Fostra barn? När då?

Utvalda

I vilken ålder börjar barnuppfostran?

Jag läste en kommentar om de barn där allt går snett med misslyckad skola, knark och skjutningar. Någon skrev att fostran av barn börjar vid 1,5 års åldern så föräldrar bör skärpa sig då.

Så fel. Det är sent.

Det börjar så fort kvinnan begriper att hon är gravid. Då börjar hennes livsförändring, likaså den blivande barnets fars. Jag måste säga av min erfarenhet att polletten i regel ramlar lite senare in för män. Och, män är inte gravida i kroppen vad det än sägs i vår galna byta – fritt – kön – värld.

Det är dock inte helt ofarligt för befruktning att vara full när man gör barn. De som försöker få barn ska inte vara packade eller drogpåverkade. Så fostran kanske börjar redan där?

Eller startar barnuppfostran ännu tidigare vid val av partner vi tänker ha barn med? Överkurs?

Graviditet innebär att se fostret som viktigare än en själv. Det är noll alkohol och droger. Det är att ta hand om sig själv på ett bra sätt och genom detta ger kvinnan fostret de bästa förutsättningar hon kan. Det är ett stort ansvar. Den blivande fadern ser sin kvinna och det blivande barnet viktigare än sig själv.

Nykter alltså. Både i kroppen och i förståndet.

Men när barnet väl är fött börjar fostran mer så att säga handgripligt. På en gång. Varenda dag. Så hur lär vi barn att bete sig väl och få sin potential att blomstra? Genom vårt eget beteende. Även familjens andra viktiga personer, som andra barn och mor- farföräldrar har en stor påverkan, men föräldrar är nummer ett speciellt den första tiden. (Det kan ju hända att någon annan är i föräldrarnas ställe men det tar inte bort föräldraansvar, det ser bara annorlunda ut.) Att ta hand om en baby innebär omhändertagande och kärlek och senare vägvisning över livet genom uppmaningar, förklaringar, tillåtelse och nekande, i ord och handling.

När babyn är född lär föräldrarna barnet moral från början. Låter det konstigt? Inte alls. Barnets behov är nummer ett i föräldrarnas liv. Barnet får sina behov tillfredsställda. Babyn behöver inte vänta på mat, torra blöjor och kontakt. Den behöver inte skrika länge efter uppmärksamhet. Någon bryr sig, alltid. Världen är trygg och god.

Är inte den grundläggande omsorgen uppfyllt och barnet är trygg med föräldrarna är det svårt att bygga på med tillåtelse och nekande. Otrygga barn är svåra att leda vidare i växandets process. Barnet behöver utforska sin lilla värld och tyvärr innehåller den många nej, mest i handling. Hemmamiljön måste barnsäkras. Att ropa nej ständigt gör världen farlig och det var inte meningen. Världen presenteras lite i taget så barnet hinner med. Föräldern beaktar så inget ont kan hända. Ja, det händer, barnet ramlar och kanske slår sig med mera men föräldern är där och tar hand om det. Världen är fortsatt trygg. (Ja, Världen är väl så otrygg idag men jag skriver om fostran av små barn i Sverige. Tids nog får föräldern även ta upp de svåra frågorna om krig och död.)

Så fortsätter utvecklingen med mer kunskap om hur vi beter oss i olika situationer. Föräldrarna lär barnet nödvändiga saker för livet. Äta själv, gå på pottan, använda leksaker, uttrycka sig som att klappa händer, förstå flera ord… så småningom också att vänta utan gnäll. Trygga barn blir självständiga och törs interagera med andra. De finner sin position i den familjära kretsen och blir uppskattade för vad de är och kan.

Den där gränsen mellan att skämma bort och att vara tillräckligt god är svår men föräldrar som känner sitt barn överskrider det inte så ofta.

Om barnet behandlas illa och betraktas som en sidoprojekt i föräldrarnas liv, om missbruk, arbete, eget mående är alltid viktigare än det lilla barnet finns inte den grundläggande tryggheten.

Visst, barnet kanske överlever utan det men jag har plockat från gatan alltför många unga vuxna som inte gjorde det. Allt är dock inte föräldrarnas fel men är början usel och ingen finns bi är det en stor riskfaktor för senare liv.

Daghem fostrar inga barn från grunden. Den lär ut viktiga färdigheter för livet i en grupp. Hur vi delar på saker, väntar på vår tur och umgås med andra barn, inser sakta att människor är olika och lika. Även en del annat som att våga ty sig till främmande vuxna och öva på talet med flera andra. Daghem ska ge det kollektiva livets fördelar och regler men ändå låta barnet vara en speciell individ. Daghem är faktiskt också barnpassning så föräldrar kan arbeta.

Skolan fostrar inga barn heller från grunden, den lär färdigheter viktiga att kunna i Samhället och i framtiden. Skolan lär barnen behövlig kunskap, att producera resultat, samarbeta, att avstå och göra som läraren – den som är chef – säger, och behandla andra snällt, alltså med respekt. Finns det ingen inlärd moral och respekt för andra i början av skolan är det svårt att lära om. Ja, allt går men skolan har inte resurser att fostra om ett barn. Skolan är en lärdomsinstitution med regler och kunskapsnivå varje barn förväntas att nå upp till om inte helt så delvis.

Stöder inte föräldrar skolan går det inte så bra för barnet.

Fritidshem skall inte heller lära det grundläggande, den skall ge en meningsfull stund, uppmuntra till läxläsning, kanske vila tills föräldrar tar över.

Att tro ungdomsgård räddar sedan det som har misslyckats och uteblivit hittills är en sprucken fantasi. Men det tycks vara standardutropet från politiker när de unga strular än in till döden.

Daghem och skola är goda tillskott för uppfostran. Men kommunala inrättningars förmåga för stora förändringar i barnens beteende och liv är överskattade. Grunden som moral – hur vi beter oss mot varandra – lärs bäst i en mot en kontakt när barnen är små. Visst, det kan bli aha upplevelser men personalsituationen är inte sådan att den hinner fostra om enskilda barn. Det är en inbillning och fantasi att daghem löser språkproblem och vanvård i hemmet, skolan personliga intelligens – och uppförandebrister, och ungdomsgård håller barn borta knarkhandel och kriminalitet.

Samhället minimerar ofta föräldrarnas insats och påverkan. Man ropar efter Kommun, Socialtjänst, Polis, skola, sport, ungdomsgård med mera när ungdomar strular. Det kommer ord som ekonomi, integration, social utsatthet fram. Ordet föräldraansvar hörs väldigt sällan. Alla insatser, oavsett vad, som gäller barn kräver föräldrar som både accepterar och godkänner. Tydligt. Annas fungerar det inte.

Barn med egenvärde och tilltro till föräldrar hamnar mer sällan i trubbel.

Föräldraansvar är grunden. Allt annat är påbyggnad. Finns inte grunden är det oftast svårt att få till stånd mer. Finns inte det i Samhället accepterad moral inlärd från hemmet och barnets närmaste krets blir det en tuff väg att gå.

Sedan påverkas vi av de egenskaper som inte går att byta ut endast förstärka eller förtrycka som ärvda egenskaper, intelligens och begåvning, även kultur. Våra faktiska skillnader avhjälps inte med vackra ord om allas likhet. Vi är väldigt lika och oerhört olika. Vi är individer.

Det gäller även barn.

Nedersta bilden: gammal husgrund från Sörmland.

PS. tidigare publicerad -22 11 14 men tyckte att den var aktuell. Polisen ropar ju på hjälp av Samhället ´, alltså oss alla, angående barn som hamnar i kriminalitet.

Riskfyllda bankkunder.

Utvalda

Jag loggade in i Banken för att betala en räkning. Jag hade fått ett meddelande från Banken. De hade stängt av mitt bankkort för Internetköp.

De förklarade att det var på grund av omsorg om mig som kund eftersom många gamla riskerar bli bedragna. Så de löste problemet genom att stänga av mitt kort för Internetköp.

Jag har haft samma Bank sedan -1979 och ligger inte i skuld varken till Banken eller andra. Inga märkliga inkomster. Samma utbetalare sedan 2008, pension från några håll alltså. Har fyllt snällt deras årliga blankett om misstänkt penningtvätt.

Är jag bara för gammal? Vilken åldersgräns för att shoppa på Internet?

De skrev med att jag använde ju kortet så pass lite att…

Hur mycket måste man shoppa på nätet för att behålla kortet öppet för Internetköp? Ja, de skrev att jag kunde ju öppna det igen om det behövdes.

Omyndigförklarad. Kan inte ha bankkort för att handla på nätet. Dock missade de att stänga av från internetköp mitt andra kort. Det kanske kommer. Får se om jag kan swisha födelsedagspresent till ett barnbarn. Läste att någon pensionär inte hade fått swisha för det kunde ju vara penningtvätt.

Är det så att Banker jagar gamla pensionärer för att visa hur ansvarsfulla de är? Eller är vi enklare att knäppa på näsan än de stora skurkarna?

Skall vi gamla återgå till sedlar och mynt? Lättare att bli rånad.

PS. Det blir hela tiden svårare att betala med fysiska pengar för flera affärer vill inte ta mot de. Inte ens Banken.

Barnen kan väl äta kakor!

Utvalda

Ute i skogen och utan nyhetsflöde är befriande. Väl hemma ser jag att diskussionen går varm om vem som ska försörja ungarna och ge dem mat.

Vilken fråga!
Föräldrarna ska förstås försörja sina barn och se till att de får mat utöver det som bjuds i daghem och skola. Räcker pengarna illa avstår familjen av andra köp. Man köper inte icke nödvändiga matvaror som snask och läsk före havregryn, potatis, morötter och falukorv. Mer… Låter jag som en pekpinne?

När jag lärde ekonomi för mina patienter påtalade jag om tre saker i budgeten. Först hyra. Missar man hyran förloras lägenheten och du får aldrig det igen. Du är svartlistad på hyresmarknaden. Sedan el. En summa enligt Konsumentverket till mat och nödvändiga saker som blöjor och tvättmedel delad i fyra veckoköp. Andra nödvändiga utgifter? Blev det något över la man det undan för kommande behov. Second hand men med kritiskt sinne. Att köpa något bara för att det ät billigt blir dyrt. Mina patienter var föräldrar gravida och med barn under tre år.

Vissa experter handlar varje dag idag och köper bara det med sänkt pris men det fungerar inte för de flesta, det blir också annat än det billiga.

Det ömmas för barnfamiljer men även många pensionärer ligger på gränsen att klara sig trots att de har arbetat. Det gäller speciellt kvinnor vilka tagit hand om de små barnen under tiden det knappt fanns daghem. Arbetsmarknaden för kvinnor var också helt annorlunda. De finns än! Tänk efter vad som har flyttats ut från hemmen till Samhället efter – 60 talet. Männens löner räckte då för familjen. Idag med dagens standard behövs det lätt tre löner i en normal familj.

Då och då händer det att gamla människor vräks för de har inte betalat hyran. Av glömska, sjukdom eller dålig ekonomi. Har du en gammal släkting? Hjälp denne med automatisk överföring av hyra och el samt kolla om de kan få bostadstillägg!

Jag har försörjt mig och mina tre barn med barnbidrag och en persons studiemedel efter skilsmässa. Det var på – 80 talets början med de höga oljepriserna. Kul i ett oljeuppvärmt hus. Påminner lite om elpriserna. Räntorna på studielån då ska vi inte ens prata om. Två av barnen fick så småningom bidragsförskott, den tredje nekades eftersom fadern inte skrev på underhållsavtal.
Vi svalt inte, men det fanns ingen lyx. Ransonerade frukt för barnen, max tre om dagen, morötter inräknade. Lånade alla böckerna som behövdes för studier. Gjorde budget, visade barnen hur ekonomin såg ut. Det är viktigt att barnen är införstådda med ekonomin hur surt det än är. Det blev någon slant över. 250 kronor över i månaden blev tretusen, en sommarresa och läger för barnen.
Det var förstås en kortare period, några år tills jag började arbeta efter studierna. Men som ensamstående är det inte fett med en lön. Så jag hade ofta 58 timmars arbetsvecka. Som förälder försöker man göra vad som behövs.

Som förälder har man ansvar över sina barn och sin egen ekonomi. Staten har ansvar över ekonomin i stort. Den ska inte skötas så folket hamnar i obestånd. Men det gamla talesättet: rätta munnen efter matsäcken gäller än idag. Både för Staten och för medborgarna.

Svältkurer? Jag tror snarare att många av oss har det tillräckligt bra.

PS. Läste idag att vissa kommuner sparar in mjölken till barn i skola och daghem. Helt eller någon dag i veckan. Ytterligare ett slag mot svenska bönder.

Fanns det inget annat att dra in? Några politiker kanske?

Ansvar är årets ord – eller inte?

map-662124

Tar du ansvar? För vem? Dig själv? Jag hoppas att du gör det. Jag har försökt. Jag förlåter mig själv idag – nästan – över mina felaktiga val. De val som inte var ansvarsfulla. Nu, när jag kan se vad mina beslut ledde till kan jag svära över några oförklarliga val.

Livet levs framlänges, förstås baklänges och ibland ser man inte konsekvenserna innan långt efteråt. Det är tillståndet idag. Inte bara många enskilda personer utan hela Sverige är i det läget nu.

Regeringen och de forna makthavarna kryper baklänges. Stefan Borg erkände nyss att invandringspolitiken inte hade varit riktigt ansvarsfullt. Andra har fått byta fot, som Löfven, som tvingades klappa till sin vän Miljöpartiet (minns ni Romsons tårar) och begränsa flödet över gränsen en smula. Invandring växte över huvudet på oss med otaliga asylsökanden, känslosamma historier, smarta smugglare och bortkastade identitetshandlingar.

Vi tog ansvar i kaoset. Men ansvaret fungerade inte som det borde. Illusionen om glada flyktingar som genast finner sig i det svenska livet, självförsörjande med arbete och eget boende i framtrollade bostäder är just en illusion.

Ansvar är ett ord som yttras när världen inte gör som Löfven vill, när Kommuner påstår att de har inga flera bostäder, när folk inte tycker som den feministiska genusmaffian har bestämt sig. Inte ens andra länder i EU lyder. De skall ta sitt ansvar. Det ordet är Löfvens mantra. Vad innebär detta svenska Regeringens rop på ansvar? Innehållet är att de andra EU länderna bör ta mot invandrare i minst samma proportioner som Sverige.

Löfven vill att någon annan tar hand om hans soppa.  Ingen lyssnar. Frankrike har nog med sin terrorbekämpning. Belgien likaså. Ungern bygger mur. Österrike har redan nog. De fattiga forna öststater bävar och ingen vill dit. Danmark tar i hårdare tag. Få vill till Finland för de är snabba att utreda och utvisa. Storbritannien slår igen drömmen om enad Europa och överhet som styr. Även Merkel börjar darra i sina åsikter. Rörelser med fosterlandsvänner ökar.

Löfven ropar sitt ansvar förgäves.

Tanken var att EU skulle fördela om invandrare från de länder som tog mot för många. Det fungerar inte. Skall vi flytta runt folk som boskap? Vad är för många när MP vill ha öppen gräns med stort ”välkommen” skylt, Centern drömmer om 30 miljoner innevånare i Sverige och många unga blivande politiker tror att andras pengar räcker för evigt? Men Europa har blivit mindre och mindre intresserad att vara ett lyckorike för världens flyttström. Vi betalar Erdoğan för att hålla gränsen stängd, men han sitter med handen på dörrvredet och pressar på.

Vi betalar en muslimsk envåldshärskare som styr med skumma metoder för att hålla folk på plats. Politik?

Europa blir mindre och mindre villig att släppa in muslimer vilka ses som kommande från annan kultur svåra att assimilera. Kanske finns det terrorister bland dem?  I Europa finns redan områden liknande Mellanöstern, som i Malmö eller Molenbeek. De multikulturella idealstäderna? Fast vi kan inte ens prata om det för då kommer rasistsläggan farande. Med kineser, engelsmän, polacker, de från Litauen eller Singapore har vi mindre funderingar över. Just nu är vårt centrum fullt med polacker som bygger nya hus för oss. Inga krav, inga bidrag, bara bygg. Sedan åker de hem och till nästa bygge någonstans.

Dröminvandrare som inte invandrar?

De flesta tar ansvar för sina närmaste. Men, hur långt räcker ditt ansvar i världen? Uppehåller du kanske tiggeriet med en femma? Slänger lite pengar till en organisation? Är ansvar bara ord eller går du ut och söker de bostadslösa och tar de till ditt hem? Kanske bjuder du in de yngre invandrarmännen som fått plats i Sverige, ger en sängplats och bekantar dig med deras kultur? En hel familj? Inte om du inte får redigt betalt.

Vad har du då ropat för?

När man frågar folk i någon undersökning om de vill bjuda husrum till en invandrare som nyss fått asyl ropar väldigt många ja. Men när det gäller finns nästan inga som öppnar sin dörr. Munnen tar ansvar men viljan gör inte det. Det är bara behovet att säga rätt åsikt, inte tillämpa det.

De som syns och hörs har bankat ansvar i våra huvuden. Oss, nu mera med stämpeln bruna råttor. Jag är en brun råtta, jag medger det direkt så ni behöver inte undra. Den oförglömlige Anne Ramberg sa i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september, detta uttalande som går till historien av modern Marie Antoinette, som vill rycka gröten och sjukvården från gamlingar:

“Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Vad avstod hon från? Det förtäljer inte sagan.

Vi har mest fattigpensionärer om man jämför Norden.  De skall avstå. Det är ansvar.

Vi ska ha ansvar för hela världen och deras usla regeringar, religiösa krig, terrorister, ovilliga politiker i andra länder, folk som ger sig ut på Medelhavet i en gummiflotte, ja, rubbet. Men när ansvarsområdet sträcktes för att omfatta hela världen, alla de som på något sätt kan ta sig hit krymper utrymmet och medel för vissa som redan är bosatta i landet, som föddes och arbetade här, vars föräldrar var kanske också födda här. De gamla som faktiskt byggde landet. De onödiga, kostsamma pensionärerna. Man larmar ständigt om de gamlas tillvaro, men ingen bryr sig. Om bristen på äldreboenden. Om ren svält. Om vård som får anstå.

Låt de gamla dela med sig! Ryck gröten från dem! Droga ner dem så de håller tyst! Och så höjer vi skatten, det finns säkert något utrymme kvar!

Nu river vi. Vi river folkhemmet. Det stundar nya tider.

Personligen är jag inte mot invandring i sig, men mot folkutbyte och rasering av Europas framgångsrika kultur. Jag tror att människan har behov av kulturell förankring. Mot sanslösa kostnader här när folk svälter på ett läger någonstans. Mot usel planering, lyckosökare, lögnare när gamla, kvinnor och barn sitter kvar på någon plats som Gud glömde. Mot att inte vilja höra till vårt land utan bara ha en fördel med vårt system som snällt skickar pengar även till terrorister. Mot islamisering på våra förorter.

Men – är Sverige värt att bevara när folk inte ens kan precisera vad är svenskt? Vi är ett multikulturellt land. Det är bestämt så.

Ett land utan gränser är inget land.” Idag instämmer sig flera länder i Donald Trumps uttalande. Om vi inte har gränser, vart börjar och slutar vårt land? Vilka hör dit? Vem skall betala och ta ansvar för det vi behöver, som sjukvård, skola, vägar, vatten… och de som är i behov av hjälp i någon form?

Om vi inte kan försvara våra gränser, vem äger oss då?

Är vi på väg mot det gränslösa samhället där den starke knuffar de svaga ur boet?

Detta inlägg är del 1 i årskrönikan