Rasism eller bara dumma människor?

Jag brukade arbeta varje torsdag kväll på en låst psykiatrisk avdelning. De hade en lucka i schemat. Jag hade 75% tjänst som kurator så jag behövde fylla på inkomsten. Oftast arbetade jag med en man från Irak. Han var rena lugnet, utbildad och pratade perfekt svenska. När sista medicinen var utdelad brukade vi ta en kopp kaffe och prata.

Avdelningsföreståndaren så jag inte, hon hade redan gått hem när jag började passet. Men en dag var hon där. Efter lite kallprat sa hon: Du flyttar väl hem till Finland när du blir pensionär. Du ska väl inte använda våra pensionspengar. Men än så länge jobbar du ju bra. Du får fortsätta på torsdagar.

Det var som en isig vind blåste över mig. Jag hade arbetat där över ett halvt år, varje torsdag och en och annan helg.

Det var dock inte första gången jag hade blivit näpsad om min finskhet. Både när jag hade sökt arbete och på arbetsplatsen. Från början bestämde jag mig att skita i det. Men det sved ibland. Var det rasism eller bara en ego, dum människa? Skulle jag ha bråkat och gjort mig omöjlig bland folk? Vem bryr sig om en finne? Och finnar är väl inget ras, de är en folkblandning som började vandra från från Volgabukten århundraden sedan.

Jag sa ingenting. Att vara en utbildad person men så ovetande om vårt pensionssystem var nog det jag reagerade mest på. Om jag skulle flytta följer pensionen med mig. Nu tänkte jag inte flytta bara stryka mitt namn och telefon från vikarielistan.

När jag stötte på irakiern undrade han varför jag inte kom dit mer. Även patienterna hade undrat om torsdagskvinnan. Jag sa inget. Förmodligen behandlade föreståndaren inte honom illa. Vem skulle våga sig på en man, en stor charmig man med muskler?

Extrajobb fanns alltid gott om inom psykiatrin.

Jag beslutade att se till så min tjänst skulle fyllas ut till heltid. Jag lyckades få medel till utökad tid. Den tiden användes sedan till forskning om vår avdelning: vad lyckades och vad inte. Brydde sig någon? Nej, bara vi som jobbade fick bekräftelse att vi gjorde rätt. Man kunde ha använt våra metoder i missbruksbehandling annanstans, det var effektivt. Jag började sedan doktorera. Efter ett är gav jag upp. Heltid studier plus heltid arbete gick inte ihop.

Det pratas så mycket om rasism, hudfärg, sexuell läggning, rättigheter på grund av något…så kanske de viktigare sakerna skyms. Hudfärg och sexuell läggning är rent av mode.

Skulle jag ha blivit förbannad när släktingar undrade om barnet vi väntade skulle bli blek i hudfärgen, eftersom vi båda, jag och min första sambo var det? Han var extra blek med väldigt blåa ögon. Jag var blek som blev bränd i solen omgående. Så diskuterades också blivande ögonfärg, brunt eller blått. I ett berömt fall beskriven i nu två böcker har sådana undringar blivit rasism känt över Världen. Förr hade vi bara skakat på axlarna högst, men nu har åskmullret nått det engelska kungahuset. Var och en lever sitt barndomstrauma på olika sätt.

Finns det ingen rasism kan man nog hitta det.

Vi, två vanliga människor, tog det som intresse och nyfikenhet. Det är inte lätt att prata med blivande föräldrar så det blir exakt rätt. Klumpighet är inte illvilja. Nyfikenhet är inte rasism.

På något sätt slits även ord ut och deras mening accentueras till det sämsta, inte något upplyftande. Missnöjda människor utnyttjar ord som ett slags straff. Att skrika rasist är liksom fint och det sämsta du kan bli kallad för. Olika hudfärger är olik fina beroende på vart vi  lever. Dottern fick giftermålsanbud under läkarpraktiken i Afrika. Det var fint och höjde ens status om frun var vit. De svarta utanför ens eget område kallades ”icke människor” precis som en av våra patienter kallade oss tills vi fixade en översättning. (Utesluter varifrån hon kom, inte Afrika.)

Vad skulle vi säga? Trakassera en förtryckt människa?

Här och speciellt i de demokratiska Staterna i USA är mörk hy en fördel. Skuld över slaveriet tar aldrig slut. Vissa delstater, även om de inte hade slaveri, försöker betala av skulden de inte har till ättlingar av de svarta.

Just nu trakasseras jag av ryssar både på min blogg och även i telefon. Vad vill de? Onödig påverkansoperation på en gammal kvinna utan någon som helst makt över politik. Ryssland är ett terroristland, de ligger idag på botten av mänskligheten tillsammans med några andra. Rasism? Inte alls, bara fakta. Ett land är dock inte alla människor i en bunt, även i Ryssland finns de som avviker och vill ha fred, men de blir inte långvariga i frihet.

Jag tror det är viktigt att ha tillhörighet till ett land, folkslag, släkt, familj. Att vara någonting, inte bara i arbetssammanhang. Det är inte tillräckligt med ett pass. Det är bara portöppnare.

Att jag är ibland en grinig och alltid blek har inte heller med finska folkegenskaper att göra, vilka de nu är. Jag är bara sådan.

Använd ord varsamt, så de inte förlorar sin rätta betydelse.

PS. Ett obetydligt men typisk försök att göra rätt angående hudfärg är serien #Morden i Midsomer”. De engelska små byarna har nu mera befolkning som i Londons förorter. Serien är noll trovärdig, men så rätt. Det är så rätt att vi inte ser det mer.

2 svar på ”Rasism eller bara dumma människor?

  1. Som du kanse har märkt känner åtminstone jag bara en stor tacksamhet
    mot Finland.
    Du vet varför om du lagt märke till det jag plitat på din blogg.
    Vad gäller andra länder.
    Har ju besökt en del och mött en hel del olika nationaliteter.
    Aldrig mött obehagliga individer.
    Märkligt.

    • Jag känner tacksamhet mot min far och alla hans döda släktingar, min mor och hela Finland att de höll oss från Ryssland.
      Jag har också rest mycket och träffat trevliga människor. Men också mindre trevliga som gerillan i Thailand, soldater i forna Östtyskland och en och annan dum svensk. Jag är inte så trevlig alltid heller. För rakt på sak.

Kommentarer är stängda.