En dag kan du inte ens öppna din dörr.

Allt fler sjukskriver sig på grund av stress och utmattning, ökningen har varit kraftig de senaste åren. Utbrändhet drabbar även de unga. Är det fel liv och fel ambition som orsakar det? Knäckande krav både på arbete och hemma? Vissa är arbetslösa, andra arbetar ihjäl sig. Mobbning eller efterverkningar av brott? Samhället visar stressymptom med krav som kommer inte bara från medborgarna utan utifrån.

Är du i riskzonen? Eller är du bara missnöjd med ditt liv?

Varför är det främst kvinnor som blir utbrända? De som kollapsar är ofta välutbildade, ambitiösa och arbetar heltid men gör också det vi hemmafruar gjorde under dagen och utan stress. Bakar, lagar mat, städar, tvättar, inreder, pysslar, skjutsar ungar, läser läxor med barnen och har någon hobby ovan allt och sedan uppdatering till Facebook så alla vet hur perfekt man är. Har du flera barn kan du driva en taxirörelse med lämning och hämtning från hobbyers. De som blir utbrända är också högpresterande på arbetet och har inte möjlighet eller viljan att delegera. Det är dock inte bara kvinnor som lägger av att fungera på grund av stress. SD ledaren Åkesson är ett bra exempel hur höga krav och trakasserande omgivning kan ta död på vem som helst.

Så klart finns de som tycker att utmattningssyndrom är behaglig sjukskrivningsorsak som min förre arbetskamrat som levde ett aktivt liv som sjukskriven i flera år utan den minsta tanke på att börja arbeta igen. Hon hade fått nog, det var inte kul att arbeta. Att få vettig hjälp kan dock vara svårt. Och ens livssituation är oftast svårt att byta ut.

Jag kollapsade ett år direkt efter semestern. Ingen hade öppnat min post. Ingen hade brytt sig om mina patienter. Flera nya patienter lastades på första arbetsveckan och utredningar väntade. Det säger en del om arbetsplatsen men också om mig. Jag sa alltid ja, det kan jag göra och de andra var inte sena att utnyttja det. Jag tog alla tunga patienterna. Jag gick till jobbet på helgerna när sjukhuset ringde efter en. Jag föreläste ständigt, vilket orsakade timmar av arbete hemma för det skulle vara så perfekt och det fanns ingen tid på jobbet att planera. Jag hade ett arbetsliv men livet utanför hade krympt.

Jag hade ju inga barn hemma längre, så jag kunde säga ja och låta andra dra nytta av det. Min käresta hotade att lämna mig och jag sa att det var ok.

Känner du igen detta så sluta omedelbart att lasta på dig mer för snart kollapsar du.

Att gå ”in i väggen” smyger på och man kan vara så dum att man tar på sig mer uppgifter i stället mindre fast kroppen och hjärnan försöker larma. Tills man kollapsar en dag. Den dagen kunde jag inte öppna dörren till trapphuset. Jag förstod mig inte på koden. Jag stod och stirrade på dörren och tiden gick tills någon kom ut och jag slank in. Nästa dörr hem. Jag kunde inte använda nyckel innan jag stått och försökt repetera hur man gör. Jag orkade inte laga mat. Jag gjorde en kopp te men kokade inte vattnet och kunde inte dricka det. Larmet hade gått länge sedan men jag hade skitit i det.

Jag hade en djävulsk tur den dagen. Jag satt på TV n och stirrade. Det var ett program om utbrändhet. Det klickade till när kvinnan i programmet berättade att hon inte kunde starta sin bil. Hon slog på bilen och skrek. Hon var till sist så dålig att hon hamnade på sjukhus. Genom henne i TV insåg jag hur illa det var.

Jag hade många outtagna semesterdagar kvar trots årets semester. Jag skrev semesteransökan för 12 veckor till sommaren efter och chefen skrev på utan att titta på det. Sedan skrek hon när jag skulle ta ut det. Med semester i sikte försökte jag säga nej, gå hem när arbetsdagen var slut, göra saker jag ville göra och jag började på gym. De tolv semesterveckorna vandrade jag ensam över fjällvärlden. Jag kan garantera att naturen helar. Men att försvinna ut i naturen är ingen lösning för den som har barn att ta hand om.

Efter några år slutade jag, avdelningen kollapsade i stället och stängdes. Jag tog ett mindre krävande arbete var jag kunde styra min tid och slutade först vid 68 och hade kunnat arbeta kvar om min sambo – han som inte lämnade mig utan vi flyttade ihop något efter – blivit sjuk med minnesförlust som följ.

Det är enkelt att ta kål på sig. Var bara ensam förälder, (det är oftast en mor) ambitiös arbetare, ha en svikande far/mor till barnen och ha höga krav på dig för barnens välmående. Glöm dig själv. Utbrändhet klingar in som E post. En dag kan du inte ens öppna dörren till ditt hem.

Sjuk kropp eller sjukt liv?

”Jag morgon inte komma, morgon sjukkassa”, sa våran städerska på sjukhuset. Var hon sjuk? ”Inte sjuk. Städa hemma.”

Vi funderade om vi skulle anmäla henne men bestämde att vi inte var poliser. Kanske hade vi missuppfattat henne tack vare språkbristningen? Klart var att hon inte orkade sköta barnen, hemmet, maten och maken när hon städade borta 8 timmar om dagen. Hennes man ändrade inte sitt liv när frun började arbeta. Allt skulle vara som förut.

Allt skall vara som förr i tiden. Är detta en orsak till kvinnors sjukfrånvaro?

Kvinnor är mera sjuka än män, speciellt när de har fått barn. Män och kvinnor är sjukskrivna ungefär i samma utsträckning fram till första barnet. Två år senare är kvinnans sjukfrånvaro i genomsnitt dubbelt så hög som männens. Den skillnaden består sedan i många år. Är det märkligt – egentligen? Mäns och kvinnors liv är inte detsamma hur än vi försöker prata om jämlikhet med likhet som viktigast. Vi är inte lika men vi bör vara lika värda.

Graviditet är faktiskt ansträngande och tungt, förlossning som ett maratonlopp utan träning, amning, sömnlösa nätter och att ständigt vara till hands för babyn är likaså krävande. Män kan inte dela på graviditet eller amning med kroppen, män kan enbart underlätta tillvaron. Att ha små barn är roligt och jobbigt. Men livet blir aldrig sig lik igen. Att lämna bort sitt barn hela dagarna och komma hem ganska så trött tär på orken att vara en god mor. De flestas ambition är att ta väl hand om sina barn och ge dem all den tid de behöver. Sedan talar ekonomin att den ambitionen inte går ihop så bra. Vi föder inte barn till dagis, men skaran av ettåringar långa dagar i daghem är ett faktum. Risken att halka efter i karriären oroar vissa. Andra har inga karriärer att vara oroliga för, bara anställningen och lönen.

Småbarnsåren kallas ofta korstrycksåren: barn, arbete, karriär, hem, samliv, socialt liv …allt ska ske samtidigt vilket är väl så omöjligt.

Är det ambitionen som är för hög, att både hinna arbeta och ta väl hand om de små barnen? Hur påverkas psyket av att lämna trötta barn alltför tidigt på morgonen till ett daghem där det kan finnas för många barn och för lite personal, när det vore ganska så skönt att sova ut, vara hemma med ungarna och ta hand om dem och hemmet? (Hur det känns för barnens far lämnar jag därhän. Jag är kvinna och kan inte tala för männen.)

Är orsaken för sjukskrivningar tunga, stressiga eller för krävande uppgifter? Nog var det stressigt på demensboendet där jag arbetade extra. Att få ta en paus, hinna äta eller bara göra sitt arbete tillfredställande var omöjligt. Vi som vårdade var för få och gamlingarna hade stora behov. Man gick alltid hem trött och missnöjd på sin insats. I längden knäcker det en. Det vanligaste yrket för kvinnor är just undersköterska/arbete inom vården. Hur tas de arbetarna hand om? Inte alls? Där personalen är viktig och även tas hand om och får några förmåner som friskvårdspeng, frukt eller vidareutbildning blir säkert sjukskrivningsfrekvensen lägre.

Kan ett av skälen vara fel arbete, låg lön, trista arbetsmiljöer och andra ganska så oinspirerade medarbetare och chefer vars mål är att hålla om budget, inte om anställda?

När livet krånglar blir man lättare sjuk. Men det är många som nästan aldrig är sjuka eller tar ut vård av barndagar. Varför inte? De är kanske friska och nöjda med livet helt enkelt. Har de bättre stöd omkring sig? Är de bättre på att planera? Har de arbeten som går att komma ifrån när det behövs? Har de arbetsuppgifter som inte bara tar utan ger tillbaka? Har de helt enkelt bättre arbetsgivare? Eller är arbetsmoralen hög?

Eller – är det för lätt att sjukskriva sig när livet krånglar och kroppen säger ifrån? Och en ännu värre tanke: kanske skulle en del kvinnor må bättre om de slapp gå till jobbet när barnen var små, under tre år, och tog i stället hand om barnen och marktjänsten ett tag? Men då måste de flesta sänka standarden. Att vara blir viktigare än att ha. Inga nya Iphone, modevaror, semester i fjärran länder eller sexrumsvillor med lån upp till taknocken. Laga mat, baka, lappa saker, roa sig med gratisgrejer som bibliotek … ungefär som pensionärer vilka var hemma när deras barn var små har det nu.

Personligen tyckte jag att det var fantastiskt roligt att få vara hemma med mina barn. De flesta kvinnorna var hemma ett bra tag med sina barn. Det var så på den tiden. Det fanns även män som tog ledigt för barnens skull fast det fanns inga pappadagar. Som komplement fanns privata lekskolor några timmar i veckan.

Jag tyckte också det var toppen att gå till ett arbete när barnen klarade sig själv hemma efter skolan. Jag hann med en viss karriär också. Pensionsbeskeden för oss forna hemmafruar sa dock att hemmaåren var ett dumt val. Men livet kan inte levas som pensionsplanering, ingen vet ens om man lever så länge och om det finns någon pension att hämta utan hela systemet har kollapsat.

Åren med barnen kommer inte åter. Det som är förlorat är förlorat.