The peak of life’s misery.

Är du lycklig? En gång ställde en damtidning frågan: vad önskar du för ditt barn, säg tre ord. Lycklig var överlägsen vinnare. Snäll var också populärt likaså omtyckt. Mina tre ord fanns inte alls med. Fri, modig, vetgirig.

Lycka är så flyktigt, så svårt att bestämma, så skilda för olika människor i olika omständigheter.

Berömda och framgångsrika borde vara lyckliga. Ändå knarkar de ihjäl sig, tar livet av sig eller rasar ihop. Att ha framgång och bli berömd är ingen garanti för lyckligt liv. Så, vad är hemligheten med att vara lycklig? Hur varaktigt kan det vara eller är lycka bara en förbiflimrande känsla?

Hur definieras lycklig? Ofta genom att äga och få. Känslan ”lycklig” är många gånger en köpt känsla eller något gripbart: ny ägodel. Den hedonistiska lyckan att känna något. En sensorisk upplevelse. Jag håller min nya hundvalp, sätter på mig en dyr klänning, blir älskad, får en present, köper en resa då jag får sola och bada, äter en middag i lyxkrogen… Vi kan köpa lycka, en upplevelse eller en sak som tillfredsställer oss. Vi undviker gärna lidande. Det finns medel också för det i olika former, behövliga och icke nödvändiga. Lagliga och olagliga.

Är inte strävan efter tillfredsställelse och med den lycka en central del i våra liv?

Som att vara en multimiljonär och ha  tio lyxbilar fast en räcker och köpa en till bara för att man kan? Att ha det andra har och helst mer. Äga. Kanske hamna i skuldfällan efter shoppingslycka och gråta i TV? Kan man köpa lycka eller bara en bra plagiat av det?

Som en rik man sa: man kan inte köpa kärlek men en bra imitation av det.

Visst kan man köpa en kortvarig lycka i affären. Fråga alla som kämpar i små omständigheter och sparar för något som underlättar livet. Min mor lyste av lycka när far kom hem med en Hugin dammsugare. Hon var så glad. Visst kände jag någon sorts lycka när min pojkvän (eller ska det kallas manvän när åldersskillnaden är stor?) gav mig flera par skor från nästa års kollektion. Och en hatt av en känd modist. Och en Chaneldräkt… Men den lyckokänslan försvann så fort. Jag antar att det var bara en inbillning.

Är vår pryllycka bara en plagiat orsakad av habegär?

När i tid är vi mest lyckliga då? Kan lyckan gå i vågor? Nu visar en undersökning att vi är mest miserabla omkring ålder 47 oavsett vart i världen man bor i, kvinnor kan uppleva det något tidigare. De unga och de gamla är mest nöjda med livet. Samtidigt säger Lyckoforskarna att åldern 75 år är en dipp i livet för  krämporna smyger sig på samtidigt som vännerna börjar gå bort. Då tappar man livsgnistan något. Ja, livets mitt omkring 42 var verkligen skit. Ålder 75 likaså. Sedan blev det bättre för min personliga del. Men de flesta människor som jag kände, de som har haft betydelse för mitt liv och var i min egen ålder är faktiskt redan döda. Som så många andra har de dött av cancer eller hjärtinfarkt, de äldsta av hög ålder.

Kanske har de unga en framtid framför sig och därför känns lycka också möjlig. Man vet så lite om framtiden. De gamla kan ju inget annat än finna sig i läget. Kraven från omgivningen krymper vid pension. Träffade nyss en gammal bekant som beskrev sin lättnad  med att gå i pension och inte behöva tampas med arbete.

Alla arbeten är inte karriär, framgång och bra lön. Chefer kan vara från helvetet.

Så i strax efter mitten av livet är det bottenläge. Varför då? Är det då när livet hinner ikapp oss? Yrkesval och karriärtopp är uppnått. Ekonomin är som det är. Familj och barn är oftast avklarade eller hoppet att finna en partner har krympt. Man börjar känna sig äldre, på ett sätt liknande förlust. Det är som om förväntningarna var förbi. Livet är just detta, knappt något mer. Det är inte så många som byter helt livets bana vid 50, inte av de vanliga knegarna i alla fall. Hur många sätter sig på skolbänken efter 40 – 45 och börjar om? Jag. Finns det flera bland läsarna?

Hälften av äktenskap slutar i skilsmässa. Kanske just i livets mitt. Det har skrivits en del om framgångsrika män omkring 50 som skiljer sig, gifter om sig med en kvinna som åldersmässigt kunde vara ens dotter, en trophy wife. Nytt barn. Denna gång skall livet fungera bättre, man kan ju fallgroparna. Vad gör kvinnorna? Några skaffar sig en toyboy, en del gifter om sig men många blir ensamma, låt oss säga elakt: förbrukade på partnermarknad. Eller man rycker upp sig och gör något man inte hade möjlighet till i ett partnerskap.

Om du skiljde dig vid livets mitt, hur blev livet då?

Den mest lyckliga stunden borde vara när man håller sitt nyfödda barn på sina armar. Men den stunden är ofta resultat av så mycket stress, oro, smärta och närvaro av främmande människor (sjukvårdspersonal) att lyckan känns kaotiskt. Kanske fick man inte ens plats i tid på förlossningen? Känslan är snarare lättnad över att man klarade av det. Eller: Som att vara överkörd av en lastbil och överleva, sa en patient. Kanske lyckan infinner sig lite senare när man blir säker på att barnet man födde är ett friskt levande barn. När det blir realistiskt. Som ett sällsynt under, fast det föddes ca 258 barn per minut när jag skrev detta.

Korvträd i Tanzania, någonstans gömd sitter en leopard.

När har jag känt mig lycklig? Det har ofta varit en naturupplevelse. En magisk stund som överskuggar allt just då. Det där örnparet svävande över mig. Den vita björnen. Järven som försvann.  En helig plats. Två tusenåriga tallar. Solnedgången. Stjärnhimlen. Meteoritregnet när jag tältade på en högplatå. Tystnaden som om världen hade slutat att existera. Naturen ger alltid något om inte livet gör det.

Jag kan känna mig en smula lycklig när jag städar med klassisk musik eller kanske Pink Floyd på hög volym. Musik kan göra en lycklig. Men det är en väldigt kort stund. Någon äkta lycka är det knappt, eller… Men jag gav mig ett nyårslöfte att vara lycklig eller ska jag hellre säga nöjd, oavsett Världens tillstånd, Sveriges kollaps, ekonomi, massmedias förljugenhet, eventuella sorger i släkten.  Jag kan inte göra något åt Världen. De två sista åren med min sambos sjukdom var ett svart hål upp och ner. Kan man öka känslan av lycka fast livssituationen inte är perfekt? Ja. Man kan öka sin tacksamhet åt det man har, de människor som är viktiga för en och det som fungerar. När jag räknar efter har jag oerhört mycket att vara tacksam över.

Vad är lycka har nötts av flera filosofer. ”Behovet att söka lyckan är grunden till all frihet” (Locke). Hm. Dock är filosofin oanvändbar för oss både när olyckor ramlar över en eller vi får njuta av lyckans skimmer – om bara en försvinnande kort stund.

I denna värld av kaos och sorg, kan det finnas lycka eller tillfredsställelse med livet utan oro för morgondagen? Kanske lycka är bara att acceptera det man har och önska det som är inom möjligheters ramar? Kan vi nöja oss att glädjas åt det goda, älska våra närmaste och bli älskade tillbaka och på så sätt känna oss lyckliga?

Eller, är risken då att vår utveckling stannar helt om vi inte strävar efter mer?

Helig samisk offerplats, Passeuksa på Padjelantaleden.

Dartmouth College professor and former Bank of England policy maker David Blanchflower claims in a study, after examining trends in 132 countries to compare the relationship between well-being and age. A typical individual’s well-being reaches its minimum point – on both sides of the Atlantic and for both males and females – in midlife, around age 47, Blanchflower wrote in his report for the National Bureau of Economic Research.

.

Framtiden är vacklande.

Personligen var året 2017 ett av de sämsta år jag haft i mitt vuxna liv. Det finns väldigt få händelser värt att minnas. Året 2017 får gärna gå till historiens soptipp för min del.

Sverige är på sluttande plan. Ute i den stora världen är läget lika illa.

Krig, svält, överbefolkning, vattenbrist, skaror av arbetslösa unga män som försöker tränga sig till EU, flyktingar,  obegåvade politiker, terrorister… oro i flera länder.

De som analyserar läget för nästa år säger:

“If 2017 did not look good, predictions for 2018 are no better: violence and insecurity are likely to deteriorate in Afghanistan, Democratic Republic of Congo, Libya, Ethiopia, Mali, Somalia, and Syria next year,”

”Next year Ethiopia will join northeast Nigeria, Somalia, South Sudan and Yemen as places at risk of famine”, från rapport “Humanitarian Overview: An analysis of key crises into 2018” av ACAPS (Assessment Capacities Project).

Och så vidare…

Så, Gott Nytt År? Bättre helst!

Jag önskar alla läsare Gott Nytt År. Ta vara på dagarna som går. De kommer inte åter. Få saker går i repris så man kan få fatt det man missade. Tro inte på dem som säger att man hinner nog senare…Dröm inte. Gör något åt det.

Livet är det som pågår medan du väntar på sådant  som aldrig händer (Kristian Anttila)

En julhistoria om ett annat barn.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta hände på den tiden då jag arbetade på Huddinge sjukhus som kurator. På Julaftons morgon ringde en barnmorska och frågade om jag kunde komma in, till förlossningen fast jag var ledig. Hon hade lite panik i rösten. Ett barn hade fötts på morgonen. Modern var påtänd av heroin. Hon hade promenerat in med fostervattnet rinnande, utan några som helst papper eller mödravårdsjournal. Hon var vresig. Barnet mådde dåligt och hamnade på neonatal för avgiftning.

Jag åkte in. Jag tittade på barnet, en klen pojke som skakade i kuvös med en massa slangar på sin lilla kropp. Jag gick till moden som låg kvar på förlossningen

Modern var både gråtfärdig och grinig. Hon hade planerat att avgifta sig precis till förlossningen, men barnet kom i förtid. Barn till heroinister brukar komma i förtid. Miljön i magen är så förfärlig att barnet vill ut. Mödravård? Nej, det hade hon inte haft tid till. Hon hade varit där en gång, men inte mer.

Vad gör man med ett sjukt barn och en abstinent mor på julafton? Barnet omhändertogs av socialjouren per fax, men behövde vård på neonatal en längre tid. Modern fick plats på enskilt BB rum där hon fick hjälp med avtändning och sin hälsa. Jag föreslog att hon kunde be hjälp från Socialtjänsten. Hon kunde be att bli placerad tillsammans med barnet i ett mödrahem för utredning. Nu, gråtande och skakig   gick hon med på vad som helst. Tack, tack, tack…

Att hamna i ett mödrahem ger lite tid att inse situationen och söka mer hjälp eller att lämna barnet i annan vård. Man kan inte lämna bort något man inte har haft. Att rycka bort barn från olämpliga mödrar på en gång efter förlossning fungerar illa. Man måste bli mor, psykiskt, innan man kan tänka till vad är bäst för barnet. Bråk och rättegångar är usel lösning.

Hennes livshistoria från ett missbrukarhem fram till gatan får ni bara ana. Men resultatet kan jag berätta. Hon gick till ett mödrahem med barnet, därefter till behandling bra bit från Stockholm, från sitt gamla liv. Efter fem år avvecklade jag kontakten och läget var bra. Jobb, bostad, drogfri, barnet mådde bra. Men det märkliga var att under min tid som kurator på det sjukhuset föddes varje Julafton ett barn vars moder var en påtänd, för socialtjänsten okänd kvinna.

Var det julbarnet som påtalade oss om livets skörhet? Vad det barnet som skulle hjälpa oss att öppna våra ögon att se hur illa livet for med några av våra medmänniskor? Eller var modern bara en av dessa dårar som började ta droger för att må häftigt och bättre men fastnade och kröp nu fram gravid från gatan och fick möta livets största allvar?

(Detta är en gammal berättelse från Julen 2008. Bilden en annan mor som samhället inte hade plats till under förlossningen.)

Deprimerade tankar om demens och livet.

wallander

”Livet är så jävla kort”, säger Kurt Wallander i filmen ”Sorgfågeln” när han fått diagnosen Alzheimer. Jag tittade på filmen enbart för att se hur de handskades med hans diagnos. Svenska deckare hör inte annars till mina favoriter.

Kanske ville jag se den filmen för att känna igen någonting? Hur andra – dock bara fiktiva figurer i en film – anpassar sig, inser att personen de känner blir aldrig sig lik. En förändring är på väg och tiden kan inte backas tillbaka. Hur tar personen själv sin diagnos? Wallander förnekar först och ljuger för sin omgivning. Men eftersom det är en film slutar det med lite gulle gull och en stunds harmoni.

På anhörigdagen visades också en film och det var närapå soligt om den Alzheimersjuke maken ändå till slutet då döden kom. Så oändligt tålamod med den demente! Så fina stunder vid havet!

De anhöriga på mötet var kvinnor som tog hand om sina män och flera av dem var i hög ålder. Livets tragik var så uppenbar. De tittade på filmen och grät. Jag vet inte om de grät for sorgen i berättelsen eller för sin egen situation? Jag blev bara deprimerad. Så änglalik kan jag aldrig vara. Demens är inte vackert även om den demente kan vara det.

239

Jag känner ytligt en äldre ensam person som bor nära mig och som har förändrats den senaste tiden. Samma meningar återkommer, ibland efter varandra. Jag undrar om någon ser det, om någon hjälper till så vardagen inte blir kaos. Det är svårt att truga hjälp till en knapp bekant som än tror sig klara allt. Jag frågar om hon har hemtjänst men får inget svar.

Den som blir dement kan sakna insikt i sin demens. Man förstår inte hur mycket sjukdomen inverkar på livet, annat än i alltmer sällsynta korta stunder. Det kanske är skonsammast så? Att bli dement slutar inte i harmoni. Det blir sämre hela tiden eller snabbt som ett steg på en nedgående trappa.

Här hemma har vi klivit ner ett stort trappsteg i demensutveckling. Det skedde hastigt. När jag kom tillbaka hem från min Grönlandsresa såg jag direkt att livet för sambon hade förändrats till det sämre under tiden i det tillfälliga boendet. Det var som ett smäll. Det dåliga samvetet angrep mig genast.

Livet krymper. Orden försvinner. Orken dalar. Hjälpbehovet ökar. Oredan tar över det som än var verkligt.  Han ser inte ut att lida annat än någon stund då han klagar över sig själv, men det är glömt i nästa minut. Men jag vet inte hur känslan är inuti honom. Det finns inga svar till den frågan.

012-7

Jag har nu, efter fem år, ställt mig en fråga: hur länge? Det handlar om två frågor. Den ena gäller honom. Den andra om mitt liv, det som är kvar.

Livet är kort även om vi ofta tror att tiden är oändlig. Vi båda arbetade och sköt upp en del saker vi verkligen ville göra. Speciellt jag var en duktig i uppskjutande. Jag antog att det fanns gott om tid. Jag valde att låta bli och trodde det kunde jag göra sedan, någon gång…Och plötsligt drabbade demens min sambo. Allt det vi planerade har nu liksom frusit inne, men även det jag själv ville  göra.

Tiden var inte oändlig. Eller har jag utnyttjat tiden illa? Jag tror faktiskt att vi använder tiden ineffektivt. Det är så många saker som drar och kräver uppmärksamhet. När man blir gammal blir tiden ändlig. Vågen har liksom tippat över.

Finns morgondagen? Ingen kan svara på den frågan. Hur använder du din tid är däremot en bra fråga.