Ålder bara en siffra – ja, för vissa.

Utvalda

Ålder är bara en siffra?Jag kan direkt säga nej till det påståendet. Nej, livet ger både kroppen och sinnet stryk. Nog känns konditionen och själen som bara en skugga av sina yngre år.

De som arbetar i tyngre arbeten, som äldreomsorg eller byggen, är ganska slitna vid 60 oavsett vad pensionsmyndigheterna säger. Den som inte gillar sitt arbete slits nog fortare. Den vanlige jobbarens pension är också låg, i alla fall i min åldersgrupp, vi som tog hand om våra små barn själv. Vilket gör att underhållet av våra kroppar blir sämre. Det finns inte pengar till det helt enkelt. Speciellt om vi jämför pension med våra företrädare:¨politikerna. Löfven sa själv upp sig från jobbet. Han fick nog. Jobbet blev alldeles för jobbigt. Men det går ingen nöd på honom med 2,1 miljon som fallskärm vid 64 års ålder samtidigt som han tycker att andra skall helst jobba till 70.

I andra normala jobb får du inte fallskärm när du självmant slutar. Bara om du är en höjdare och sparkas. Då kan du kamma hem en tröstpeng.

Det finns vanligt folk och sedan speciellt folk och en del varken eller ur lön – och förmånshänsyn. Vilken grupp tillhör du? Själv är jag pensionär vilket är bidragstagare eller den som tar ut tidigare sparade pengar från Staten. Det är bara att välja hur du ser dig själv, fast det som mättes ut för kommande pension under mina arbetsår är redan förbrukade av pensionärer före mig.

Ålder är mer än en siffra. Påståendet är bara ett försök att få äldre kvinnor se sig själv som mer attraktiva.

Men vissa kvinnor är något extra även i 105 års ålder. En tröstefull nyhet ett tag sedan fick mig att börja läsa – igen – om långa leder i Världen. Kunde en 105 år gammal dam vara så fit borde jag som yngre vara det. Men springa kan jag inte tack vare knäskada. Bara gå. Det ser helt hopplöst ut också att resa nu men kanske är läget bättre nästa sommar. Värme och mindre smitta.

105 år gamla Julia ”Hurricane” Hawkins från Louisiana är den första kvinnan i sin åldersgrupp att springa ett 100 meterslopp. Världsrekord i hennes årgång.

Tiden? Strax över minuten. Hon var lite missnöjd med tiden. Hon ville komma under en minut. Så hon fortsätter att springa och träna.

Julia Hawkins påbörjade sin atletiska karriär för fem år sedan och satte då, som 100-åring, nytt världsrekord när hon sprang 100 meter på National Senior Olympics Games i Birmingham, Alabama, på 39,62 sekunder.

Inte slår jag henne. Gör du?

Jag har inte tränat i gym sedan Covid bröt ut. Men då var jag bland de allra äldsta, kanske den äldsta kvinnan eftersom de ville intervjua mig till gymmets tidning. Bland de som tränade då fanns tre kvinnor och en man över 70 år. Men kvinnorna gav snart upp och intog soffläge.

När är det tillåtet att inta soffläge och bli gammal och skruttig? Helst aldrig för då sliter man snart på sjukvårdens resurser. Det är det som Samhället (läs Regeringen) bävar över. Utgifter från sina medborgare som byggde landet. Bli inte gammal och sjuk i behov av en bädd i sjukhuset. Jobba frisk hela livet och dö kostnadseffektivt vid pensionering. Inte bli en gammal tärande person utan lämna snabbt din bostad till de nya.

Så Julia Hawkins borde inte vara idealet.

Bilder överst: min skugga på PCT vid 2250 mile då man gott var en skugga av sitt gamla jag.

Nederst Tarfala länge sedan, 1998.

Ansvar är årets ord – eller inte?

map-662124

Tar du ansvar? För vem? Dig själv? Jag hoppas att du gör det. Jag har försökt. Jag förlåter mig själv idag – nästan – över mina felaktiga val. De val som inte var ansvarsfulla. Nu, när jag kan se vad mina beslut ledde till kan jag svära över några oförklarliga val.

Livet levs framlänges, förstås baklänges och ibland ser man inte konsekvenserna innan långt efteråt. Det är tillståndet idag. Inte bara många enskilda personer utan hela Sverige är i det läget nu.

Regeringen och de forna makthavarna kryper baklänges. Stefan Borg erkände nyss att invandringspolitiken inte hade varit riktigt ansvarsfullt. Andra har fått byta fot, som Löfven, som tvingades klappa till sin vän Miljöpartiet (minns ni Romsons tårar) och begränsa flödet över gränsen en smula. Invandring växte över huvudet på oss med otaliga asylsökanden, känslosamma historier, smarta smugglare och bortkastade identitetshandlingar.

Vi tog ansvar i kaoset. Men ansvaret fungerade inte som det borde. Illusionen om glada flyktingar som genast finner sig i det svenska livet, självförsörjande med arbete och eget boende i framtrollade bostäder är just en illusion.

Ansvar är ett ord som yttras när världen inte gör som Löfven vill, när Kommuner påstår att de har inga flera bostäder, när folk inte tycker som den feministiska genusmaffian har bestämt sig. Inte ens andra länder i EU lyder. De skall ta sitt ansvar. Det ordet är Löfvens mantra. Vad innebär detta svenska Regeringens rop på ansvar? Innehållet är att de andra EU länderna bör ta mot invandrare i minst samma proportioner som Sverige.

Löfven vill att någon annan tar hand om hans soppa.  Ingen lyssnar. Frankrike har nog med sin terrorbekämpning. Belgien likaså. Ungern bygger mur. Österrike har redan nog. De fattiga forna öststater bävar och ingen vill dit. Danmark tar i hårdare tag. Få vill till Finland för de är snabba att utreda och utvisa. Storbritannien slår igen drömmen om enad Europa och överhet som styr. Även Merkel börjar darra i sina åsikter. Rörelser med fosterlandsvänner ökar.

Löfven ropar sitt ansvar förgäves.

Tanken var att EU skulle fördela om invandrare från de länder som tog mot för många. Det fungerar inte. Skall vi flytta runt folk som boskap? Vad är för många när MP vill ha öppen gräns med stort ”välkommen” skylt, Centern drömmer om 30 miljoner innevånare i Sverige och många unga blivande politiker tror att andras pengar räcker för evigt? Men Europa har blivit mindre och mindre intresserad att vara ett lyckorike för världens flyttström. Vi betalar Erdoğan för att hålla gränsen stängd, men han sitter med handen på dörrvredet och pressar på.

Vi betalar en muslimsk envåldshärskare som styr med skumma metoder för att hålla folk på plats. Politik?

Europa blir mindre och mindre villig att släppa in muslimer vilka ses som kommande från annan kultur svåra att assimilera. Kanske finns det terrorister bland dem?  I Europa finns redan områden liknande Mellanöstern, som i Malmö eller Molenbeek. De multikulturella idealstäderna? Fast vi kan inte ens prata om det för då kommer rasistsläggan farande. Med kineser, engelsmän, polacker, de från Litauen eller Singapore har vi mindre funderingar över. Just nu är vårt centrum fullt med polacker som bygger nya hus för oss. Inga krav, inga bidrag, bara bygg. Sedan åker de hem och till nästa bygge någonstans.

Dröminvandrare som inte invandrar?

De flesta tar ansvar för sina närmaste. Men, hur långt räcker ditt ansvar i världen? Uppehåller du kanske tiggeriet med en femma? Slänger lite pengar till en organisation? Är ansvar bara ord eller går du ut och söker de bostadslösa och tar de till ditt hem? Kanske bjuder du in de yngre invandrarmännen som fått plats i Sverige, ger en sängplats och bekantar dig med deras kultur? En hel familj? Inte om du inte får redigt betalt.

Vad har du då ropat för?

När man frågar folk i någon undersökning om de vill bjuda husrum till en invandrare som nyss fått asyl ropar väldigt många ja. Men när det gäller finns nästan inga som öppnar sin dörr. Munnen tar ansvar men viljan gör inte det. Det är bara behovet att säga rätt åsikt, inte tillämpa det.

De som syns och hörs har bankat ansvar i våra huvuden. Oss, nu mera med stämpeln bruna råttor. Jag är en brun råtta, jag medger det direkt så ni behöver inte undra. Den oförglömlige Anne Ramberg sa i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september, detta uttalande som går till historien av modern Marie Antoinette, som vill rycka gröten och sjukvården från gamlingar:

“Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Vad avstod hon från? Det förtäljer inte sagan.

Vi har mest fattigpensionärer om man jämför Norden.  De skall avstå. Det är ansvar.

Vi ska ha ansvar för hela världen och deras usla regeringar, religiösa krig, terrorister, ovilliga politiker i andra länder, folk som ger sig ut på Medelhavet i en gummiflotte, ja, rubbet. Men när ansvarsområdet sträcktes för att omfatta hela världen, alla de som på något sätt kan ta sig hit krymper utrymmet och medel för vissa som redan är bosatta i landet, som föddes och arbetade här, vars föräldrar var kanske också födda här. De gamla som faktiskt byggde landet. De onödiga, kostsamma pensionärerna. Man larmar ständigt om de gamlas tillvaro, men ingen bryr sig. Om bristen på äldreboenden. Om ren svält. Om vård som får anstå.

Låt de gamla dela med sig! Ryck gröten från dem! Droga ner dem så de håller tyst! Och så höjer vi skatten, det finns säkert något utrymme kvar!

Nu river vi. Vi river folkhemmet. Det stundar nya tider.

Personligen är jag inte mot invandring i sig, men mot folkutbyte och rasering av Europas framgångsrika kultur. Jag tror att människan har behov av kulturell förankring. Mot sanslösa kostnader här när folk svälter på ett läger någonstans. Mot usel planering, lyckosökare, lögnare när gamla, kvinnor och barn sitter kvar på någon plats som Gud glömde. Mot att inte vilja höra till vårt land utan bara ha en fördel med vårt system som snällt skickar pengar även till terrorister. Mot islamisering på våra förorter.

Men – är Sverige värt att bevara när folk inte ens kan precisera vad är svenskt? Vi är ett multikulturellt land. Det är bestämt så.

Ett land utan gränser är inget land.” Idag instämmer sig flera länder i Donald Trumps uttalande. Om vi inte har gränser, vart börjar och slutar vårt land? Vilka hör dit? Vem skall betala och ta ansvar för det vi behöver, som sjukvård, skola, vägar, vatten… och de som är i behov av hjälp i någon form?

Om vi inte kan försvara våra gränser, vem äger oss då?

Är vi på väg mot det gränslösa samhället där den starke knuffar de svaga ur boet?

Detta inlägg är del 1 i årskrönikan

Christer Pettersson går igen …

palme Olof Ppalme

Christer Pettersson har jag träffat bara en gång, jag tror det var några månader före hans död. Det var ingen privat träff utan en 30 minuters resa på allmänna kommunikationsmedel. Han satt i pendeltåget, onykter och var inte riktigt orienterad i tid och rum. Han undrade flera gånger vart han var.

Det undrade många av oss.

Sveriges statsminister Olof Palme sköts fredagen den 28 februari 1986. I december 1988 anhölls Christer Pettersson som misstänkt för mordet, och dömdes i juli 1989 av Stockholms tingsrätt som skyldig, men frikändes av en enig hovrätt i november samma år. Sedan dess har inga genombrott skett och ingen misstänkt har åtalats fast 130 personer har erkänt mordet och utredningen är en av världens mest omfattande.

Bröderna Mozart (1986) Filmografinr 1986/02Palmemordet var en tagg i folksjälen, i alla fall hos de äldre. De unga nu vet knappt vem han är. Ingen kunde riktigt föreställa sig då att Sveriges statsminister skulle falla offer för en mördares kula. Han hade frånsagt personskydd den kvällen, han skulle gå på bio med sin fru och se ”Bröderna Mozart” av Suzanne Osten. På hemvägen skjuter någon Palme och försöker också skjuta hans fru.

Oavsett vilken vår politiska färg var, deltog vi i sorgen. Chocken var allas. Sverige var inte riktigt sig lik efteråt, även om vardagslivet var snabbt på sin bana igen.
Men nu är frågorna: vem gjorde det på tapeten igen på grund av årsdagen, 30 år efter mordet. Varje år nära dödsdagen har tidningarna och TV reportage, nya vittnen, påhitt och spår. Men den skyldige är än fri.

imagesPersonligen hade jag svårt att tänka på Christer Pettersson som mördaren. Vad var motivet? Det beror dock mest på en person som jag träffade i arbetssammanhang i mitten på 90-talet. Jag kallar denne X. Det andra skälet är min erfarenhet av missbrukare. Förr eller senare försäger man sig.

Jag minns bara X:s förnamn idag. Men jag minns exakt de omständigheter som gjorde att X sökte min hjälp. Jag minns tydligt vad blev resultat av våra gemensamma åtgärder. Jag minns, nästan ordagrant vad X berättade om Christer Pettersson. Det kom fram i våra samtal att X hade en arbetsplats, den beryktade spelklubben kallad Oxen på Oxtorgsgränd varifrån Christer gick den kvällen för att gå hem, någonstans eller för att skjuta Palme. X arbetade den kvällen.

X trodde inte att Christer hade skjutit Palme. Skälet var simpelt. Han var så packad att X hade vägrat servera honom ett enda glas till. Då skulle han inte kunna ta sig hem eller vart han nu skulle. X hade procent på försäljningen så man nekar ogärna någon en drink. Enligt X var Christer för onykter för att kunna hantera ett vapen med den oerhörda precision och planering som mördaren hade avlossat sina skott med. Han hade visst röstat på sossarna också. Det fanns inget motiv.

Fast det var liksom inte politik man snackade på klubben. Kanske tips om drogförsäljare var mer aktuellt.

Varför gick X inte till polisen? Varför frågade de inte mig, var X:s svar. Jag var tillgänglig men polisen frågade inget när de besökte klubben. De kanske såg mig bara som en ointressant person som inte hade något att tillföra. Själv hade X som princip att inte blanda droger och jobb. X sa sig ha varit nykter och opåverkad när Pettersson gick ut genom dörren.

Samtalet kom till just omkring dödsdagen eftersom alla tidningar var fulla av spekulationer – igen. Som man ofta säger i bevissammanhang gjorde X ett trovärdigt intryck. X hade inget att vinna eller förlora på saken.

Kanske finns det någon, annan än Pettersson, som hade det?

leifI Veckans brott på TV 1 gör Leif GW Persson en gärningsmannaprofil. Han tror till att börja med att det är fler personer än en som är inblandade i själva gärningen. Han tror också att de har kännedom om Palmes förehavanden den där kvällen. Han ser någon form av mindre konspiration framför sig.
Jag tror att gärningsmannen är i livet och han är mycket bra på att skjuta. Den här personen drivs av ett stort hat till Palme och det i sin tur får mig att tro att han har vapnet kvar för det har ju kolossalt symbolvärde för honom.

Och nu påstår sig självaste Statsministern att han har löst mordet.Jaha.

I metallarbetarnas värld och att hålla sig på sin plats.

Det var tufft att vara en tjej i metallarbetarnas värld på 60 talet, men jag tjänade mer än bra. Som den första kvinnliga svarvaren på platsen blev jag hånad, retad, kallad luder och fotograferad till en broschyr som exempel av jämställdhet på arbetsplatsen. Jag fick tre dagar på mig att gå med i facket och börja betala för sossarna och det sistnämnda stod jag inte ut med utan började bråka. Som utlänning fick man ju inte vara med i ett politiskt parti på den tiden. Jag vann. Jag hade en skattetabell i fickan som alla andra och gick tvåveckorslönen – det var ackord – över en viss skattegräns slutade man bara jobba och putsade svarven i stället.

De fackliga företrädarna mobbade oss få tjejer. De tyckte vi kunde gå hem och putsa spisen och hålla sängen varm i stället. Tonen var rå även hos de flesta arbetskamrater. Det var männens värld och vi var inkräktare.

Det kanske är så än – lite? Såg vi inte visst exempel häromdan av en person från metall som fikar efter statsministerposten? Stefan med knuff heter spelet där man blir irriterad på yngre kvinnor vilka inte håller sig på sin plats. Hm. Hur var det med självbehärskning och statsmannaskap Stefan Löfven?

Det kanske kommer åter en tid då vi går med skattetabellen i fickan och låtsas att arbeta eller går fräckt ner i deltid fast heltid är normen. De flesta kommer underfund med tiden att det finns andra värden än arbete och någon hundring till i kassan.

Jag slutade med viss sorg som svarvare för metalldammet gav en allergi så jag började likna någon som rivits med rivjärn. Det orsakade mindre roliga kommentarer men nu var jag härdad och gav igen. Jag började söka annat arbete och fick nöja mig med sämre lön. Just den  fabriken lades sedan ner och stora delar av koncernen spred sig utomlands. Det var en blomstrande verksamhet och är så än världsledande. I en del av de gamla lokalerna finns nu ett shoppingcenter. Det i sin tur är en bra bild av den svenska industrins fall. Konsumtion skall rädda oss.

Hur är det i metallarbetarnas värld idag vet jag inte, men medlemsantalet är runt 325 000, varav nästan en fjärdedel är kvinnor. Det är en annan tid idag, eller?