Nu kvinnor är det dags att ta av offerrocken och slänga den i soporna, inte i sopsortering så ingen annan får tag på det. Vi skall gå in i det nya året med ordet eget val klistrad på våra läppar. Vi kan välja själv om vi vill ta hand om det som står vårt hjärta närmast eller arbeta på heltid oavsett vad facket och Regeringen säger. Vi är inte offer oavsett hur konsekvenserna blir i framtiden i vårt pensionskuvert. Det är vårt val.

Vi ska fullständigt skita i vad Kommunals ordförande Nordström tycker om våra arbetstider. Vi bryr oss inte vad Reinfeldt anser är rätt arbetslinje så länge vi försörjer oss själva. Om vi väljer att ta hand om våra barn längre än den svenska korrektheten säger är det vår familjs val. Så länge vi inte förväntar att ni som klagar skickar pengar till oss varje månad. Vi har valt för barnens väl, inte för er präktighet, fylla daghemmen, ge arbete för någon eller högre BNP. Regeringen och Facket har sin illusion om människan, lite som  i Sovjettiden, arbetare,  jämlik, lika,  rätt tänkande … Vi går inte längre på det.

Om vi vill ta hand om våra gamla anhöriga skall ni, Nordström och Reinfeldt, ge fan i det och högst skicka oss blommor som tack. I stället att överbelasta den illa fungerande äldrevården tar vissa av oss ansvaret att städa och tvätta, handla och laga mat, gå till vårdcentralen, sy ihop kläder, rulla upp hår, städa kattlådan, prata och dricka kaffe med gamlingen och utföra alla de små saker som finns i ett hem helt enligt frivillighetsprincipen. Vet ni inte hur hemtjänsten fungerar? Äldreboenden då? Lek dement – det är inte svårt – och lägg in er för två veckor. Då får ni känna hur det är att vara utan dusch och äta garanterat smaklös mat och irra framåt tillbaka i en lång korridor eller vara parkerad framför TVn. En del av oss kan inte lämna våra gamla till den offentliga vården modell Carema för vi älskar våra anhöriga för mycket. Vi avstår från att köpa prylar eller att resa för vi gör det som är rätt för oss. Den humana plikten mot en närstående är alltid tyngre och mer rätt än plikten mot det diffusa som kallas Stat och samhälle. Samhället består just av människor som gör – eller borde – göra kärleksfulla, humana val för sig och sina närstående och på så sätt formar vi en större mänskligt gemenskap.

Ni som gnäller på oss kan också se det som en liten revolt. Vi gillar inte hur ni slösar bort våra skattepengar och därför krymper vi vår betalning. Vi gillar inte hur ni sköter de offentliga åtaganden, därför gör vi det själv. Vi ser inte shoppandet som livets mening och deltar inte i tävlingen ”den som har flest prylar när han dör vinner”. Vi ids inte leva livet som en pensionsplanering, livet pågår nu och ingen vet något om morgondagen. Vi vill nog hellre dö med ett gott samvete än prylar och extra utlandsresor.