Rasism eller bara dumma människor?

Utvalda

Jag brukade arbeta varje torsdag kväll på en låst psykiatrisk avdelning. De hade en lucka i schemat. Jag hade 75% tjänst som kurator så jag behövde fylla på inkomsten. Oftast arbetade jag med en man från Irak. Han var rena lugnet, utbildad och pratade perfekt svenska. När sista medicinen var utdelad brukade vi ta en kopp kaffe och prata.

Avdelningsföreståndaren såg jag inte, hon hade redan gått hem när jag började passet. Men en dag var hon där. Efter lite kallprat sa hon: Du flyttar väl hem till Finland när du blir pensionär. Du ska väl inte använda våra pensionspengar. Men än så länge jobbar du ju bra. Du får fortsätta på torsdagar.

Det var som en isig vind blåste över mig. Jag hade arbetat där över ett halvt år, varje torsdag och en och annan helg.

Det var dock inte första gången jag hade blivit näpsad om min finskhet. Både när jag hade sökt arbete och på arbetsplatsen. Från början bestämde jag mig att skita i det. Men det sved ibland. Var det rasism eller bara en ego, dum människa? Skulle jag ha bråkat och gjort mig omöjlig bland folk? Vem bryr sig om en finne? Och finnar är väl inget ras, de är en folkblandning som började vandra från från Volgabukten århundraden sedan. Min släkt utvandrare från Mongoliet, evigheter sedan.

Jag sa ingenting. Att vara en utbildad person men så ovetande om vårt pensionssystem var nog det jag reagerade mest på. Om jag skulle flytta följer pensionen med mig. Nu tänkte jag inte flytta bara stryka mitt namn och telefon från vikarielistan.

När jag stötte på irakiern undrade han varför jag inte kom dit mer. Även patienterna hade undrat om torsdagskvinnan. Jag sa inget. Förmodligen behandlade föreståndaren inte honom illa. Vem skulle våga sig på en man, en stor charmig man med muskler?

Extrajobb fanns alltid gott om inom psykiatrin.

Jag beslutade att se till så min tjänst skulle fyllas ut till heltid. Jag lyckades få medel till utökad tid. Den tiden användes sedan till forskning om vår avdelning: vad lyckades och vad inte. Brydde sig någon? Nej, bara vi som jobbade fick bekräftelse att vi gjorde rätt. Man kunde ha använt våra metoder i missbruksbehandling annanstans, det var effektivt. Jag började sedan doktorera. Efter ett är gav jag upp. Heltid studier plus heltid arbete gick inte ihop.

Det pratas så mycket om rasism, hudfärg, sexuell läggning, rättigheter på grund av något…så kanske de viktigare sakerna skyms. Hudfärg och sexuell läggning är rent av mode.

Skulle jag ha blivit förbannad när släktingar undrade om barnet vi väntade skulle bli blek i hudfärgen, eftersom vi båda, jag och min första sambo var det? Han var extra blek med väldigt blåa ögon. Jag var blek som blev bränd i solen omgående. Så diskuterades också blivande ögonfärg, brunt eller blått. I ett berömt fall beskriven i nu två böcker har sådana undringar blivit rasism känt över Världen. Förr hade vi bara skakat på axlarna högst, men nu har åskmullret nått det engelska kungahuset. Var och en lever sitt barndomstrauma på olika sätt.

Finns det ingen rasism kan man nog hitta det.

Vi, två vanliga människor, tog det som intresse och nyfikenhet. Det är inte lätt att prata med blivande föräldrar så det blir exakt rätt. Klumpighet är inte illvilja. Nyfikenhet är inte rasism.

På något sätt slits även ord ut och deras mening accentueras till det sämsta, inte något upplyftande. Missnöjda människor utnyttjar ord som ett slags straff. Att skrika rasist är liksom fint och det sämsta du kan bli kallad för. Olika hudfärger är olik fina beroende på vart vi  lever. Dottern fick giftermålsanbud under läkarpraktiken i Afrika. Det var fint och höjde ens status om frun var vit. De svarta utanför ens eget område kallades ”icke människor” precis som en av våra patienter kallade oss tills vi fixade en översättning. (Utesluter varifrån hon kom, inte Afrika.)

Vad skulle vi säga? Trakassera en förtryckt människa?

Här och speciellt i de demokratiska Staterna i USA är mörk hy en fördel. Skuld över slaveriet tar aldrig slut. Vissa delstater, även om de inte hade slaveri, försöker betala av skulden de inte har till ättlingar av de svarta.

Just nu trakasseras jag av ryssar både på min blogg och även i telefon. Vad vill de? Onödig påverkansoperation på en gammal kvinna utan någon som helst makt över politik. Ryssland är ett terroristland, de ligger idag på botten av mänskligheten tillsammans med några andra. Rasism? Inte alls, bara fakta. Ett land är dock inte alla människor i en bunt, även i Ryssland finns de som avviker och vill ha fred, men de blir inte långvariga i frihet.

Jag tror det är viktigt att ha tillhörighet till ett land, folkslag, släkt, familj. Att vara någonting, inte bara i arbetssammanhang. Det är inte tillräckligt med ett pass. Det är bara portöppnare.

Att jag är ibland en grinig och alltid blek har inte heller med finska folkegenskaper att göra, vilka de nu är. Jag är bara sådan.

Använd ord varsamt, så de inte förlorar sin rätta betydelse.

PS. Ett obetydligt men typisk försök att göra rätt angående hudfärg är serien ”Morden i Midsomer”. De engelska små byarna har nu mera befolkning som i Londons förorter. Serien är noll trovärdig, men så rätt. Det är så rätt att vi inte ser det mer.

Vithetsnorm i naturen?

Utvalda

När jag vandrare i USA råkade jag träffa 2 människor med mörk hudfärg. Den ena var en tjej som fick nog av PCT vid mile 110. Jag förstår det. Hennes packning var enorm, hon hade en sminkväska med sig. Den andra, en yngre man, tältade i Windigo pass, vid mile ca 1880. Jag träffade några från Kina och en från Korea. Den ena från Kina träffade jag två gånger av en slump, sist efter Ashland.

Han sa att jag var hans idol. I Kina höll de gamla kvinnorna sig hemma och servade de ýngre, som barnbarn. Själv var han trött och tveksam till att fortsätta. Jag försökte peppa honom att gå vidare. Vi var ändå på mile 1720. så mindre än 1000 kvar.

Jag vet inte hur det gick med honom.

Alldeles i början gick jag en bit med en ung kille som var från Mexiko men bosatt i Big Bear. Han bjöd mig hem till hans mormor som lagade utsökt mole poblano med kyckling. Han gick till och med saktare än jag så vi träffades inte mer efter tältplatsen vid Morena.

Vad synd. Inte att maten i hotellet i Big Bear var att klaga. Tänk, kocken kom och frågade hur jag ville ha mina frukostägg tillagade och hur många. Dessutom fick jag ett rum med öppen spis, direkt tillgång till pool och PCT specialpris. Efter 265 mile dag 23 kände jag mig i behov av en dusch.

Jag kollade inte folkets hudfärg bara de som syntes mitt framför näsan men undersökning just om vandrare på PCT visar att det är mest vita män och vita kvinnor som vandrar. Likaså besöker mest vita Nationalparker och olika naturområden. Inte är det en majoritet av invandrare som åker skidor eller skoter i Norrland heller, nu räknar jag inte gränsfinländare som invandrare.

Följaktligen i denna galna värld talar vissa invandrare om att de diskrimineras även i naturen. I USA klagade deras företrädare på svårigheten att gå ut till Nationalparker eftersom det var så många vita där. Det gick liksom inte, man kände sig bortmotad. Suck! Och nu gnälls det även i Sverige. Det är ett samhällsproblem med för många vita i skogen!

Jag ser en del ”öststatare” i skogen men de är där för att fiska och de pratar alltid med mig och frågar om bättre platser. Jag fiskar inte så någon hjälp är jag inte. Annars är det väldigt vitt – hade lite mer koll sist efter tidningsskriverier. Mitt grönområde ringas in av två så kallade ”utsatta områden” med många innevånare av annan härstamning än bleka svenskar. Men inne i skogen utanför elljusspåret och märkt led är det mestadels ingen än jag. Blir nästan chockad om jag ser någon annan. Så har det varit under många av mina vandringar också. Ensam. Nästan ensam. Ensam tältplats i alla fall. Delvis beror det på mitt val av udda tider, sent på hösten. Så det finns plats för flera.

Det kanske är bara så enkelt att vita människor gillar att röra sig i naturen. Att vita har vandring som hobby. Att vita flyr städernas trånga liv ut till skogen på söndagar och det har absolut noll med rasism att göra. Folk har olika intressen, olika preferenser och livsstil. Kanske de svenska skogarna känns främmande för folk som kommer från länder med andra naturförhållanden. Men det tycks finnas mediefolk som måste se förtryck och rasism i varje fråga.

Som USA har även Sverige vildmark, skogar och berg som ger möjlighet att besöka naturen eller till och med tälta och göra en vandring. Det är något många av oss uppskattar. I USA säger folk i undersökningar att familj, Gud och natur är något de räknar högt i livet.

Låt bli att inbilla rasism i varje sak. Vill du gå till skogen eller till en Nationalpark – gör det. Gnäll inte. Det finns inget inträdesprov till skog och mark. Men ge fan att lämna sopor efter dig och lämna noll toapapper.

Du hittar mycket matnyttigt hos HALFWAY:

Bild överst ; Sawmill Mountain, Kalifornien, bara en fågel och jag,

Bild mitten: Ensam mitt i ingenting Sprengisandur, Island

I böckernas värld finns vår historia.

Jag läste att en av min barndoms favoritförfattare, Enid Blyton, är nu benämnt som rasist. Jag har alltså läst rasistiska olämpliga böcker som barn. Dock kan jag inte kalla böckerna rasistisk, bara en viss tidsbild från livet på den tiden.

Jag köpte några av böckerna genast till mitt barnbarn innan de försvinner. I den nutida äventyrsvärlden, både i den verkliga på gatorna och den i böcker, är Blyton en snäll västanvind. Nu kallad rasist. Så även Kipling och många fler. Att märka folk bakåt är alltid enklare än städa på eget och nutida liv. Produktivt?

Jag hade läst Blytons Äventyrsserie om de fyra barnen som löste mysterier. De var spännande böcker och vi satt de i en låtsasverklighet. Jag och mina två kamrater undersökte grottor, smög i skogen, låtsades att något hus var ett slott och vi åt ananas direkt från en burk. Jag var elva år. Det var den sista sommaren för mig. Nästa var jag vuxen med arbete. För mina kamrater räckte det att klara skolan.

Min barndom slutade tidigt, om det nu ens var det vi kallar barndom idag annat än sällsynta tillfällen i efterkrigets Finland med allt vad det innebar. Barndomen slutade definitivt vid tolv då jag började arbeta först som barnflicka under sommaren och sedan med att bära ut morgontidningar innan skolan började. Bokmässigt slutade barndomens böcker ungefär samtidigt.

På den tiden var bibliotek uppdelat barn och vuxna. Barn under 15 år kunde inte gå till vuxenavdelning utan den vuxne. Jag hade läst hela barnavdelningen. Bilderböckerna läste jag till mina småsyskon. Jag snodde fars bibliotekskort, som han aldrig använde. Jag neg till bibliotekarien och sa att min far var krigsinvalid – vilket stämde – och jag skulle låna några böcker till honom. De hjälpte mig vänligt. Jag lånade då historia, mitt favoritämne. Efter några gånger med hjälp fick jag gå in själv – duktig flicka – och nu blev det Camus, Kipling, Faulkner, Hemingway… och mera historia. Det var magiskt hur författare kunde skriva meningar så det var lik musik.

De andra flickorna läste på Anne på Grönkulla och Unga kvinnor. Jag var helt ute med min boksmak. Ungdomsböckerna och även Blyton var passerad tid för mig.

Enid Mary Blyton föddes 11 augusti 1897 och dog 28 november 1968 i England. Hennes produktion innefattar över 600 böcker, främst för barn och ungdomar. Hon är översatt till 90 språk. Än ett av de mest lånade författarna i England. Hennes karaktärer är god – ond. Det finns en moral i böckerna. Hon är tidstypisk. Idag kritiserar man hennes stereotypiska karaktärer. Men, vi hade den tiden, det går inte att ändra tiden bakåt hur än vi skriker rasism.

Vi kan bara förstå och kanske göra allting bättre. Förbättra vårt beteende och andras. Gör vi det?

Finns det någonting i vår västerländska historia som inte kan ses som rasistiskt idag, om viljan finns?

Bibliotek har alltid varit som hem för mig tills det blev en värmestuga för allehanda besökare och tystnaden försvann. Böckerna var inte längre de enda som talade.

Jag blev inbjuden som föreläsare och handledare till Finland och även till min gamla hemstad vid flera tillfällen. En av föreläsningarna skedde i det gamla biblioteket som nu mera var en konferenscenter. Jag gick runt i min barndoms lyckligaste plats. Allt kändes nu så mycket mindre trots att stora salen drog över femhundra lyssnare.

Det var en magisk dag. Mina ord i biblioteket som gett mig så mycket glädje och kunskap.

Biblioteksbilden från:

https://fi.wikipedia.org/wiki/Kulttuuritalo_Laikku#/media/Tiedosto:Vanha_kirjastotalo.JPG

Finner man ingen rasism får man hitta på den.

Natur och vandring ser ut att vara en ”vit” sysselsättning, i alla fall på norra jordklotet, de länder jag har vandrat i. Under alla mina vandringar, oavsett land, har jag råkat träffa och prata med kanske tio -femtontal med annan hudfärg än min. De flesta var från Kina. Alltså folk där man klart ser att de inte är bleka solbrända vita.

Men, nu är det vita naturintresset också rasistiskt. Från ABC nyheter USA:

@ABC News, shows the country’s premier outdoor spaces—its 419 national parks—remain overwhelmingly white.

It’s racist to go to national parks, even though you’re not keeping anybody else from going there. It’s “self-segregation,” even though the parks are open to anyone who wants to go. And if you’re a white person, it’s your fault if people of color don’t want to go to the parks, especially if you’ve never done anything to hurt anybody.

The message is clear: Mother Nature is a white supremacist. (länk nedan)

Pacific Crest Trail gick genom flera Nationalparker. Ca 50 personer började dagligen vid södra gränsen. Eftersom jag gick sakta hann flera förbi mig och i slutet när jag var mer i form hann jag ikapp flera. Sedan kom folk som gjorde dagsturer, gick några dagar och de som gick Muir Trail. Alla utom en som jag pratade med var – troligen – vita. En svart man sprang förbi.

Som vandrare studerar man inte andras hudfärg annat än om personen ser ut att vara brännskadad. Då erbjuder man någon kräm för lindring. Man pratar om nästa vattentäkt, om mat, om kilometrar, tältplatser, nästa plats att köpa mat i och om det är något man behöver hjälp med. Men nu får vi veta att vi vita är rasister även i ett Nationalpark och ute i naturen. Själva naturen är rasistisk, icke inkluderande.

Suck. Det kan inte vara så att olika människor har olika intressen?

Finner man ingen rasism får man hitta på den.

https://pjmedia.com/news-and-politics/jim-treacher/2020/07/02/going-to-national-parks-is-racist-declares-abc-news-n599372

https://abcnews.go.com/Politics/americas-national-parks-face-existential-crisis-race/story?id=71528972