Dagens ämnen i mataffären och torget och lite annat gnäll.

Utvalda

Jag handlade mat och blev liksom deppig. Ja, priserna har ökat. Rejält. Jag såg flera pensionärer som kollade priser. Det var inga lyxvaror som hamnade i deras korgar. Inte hel kött och sånt. Jag pratade med några äldre kvinnor och alla var oroliga för ekonomin. Vi stod vid disken med smör och margarin. Smör på brödet har blivit en lyxvara, sa någon. . Mjölk till gröten likaså. Någon tipsade om ost som hade bra extrapris. Alla hade börjat handla på tisdagar då pensionärer som var medlemmar fick 5% rabatt.

Samtalen med folk i affären, på torget, i trapphuset handlar idag om matpriser, elräkningen, oron att någon klanmedlem kanske bor i huset och någon spränger dörrarna, att kriget i Ukraina kan sprida sig tack vare en rent av galen man i Ryssland.

Covid har helt utmönstrat från samtalen.

Mittemot mig finns ett gammalt servicehus som är omdöpt till något annat med utebliven service på plats. Du får välja omsorg, heter det. Så olika företag åker till huset. Jag ser att få har någon julbelysning i år. Det är mörkt. Någon jag pratade med sa att kyrkan var full första advent för det var gratis kaffe efteråt. Annars är det tomt.

Alla pensionärer lever inte loppan på Kanarieöarna. Alla har inte bostad som de kan skuldsätta. Alla har inte den där stugan med vita knutar de kan tillbringa helgerna i. Många har bara det som finns i deras lägenhet vars kommande hyra de ängslas för. De är ofta ensamma kvinnor över 85 eller deras män har dött utan att lämna en förmögenhet efter sig.

Alla har inte barn som kan eller vill bidra till den där guldkanten i livet.

Ändå är våra pensionärer långt från de fattigast i Världen. Vi räknas till och med som det bästa systemet i Världen. Varför känns det då inte så? Gnäll?

Det känns dock som den bästa tiden är förbi för Världen. Det handlar inte om pengar, det handlar om förlorad hopp. Det är inte svårt att tänka så idag. Krig nästgårds. Skattepengar går till krigsutrustning, inte till civila behov. Klimataktivister vill att militären skall klimatanpassas. Vilket skämt. Krig är just ett sätt att rasera miljön, det finns inget klimatpositivt i det.

Förtrycket av kvinnor ökar, inte minskar. Hunger som följetong. Vi har hört om svält i vissa länder sedan evigheter. Men de fattiga länders inbördeskrig lever sitt liv ändå. Det går att fortsätta rada på elände hur länge som helst.

Mycket av det som är galet i Världen är resultat av politik, några makthavare och de rika som styr i bakgrunden.

Men vi har varit med som anhängare eller tysta medgivare. Vart drar man skuldgränsen?

Det jag minns från min ungdom var stora brister i levnadsförhållandena men vi hade den där tilltron: om jag gör mitt bästa kan allt blir bättre.

Jag har framtiden i min hand.

Det måste ha varit oerhört barnsligt att tänka så. Då, efter kriget när jag var barn tyckte folk i allmänhet att deras arbete gav en möjlighet till gott liv för deras barn. De trodde att Regeringen arbetade hårt för att ge folket bättre tillvaro och framtid, inte för sin egen position. De stora mäktiga länderna uttryckte i gemensam kör: aldrig mer krig.

Det var då det.

Än är Sverige ett av de bästa länderna att leva i. Det beror på vem du är, vart du bor, vad du gör, vad du äger och vad man jämför med och hur man definierar ett gott liv. Däremot är dina möjligheter att påverka väldigt små utöver ditt eget liv och ibland inte ens det.

Var nöjd med det du har. I morgon kan det vara annorlunda. I betydelsen värre. Vi fortsätter streta som myrorna i sin stack, på olika sätt. Jag ska sätta på lite te. Kanske en pepparkaka så jag gnäller mindre.

Glöm inte registrera din katt hos Jordbruksverket. Ett av de nya lagarna.

Ålder bara en siffra – ja, för vissa.

Utvalda

Ålder är bara en siffra?Jag kan direkt säga nej till det påståendet. Nej, livet ger både kroppen och sinnet stryk. Nog känns konditionen och själen som bara en skugga av sina yngre år.

De som arbetar i tyngre arbeten, som äldreomsorg eller byggen, är ganska slitna vid 60 oavsett vad pensionsmyndigheterna säger. Den som inte gillar sitt arbete slits nog fortare. Den vanlige jobbarens pension är också låg, i alla fall i min åldersgrupp, vi som tog hand om våra små barn själv. Vilket gör att underhållet av våra kroppar blir sämre. Det finns inte pengar till det helt enkelt. Speciellt om vi jämför pension med våra företrädare:¨politikerna. Löfven sa själv upp sig från jobbet. Han fick nog. Jobbet blev alldeles för jobbigt. Men det går ingen nöd på honom med 2,1 miljon som fallskärm vid 64 års ålder samtidigt som han tycker att andra skall helst jobba till 70.

I andra normala jobb får du inte fallskärm när du självmant slutar. Bara om du är en höjdare och sparkas. Då kan du kamma hem en tröstpeng.

Det finns vanligt folk och sedan speciellt folk och en del varken eller ur lön – och förmånshänsyn. Vilken grupp tillhör du? Själv är jag pensionär vilket är bidragstagare eller den som tar ut tidigare sparade pengar från Staten. Det är bara att välja hur du ser dig själv, fast det som mättes ut för kommande pension under mina arbetsår är redan förbrukade av pensionärer före mig.

Ålder är mer än en siffra. Påståendet är bara ett försök att få äldre kvinnor se sig själv som mer attraktiva.

Men vissa kvinnor är något extra även i 105 års ålder. En tröstefull nyhet ett tag sedan fick mig att börja läsa – igen – om långa leder i Världen. Kunde en 105 år gammal dam vara så fit borde jag som yngre vara det. Men springa kan jag inte tack vare knäskada. Bara gå. Det ser helt hopplöst ut också att resa nu men kanske är läget bättre nästa sommar. Värme och mindre smitta.

105 år gamla Julia ”Hurricane” Hawkins från Louisiana är den första kvinnan i sin åldersgrupp att springa ett 100 meterslopp. Världsrekord i hennes årgång.

Tiden? Strax över minuten. Hon var lite missnöjd med tiden. Hon ville komma under en minut. Så hon fortsätter att springa och träna.

Julia Hawkins påbörjade sin atletiska karriär för fem år sedan och satte då, som 100-åring, nytt världsrekord när hon sprang 100 meter på National Senior Olympics Games i Birmingham, Alabama, på 39,62 sekunder.

Inte slår jag henne. Gör du?

Jag har inte tränat i gym sedan Covid bröt ut. Men då var jag bland de allra äldsta, kanske den äldsta kvinnan eftersom de ville intervjua mig till gymmets tidning. Bland de som tränade då fanns tre kvinnor och en man över 70 år. Men kvinnorna gav snart upp och intog soffläge.

När är det tillåtet att inta soffläge och bli gammal och skruttig? Helst aldrig för då sliter man snart på sjukvårdens resurser. Det är det som Samhället (läs Regeringen) bävar över. Utgifter från sina medborgare som byggde landet. Bli inte gammal och sjuk i behov av en bädd i sjukhuset. Jobba frisk hela livet och dö kostnadseffektivt vid pensionering. Inte bli en gammal tärande person utan lämna snabbt din bostad till de nya.

Så Julia Hawkins borde inte vara idealet.

https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_centenarian_masters_track_and_field_athletes

Bilder överst: min skugga på PCT vid 2250 mile då man gott var en skugga av sitt gamla jag.

Nederst Tarfala länge sedan, 1998.

Bilden i blogghuvudet är från PCT, Cutthroath pass, Washington

Fattigpensionär? Hur kunde det hända?

Hur blev vi fattigpensionärer?  Jag försöker räkna ut vad jag själv gjorde för fel.

Jag började arbeta tidigt, som 12 år gammal men det arbetet var min mors på papper. Jag var självförsörjande från det.  Efter skolan arbetade jag som barnflicka och på fabrik. Jag var för ung för pensionssystem som fanns då.

Sedan flyttade jag till Sverige och blev någon typ av diversearbetare det första året. Sedan restaurangjobb, ofta sex – sju dagar i veckan. Jag stortrivdes men det var inte bra betalt. Jag ser att första året inte hamnade på pensionssystem, det halkar efter. Jag hade lite fotojobb men de pengarna… glöm det. Jobbade också på ungdomsgård och fick utbildning till ledare.

Det hände massor med saker men nu struntar jag i det utan håller mig till lön och pensionspoäng.

Jag har tre barn. Första gången var jag barnledig sex månader, fick en dagmamma och arbetade sedan som svarvare. Jag var enda kvinnan. Lönen var mycket bra men jag tålde inte metalldammet utan blev sjuk och gav upp efter sex månader. Så jag återgick till restaurang med lön som var ca hälften. Jag städare några kvällar i veckan.

Jag fick två barn till. Det är nu mitt stora pensionsmisstag sker.  Jag stannade hemma med barnen. Ibland  var jag dagmamma för barn med särskilda behov som inte kunde vara i ett stökigt daghem, men det var lågt betalt. Det fanns knappt några daghem heller än.

Jag var hemmafru men utnyttjade tiden. Jag läste till studenten och filosofie kandidat samtidigt och hade sedan lite städjobb men det var så lite att det blev inga poäng  av det. Jag  bytte barn med en annan mamma som också läste så vi var varandras barntillsyn.

Ett antal flytt på grund av makens jobb och inga pensionspoäng för mig. Lite tidningsartiklar men noll poäng. Några års utlandsjobb heltid för maken, deltidsjobb för mig. Noll pensionspoäng för utlandsjobb. När vi kom hem började jag arbeta som lärare. Ja, jag hade inte lärarutbildning  men det var brist på lärare redan då. Jag hade ju fil. kand. och ungdomsledarutbildning, det räcker långt.  Det var osäkert att vara vikarie. Jag valde sedan mellan lärarhögskolan och socionomutbildningen. Det sistnämnda vann.

Skilsmässa. Det var ekonomiskt tufft att vara ensam med ungarna men betydligt bättre än dåligt äktenskap. Hans pensionskonto gick förstås med honom, likaså försäkringarna. Jag läste till socionom och arbetade ibland som  lärarvikarie och i ett studieförbund samtidigt. Jag blev färdig socionom, fortsatte sedan med forskarutbildning. Inga pensionspoäng. Jag fick ett bra arbete. Nu börjar pensionskontot växa.

Jag skrev en bok och betalade all inkomst som skatt med det dåvarande Pomperipossa systemet. Shit. Restskatten tog några år att betala igen. Inga extrapengar alltså.

Fortsatt heltidsarbete som socialsekreterare och gruppansvarig. Jag arbetade extra som utredare för kriminalvården och på socialjouren. Nu skulle jag skrapa ihop femton arbetsår med fulla ATP poäng. Inga problem. Jag borde förstås sparat men en lön räcker inte så långt.

Bytte jobb till kurator. Höjde lönen. Vidareutbildning samtidigt. Barnen flyttade till studier. Jag arbetade 50, ibland 60 timmar i veckan. Fullt ATP klart och mer. Jippii!

Första pensions besked kom. Lät bra. 17 – 18 tusen kan man klara sig bra på. Jag fortsatte att arbeta. Sedan byttes pensionssystemet och många hamnade till det gamla och nya liksom blandat och det var inte fördelaktigt, även om det påstods så. Någonstans försvann flera tusen. Jag fortsatte att arbeta extra.

Jag började pensionsspara men det hann bli så pass lite att allt betalades ut på en gång och jag fick skatta bort en stor del av det.  Jag arbetade till precis 68 dock sista åren 75% men det hade jag ingen nytta av i pensionshänseende.

Några år före pensionering flyttade jag ihop med min särbo. Han hade arbetat mycket ideellt och om sådan strunt blir det ingen pension av. Dessutom tidvis egenföretagare, det är jättedumt.  Han arbetade till 78, så han pendlade än någon vardag i veckan. Sedan jobbade han som statist och modell även lite skådespelarjobb men det om något ska man helst göra gratis för att bygga på sin image. Han hade inget behov av image vid 79.

Just nu räcker pengarna för vi har två dåliga pensioner ihop och lever snålt. Men sedan… Hur skulle man kunna trolla med bara en pension? Bo eller äta?

Jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Vi är nu 355 000 pensionärer i samma sits, under fattigdomsgränsen. Flertal är kvinnor som tog hand om barnen utan daghem, precis som jag. Det fanns en tid då många mödrar stannade hemma med barnen till skolålder, inte av djävulskap utan att barnomsorgen var inte utbyggd. Man tyckte till och med att små barn mådde bäst hemma. En mans lön var tillräckligt för en familj utan extravaganser.  Vi hade lekskolor  för social fostran. Vilka fantastiska privata lekskolor! De första hemmapapporna fanns också. De var beundrade, inte vi mammor.

Många kvinnor började arbeta på 60- talet i de växande kvinnoyrken inom äldreomsorgen, barnomsorgen, vården av handikappade och i de stora affärer som poppade upp i nya förortscentrum. Barnen började i daghem. Kanske började mamman i ett annat daghem. Ens gamla mor flyttade till ålderdomshemmet. Nu institutionaliserades vården i stor skala. Kvinnorna ”befriades” från hemmet till lönearbete. De offentliga kvinnojobben var dock lågt betalda.

Livet blev dyrare. Behoven ökade. En lön räckte förut. Nu skulle många familjer behöva tre löner för att gå runt. Idag försöker politiker lägga ner och osthyvla så mycket som det går av ”kvinnoarbetsplatser” som äldreomsorg, för det  räcker inte pengarna till. En ny generation kvinnor med deltidsjobb och blivande fattigpensionärer?

Vi kan inte backa och ångra våra liv. Livet kan inte levas som pensionsplanering. Ingen vet hur världen och Sverige ser ut när man går i pension. Systemet kommer att göras om och den vanlige arbetaren med normal lön blir inte vinnaren. Förmodligen är det hela avskaffat när våra yngre barn hamnar i den åldern och garanterat när våra barnbarn gör det. Desto fler som inte betalar in men lyfter ut från systemet, desto mindre blir pensionerna. Systemet börjar likna pyramidspel och kommer att kollapsa.

Det kommer att ske förändringar och din frihet kringskärs mer, var så säker. Det finns mycket snack om hur pensionerna kan bli bättre men inga radikala åtgärder. Kanske skulle Staten bara garantera en väldigt låg samma grundnivå för alla? Resten får du ta hand om själv. Men då skulle skattesystemet också behöva bli mer jämlik, ett slags medborgaravgift oavsett inkomst. Jag hör redan vänsterfolket ropa om hemska miljonärer.

Glöm det.

Är du lågavlönad är skillnaden mellan att ha arbetat eller inte försumbar i fråga om vad man får ut som pension alternativt bidrag.

EU:s gräns för risk på fattigdom är 60 procent av medianinkomsten, det vill säga cirka 12 100 kronor i månaden.

Statistiska centralbyrån (SCB) för statistik över hur många äldre svenskar som lever under fattigdomsgränsen och därmed kan klassas som fattigpensionärer.

18,2 procent av dem som är 65 år och äldre levde under fattigdomsgränsen 2015.  År 2005 var 10,1 procent fattigpensionärer. Många är kvinnor och de som aldrig har arbetat i Sverige.

De glömda människorna som byggde Sverige.

Hur tänker de äldre om politik och politiker?  Jag har mött flera som struntar i politiker, deras påhitt och försöker bara överleva. De tycker att skillnaden mellan politiker och vanligt folk blir större hela tiden, både i tanken och i utförandet.

DN/Ipsos har frågat ett tag sedan hur väljarna ser på den övergripande utvecklingen i Sverige. Stämningsläget i väljarkåren var pessimistiskt. Nästan varannan, 48 procent, anser att utvecklingen går åt fel håll. Bara 18 procent, färre än var femte, ser positivt på utvecklingen. Och hur definieras ”utveckling åt fel håll”? Efter terrorattacken steg siffrorna något åt det positivare hållet vilket jag finner lite märkligt. Det var polisen som fick förtroendet den dagen inte politikerna. (länkar nedan)

Det är länge sedan yrket politiker var ett förtroendejobb och vi såg upp till dem. Världen är dock mer komplicerad nu än när Henrik, denna inläggs huvudperson, fick sitt första jobb efter grundskolan och la sin första röst på landsbygdens parti Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet.

Jag har vandrat på fjällen i flera år och har till vana att försöka prata med folk som bor i närheten. Det är så jag har fått köpa fisk som inte fanns till salu eller bara fått höra om livet förr och nu. Bussen är också ett bra ställe eller byns centrum som är bensinmacken, ifall den finns kvar.

Jag mötte Henrik par år sedan när jag var på väg hem från en Sarekrunda. Henrik ger inte mycket för politik längre. Berör det honom är det i form av dyrare liv. Hans liv är enkelt och dagarna förutsägbara.

Han tar in en lass ved på morgonen för att tända i spisen, kokar gröt och  en kopp kaffe medan radion går på med lite störningar emellan. Han värmer soppa från burk till lunch och skiter fullständigt i tumulten ute i världen som hörs i nyheterna. Vad ska han göra åt det?  Är man 84 år finns det bara distriktssköterskan som kan angå en. Sedan går han till bussen. Det finns ingen affär kvar i byn utan man får ta bussen och nästa tillbaka för att handla.

Det är så vi träffas på busshållplatsen för resan till tätorten.

Hans liv innehåller bara vanliga saker. Hans föräldrar var småbönder och far arbetade även i skogen. Han gick folkskolan och började arbeta på jordbruket, något senare i skogen som sin far. Han gifte sig med en flicka från grannbyn och de fick två barn. Henrik har aldrig varit sjukskriven men han skadade handen en gång. En man klagar inte. Han fortsatte arbeta med armen i bandaget.

Henrik har röstat på Centerpartiet på den tiden då partiet än kunde stava till landsbygd, jordbruk, skog, landsbygdsutveckling och vanligt folk. Det är ingenting nu när mer intressanta vindar blåser på Stureplan. Kanske är man delaktig i avvecklingen för förr i tiden röstade hälften av byn på C och den andra halvan på S beroende på om man var jordbrukare, skogsbonde eller åkte till stan för att jobba. Läraren var förstås folkpartist och det fanns några höger och några vänster. Politiker har man ingen större nytta idag när avfolkning har tömt byarna, servicen är nedlagd och ens hus samt marken är inget värt längre.

  • Jag är kanske ändå skyldig till utvecklingen genom min tidigare röst?

Vad säger man åt det? Han röstar inte mer. Det är försvunnen tid. Lika försvunnen som affären, posten och småskolan på orten, likaså gatlyset. Utan bussen en gång om dagen på vardagar vore de gamla helt utestängda från samhället. Många kvinnor har inget körkort. Henrik har en bil men den krånglar. Han har inte råd att köpa en ny. På vintern plogar man förbi infarten till huset. Henrik skottar resten. Det är motion det med.

Hans hus är lite omodern men det bryr sig Henrik inte om. Han har tid att hugga ved. Jodå, han har elspis men det är mysigare med en eld som sprakar och nu när hösten kommer är det ju en värmekälla. På vinter stänger han övervåningen, ingen använder det. Sönerna kommer på sommaren och kanske kommer barnbarnen en vecka de också. De är ju vuxna de med och har barn. Alla har lämnat landsbygden.

Han köper än en tidning i veckan men det är mest för att tända spisen och ha veckans TV program till hands. Inte att han ser så mycket TV längre, snarare är det bakgrundsbrus i ensamheten sedan frugan dog. Folk dör och folk flyttar.  I tätorten finns ett flyktingboende i den gamla herrgården. Nu brukar inte flyktingar bli så långvariga där. De är mest unga män och de vill inte bo i ödemarken utan i stan. De har ingenting att göra här. Det pågår diskussion om att skolan en 1 – 3 är olönsam och kanske skall stängas och även lågstadieeleverna bussas till nästa ort. Det är för få barn. Stängs skolan, stängs livet. Då blir det inga fler familjer med barn som bor kvar, bara de gamla som inte kan flytta. Efter dem står husen tomma tills de återgår till naturen.

Henrik hugger ved, fiskar och än är han med i jaktlaget fast han inte skjuter längre och får älgkött för vinterns behov. Han har ett potatisland men blommorna som frun skötte är nu mera vildvuxna och äppelträden ger ingen frukt längre.

Bussen stannar. Vi önskar varandra lycka till, vad det nu ska betyda. Han vinkar när bussen rullar vidare mot en större stad där det finns flyg för att föra mig till maktens centrum, Stockholm.

Henrik ute i sin stuga är från försvunnen tid, tiden  då vi byggde folkhemmet. Dessa  nu onödiga människor som det multikulturella samhället helst ser död.  Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, de som växte upp i en annan tid, sägs det. För att tala klarspråk: När de dör kommer saker att förändras till det bättre, sa professor Mikael Hjerm, Umeå några år sedan. Även en känd popstjärna önskar de gamla vore döda. De äldre är de som har betalt hennes utbildning och grunden till det samhälle hon nu så ringaktar.

Jag är tveksam till att det blir bättre, men det är ju en definitionsfråga. Föraktet är märkbart mot det kultur och samhälle som än existerar och det som har varit. Men vinden kan vända snabbt. Även de yngre kan tröttna på politikernas oförmåga, de förändringar som brackas på samhället och journalisternas vinklade utrop. Men en dagisgeneration har sällan egna åsikter, de springer efter massan. Om de vet vad de vill är en bra fråga. Om det blir bättre är en annan.

Hur känner du dig som pensionär? Känner du dig som överflödig för samhället, bara kostnad eller en person som har mycket att tillföra? Tycker du att politiker tar dina önskemål och problem på allvar? Kanske hör du till de ca 231.500 fattigpensionärer som bara överlever, inget mer? De lyckliga gyllene pensions åren var inte ens i tankevärlden? Känner du dig ängslig för dina barnbarns framtid i en värld som är osäker och i förändring du inte har grepp och makt över?

Hur känner du dig i det nya Sverige?

Kanske är du älskad av dina närmaste och är nöjd med den vetskapen? Troligen är detta det enda som är hållbart i världen idag.

PS. Henrik heter annat men vem skulle känna igen honom?