Storm i lattemuggen.

Utvalda

Det har uppstått en storm i vattenglas på grund av en bröllopsgäst. Eller kanske är det en krusning i lattemuggen. SD ledaren Åkesson har gift sig och pressen hade tid att granska vilka var inbjudna. En person höll inte måttet. Pressens mått alltså. Han hörde visst till ett motorcykelgäng.

Så förfärligt! Vilket moraliskt magplask. Det ropas Åkessons avgång.

Skallgången går. Pressens domstol kräver ursäkter. En del skruvar sig.

Det finns mycket personundersökningar att göra på den kriminella branschen.

Cirka 14 000 personer bedöms vara aktiva i kriminella nätverk, och ytterligare 48 000 bedöms ha koppling till kriminella nätverk i Sverige.  5400 bedöms vara under 18 år. Däröver finns 600 kriminella utomlands som styr verksamheten i Sverige. Detta visar en ny lägesbild över gängkriminella som Polismyndigheten har tagit fram på uppdrag av regeringen.

Jag tycker det låter förfärligt. Risken finns att du har en kriminell hemma som kompis till ditt skolbarn. Kanske är din mångåriga vän gift med en olämplig person. Eller en mamma du känner från barnens skola är gift med en knarklangare i någon klan du inte har en susning om. Och tänker du hur en kaffe kan kosta 20 spänn i din lokala kiosk när det kostar 42 utanför?

Det är svårt att undvika kriminella och omoraliska kontakter, både dömda och icke dömda idag. En och annan av dina kontakter eller till och med anhöriga kan falla i brottslig bana. Ska vi då genast säga upp alla kontakterna för att vara moraliskt överlägsna?

Motorcykelgänget Comanches i Sverige beräknas vara mellan 20 och 25 personer. Vilken stor Samhällsfara utsätter de oss vanliga medborgare? Minimerar jag? Absolut. Storleken har betydelse.

Nog tycker jag att pressen och alla tyckare bör ägna mer åt problemet barn som går på gatorna och affärscenter tungt beväpnade och skjuter. Som dödar för några slantar. Som råkar ta ihjäl personer som inte har något mer klankriget att göra. Som skrattar åt straff som inte är straff  utan lite vila mellan uppdragen. Har median några lösningar för dessa vandrande bomber?

Kanske kunde pressen också ha en rejäl kampanj mot droganvändning som – enligt dem själva – svarar för 75% av gängens inkomster. Kampanj krymp pengarna. Inte? Kanske någon av skribenterna fixade kokain till lördag som tröst åt de tunga saker som skrevs under veckan? Gynnade kriminalitet alltså.

Åkesson är så mycket viktigare för pressupplagor. Vänsterns utvalde skurk och hot mot demokratin.

Hade det inte varit Åkessons bröllop utan någon från vänsterhållet hade olämpliga gäster inte fått en rad. Median  hade ägnat spaltmeter för klänningar och hur mysigt det var med kärlek.

Kanske ett reportage från någon av våra klanledares bröllop nästa gång? Den gästlistan kan vara mer än intressant.

Vi har nu en uppmaning för varje politiker: ha en kontroll över vem du umgås med ur rätt moralisk synpunkt, definierad enligt press förstås.

PS1.Ingen lämplig bild men sten är ju bilden av svensk brottsbekämpning. Dessa är från Kinnekulle.

PS2. I Sverige är du oskyldig tills du döms enligt någon paragraf. När du har avtjänat ditt straff är du åter oskyldig. Moral är inte straffbart om det inte sätts i kriminell aktion. Komplicerat.

PS3. Stormen ökar. Nu vill jag ha en klar regel över vilka personer vi får känna och umgås med utan att bli dömda som parasiter, omoraliska, icke tillförlitliga mm. Visst vore det bra om vi bara umgås med de moraliskt högstående personerna men jag tror inte det finns så många sådana kvar.

PS4. Nu ylar helgonet Busch att hon minsann inte hade gått på Åkesson bröllop om hon vetat vilka omoraliska människor gick dit. Påminner bara om hennes obehagliga husköp och strid med en gammal man. Det var omoraliskt.

https://polisen.se/aktuellt/nyheter/nationell/2024/februari/totalt-62-000-bedoms-aktiva-eller-ha-koppling-till-kriminella-natverk/

Det finns alltid en gräns.

Utvalda

Åkesson sa att det finns en övre gräns för stödet för Ukraina. Stödet mäts mot de egna inhemska behoven. Nu har jag inte läst vad han sa exakt men orden har väckt en storm.

Ingen blågul gräns. Putin tackar. Så länge som krävs stöder vi Ukraina.

Så pratar bara den som inte behöver ta hand om sin eller andras ekonomi. Den utan räkneförmåga. Även de oändligt rika har en gräns, ofta procentuellt lägre än oss vanliga fattiga.

Så klart finns det en gräns, den är bara inte uttalad än. Inga resurser är oändliga. Det finns alltid en gräns som vägs mot de andra behoven landet har. Hela budgeten kommer inte att gå till Ukraina hur än de skulle behöva det. Visst, vi kan låna och belasta den kommande generationen.  USA gör så. Många länder gör så. Många är drunknade i ett skuldberg.

Krig är inte en behjärtansvärd insats som alla vill stödja åratals. Inte ens i Ukraina.  Det känns dock fel att skriva den meningen, men de flesta krig tappar snabbt första sidan och vårt intresse. Krig blir vardag. Samma rubrik igen. Tänk bara på ”krig” här hemma de sprängningar som pågår. Inte går vi ut och protesterar, kräver av Regeringen pengar för att renovera och ersätta det förlorade. De som kan flyttar, de andra får stå ut. Inte ens median har dem på första sidan. Det är bara det nya normala.

Det kommer alltid nya tragedier. Vi anpassar oss.

Inte heller det moraliska stödet är ändlöst. Det kan ändras när liken staplas på hög. När inga som helst försök till fred finns. Vad är krigets mening till slutet? Vilka andra krig borde vi skicka vapen till är också en bra fråga. Ukraina idag, vad i morgon? Skulle vi inte rusta upp själva till NATO standard, så vi kan också kriga när det faller så?

Låter som om jag vore på Rysslands sida? Inte alls. Jag har haft tveksamhet och mer mot Ryssland sedan barndomen, krigsbarn som jag är med en krigsskadad far. Jag kunde ha varnat alla för ryssar som treåring. Jag stöder viss verksamhet i Ukraina. Men meningslösheten har gripit tag i mig. Som gammal pacifist har jag Världen mot mig och vad jag tycker har noll betydelse för någon. Att vara mot krig är så omodernt.

Hur länge, hur många lik, hur många raserade hem, sjukhus, åker… innan parterna måste prata om bitter fred? Nog är det uselt att våra organisationer, FN, EU, alla kadrer av politiker har ingen makt och inga förslag för alla krig som pågår. Politiker har så mycket annat att pyssla med som att majbrasorna inte är klimatvänliga. (Inställda här.)

Det finns alltid en gräns oavsett vad det gäller. Hela Sveriges budget kan inte gå till Ukraina och vapen. Se på Gaza, snart som attan blev det en biståndsgräns men om ett tag ändrades det för nu kändes Israel som den skyldige, inte Hamas. Hungriga barn i Gaza ledde till dåligt samvete och så bidrar vi igen. Vinden vänder snabbt. Att tänka väl brukar tyvärr bara uppehålla krig.

Om det uppstår brist på pengar vad lägger vi ner? Resterna av äldreomsorgen? Folk klagar ju att den är undermålig så varför ha äldreomsorg? Pengarna går till låt oss säga bomber. Mer usla områden i välfärden som vi kan lägga ner? SiS hem kanske för deras resultat är ju under allt hopp.

Inga politiker betalas längre. Vill de jobba får de göra det gratis, vara förtroendevalda. Liberalerna börjar. Mängden skars också ner. Nu när EU ändå beslutar det mesta in till våra majbrasor behövs det färre politiker.

Vi kan ha olika åsikter om godhet men att de godhjärtade inklusive politikerna skulle själv skicka hela sin lön/pension/ utdelning/bidrag till ett godhjärtat projekt kommer inte att hända varken för Ukraina eller andra krig.

Även godhet har en gräns.

Kanske borde vi sätta en gräns för bistånd till Ukraina i vår budget? Den lämpliga procenten av budget och inte mer. 2% brukar gå till bistånd. Varför finns det en så låg gräns för behoven är oändliga? Det beror på våra egna behov. Våra medborgare vill få något för sina skattepengar.  Vi prioriterar egna behov och det är brist på medel till dem även här. Alla vill ha mer. Skolan, vården, polisen, vägarna, bidragssystemet… en högljudd klagan hörs alltid över landet när Statens budget presenteras. Ingen är nöjd.

Kriget har nu pågått i två år eller tio sedan mars 2014 när Ryssland ockuperade Krim, beroende på vem som räknar. Då var det noll intresse att försvara Krim. En gräns alltså. År 2022 någon gång vaknade Europa, kanske 1 april när vi såg liken i bilderna från Butja och insåg att vi kan vara näst i Putins lista. Risken krymper dock varje dag som Ukrainakriget pågår. Det kriget skyddar oss. Inte ens Ryssland har idag resurser ensam att kriga på flera fronter, utom bomben förstås. Förmågan är beroende av de goda kamraterna, Iran och Nordkorea. Och de som inte precis bidrar med vapen utan ekonomi som Indien och Kina och vi också utan att ens veta det.

Gränsen är inte nådd ens i våra mataffärer utan de har än varor från företag som stöder Ryssland. https://leave-russia.org/

Krig pågår på kredit – ekonomiska och mentala – för följderna kommer att ta flera årtionden att reparera. De psykiska går aldrig över. Flera länder lever av kredit och andras välvilja. Men det kommer en gräns, statsbankrutt eller andras goda vilja tar slut. Pengar blir som dasspapper. I flera länder är behovet av lyxfällan experter stort. Dessutom, desto mer pengar delas ut till Världens alla hål desto gladare blir alla skurkar. Se på EUs klimatfond som blev Rolexklockor, bilar, hus mm. Och här hemma sparkar inte Regeringen sin korrupta kompis för det kunde leda till en flodvåg.

Tålamodet. Kärleken. Förståelsen. Pengarna. Viljan. Orken. Glädjen. Respekten. De är inte eviga i något förhållande.

I framtiden bör det bli en demilitariserad zon längs gränsen mot Ryssland. Ingenmansland, lämplig för all bråte som nu finns över hela Ukraina. En mur av rester från ett krig som – kanske – inte hade hänt om Världen varit lite tydligare efter Krim?

Bilderna från Ukraina

En dag kan du inte ens öppna din dörr.

Allt fler sjukskriver sig på grund av stress och utmattning, ökningen har varit kraftig de senaste åren. Utbrändhet drabbar även de unga. Är det fel liv och fel ambition som orsakar det? Knäckande krav både på arbete och hemma? Vissa är arbetslösa, andra arbetar ihjäl sig. Mobbning eller efterverkningar av brott? Samhället visar stressymptom med krav som kommer inte bara från medborgarna utan utifrån.

Är du i riskzonen? Eller är du bara missnöjd med ditt liv?

Varför är det främst kvinnor som blir utbrända? De som kollapsar är ofta välutbildade, ambitiösa och arbetar heltid men gör också det vi hemmafruar gjorde under dagen och utan stress. Bakar, lagar mat, städar, tvättar, inreder, pysslar, skjutsar ungar, läser läxor med barnen och har någon hobby ovan allt och sedan uppdatering till Facebook så alla vet hur perfekt man är. Har du flera barn kan du driva en taxirörelse med lämning och hämtning från hobbyers. De som blir utbrända är också högpresterande på arbetet och har inte möjlighet eller viljan att delegera. Det är dock inte bara kvinnor som lägger av att fungera på grund av stress. SD ledaren Åkesson är ett bra exempel hur höga krav och trakasserande omgivning kan ta död på vem som helst.

Så klart finns de som tycker att utmattningssyndrom är behaglig sjukskrivningsorsak som min förre arbetskamrat som levde ett aktivt liv som sjukskriven i flera år utan den minsta tanke på att börja arbeta igen. Hon hade fått nog, det var inte kul att arbeta. Att få vettig hjälp kan dock vara svårt. Och ens livssituation är oftast svårt att byta ut.

Jag kollapsade ett år direkt efter semestern. Ingen hade öppnat min post. Ingen hade brytt sig om mina patienter. Flera nya patienter lastades på första arbetsveckan och utredningar väntade. Det säger en del om arbetsplatsen men också om mig. Jag sa alltid ja, det kan jag göra och de andra var inte sena att utnyttja det. Jag tog alla tunga patienterna. Jag gick till jobbet på helgerna när sjukhuset ringde efter en. Jag föreläste ständigt, vilket orsakade timmar av arbete hemma för det skulle vara så perfekt och det fanns ingen tid på jobbet att planera. Jag hade ett arbetsliv men livet utanför hade krympt.

Jag hade ju inga barn hemma längre, så jag kunde säga ja och låta andra dra nytta av det. Min käresta hotade att lämna mig och jag sa att det var ok.

Känner du igen detta så sluta omedelbart att lasta på dig mer för snart kollapsar du.

Att gå ”in i väggen” smyger på och man kan vara så dum att man tar på sig mer uppgifter i stället mindre fast kroppen och hjärnan försöker larma. Tills man kollapsar en dag. Den dagen kunde jag inte öppna dörren till trapphuset. Jag förstod mig inte på koden. Jag stod och stirrade på dörren och tiden gick tills någon kom ut och jag slank in. Nästa dörr hem. Jag kunde inte använda nyckel innan jag stått och försökt repetera hur man gör. Jag orkade inte laga mat. Jag gjorde en kopp te men kokade inte vattnet och kunde inte dricka det. Larmet hade gått länge sedan men jag hade skitit i det.

Jag hade en djävulsk tur den dagen. Jag satt på TV n och stirrade. Det var ett program om utbrändhet. Det klickade till när kvinnan i programmet berättade att hon inte kunde starta sin bil. Hon slog på bilen och skrek. Hon var till sist så dålig att hon hamnade på sjukhus. Genom henne i TV insåg jag hur illa det var.

Jag hade många outtagna semesterdagar kvar trots årets semester. Jag skrev semesteransökan för 12 veckor till sommaren efter och chefen skrev på utan att titta på det. Sedan skrek hon när jag skulle ta ut det. Med semester i sikte försökte jag säga nej, gå hem när arbetsdagen var slut, göra saker jag ville göra och jag började på gym. De tolv semesterveckorna vandrade jag ensam över fjällvärlden. Jag kan garantera att naturen helar. Men att försvinna ut i naturen är ingen lösning för den som har barn att ta hand om.

Efter några år slutade jag, avdelningen kollapsade i stället och stängdes. Jag tog ett mindre krävande arbete var jag kunde styra min tid och slutade först vid 68 och hade kunnat arbeta kvar om min sambo – han som inte lämnade mig utan vi flyttade ihop något efter – blivit sjuk med minnesförlust som följ.

Det är enkelt att ta kål på sig. Var bara ensam förälder, (det är oftast en mor) ambitiös arbetare, ha en svikande far/mor till barnen och ha höga krav på dig för barnens välmående. Glöm dig själv. Utbrändhet klingar in som E post. En dag kan du inte ens öppna dörren till ditt hem.