Helg eller vardag? Fullständigt oväsentligt. Som pensionär har man inga helger och vardagar, de flyter ihop. Det finns andra hållpunkter. De kan innehålla resultat av de negativa sidorna av livet, snarare än något angeläget eller ens trevligt. I min kalender står tider för avlösning, de tider någon från hemtjänsten kommer och jag får gå ut utan att bekymra mig för min sambo. Jag kan inte gå ut ensam och lämna honom. Han skulle irra bort sig. Demens har blivit hans identitet för Samhället, inte det han gjorde under 76 arbetsår.

Livet har krympt. Men tiden är samtidigt oändlig att slösas bort. Jag är en tidsmissbrukare.

Det är länge sedan fredag var början till ett ledigt veckoslut med  god mat, vin, slappa kanske med en bra film. Lördag besök på någon konstutställning och söndag åkte vi till en vacker plats i naturen med våra kameror. Så såg helgerna ofta ut på den tiden demens inte hade slagit sönder vårt liv.

Vaskulär demens kan slå till hastigt. Det är som om personen hade fått stroke utan strokemarkörer. Kanske har det lurat stilla på bakgrunden och en dag slår sjukdomen till. Inte han, tänkte jag, han som hade levt exemplariskt liv ur hälsosynpunkt, aldrig sjuk och hade inga kända ärftliga orsaker. Hellre jag borde ha drabbats som är en slarver med mat och nyckfull med motion och arbetade inte 40 utan 60 timmar i veckan.

Men, vad vet vi om vårt biologiska arv? Vad förutsäger det? Hur långt bakåt bör vi titta?

Jag blir mer och mer säker på att det medfödda arvet, våra rötter, är starkare än miljön på det personliga planet. Det har varit nästan otillåtet att prata om ärftliga förmågor och brister i socialdemokratins Sverige fast vi ser det dagligen. Vi har olika personliga egenskaper, styrkor och svagheter. Även sjukdomsrisker kan vara ärftliga. Vissa är begåvade på något, andra på något annat. Oavsett ansträngning kan inte alla bli geniala. Vi kämpar hårt att samtliga barn skall få samma skolgång i samma klassrum men det är inte genomförbart utan offer. De begåvade kläms illa, så även de med svårigheter.

Människor är olika på många sätt trots samhällsfostran från småbarnsålder. Vissa har ordning och reda. Nu menar jag inte Statsministern för han saknar allt detta och är snarare vindflöjel. Andra får inte ihop livet på ett bra sätt oavsett chanser. Jag tror att arvet ger en möjlighetsram men  den miljön vi lever i är inte oväsentlig. Omvärlden anpassar oss. Om inte, hade alla destruktiva ismer haft noll grogrund. Inte heller kampanjer av olika slag skulle få genomslag.

Samhället – vi – formar ramar för livet, värdesystem och det outtalade sättet att finna sig i som godtagbar medlem i en grupp. Vi glider liksom in i systemet som omger oss, vi har gjort ett tyst val. Desto starkare påverkan, desto mer blir vi lika den gruppen vi tillhör i. I trånga samhällen är utrymmet smalt för egna val. Man kan bryta sig loss och välja annat liv men det kan orsaka förluster på det personliga planet. I vissa samhällen slutar avvikelse med döden. Det är en daglig nyhet i världen, nu mera även här i Sverige.

Våra personliga val kan ge oanade långsiktiga konsekvenser, svåra att överblicka.

Oavsett arvet kan vi välja att vara en skitstövel eller en bra människa. Det finns alltid ett val, även om det ibland är svårt att upptäcka. För mindre barn är valet stort i händerna på deras föräldrar med Socialtjänsten som sista utpost. Men som tonåring och vuxen väljer man sin identitet och sätt att verka. Jag till exempel identifierar mig som mormor, (mindre som mor eftersom barnen är vuxna i medelåldern) väldigt mycket som vandrare och skribent (inte författare det låter för skrytsamt) men har även en stark tillhörighet i att vara en akademiker och mitt gamla arbete stämplar än min syn på problem och lösningar. Biologiskt är jag en kvinna och det har jag aldrig haft problem med. Trots att jag är anhörigvårdare har jag ingen identitet som sådan. Jag känner mig inte som det, jag är i ett ingenmansland i den frågan trots sex år. Jag bara gör det som krävs.

Man kan förneka sin identitet. Som en missbrukare i diket.

De negativa identiteterna kan vara väldigt starka och svåra att komma ur. Det ser vi dagligen i Sverige. Ego som gängmedlem, terrorist och bråkmakare är nu mera välkänt, tjuv, bedragare och missbrukare är andra mindre önskvärda val.

Det är en folkvandringstid av stora mått orsakad av folkökning, försörjningsbrister och krig. Samhällena förändras. Vi är mitt i en situation där många skall välja att anpassa sig eller inte i sitt nya samhälles regler. Bli oss eller förbli dem? Människor du möter idag kan vara sociala främlingar för dig. Du och den andre  kan inte varandras koder. Vem skall integrera sig med vem och i vad? I Sverige är detta väldigt kännbart med en invandring som Regeringen inte hade plan till hur den skall genomföras. Det räckte inte att skriva in att vi är ett multikulturellt samhälle eller är det exakt vad vi är?

Jag tror inte vi kan förvandla mycket av det som är någons arvedel, rötter, uppkommen genom biologin och fostran, speciellt inte det religiöst fundamentala. Vi kan inte göra folk till något annat. Livet är ingen My Fair Lady saga.  Det skulle gå någorlunda i ett samhälle med starkt allmänt samhällsidentitet, ”vi som är XX” känsla, men inte i ett multikulturellt samhälle utan överbyggnad som alla samtycker till och känner som sin egen. Vi kommer att vara splittrade, i flera olika samhällen med olika regler.

Denna splittring i vår samhällsmiljö kommer att föras vidare som vår arvedel till våra barn och barnbarn. De som skall betala priset för våra val. Det homogena Sverige och Europa kommer aldrig åter. Det vi har gjort går inte att återkalla.