De små detaljerna.

Utvalda

Märker du de små detaljerna i naturen? En blomma, ett vackert blad, kanske ett fågelbo, gräset som vajar i solnedgången? Oftast beundrar vi de stora som berg, udda träd eller vattenfall medan vi går bara förbi de små naturundren.

Är det så i livet också? Små saker blir petitesser fast de kunde ha stor betydelse om vi orkade tänka till. Att komma ihåg någon person utan anledning. Att komma även ihåg dagar av betydelse. Om vi begrep hur datum är viktigt skulle många förhållanden se bättre ut. Att missa dagen då vi träffades eller glömma bröllopsdagen säger mer än någon kan ana.

Det är en signal om likgiltighet. Du har föga betydelse för mig.

Även så enkla saker som rätt sorts blommor kan ha budskap av betydelse. Min sambo hade harsyra på sin födelsedagstårta som dekoration eftersom den blommade omkring hans födelsedag. När han inte längre kunde gå till skogen på grund av sjukdom och plocka det själv såg jag till att hitta just den blomman för tårtdekoration. Då kom han ihåg vad blomman hette och att han fyllde år. Det kunde inte demens ta från honom.

Det lilla kan vara mer värt än de stora gesterna.

Naturens små under finns nära dig. Gå bara ut och se.

Hur har ni det med vädret? Varmt? Här är det nära +30C. Skönt.

The peak of life’s misery.

Är du lycklig? En gång ställde en damtidning frågan: vad önskar du för ditt barn, säg tre ord. Lycklig var överlägsen vinnare. Snäll var också populärt likaså omtyckt. Mina tre ord fanns inte alls med. Fri, modig, vetgirig.

Lycka är så flyktigt, så svårt att bestämma, så skilda för olika människor i olika omständigheter.

Berömda och framgångsrika borde vara lyckliga. Ändå knarkar de ihjäl sig, tar livet av sig eller rasar ihop. Att ha framgång och bli berömd är ingen garanti för lyckligt liv. Så, vad är hemligheten med att vara lycklig? Hur varaktigt kan det vara eller är lycka bara en förbiflimrande känsla?

Hur definieras lycklig? Ofta genom att äga och få. Känslan ”lycklig” är många gånger en köpt känsla eller något gripbart: ny ägodel. Den hedonistiska lyckan att känna något. En sensorisk upplevelse. Jag håller min nya hundvalp, sätter på mig en dyr klänning, blir älskad, får en present, köper en resa då jag får sola och bada, äter en middag i lyxkrogen… Vi kan köpa lycka, en upplevelse eller en sak som tillfredsställer oss. Vi undviker gärna lidande. Det finns medel också för det i olika former, behövliga och icke nödvändiga. Lagliga och olagliga.

Är inte strävan efter tillfredsställelse och med den lycka en central del i våra liv?

Som att vara en multimiljonär och ha  tio lyxbilar fast en räcker och köpa en till bara för att man kan? Att ha det andra har och helst mer. Äga. Kanske hamna i skuldfällan efter shoppingslycka och gråta i TV? Kan man köpa lycka eller bara en bra plagiat av det?

Som en rik man sa: man kan inte köpa kärlek men en bra imitation av det.

Visst kan man köpa en kortvarig lycka i affären. Fråga alla som kämpar i små omständigheter och sparar för något som underlättar livet. Min mor lyste av lycka när far kom hem med en Hugin dammsugare. Hon var så glad. Visst kände jag någon sorts lycka när min pojkvän (eller ska det kallas manvän när åldersskillnaden är stor?) gav mig flera par skor från nästa års kollektion. Och en hatt av en känd modist. Och en Chaneldräkt… Men den lyckokänslan försvann så fort. Jag antar att det var bara en inbillning.

Är vår pryllycka bara en plagiat orsakad av habegär?

När i tid är vi mest lyckliga då? Kan lyckan gå i vågor? Nu visar en undersökning att vi är mest miserabla omkring ålder 47 oavsett vart i världen man bor i, kvinnor kan uppleva det något tidigare. De unga och de gamla är mest nöjda med livet. Samtidigt säger Lyckoforskarna att åldern 75 år är en dipp i livet för  krämporna smyger sig på samtidigt som vännerna börjar gå bort. Då tappar man livsgnistan något. Ja, livets mitt omkring 42 var verkligen skit. Ålder 75 likaså. Sedan blev det bättre för min personliga del. Men de flesta människor som jag kände, de som har haft betydelse för mitt liv och var i min egen ålder är faktiskt redan döda. Som så många andra har de dött av cancer eller hjärtinfarkt, de äldsta av hög ålder.

Kanske har de unga en framtid framför sig och därför känns lycka också möjlig. Man vet så lite om framtiden. De gamla kan ju inget annat än finna sig i läget. Kraven från omgivningen krymper vid pension. Träffade nyss en gammal bekant som beskrev sin lättnad  med att gå i pension och inte behöva tampas med arbete.

Alla arbeten är inte karriär, framgång och bra lön. Chefer kan vara från helvetet.

Så i strax efter mitten av livet är det bottenläge. Varför då? Är det då när livet hinner ikapp oss? Yrkesval och karriärtopp är uppnått. Ekonomin är som det är. Familj och barn är oftast avklarade eller hoppet att finna en partner har krympt. Man börjar känna sig äldre, på ett sätt liknande förlust. Det är som om förväntningarna var förbi. Livet är just detta, knappt något mer. Det är inte så många som byter helt livets bana vid 50, inte av de vanliga knegarna i alla fall. Hur många sätter sig på skolbänken efter 40 – 45 och börjar om? Jag. Finns det flera bland läsarna?

Hälften av äktenskap slutar i skilsmässa. Kanske just i livets mitt. Det har skrivits en del om framgångsrika män omkring 50 som skiljer sig, gifter om sig med en kvinna som åldersmässigt kunde vara ens dotter, en trophy wife. Nytt barn. Denna gång skall livet fungera bättre, man kan ju fallgroparna. Vad gör kvinnorna? Några skaffar sig en toyboy, en del gifter om sig men många blir ensamma, låt oss säga elakt: förbrukade på partnermarknad. Eller man rycker upp sig och gör något man inte hade möjlighet till i ett partnerskap.

Om du skiljde dig vid livets mitt, hur blev livet då?

Den mest lyckliga stunden borde vara när man håller sitt nyfödda barn på sina armar. Men den stunden är ofta resultat av så mycket stress, oro, smärta och närvaro av främmande människor (sjukvårdspersonal) att lyckan känns kaotiskt. Kanske fick man inte ens plats i tid på förlossningen? Känslan är snarare lättnad över att man klarade av det. Eller: Som att vara överkörd av en lastbil och överleva, sa en patient. Kanske lyckan infinner sig lite senare när man blir säker på att barnet man födde är ett friskt levande barn. När det blir realistiskt. Som ett sällsynt under, fast det föddes ca 258 barn per minut när jag skrev detta.

Korvträd i Tanzania, någonstans gömd sitter en leopard.

När har jag känt mig lycklig? Det har ofta varit en naturupplevelse. En magisk stund som överskuggar allt just då. Det där örnparet svävande över mig. Den vita björnen. Järven som försvann.  En helig plats. Två tusenåriga tallar. Solnedgången. Stjärnhimlen. Meteoritregnet när jag tältade på en högplatå. Tystnaden som om världen hade slutat att existera. Naturen ger alltid något om inte livet gör det.

Jag kan känna mig en smula lycklig när jag städar med klassisk musik eller kanske Pink Floyd på hög volym. Musik kan göra en lycklig. Men det är en väldigt kort stund. Någon äkta lycka är det knappt, eller… Men jag gav mig ett nyårslöfte att vara lycklig eller ska jag hellre säga nöjd, oavsett Världens tillstånd, Sveriges kollaps, ekonomi, massmedias förljugenhet, eventuella sorger i släkten.  Jag kan inte göra något åt Världen. De två sista åren med min sambos sjukdom var ett svart hål upp och ner. Kan man öka känslan av lycka fast livssituationen inte är perfekt? Ja. Man kan öka sin tacksamhet åt det man har, de människor som är viktiga för en och det som fungerar. När jag räknar efter har jag oerhört mycket att vara tacksam över.

Vad är lycka har nötts av flera filosofer. ”Behovet att söka lyckan är grunden till all frihet” (Locke). Hm. Dock är filosofin oanvändbar för oss både när olyckor ramlar över en eller vi får njuta av lyckans skimmer – om bara en försvinnande kort stund.

I denna värld av kaos och sorg, kan det finnas lycka eller tillfredsställelse med livet utan oro för morgondagen? Kanske lycka är bara att acceptera det man har och önska det som är inom möjligheters ramar? Kan vi nöja oss att glädjas åt det goda, älska våra närmaste och bli älskade tillbaka och på så sätt känna oss lyckliga?

Eller, är risken då att vår utveckling stannar helt om vi inte strävar efter mer?

Helig samisk offerplats, Passeuksa på Padjelantaleden.

Dartmouth College professor and former Bank of England policy maker David Blanchflower claims in a study, after examining trends in 132 countries to compare the relationship between well-being and age. A typical individual’s well-being reaches its minimum point – on both sides of the Atlantic and for both males and females – in midlife, around age 47, Blanchflower wrote in his report for the National Bureau of Economic Research.

.

Framtiden är vacklande.

Personligen var året 2017 ett av de sämsta år jag haft i mitt vuxna liv. Det finns väldigt få händelser värt att minnas. Året 2017 får gärna gå till historiens soptipp för min del.

Sverige är på sluttande plan. Ute i den stora världen är läget lika illa.

Krig, svält, överbefolkning, vattenbrist, skaror av arbetslösa unga män som försöker tränga sig till EU, flyktingar,  obegåvade politiker, terrorister… oro i flera länder.

De som analyserar läget för nästa år säger:

“If 2017 did not look good, predictions for 2018 are no better: violence and insecurity are likely to deteriorate in Afghanistan, Democratic Republic of Congo, Libya, Ethiopia, Mali, Somalia, and Syria next year,”

”Next year Ethiopia will join northeast Nigeria, Somalia, South Sudan and Yemen as places at risk of famine”, från rapport “Humanitarian Overview: An analysis of key crises into 2018” av ACAPS (Assessment Capacities Project).

Och så vidare…

Så, Gott Nytt År? Bättre helst!

Jag önskar alla läsare Gott Nytt År. Ta vara på dagarna som går. De kommer inte åter. Få saker går i repris så man kan få fatt det man missade. Tro inte på dem som säger att man hinner nog senare…Dröm inte. Gör något åt det.

Livet är det som pågår medan du väntar på sådant  som aldrig händer (Kristian Anttila)

En julhistoria om ett annat barn.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta hände på den tiden då jag arbetade på Huddinge sjukhus som kurator. På Julaftons morgon ringde en barnmorska och frågade om jag kunde komma in, till förlossningen fast jag var ledig. Hon hade lite panik i rösten. Ett barn hade fötts på morgonen. Modern var påtänd av heroin. Hon hade promenerat in med fostervattnet rinnande, utan några som helst papper eller mödravårdsjournal. Hon var vresig. Barnet mådde dåligt och hamnade på neonatal för avgiftning.

Jag åkte in. Jag tittade på barnet, en klen pojke som skakade i kuvös med en massa slangar på sin lilla kropp. Jag gick till moden som låg kvar på förlossningen

Modern var både gråtfärdig och grinig. Hon hade planerat att avgifta sig precis till förlossningen, men barnet kom i förtid. Barn till heroinister brukar komma i förtid. Miljön i magen är så förfärlig att barnet vill ut. Mödravård? Nej, det hade hon inte haft tid till. Hon hade varit där en gång, men inte mer.

Vad gör man med ett sjukt barn och en abstinent mor på julafton? Barnet omhändertogs av socialjouren per fax, men behövde vård på neonatal en längre tid. Modern fick plats på enskilt BB rum där hon fick hjälp med avtändning och sin hälsa. Jag föreslog att hon kunde be hjälp från Socialtjänsten. Hon kunde be att bli placerad tillsammans med barnet i ett mödrahem för utredning. Nu, gråtande och skakig   gick hon med på vad som helst. Tack, tack, tack…

Att hamna i ett mödrahem ger lite tid att inse situationen och söka mer hjälp eller att lämna barnet i annan vård. Man kan inte lämna bort något man inte har haft. Att rycka bort barn från olämpliga mödrar på en gång efter förlossning fungerar illa. Man måste bli mor, psykiskt, innan man kan tänka till vad är bäst för barnet. Bråk och rättegångar är usel lösning.

Hennes livshistoria från ett missbrukarhem fram till gatan får ni bara ana. Men resultatet kan jag berätta. Hon gick till ett mödrahem med barnet, därefter till behandling bra bit från Stockholm, från sitt gamla liv. Efter fem år avvecklade jag kontakten och läget var bra. Jobb, bostad, drogfri, barnet mådde bra. Men det märkliga var att under min tid som kurator på det sjukhuset föddes varje Julafton ett barn vars moder var en påtänd, för socialtjänsten okänd kvinna.

Var det julbarnet som påtalade oss om livets skörhet? Vad det barnet som skulle hjälpa oss att öppna våra ögon att se hur illa livet for med några av våra medmänniskor? Eller var modern bara en av dessa dårar som började ta droger för att må häftigt och bättre men fastnade och kröp nu fram gravid från gatan och fick möta livets största allvar?

(Detta är en gammal berättelse från Julen 2008. Bilden en annan mor som samhället inte hade plats till under förlossningen.)