Obetalt arbete? Del 1.

Utvalda

Statistikmyndigheten SCB har åter undersökt obetald hem- och omsorgsarbete i åldrarna 18–84 år. Undersökningen är koncentrerat till det obetalda hem- och omsorgsarbete snarare än att täcka in dygnets alla aktiviteter och timmar. Tidsstudien vände sig till personer i åldrarna 18–84 år, 18 000 personer, alltså inte bara par med barn.

Undersökningen visar att kvinnor använder mer tid till barn och hushållsarbete än män. I sin tur använder män mer tid för underhåll, bil, lönearbete och ekonomi. Kvinnor tar hand om sällskapsdjur fler minuter än män. Kvinnor shoppar mer andra saker än dagligvaror. Men både män och kvinnor använder lika mycket tid för att handla just dagligvaror.

Som resultat ser media att jämlikhet går i myrsteg. Stackars kvinnor. Hur pressen presenterar utredningar av tidsanvändning visar att de ”kvinnliga” sysslorna är sämre värderade. Annas vore det inte synd om kvinnor. Speciellt vård av barn är något som kvinnor klankas för. Kvinnor borde styra stora företag i stället. Jag tycker det är ganska naturligt att kvinnor använder något mer tid för spädbarn de fött än männen gör. Kvinnor kanske ammar också. Jag vågar påstå att kvinnor är ofta närmare sina små barn än män. Det är ingen diskvalificering av fäder, bara att livet är konstruerat så i de flesta fall. En graviditet går inte utan spår. Sedan växer barnen snabbt.

Varför skulle lönearbete och serva bilen vara mer jämlikt än att ta hand om barnen?

Det lyser alltid förakt mot detta ”obetalda” arbete. Det är inget arbete att ta hand om sitt och sina barns behov, laga mat, städa och tvätta. Det är det som är livet. Bland annat. Men vi har gjort det till ett hinder och pengafråga. Tänk på din pension fråga.

Vad är obetalt arbete? Klappa katten? Nog har många utfört obetalt jobb i yrkeslivet. Att stanna kvar på arbetet när något akut händer, det har jag gjort flera gånger. Att åka in på Juldagen när förlossningen hade fått in en icke tidigare känd påtänd mor och lika påtänt barn. Inte fick jag betalt för det. Ersätta någon vid sjukdom. Hur många kvinnor har ryckt in i äldreboenden och gjort det personalen inte hinner som att duscha eller mata sin gamla mor? Kassörskan på min närmaste affär bakar bullar för demensboendet där hennes mor är. Annas får de boende bara torra kex. Hur många tusen personer tar hand om sina män, fruar eller andra anhöriga vilka borde ha fått plats i ett boende? Mer… Det är obetalt arbete eftersom det är planerat att göras av en kommunal anställd med lön. Det offentliga obetalda arbetet ses ofta som liten bisyssla för kvinnor men det är bara vanskött service som folk redan har betalt genom skatt.

Jag menar förstås inte att vi skall sluta all ”gratisarbete” och ta hand om varandra i lagom mängd. Men lät inte arbetsplatser lita på att du gör allt som inte hinns, som vanligt.

Du som läser har säkert flera exempel av gratisarbete. Men ditt liv är inte gratisarbete och inte heller det som håller dig i liv som matlagning och ta hand om dig själv. Inte omsorg och vård av dina barn. Det är livet. Hur allt organiseras tidsmässigt i en familj kan vara en besvärlig fråga idag när pengar styr mycket av vår tillvaro. Men vad var och en värdesätter mest i livet kan inte kallas obetalt arbete även om det vore att stå vid spisen med barnen hängande runt och partnern i arbete.

Nej, vi blir aldrig jämlika, men vi borde vara lika värda oavsett hur vi styr livet. Kanske studien borde ha hetat något mer passande?

Bild överst: Dick (dog 2018) en jämställd man bakar biskvier. Nederst från Linda: Buse, väldigt klappad katt, älskar lådor.

Läs utredningen på:
https://www.scb.se/contentassets/4e98132b0b784a01b6e4762e909a6fa2/le0103_2021a01_br_lebr2202.pdf

De små detaljerna.

Utvalda

Märker du de små detaljerna i naturen? En blomma, ett vackert blad, kanske ett fågelbo, gräset som vajar i solnedgången? Oftast beundrar vi de stora som berg, udda träd eller vattenfall medan vi går bara förbi de små naturundren.

Är det så i livet också? Små saker blir petitesser fast de kunde ha stor betydelse om vi orkade tänka till. Att komma ihåg någon person utan anledning. Att komma även ihåg dagar av betydelse. Om vi begrep hur datum är viktigt skulle många förhållanden se bättre ut. Att missa dagen då vi träffades eller glömma bröllopsdagen säger mer än någon kan ana.

Det är en signal om likgiltighet. Du har föga betydelse för mig.

Även så enkla saker som rätt sorts blommor kan ha budskap av betydelse. Min sambo hade harsyra på sin födelsedagstårta som dekoration eftersom den blommade omkring hans födelsedag. När han inte längre kunde gå till skogen på grund av sjukdom och plocka det själv såg jag till att hitta just den blomman för tårtdekoration. Då kom han ihåg vad blomman hette och att han fyllde år. Det kunde inte demens ta från honom.

Det lilla kan vara mer värt än de stora gesterna.

Naturens små under finns nära dig. Gå bara ut och se.

Hur har ni det med vädret? Varmt? Här är det nära +30C. Skönt.

Framtiden är vacklande.

Personligen var året 2017 ett av de sämsta år jag haft i mitt vuxna liv. Det finns väldigt få händelser värt att minnas. Året 2017 får gärna gå till historiens soptipp för min del.

Sverige är på sluttande plan. Ute i den stora världen är läget lika illa.

Krig, svält, överbefolkning, vattenbrist, skaror av arbetslösa unga män som försöker tränga sig till EU, flyktingar,  obegåvade politiker, terrorister… oro i flera länder.

De som analyserar läget för nästa år säger:

“If 2017 did not look good, predictions for 2018 are no better: violence and insecurity are likely to deteriorate in Afghanistan, Democratic Republic of Congo, Libya, Ethiopia, Mali, Somalia, and Syria next year,”

”Next year Ethiopia will join northeast Nigeria, Somalia, South Sudan and Yemen as places at risk of famine”, från rapport “Humanitarian Overview: An analysis of key crises into 2018” av ACAPS (Assessment Capacities Project).

Och så vidare…

Så, Gott Nytt År? Bättre helst!

Jag önskar alla läsare Gott Nytt År. Ta vara på dagarna som går. De kommer inte åter. Få saker går i repris så man kan få fatt det man missade. Tro inte på dem som säger att man hinner nog senare…Dröm inte. Gör något åt det.

Livet är det som pågår medan du väntar på sådant  som aldrig händer (Kristian Anttila)

En julhistoria om ett annat barn.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta hände på den tiden då jag arbetade på Huddinge sjukhus som kurator. På Julaftons morgon ringde en barnmorska och frågade om jag kunde komma in, till förlossningen fast jag var ledig. Hon hade lite panik i rösten. Ett barn hade fötts på morgonen. Modern var påtänd av heroin. Hon hade promenerat in med fostervattnet rinnande, utan några som helst papper eller mödravårdsjournal. Hon var vresig. Barnet mådde dåligt och hamnade på neonatal för avgiftning.

Jag åkte in. Jag tittade på barnet, en klen pojke som skakade i kuvös med en massa slangar på sin lilla kropp. Jag gick till moden som låg kvar på förlossningen

Modern var både gråtfärdig och grinig. Hon hade planerat att avgifta sig precis till förlossningen, men barnet kom i förtid. Barn till heroinister brukar komma i förtid. Miljön i magen är så förfärlig att barnet vill ut. Mödravård? Nej, det hade hon inte haft tid till. Hon hade varit där en gång, men inte mer. Barnmorskan hade inte letat efter henne.

Vad gör man med ett sjukt barn och en abstinent mor på julafton? Barnet omhändertogs av socialjouren per fax, men behövde vård på neonatal en längre tid. Modern fick plats på enskilt BB rum där hon fick hjälp med avtändning och sin hälsa. Jag föreslog att hon kunde be hjälp från Socialtjänsten. Hon kunde be att bli placerad tillsammans med barnet i ett mödrahem för utredning. Nu, gråtande och skakig   gick hon med på vad som helst. Tack, tack, tack…

Att hamna i ett mödrahem ger lite tid att inse situationen och söka mer hjälp eller att lämna barnet i annan vård. Man kan inte lämna bort något man inte har haft. Att rycka bort barn från olämpliga mödrar på en gång efter förlossning fungerar illa. Man måste bli mor, psykiskt, innan man kan tänka till vad är bäst för barnet. Bråk och rättegångar är usel lösning.

Hennes livshistoria från ett missbrukarhem fram till gatan får ni bara ana. Men resultatet kan jag berätta. Hon gick till ett mödrahem med barnet, därefter till behandling bra bit från Stockholm, från sitt gamla liv. Efter fem år avvecklade jag vår sporadiska kontakt och läget var bra. Jobb, bostad, drogfri, barnet mådde bra. Men det märkliga var att under min tid som kurator på det sjukhuset föddes varje Julafton ett barn vars moder var en påtänd, för socialtjänsten okänd kvinna.

Var det julbarnet som påtalade oss om livets skörhet? Vad det barnet som skulle hjälpa oss att öppna våra ögon att se hur illa livet for med några av våra medmänniskor? Eller var modern bara en av dessa dårar som började ta droger för att må häftigt och bättre men fastnade och kröp nu fram gravid från gatan och fick möta livets största allvar?

Bilden en annan mor som samhället inte hade plats till under förlossningen.