Vithetsnorm i naturen?

Utvalda

När jag vandrare i USA råkade jag träffa 2 människor med mörk hudfärg. Den ena var en tjej som fick nog av PCT vid mile 110. Jag förstår det. Hennes packning var enorm, hon hade en sminkväska med sig. Den andra, en yngre man, tältade i Windigo pass, vid mile ca 1880. Jag träffade några från Kina och en från Korea. Den ena från Kina träffade jag två gånger av en slump, sist efter Ashland.

Han sa att jag var hans idol. I Kina höll de gamla kvinnorna sig hemma och servade de ýngre, som barnbarn. Själv var han trött och tveksam till att fortsätta. Jag försökte peppa honom att gå vidare. Vi var ändå på mile 1720. så mindre än 1000 kvar.

Jag vet inte hur det gick med honom.

Alldeles i början gick jag en bit med en ung kille som var från Mexiko men bosatt i Big Bear. Han bjöd mig hem till hans mormor som lagade utsökt mole poblano med kyckling. Han gick till och med saktare än jag så vi träffades inte mer efter tältplatsen vid Morena.

Vad synd. Inte att maten i hotellet i Big Bear var att klaga. Tänk, kocken kom och frågade hur jag ville ha mina frukostägg tillagade och hur många. Dessutom fick jag ett rum med öppen spis, direkt tillgång till pool och PCT specialpris. Efter 265 mile dag 23 kände jag mig i behov av en dusch.

Jag kollade inte folkets hudfärg bara de som syntes mitt framför näsan men undersökning just om vandrare på PCT visar att det är mest vita män och vita kvinnor som vandrar. Likaså besöker mest vita Nationalparker och olika naturområden. Inte är det en majoritet av invandrare som åker skidor eller skoter i Norrland heller, nu räknar jag inte gränsfinländare som invandrare.

Följaktligen i denna galna värld talar vissa invandrare om att de diskrimineras även i naturen. I USA klagade deras företrädare på svårigheten att gå ut till Nationalparker eftersom det var så många vita där. Det gick liksom inte, man kände sig bortmotad. Suck! Och nu gnälls det även i Sverige. Det är ett samhällsproblem med för många vita i skogen!

Jag ser en del ”öststatare” i skogen men de är där för att fiska och de pratar alltid med mig och frågar om bättre platser. Jag fiskar inte så någon hjälp är jag inte. Annars är det väldigt vitt – hade lite mer koll sist efter tidningsskriverier. Mitt grönområde ringas in av två så kallade ”utsatta områden” med många innevånare av annan härstamning än bleka svenskar. Men inne i skogen utanför elljusspåret och märkt led är det mestadels ingen än jag. Blir nästan chockad om jag ser någon annan. Så har det varit under många av mina vandringar också. Ensam. Nästan ensam. Ensam tältplats i alla fall. Delvis beror det på mitt val av udda tider, sent på hösten. Så det finns plats för flera.

Det kanske är bara så enkelt att vita människor gillar att röra sig i naturen. Att vita har vandring som hobby. Att vita flyr städernas trånga liv ut till skogen på söndagar och det har absolut noll med rasism att göra. Folk har olika intressen, olika preferenser och livsstil. Kanske de svenska skogarna känns främmande för folk som kommer från länder med andra naturförhållanden. Men det tycks finnas mediefolk som måste se förtryck och rasism i varje fråga.

Som USA har även Sverige vildmark, skogar och berg som ger möjlighet att besöka naturen eller till och med tälta och göra en vandring. Det är något många av oss uppskattar. I USA säger folk i undersökningar att familj, Gud och natur är något de räknar högt i livet.

Låt bli att inbilla rasism i varje sak. Vill du gå till skogen eller till en Nationalpark – gör det. Gnäll inte. Det finns inget inträdesprov till skog och mark. Men ge fan att lämna sopor efter dig och lämna noll toapapper.

Vandrare på PCT som deltagit i en survey var 502 stycken 2018, det året även jag gjorde PCT. Och fördelningen ser ungefär ut så varje år:

  • 90.7% Caucasian
  • 1.8% Declined to answer

Kan man fråga vilken grupp man tillför? Ja, 98,2% tyckte det. Vill du se de exakta siffrorna gå till Halfway. Är du en vandrare finns mycket matnyttigt där. Och planerar du PCT är det ett måste.

Så till de svenska nyheterna om vithetsnorm i naturen:

Till sist säger vi ”Let’s go Brandon” fast det har ingenting med natur att göra, bara människans natur.

Bild överst ; Sawmill Mountain, Kalifornien, bara en fågel och jag,

Bild mitten: Ensam mitt i ingenting Sprengisandur, Island

I böckernas värld finns vår historia.

Jag läste att en av min barndoms favoritförfattare, Enid Blyton, är nu benämnt som rasist. Jag har alltså läst rasistiska olämpliga böcker som barn. Dock kan jag inte kalla böckerna rasistisk, bara en viss tidsbild från livet på den tiden.

Jag köpte några av böckerna genast till mitt barnbarn innan de försvinner. I den nutida äventyrsvärlden, både i den verkliga på gatorna och den i böcker, är Blyton en snäll västanvind. Nu kallad rasist. Så även Kipling och många fler. Att märka folk bakåt är alltid enklare än städa på eget och nutida liv. Produktivt?

Jag hade läst Blytons Äventyrsserie om de fyra barnen som löste mysterier. De var spännande böcker och vi satt de i en låtsasverklighet. Jag och mina två kamrater undersökte grottor, smög i skogen, låtsades att något hus var ett slott och vi åt ananas direkt från en burk. Jag var elva år. Det var den sista sommaren för mig. Nästa var jag vuxen med arbete. För mina kamrater räckte det att klara skolan.

Min barndom slutade tidigt, om det nu ens var det vi kallar barndom idag annat än sällsynta tillfällen i efterkrigets Finland med allt vad det innebar. Barndomen slutade definitivt vid tolv då jag började arbeta först som barnflicka under sommaren och sedan med att bära ut morgontidningar innan skolan började. Bokmässigt slutade barndomens böcker med lögn ungefär samtidigt.

På den tiden var bibliotek uppdelat barn och vuxna. Barn under 15 år kunde inte gå till vuxenavdelning utan den vuxne. Jag hade läst hela barnavdelningen. Bilderböckerna läste jag till mina småsyskon. Jag snodde fars bibliotekskort, som han aldrig använde. Jag neg till bibliotekarien och sa att min far var krigsinvalid – vilket stämde – och jag skulle låna några böcker till honom. De hjälpte mig vänligt. Jag lånade då historia, mitt favoritämne. Efter några gånger med hjälp fick jag gå in själv – duktig flicka – och nu blev det Camus, Kipling, Faulkner, Hemingway… och mera historia. Det var magiskt hur författare kunde skriva meningar så det var lik musik.

De andra flickorna läste på Anne på Grönkulla och Unga kvinnor. Jag var helt ute med min boksmak. Ungdomsböckerna och även Blyton var passerad tid för mig.

Enid Mary Blyton föddes 11 augusti 1897 och dog 28 november 1968 i England. Hennes produktion innefattar över 600 böcker, främst för barn och ungdomar. Hon är översatt till 90 språk. Än ett av de mest lånade författarna i England. Hennes karaktärer är god – ond. Det finns en moral i böckerna. Hon är tidstypisk. Idag kritiserar man hennes stereotypiska karaktärer. Men, vi hade den tiden, det går inte att ändra tiden bakåt hur än vi skriker rasism.

Vi kan bara förstå och kanske göra allting bättre. Förbättra vårt beteende och andras. Gör vi det?

Finns det någonting i vår västerländska historia som inte kan ses som rasistiskt idag, om viljan finns?

Bibliotek har alltid varit som hem för mig tills det blev en värmestuga för allehanda besökare och tystnaden försvann. Böckerna var inte längre de enda som talade.

Jag blev inbjuden som föreläsare och handledare till Finland och även till min gamla hemstad vid flera tillfällen. En av föreläsningarna skedde i det gamla biblioteket som nu mera var en konferenscenter. Jag gick runt i min barndoms lyckligaste plats. Allt kändes nu så mycket mindre trots att stora salen drog över femhundra lyssnare.

Det var en magisk dag. Mina ord i biblioteket som gett mig så mycket glädje och kunskap.

Biblioteksbilden från:

https://fi.wikipedia.org/wiki/Kulttuuritalo_Laikku#/media/Tiedosto:Vanha_kirjastotalo.JPG

Tidsbild: människor och rasister.

Vissa kommuner tänker öka på integration genom att placera barn till andra skolor än de som föräldrarna väljer. Integration mellan invandrarbarn och barn  med svenska föräldrar haltar. Så barn skall delas ut till skolor som brister i jämlikhet. Det vore ju skamligt om någon skola vore bättre än de andra och kötiden skulle kunna ge plats där. Fy föräldrar som köar sedan BB!

 Alla skall tvingas till den nya världen sedan barnsben.

Jag är lite nyfiken om det även gäller de muslimska skolorna? Skall svenska barn tvingas dit och även vara med och  be? Och de muslimska eleverna till någon skola på kristen grund?

Är du en sådan som älskar förändringarna i Sverige och den multikulturella världen i ord och gärning ska du nog inte läsa vidare. Håll dig i din trygga håla och var lycklig.

Så till historien om missbrukaren som bokstavligen kravlade in från gatan till vår mottagning för riskgraviditeter. Hon var nära 40, en gammal blivande mor alltså, hade redan placerade barn och nu trodde hon sig vara gravid igen. Hennes pojkvän, 45 år eller något, var också en blandmissbrukare. När kvinnan, ska vi kalla henne Eva, spydde på morgonen i diket tog hon ett beslut.

Det fick vara slut med droger. Nu börjar ett nytt liv.

Det är betydligt enklare ur behandlingssynpunkt med gamla missbrukare än nyponrosorna, de som inte än har stora konsekvenser av droger. De som är unga ligger högre upp i behovstrappan i kvartar. De som kan tjäna pengar lätt. Visst knullar du hellre en fräsch 18 år gammal ny heroinist än en 40 årig sliten blandmissbrukare?  De unga är också bra knarkförsäljare. Köparen ser ju inte hur det kommer att gå. Polisen kan också missa de väna flickorna.

Gamla pundare är på botten av hierarkin och många av dem dör där.

Eva  tågade in till sin socialsekreterare som fick omedelbart ångest. Hon skickade henne till vår mottagning för abort. Men missbrukare ser inte abort som en förstahands lösning. Ett barn ger så mycket. Nu när jag är mamma är mitt liv som andras, sa flera av mina patienter. De flesta ville inte ens höra ordet abort men jag sa att enligt min yrkesbeskrivning måste jag ge all information om graviditet, abort var ett. Vissa tyckte synd om mig, så jobbigt, men alla satt kvar. Det hände att patienten beslutade sig för abort  när hon insåg hur stora förändringar hon måste göra. Drömslottet kraschade. Majoriteten valde dock att fortsätta graviditeten eller de kom alldeles för sent för abort. Tron att allt löser sig var ofta stor.

Aktiva missbrukare ska inte ha barn eller djur men det finns inga lagliga medel att hindra varken det ena eller andra. Dock ska jag genast säga att alla mina patienter slutade droga, några få fick återfall långt senare och endast i undantagsfall fick de fler än ett barn. Vår preventivmedelsinformation var ska jag säga oslagbar. Inga aborter efteråt vilket är betydligt bättre resultat än i allmänhet.

Så, Eva skrevs in, fick ett schema med besök på mottagningen tre gånger i veckan samt drogtester, dagliga besök på alkoholmottagning och plats i ett boende för kvinnor. Det sista var inte enkelt. Har du väl hamnat på gatan blir du oftast kvar där. Jag bråkade med socialtjänsten. Jag var van med det. Jag kan förstå att de var trötta på klienter som fanns lik följetong år ut och in.

Eva skötte sig perfekt. Missade inga drogtester. Från den slitna ytan kom fram en drogfri, trevlig och omtänksam kvinna. Hon satte krav på mannen och sparkade ut honom ur sitt liv när han inte följe med till behandling.

Eva fick en lägenhet, ett provboende strax före förlossningen. Hon hade nu 249 drogfria dagar. Barnet mådde bra och Eva var strålande glad. Jag fortsatte kontakten med henne tills hon fick plats på en kurs för kvinnor som har varit borta länge från arbetslivet. Barnet fick daghemsplats nära hemmet. Bostaden låg på en av Stockholms multikulturella förorter.

En risk för återfall kommer om barnet är i daghem men föräldrar har inget arbete. Vad gör man då hela dagarna?

Efter ca en månad ringde hon. Hon var helt desperat.  ”Är jag rasist?” frågade hon. Socialsekreteraren hade uttryckt sig så.

I ett daghem får barnet en kontaktperson. Hennes barn fick en kvinna som var helt beslöjad. Eva kunde inte kommunicera med henne. .Barnet grät.  Flera av personalen och även barn bar sjal. Majoritet av barn hade tydligen inte svenskfödda föräldrar. Språken som hördes var annat än svenska.

Nu är 1,5 år gamla barn i stadiet då de behöver mer stabilitet och trygghet och det är inte så lyckad tid att inskola barnet till daghem just då. Gråten är ett uttryck av ledsnad eftersom barn i den åldern har än få ord. Men att hamna  som i ett främmande land? Förskolan ses ofta som ett stöd både för barn och för föräldrar. Speciellt för de som inte har det så lätt i livet, har problem eller är utan anhöriga, ensamstående mödrar. Man tror till och med att barn kan leva med aktiva missbrukare bara de är i dagis under dagen. Har ni hört något så dumt?

Det gick inte bra med Evas barn i daghem. Barnet skrek, höll modern i benen och det slutade inte fast personalen sa så är alla barn. När det inte blev bättre varken med barnet eller med Evas kontakt med personalen ringde hon sin socialsekreterare och bad om en annan daghemsplats. Hon försökte förklara skälet som att hon och barnet kände sig främmande i ett daghem med nästan bara invandrare.

Då sa socialsekreteraren: är du rasist?

Eva ringde till mig och grät. Att vara rasist är det mest stigmatiserande som kan drabba en svensk, även för f.d. missbrukare. Jag ringde hennes socialsekreterare. Jag gör det kort här. När hon hade orerat ett tag om  det viktiga att integrera sig och att Eva borde vara tacksam eftersom hon var missbrukare, blev jag ilsken. Jag mötte då och då ett slags förakt mot mina patienter. Slösa inte tid på dem! Alltså, Eva borde vara glad för platsen som inte fungerade för henne och barnet eftersom hon inte var en ordentlig person. Jag blev mer grinig. Jag var inte ett dugg professionell. Jag frågade om socialsekreteraren kanske kunde  byta daghemsplats med Eva och låta hennes barn få en plats i ett ”svenskt” daghem och att själv bli i stället mångkulturell. Hon hade berättat i början av vår kontakt att hon hade ett barn och vart hon bodde, på ett väl så fint område, långt från Evas lägenhet.

Det var ett fult angrepp, eller var det?

Integration är faktiskt frivilligt, än så länge. Som ni förstår var vårt samarbete slut.  Men Eva fick en annan daghemsplats och började åter inskolning. Det fungerade, hon kände sig trygg. Eva missade dock kursen. Genom en annan ensam mamma i  förskolan erhöll hon ett arbete i en städfirma. Hon fick så också en väninna med jämngammalt barn. Hon fick så småningom överta hyreskontraktet. Jag kan säga att så rent och ordningsamt hem hade jag sällan sett.

Eva var så lycklig. Det gamla livet var nu helt slut.

Vår kontakt blev långvarig, fast sällan. Jag besökte Eva vid barnets födelsedag, det gick inte att säga nej.  Vi åt tårta och jag hade med mig en present. Hon fick kontakt med sina andra barn. Vi sa adjö vid barnets femårsdag. Eva ringde ändå för att önska God Jul tills jag slutade arbeta.

Barnets far dog.  Leverkollaps. Han valde droger före sitt barn. Att jag jagade honom på Plattan och försökte få honom till avgiftning blev en misslyckad historia för oss båda.

Frågan är: Har våra svenska barn rätt att tillhöra ett språk, ha svensktalande kamrater, seder och ett liv i den kulturen barnens föräldrar och mor/farföräldrar  representerar? Är det viktigt att tillhöra i någonting sådant? Är det betydelsefullt att bevara något av det svenska sättet att leva som har varit så framgångsrikt både ekonomiskt och kulturellt? I Grundlagen sägs att invandrare får välja i vilken mån de vill inga i den svenska kulturen. Kanske bör vi lägga till en punkt att även svenskar har rätt att göra det?

Det multikulturella kan barnen välja senare, frivilligt. Kanske finns inte ens något längre att välja på när dagens barn är vuxna och tar ansvar för sina egna liv? Vi är ett nytt Mellanösternland placerad i norr, med allt vad det innebär?

Men folket har valt och de som inte tilltalas av det får söka sig ut, någon annanstans. Som en muslim sa: flytta om det inte passar.

Obs. Detta är inte en aktuell händelse men nog är det en tidsbild.

Finner man ingen rasism får man hitta på den.

Natur och vandring ser ut att vara en ”vit” sysselsättning, i alla fall på norra jordklotet, de länder jag har vandrat i. Under alla mina vandringar, oavsett land, har jag råkat träffa och prata med kanske tio -femtontal med annan hudfärg än min. De flesta var från Kina. Alltså folk där man klart ser att de inte är bleka solbrända vita.

Men, nu är det vita naturintresset också rasistiskt. Från ABC nyheter USA:

New government data, shared first with

@ABC

News, shows the country’s premier outdoor spaces—its 419 national parks—remain overwhelmingly white.

It’s racist to go to national parks, even though you’re not keeping anybody else from going there. It’s “self-segregation,” even though the parks are open to anyone who wants to go. And if you’re a white person, it’s your fault if people of color don’t want to go to the parks, especially if you’ve never done anything to hurt anybody.

The message is clear: Mother Nature is a white supremacist. (länk nedan)

Pacific Crest Trail gick genom flera Nationalparker. Ca 50 personer började dagligen vid södra gränsen. Eftersom jag gick sakta hann flera förbi mig och i slutet när jag var mer i form hann jag ikapp flera. Sedan kom folk som gjorde dagsturer, gick några dagar och de som gick Muir Trail. Alla utom en som jag pratade med var – troligen – vita. En svart man sprang förbi.

Som vandrare studerar man inte andras hudfärg annat än om personen ser ut att vara brännskadad. Då erbjuder man någon kräm för lindring. Man pratar om nästa vattentäkt, om mat, om kilometrar, tältplatser, nästa plats att köpa mat i och om det är något man behöver hjälp med. Men nu får vi veta att vi vita är rasister även i ett Nationalpark och ute i naturen. Själva naturen är rasistisk, icke inkluderande.

Suck. Det kan inte vara så att olika människor har olika intressen?

Finner man ingen rasism får man hitta på den.

https://pjmedia.com/news-and-politics/jim-treacher/2020/07/02/going-to-national-parks-is-racist-declares-abc-news-n599372

https://abcnews.go.com/Politics/americas-national-parks-face-existential-crisis-race/story?id=71528972