Myndigheter gnager på… om död, Nationalsång och pepparkakor.

Det var några saker jag reagerade över under tiden min blogg var ouppnåelig på grund av uppdateringar hos Webbhotellet, vilka inte gick så bra. Ett av dessa är KD s förslag att Staten äger oss vid vår död. Just KD förvånade mig. Jag trodde de hade en liten kristen aning och en smula människans egen vilja i sin politik.

Så fel man kan ha.

I början av våra liv är det Statliga trycket mot oss lindrigare. Men ve om du dör och det gör vi väl alla då har Staten rätt till din kropp enligt KD men snart hänger resten av 7 klövern med, tror jag. Du blir en reservdel, vill du eller inte. Det låter vackert att ditt hjärta kan slå hos en annan och dina hornhinnor ger syn åt någon –  men… Det stora men är: vem äger oss? Är vi fria människor, dock tyngda av skatter och politikergalenskaper, men vi äger våra kroppar och sinnen. Integritet som det så ropas om.

Vem äger mig är en bra fråga. Vem äger min döda kropp? Är det bara en tingest att använda? Ifall du har metaller i kroppen ägs de av Allmänna Arvsfonden om du kremeras. Jag kan inte hjälpa att mina tankar går till nazismen, en politisk lära som alla politiker påstår sig att avsky.

Jag funderade detta när min sambo sattes på morfin i stället mat när han hamnade i ett demensboende. Så fort jag vände på dörren tog någon som aldrig tidigare har träffat honom ett beslut över hans liv. Ingen hörde av sig till mig. Jag hade fullmakt för hans vård. Jag funderade mycket över frågan: vem ägde honom när han inte längre kunde uttrycka sin egen vilja? Boendets läkare?

Nu vill KD av alla gå längre än frivillighet. Alla skall donera sina användbara organ. Man måste registrera sig om man inte vill.  Alltså tvärtemot idag. Det skulle bli som en bokklubb. Säger du inte nej så kommer boken, i detta fall obducenten och du kanske hålls maskinellt i liv för att bli donator. Vi är reservdelar om inget annat har uttryckligen avtalats. Folk dör i brist på organ, sägs det. Vilket är en lögn. Folk dör av sjukdom och skador. Inte av vård som inte existerar just då även om det har uppfunnits. Skulden är inte den som inte donerar sina organ. Inte än.

Får folk inte ta egna beslut om en så viktig fråga?

Allt påminde mig om boken och  filmen ”Newer Let Me Go”. Se den.

Det andra var Nationalsången Du gamla, Du fria som inte längre behöver läras ut i skolan. Det blir liksom valfritt eller man kan hoppa över helt. När jag bodde i Vietnam hördes Nationalsången över kullarna. ”Framåt kamrater, Vietnams soldater vi försvarar vårt land mot krig och nöd.” Man visste att skolan hade börjat. Så är det i många länder. Här försöker man avskaffa inte bara sången utan kanske hela Nationen.

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden,
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Text: Richard Dybeck, 1844 Musik: Folkmelodi från Västmanland, Text kopierad från Kungahuset.

Nuvarande kursplan säger att man ska lära ut i skolan:”Musik som knyter an till elevens vardagliga och högtidliga sammanhang, däribland nationalsången och några av de vanligaste psalmerna, samt inblickar i svensk och nordisk barnvisetradition.”

Ny kursplan: ”Musik som knyter an till elevens vardagliga sammanhang och musikaliska traditioner vid olika högtider.”

Vardagliga sammanhang? Melodifestivalen? Tror någon att de muslimska friskolorna kommer att prioritera Nationalsången?  Visst är det en förändring som anpassar oss till det Nya Sverige.

Det nästa är något så enkelt som pepparkakor. Jag bakar de med lite kryddpeppar. De heter ju pepparkakor! Det sägs att pepparkakor  fanns redan 1700 f.Kr och har ätits av romerska krigare. Pepparkakor håller ju länge utan att mögla. Tyskland och England har bakat sedan medeltiden. Staden Nürnberg är inte bara känd för Nürbergrättegångarna, utan just av pepparkakor.

Förmodligen kom pepparkakorna till Sverige från Tyskland och de bakades troligen till och med för kungligt bröllop år 1335 då Magnus Eriksson (bild nedan från Wiki) gifte sig med Blanka av Namur.

Det skulle inte bli några pepparkakor när de kommunala förskolorna i Östersund firar Lucia i år. Pepparkakor var ett sparmål. Men trycket utifrån blev för stort. Skamvrån var för mörk. Barn-och utbildningsförvaltningen i Östersund går mer än 11 miljoner kronor minus i år. Budgeten skulle räddas med att ta pepparkakorna från förskolebarnen.

Hårda besparingar i Sverige. Minns ni sacketter och toapapper? Nu kommer  pepparkakor. En ask kostar mellan 16 – 25 kronor. Alla bäckar små brukar man ju säga. Nu backar Östersund och ska behålla traditionen pepparkakor.  ”Tack vare pengarna från kommunfullmäktige kan vi nu backa på beslutet att inte få köpa in pepparkakor till lucia och samtidigt fokusera på de större besparingarna”, säger Elisabet Uitto, verksamhetschef för förskolorna i kommunen, i ett pressmeddelande.

Jag behåller dock dessa beslut synliga här. Det är tecken i tiden. Det är oförmågan att förstå hur folket vill ha det. Det är inkompetens hos beslutsfattare. De som beslutar ser ut att leva i en annan verklighet än vi andra. Politikernas avgöranden om hur Samhället ska se ut,  vad vi ska betala med skattemedel, vad är för dyrt, visar sig nu i beslut om toalettpapper i äldreboenden, pepparkakor för barn och mycket mer.

Men de stora hålen då?

Är jag paranoid när jag ser allt detta som tecken i tiden? Det känns ständigt som om Myndigheter gnager på det vi uppfattar som svenskt samtidigt med försämring av den lagstadgade omsorgen för de grupper vilka personligen har svårt att protestera. Barn och gamla. Det känns också att man kallt byter ut fungerande svenska saker för någon multikulturell sörja, som att skippa julgranar på torgen och i stället ha lampor, ”ljusgran” benämnt,  men förstås skyller man på miljön.

Kan man sätta några pepparkakor till större perspektiv över de oönskade förändringarna i Sverige? Jag tror så. Bit för bit knaprar man bort det som gjorde Sverige till ganska så unikt land i positivt bemärkelse. De politiska besluten och det befolkningsutbyte som pågår gör Sverige till ett annat land, just multikulturell som det står i lagen, kanske liknande Libanon som inte hållit fred sedan jag började läsa dagstidningen eller ett slags ogripbar gränsområde i där oron är en daglig gäst.

De förändringar som sker med islams framfart, militanta kriminella grupper, bristen på poliser,  fallerande skola, okunniga politiker och förändringar i de små sakerna vi svenskar verkligen har uppskattat kan bara sluta med ett sätt.

Ta tag i det du värdesätter. Ingen gör det för dig. Baka pepparkakor till tonerna av Nationalsången och några julpsalmer, ha en julgran. Se till att dina barn får delta i våra traditioner. Håll ihop.

Håll ihop.

Hur du gör med donationsregistret är en väldigt privat fråga. Än så länge kan du freda dina beslut. (Själv har jag nyligen tagit mig ur donationsregister på grund av åldern  och med tanke på att förenkla min död för mina anhöriga.)

Just nu gäller dock det föga betydande väldigt svenskt beteende: att gnälla på vädret.

Vem bör ta hand om vårt samvete?

Ebba Busch Thor börjar sin tid som partiledare med livets känsliga frågor: samvete. Det tycker jag är bra – bara hon inte styr mitt samvete utan sitt eget. Men, hon lägger fram samvetsregler som  arbetslivet borde leva efter. Hon tycker att det ska vara möjligt för vårdpersonal att neka att utföra aborter eller annat som kolliderar med den enskildes uppfattning:

Vi tycker att det viktiga här är först och främst se till att respektera kvinnans val i en situation av graviditet. Men vi tycker också det måste vara möjligt att på arbetsplatsen lösa ett skydd utav samvetsfriheten.

KD har en motion om samvetsfrihet där de skriver att man måste ta ”hänsyn till personalens etiska och religiösa övertygelser för att undvika att någon tvingas delta i viss verksamhet som strider mot en sådan övertygelse.” Ebba Busch säger också att det kan gälla i frågan om att ge blod. Jag antar att hon menar ge blod till patienten och inte att vara blodgivare för det sistnämnda är redan nu alldeles frivilligt.

Rent praktiskt vore det problematiskt. Måste man ha dataregister över alla arbetstagare med deras sympatier och antipatier? Jag skulle inte vilja vara schemaläggare då. Ger man en möjlighet att vägra något enligt samvetsmodellen dra det med sig flera andra som inte vill utföra  jobbiga ärenden på grund av något, tro till exempel. Inom vården finns många tillfällen som ger ren oro och obehag.  Idag har vi flera religioner och uppfattningar på varje större arbetsplats. Skall de alla få ha sina tolkningar om arbetsuppgifterna?

Vilka andra åtaganden på arbetet man kan låta bli att göra? Ta i hand är förstås en småsak även om det kan bringa in rejält med pengar om någon försöker hälsa på en muslim som inte vill. Själv har jag hamnat där när en klient på socialbyrån försökte stämma mig för sexuella trakasserier när jag hade tagit honom i hand. Han fick dock inga pengar för DO hade inte än engagerat sig i de muslimska kraven utan min chef klarade upp det med att säga till honom att här hälsar vi så, varför räckte du ut din hand om du inte ville? Idag hade han fått ersättning för skadan. Skall vi reglera hälsandet? Hur?

Nu kom jag från ämnet lite. Om man får följa sina religiösa regler i arbetslivet blir det en del som inte utförs.

Vilka andra kan vi vägra att vårda? Den som körde av vägen full? Skall verkligen nykterister behöva ta hand om dem? Rökare? Jag vill inte vårda rökare för jag är allergisk och tycker kanske att de får skylla sig själv om lungorna pajar. Kvinnor som är gravida har också sig själv att skylla. Varför använde de inte preventivmedel? Om de inte blev våldtagna förstås. I många länder anser man abort även då olämplig. Hur är det med könssjukdomar? Det drabbar ofta unga ogifta på grund av många sexuella kontakter. Ingen sex före äktenskap! Fy! Skyll dig själv och dra en horluva över dig. Just inom graviditet och sexualitet har vi väldigt många olika inställningar med skarpa skiljelinjer.

Och det så aktuella fallet med islams krigare som kommer tillbaka ”hem” för att lappa ihop sig. Skall den som har flytt från dem nu ge vård för sina plågoandar?

Hur gör vi med rasister? Två av mina patienter som var från visst folkslag (kan inte skriva ut det eftersom det är rasistiskt) kallade mig ”icke människa”. Först i slutet av vår kontakt efter sex månader började den ena kalla mig med namn. Hade jag kunnat vägra ta mot dem? Anmäla kanske?  Eller patienter som sökte abort i sista minuten för de var så tokiga eller påtända att de inte kom på graviditeten innan? Skulle jag vägrat dem hjälp när jag faktiskt tyckte att Socialstyrelsen skulle sänka den tillåtna abortgränsen? Efter att ha sett några plågsamma sena aborter vill man gärna ha sänkt gräns.

Vi kan inte ha olika regler för olika människor utan var och en måste ta ansvaret för sitt samvete själv och inte lämpa det till arbetslivet. Man måste välja ett arbete som passar ens samvete, religion, liv. Det är ens eget ansvar.

Ebba Busch Thor har angett tonen för KD. Jag gillar den inte. Jag tycker om mer eget ansvar, inte att samhället tar hand om även våra personliga problem och uppfattningar.

Bild överst från Wikipedia ”Abortions performed by either trained or self-taught midwives not only maim the woman, they also often lead to death.” från National Library of Medicine http://commons.wikimedia.org/wiki/File:RussianAbortionPoster.jpg