Jag handlade mat och blev liksom deppig. Ja, priserna har ökat. Rejält. Jag såg flera pensionärer som kollade priser. Det var inga lyxvaror som hamnade i deras korgar. Inte hel kött och sånt. Jag pratade med några äldre kvinnor och alla var oroliga för ekonomin. Vi stod vid disken med smör och margarin. Smör på brödet har blivit en lyxvara, sa någon. . Mjölk till gröten likaså. Någon tipsade om ost som hade bra extrapris. Alla hade börjat handla på tisdagar då pensionärer som var medlemmar fick 5% rabatt.
Samtalen med folk i affären, på torget, i trapphuset handlar idag om matpriser, elräkningen, oron att någon klanmedlem kanske bor i huset och någon spränger dörrarna, att kriget i Ukraina kan sprida sig tack vare en rent av galen man i Ryssland.
Covid har helt utmönstrat från samtalen.
Mittemot mig finns ett gammalt servicehus som är omdöpt till något annat med utebliven service på plats. Du får välja omsorg, heter det. Så olika företag åker till huset. Jag ser att få har någon julbelysning i år. Det är mörkt. Någon jag pratade med sa att kyrkan var full första advent för det var gratis kaffe efteråt. Annars är det tomt.
Alla pensionärer lever inte loppan på Kanarieöarna. Alla har inte bostad som de kan skuldsätta. Alla har inte den där stugan med vita knutar de kan tillbringa helgerna i. Många har bara det som finns i deras lägenhet vars kommande hyra de ängslas för. De är ofta ensamma kvinnor över 85 eller deras män har dött utan att lämna en förmögenhet efter sig.
Alla har inte barn som kan eller vill bidra till den där guldkanten i livet.
Ändå är våra pensionärer långt från de fattigast i Världen. Vi räknas till och med som det bästa systemet i Världen. Varför känns det då inte så? Gnäll?
Det känns dock som den bästa tiden är förbi för Världen. Det handlar inte om pengar, det handlar om förlorad hopp. Det är inte svårt att tänka så idag. Krig nästgårds. Skattepengar går till krigsutrustning, inte till civila behov. Klimataktivister vill att militären skall klimatanpassas. Vilket skämt. Krig är just ett sätt att rasera miljön, det finns inget klimatpositivt i det.
Förtrycket av kvinnor ökar, inte minskar. Hunger som följetong. Vi har hört om svält i vissa länder sedan evigheter. Men de fattiga länders inbördeskrig lever sitt liv ändå. Det går att fortsätta rada på elände hur länge som helst.
Mycket av det som är galet i Världen är resultat av politik, några makthavare och de rika som styr i bakgrunden.
Men vi har varit med som anhängare eller tysta medgivare. Vart drar man skuldgränsen?
Det jag minns från min ungdom var stora brister i levnadsförhållandena men vi hade den där tilltron: om jag gör mitt bästa kan allt blir bättre.
Jag har framtiden i min hand.
Det måste ha varit oerhört barnsligt att tänka så. Då, efter kriget när jag var barn tyckte folk i allmänhet att deras arbete gav en möjlighet till gott liv för deras barn. De trodde att Regeringen arbetade hårt för att ge folket bättre tillvaro och framtid, inte för sin egen position. De stora mäktiga länderna uttryckte i gemensam kör: aldrig mer krig.
Det var då det.
Än är Sverige ett av de bästa länderna att leva i. Det beror på vem du är, vart du bor, vad du gör, vad du äger och vad man jämför med och hur man definierar ett gott liv. Däremot är dina möjligheter att påverka väldigt små utöver ditt eget liv och ibland inte ens det.
Var nöjd med det du har. I morgon kan det vara annorlunda. I betydelsen värre. Vi fortsätter streta som myrorna i sin stack, på olika sätt. Jag ska sätta på lite te. Kanske en pepparkaka så jag gnäller mindre.
Glöm inte registrera din katt hos Jordbruksverket. Ett av de nya lagarna.
