Den nya regeringen har tillträtt och nog väcker en del ministerval funderingar. Någon påstår sig ha levt flera liv. Brukar man inte kalla det hallucination eller något ännu värre med diagnos? En annan har stulit ur gemensam kassa, en attesterade privata köp som kommunala utgifter och en viss herre jämför IS med svenskar i vinterkriget. Sådana enkla saker som fortkörning eller knark, TV licens eller sånt rotar man inte nu. Ingen i media ropar i alla fall avgång. Just TV licens var förr en stor sak, obetald sådan har fällt ministrar tidigare. Nu är såna småsaker liksom glömt och förlåtet. Noll utbildning/arbetserfarenhet men bra snackförmåga kan också ge ministerpost. Kan Annie Lööf, så kan andra!

Nu följer ett stycke som är rasistisk så ni känsliga kan sluta läsa. Säger man något positivt om SD – även om man inte ens röstar på dem – räknas man nu mera som rasist. Eller om man yttrar sig lite negativt om islam eller invandring. Ordet rasist har inget innehåll längre, det är ungefär som när killar ropar hora i skolan. SD blev landets tredje största parti och det tycks vara svårt att svälja. I några kommuner har SD över 20 %. Men motstånd pågår. Det har gått så långt att vissa ska flytta från SD fäste till en kommun där inga SD – röstare finns. Vart hittar man en sådan kommun? Dorotea kanske, lägst i landet, bara 0,7 %?

801 178 personer, 12,86 % var okloka och fräcka nog att rösta på SD i riksdagsvalet att jämföra med de 429 275 för MP, 6,89 %, vilka nu bildar regering med S, en minoritetsregering som borde hålla sig sams med alla andra, samarbeta eller planera för avgång.

Det är svårt att tvinga folk rösta rätt om vi inte inför någon rysk eller Nordkoreamodell. Vår nya utrikesminister har yttrat sig om att välja rätt. Det är strunt med folkomröstningar, de har föga att göra med demokrati utan folk ska lära sig rösta rätt. Suck.

Kanske röstar inte riksdagen heller rätt – vad det rätta nu skulle vara – utan vi får nyval. Fortsätter mobbningen av SD kommer de att öka. En del gillar inte mobbare och de röstar av ren ilska, fel alltså. Vi pratar mycket om hur mobbning är skadligt och skall motarbetas, men i Riksdagen och i Kommunfullmäktige går det bra. Sker ingen diskussion i Riksdagen med SD om invandring och andra frågor lutar det mot röstrevolt. Det hjälper inte att slopa integrationsministern och hoppas att det som inte syns blir inte ett problem. Elefanten står mitt i salen helt synligt och går inte att ignorera. Vi kan inte fortsätta skicka nyanlända till landsbygdens små orter där det inte finns storstadens service, som lärare och sjukvård, inte heller arbete eller till orter som redan har krisat och tro att vi har löst flyktingproblemen. Vi, humanitär supermakt – men utan analys om problemet, inte heller tillräckliga medel att rädda alla vi önskar. Det måste finnas en bättre plan! Kan vi kräva att folk slutar kriga?
Landsbygdsministern slopades förresten också. Vad ska vi med landsbygden till?

Jag minns än den tiden då flyktingar fick en bra bostad direkt, gick på intensivutbildning i svenska och började arbeta efter två månader. Men de var färre än idag, världen var fredligare. De kunde integreras snabbare. Jag gick med en kaka och önskade ”våra” flyktingar välkomna, familjen som flyttade in i vårt hus till en lägenhet som kommunen hade köpt ifall att. De döpte sitt nya barn efter mig, men de återvände till sitt hemland när det blev en folkvald regering i landet. Det var en annan tid.

Själv hade jag kommit till Sverige på en söndag, en annan finne gav mig sovplats i köket och adress till en möjlig arbetsplats. Jag fick jobb med avtalsenlig lön på måndag och började på tisdag, fast jag inte hade någon yrkesutbildning. I väskan hade jag Pippi Långstrump som svensklektion, jag lånade den från finnens barn. Nu skyller man på rasismen och plockar bort ord i min lärobok. Som sagt, det var en annan tid men regeringar har inte förstått det än och har ingen plan över hur de som kommer över gränsen på en söndag skall få bostad och arbete nästa dag eller ens inom rimlig tid, några år  eller så.