livssituation är oftast svårt att byta ut.

Jag kollapsade ett år direkt efter semestern. Ingen hade öppnat min post. Ingen hade brytt sig om mina patienter. Flera nya patienter lastades på första arbetsveckan och utredningar väntade. Det säger en del om arbetsplatsen men också om mig. Jag sa alltid ja, det kan jag göra och de andra var inte sena att utnyttja det. Jag tog alla tunga patienterna. Jag gick till jobbet på helgerna när sjukhuset ringde efter en. Jag föreläste ständigt, vilket orsakade timmar av arbete hemma för det skulle vara så perfekt och det fanns ingen tid på jobbet att planera. Jag hade ett arbetsliv men livet utanför hade krympt.

Jag hade ju inga barn hemma längre, så jag kunde säga ja och låta andra dra nytta av det. Min käresta hotade att lämna mig och jag sa att det var ok.

Känner du igen detta så sluta omedelbart att lasta på dig mer för snart kollapsar du.

Att gå ”in i väggen” smyger på och man kan vara så dum att man tar på sig mer uppgifter i stället mindre fast kroppen och hjärnan försöker larma. Tills man kollapsar en dag. Den dagen kunde jag inte öppna dörren till trapphuset. Jag förstod mig inte på koden. Jag stod och stirrade på dörren och tiden gick tills någon kom ut och jag slank in. Nästa dörr hem. Jag kunde inte använda nyckel innan jag stått och försökt repetera hur man gör. Jag orkade inte laga mat. Jag gjorde en kopp te men kokade inte vattnet och kunde inte dricka det. Larmet hade gått länge sedan men jag hade skitit i det.

Jag hade en djävulsk tur den dagen. Jag satt på TV n och stirrade. Det var ett program om utbrändhet. Det klickade till när kvinnan i programmet berättade att hon inte kunde starta sin bil. Hon slog på bilen och skrek. Hon var till sist så dålig att hon hamnade på sjukhus. Genom henne i TV insåg jag hur illa det var.

Jag hade många outtagna semesterdagar kvar trots årets semester. Jag skrev semesteransökan för 12 veckor till sommaren efter och chefen skrev på utan att titta på det. Sedan skrek hon när jag skulle ta ut det. Med semester i sikte försökte jag säga nej, gå hem när arbetsdagen var slut, göra saker jag ville göra och jag började på gym. De tolv semesterveckorna vandrade jag ensam över fjällvärlden. Jag kan garantera att naturen helar. Men att försvinna ut i naturen är ingen lösning för den som har barn att ta hand om.

Efter några år slutade jag, avdelningen kollapsade i stället och stängdes. Jag tog ett mindre krävande arbete var jag kunde styra min tid och slutade först vid 68 och hade kunnat arbeta kvar om min sambo – han som inte lämnade mig utan vi flyttade ihop något efter – blivit sjuk med minnesförlust som följ.

Det är enkelt att ta kål på sig. Var bara ensam förälder, (det är oftast en mor) ambitiös arbetare, ha en svikande far/mor till barnen och ha höga krav på dig för barnens välmående. Glöm dig själv. Utbrändhet klingar in som E post. En dag kan du inte ens öppna dörren till ditt hem.