Gnället över att behöva betala saker i sitt liv.

Utvalda

Museerna ska ta inträdesavgift – igen. Varför skulle de vara skattefinansierade helt, alltså ”gratis” för besökaren.

En stor del a museerna finns i Stockholm. Varför skall de som bor utanför Stockholm betala för stockholmarnas besök? Hur ofta går en Kirunabo, Örebroare, en från Sveg, Åsele, Vårgårda eller Osby i Stockholms museer? Inträdet skall kosta 120 – 150 kr och de under 19 år går fri.

Nu klagar museerna att avskaffandet av gratisbesöken kommer att kollapsa verksamheten. Jag minns att det klagades om hur de fria besöken inte gav möjligheter till nya eller dyrare utställningar. Budgeten blev för smal. Dock har museer tagit betalt för de nya dyrare utställningarna. Inträdesavgifterna betalar inte hela verksamheten utan Staten occh Kommunerna bidrar till museerna.

Vad kostar en pizza och cola, en populär jämförelseobjekt i ekonomin. Än strax under hundralappen nära mig. Biobiljett då från 129 till 179. Nog lägger folk en del pengar till väl så onödiga saker så det borde räcka till ett museibesök ett par gånger i året.

Jag vill inte betala dina besök och du ska inte betala mina. Klart?

Samma gäller andra freebies, räcker inte dina pengar till nöjen får du göra som fattigpensionärer gör: avstå. Staten är inte din plånbok, det är med nöd Staten klarar av sina nödvändiga uppgifter och utgifter.

Men på något märkligt sätt – kanske som felberäkning från politiker – är bidrag något som räknas liksom naturligt, det ingår i livet att någon annan betalar.

Någon dag tar ”andras” pengar slut och vart går då de penninglösa?

Bild: Nordiska museet

Av Johan Fredriksson, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=36132301

Vithetsnorm i naturen?

Utvalda

När jag vandrare i USA råkade jag träffa 2 människor med mörk hudfärg. Den ena var en tjej som fick nog av PCT vid mile 110. Jag förstår det. Hennes packning var enorm, hon hade en sminkväska med sig. Den andra, en yngre man, tältade i Windigo pass, vid mile ca 1880. Jag träffade några från Kina och en från Korea. Den ena från Kina träffade jag två gånger av en slump, sist efter Ashland.

Han sa att jag var hans idol. I Kina höll de gamla kvinnorna sig hemma och servade de ýngre, som barnbarn. Själv var han trött och tveksam till att fortsätta. Jag försökte peppa honom att gå vidare. Vi var ändå på mile 1720. så mindre än 1000 kvar.

Jag vet inte hur det gick med honom.

Alldeles i början gick jag en bit med en ung kille som var från Mexiko men bosatt i Big Bear. Han bjöd mig hem till hans mormor som lagade utsökt mole poblano med kyckling. Han gick till och med saktare än jag så vi träffades inte mer efter tältplatsen vid Morena.

Vad synd. Inte att maten i hotellet i Big Bear var att klaga. Tänk, kocken kom och frågade hur jag ville ha mina frukostägg tillagade och hur många. Dessutom fick jag ett rum med öppen spis, direkt tillgång till pool och PCT specialpris. Efter 265 mile dag 23 kände jag mig i behov av en dusch.

Jag kollade inte folkets hudfärg bara de som syntes mitt framför näsan men undersökning just om vandrare på PCT visar att det är mest vita män och vita kvinnor som vandrar. Likaså besöker mest vita Nationalparker och olika naturområden. Inte är det en majoritet av invandrare som åker skidor eller skoter i Norrland heller, nu räknar jag inte gränsfinländare som invandrare.

Följaktligen i denna galna värld talar vissa invandrare om att de diskrimineras även i naturen. I USA klagade deras företrädare på svårigheten att gå ut till Nationalparker eftersom det var så många vita där. Det gick liksom inte, man kände sig bortmotad. Suck! Och nu gnälls det även i Sverige. Det är ett samhällsproblem med för många vita i skogen!

Jag ser en del ”öststatare” i skogen men de är där för att fiska och de pratar alltid med mig och frågar om bättre platser. Jag fiskar inte så någon hjälp är jag inte. Annars är det väldigt vitt – hade lite mer koll sist efter tidningsskriverier. Mitt grönområde ringas in av två så kallade ”utsatta områden” med många innevånare av annan härstamning än bleka svenskar. Men inne i skogen utanför elljusspåret och märkt led är det mestadels ingen än jag. Blir nästan chockad om jag ser någon annan. Så har det varit under många av mina vandringar också. Ensam. Nästan ensam. Ensam tältplats i alla fall. Delvis beror det på mitt val av udda tider, sent på hösten. Så det finns plats för flera.

Det kanske är bara så enkelt att vita människor gillar att röra sig i naturen. Att vita har vandring som hobby. Att vita flyr städernas trånga liv ut till skogen på söndagar och det har absolut noll med rasism att göra. Folk har olika intressen, olika preferenser och livsstil. Kanske de svenska skogarna känns främmande för folk som kommer från länder med andra naturförhållanden. Men det tycks finnas mediefolk som måste se förtryck och rasism i varje fråga.

Som USA har även Sverige vildmark, skogar och berg som ger möjlighet att besöka naturen eller till och med tälta och göra en vandring. Det är något många av oss uppskattar. I USA säger folk i undersökningar att familj, Gud och natur är något de räknar högt i livet.

Låt bli att inbilla rasism i varje sak. Vill du gå till skogen eller till en Nationalpark – gör det. Gnäll inte. Det finns inget inträdesprov till skog och mark. Men ge fan att lämna sopor efter dig och lämna noll toapapper.

Du hittar mycket matnyttigt hos HALFWAY:

Bild överst ; Sawmill Mountain, Kalifornien, bara en fågel och jag,

Bild mitten: Ensam mitt i ingenting Sprengisandur, Island