Statusgrej, du vet…

Jag läste en kommentar från en 18 år ung man som hade skjutit ihjäl en 24-årig man i Biskopsgården i november förra året. Han sköt fel person. Mannen berättar till Polisen att han ändå var nöjd trots misstaget att skjuta fel person. Mordet visar vad han är kapabel till. Han säger:

Det är en statusgrej du vet. Ha ett liv på samvetet, säger han i förhöret.

Vilket samvete? Vilka andra statusgrejer finns i våra kriminella kretsar? Hur ser status trappan ut? Mord överst eller är det terrorattack som tar många liv? Är stöld av ett barns jacka den första trappan eller kanske börjar det med att snatta i affärer? Drogförsäljning, vart hamnar det eller är droger bara en affärsverksamhet man skolas in i? Springpojke för kriminella vid 10? Hur värderas det?

Vem tar ansvaret över de barn som börjar kliva på kriminaltrappan? Inte föräldrarna? Skall Socialtjänsten omhänderta de alla och stoppa barnen – ja, vart då? Hur många barn under 15 är på väg att klättra på kriminellas statustrappa? Socialtjänsten är värdelös i brottsbekämpning. Det är Polisens ansvar. Det är föräldraansvar att fostra barnen. Varför samlas inte alla föräldrar som redan har drabbats till kraftigt motstånd mot den kriminella livsstilen på närområdet? Det vore kanske att sätta livet i spel? Skall vi bara anpassa oss till risken att någon för krig på gatan?

Två kvinnor har nyligen skjutits ihjäl medan målet var – troligen – deras män. Kärlek för fel person är farligt. Är man  gift eller anhörig med kriminell person innebär det en risk. Kanske spelar det ingen roll vem man skjuter i familjen eller vilket hus man spränger, bara någon får lida, tills nästa gång.

I en intervju med Dagens Nyheter säger kriminologen Amir Rostami att vågen av sprängningar här är unik för Europa. Utanför Sverige är sprängningarna så ovanliga att det statistiska underlaget beskrivs som ”extremt litet”.

– Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner eller länder med lång historia av terrorism för att hitta en motsvarighet, säger Rostami till tidningen. Ändå tycker Regeringen att vi inte skall oroa oss. Liten risk att drabbas. Det är liten risk för dem som har personskydd. Men vi andra då? De som måste gå hem på kvällen från jobbet med risk för våldtäkt eller vänta på bussen i en busskur?

Jag vill ha varje sprängning och skjutning som sker på allmän plats klassad som terrorattack. Det är terror och det är bara slumpens snällhet att inte flera har skadats.

Om inte polisen får makt över de kriminella måste de få hjälp av militären.

Eftersom vi inte säljer vapen fritt i affärer måste de komma utifrån. Transporten av vapen måste stoppas på gränsen. Nu transporteras vapen in och stöldgods ut. Tulltjänstemannen är hjälplösa, inte av vilja utan regler och risk för livet.

Polisen påstår ofta att de känner till de kriminella grupperingarna. Så, jag vill att polisen går tålmodigt från dörr till dörr hos varje misstänkt tills alla misstänkta för något sitter inlåsta någonstans i väntan på rättegång. Tyvärr är det inte så enkelt men knacka dörr ändå. Gör det obehagligt att skydda och underhålla kriminella. De invandrare som inte kan följa svenska regler mår bäst i att resa hem igen. Utvisning av hela den kriminella familjen, om de inte är svenska medborgare. Jag tror att utvisning är en effektiv straff mycket effektivare än några månader i fängelse eller på något HVB hem. Att vara en stund inlåst är idag ett steg uppåt på kriminaltrappan, inte något som avskräcker. När du kommer ut är du mer hjälte än avskydd. Kramkalas, som vi såg nyligen med frisläppandet av de SÄPO bedömda samhällsfarliga personer Regeringen snällt släppte ut.

Andra länder har mindre problem att utvisa icke medborgare eller ta medborgarskapet ifrån kriminella. De andra länderna ger inte bostad, bidrag, körkort. De är kallsinniga. Men vi är humana eller naiva, välj vad du vill.

Jag tror att vi sitter i en sits som är omöjlig att lösa med snälla metoder.

Medborgare då? Slopa rösträtt för de som sitter inne för grövre brott. Slopa könsbyten, nya namn, hemliga adresser, gulle gull. Sätt alla i sysselsättning från 8 till 5 med skyldigheten att delta i arbete, studier eller andra aktiviteter som fängelset beslutar över och som gynnar kommande liv i frihet. Fängelse är inget hotell. Betala in för skadestånd och underhåll. Regelbundna drogtester och hjälp att lämna missbruk. Slopa alla rabatter. Kan man göra brottet, kan man avtjäna det också. Men har man gjort det är man fri. Vi får förlåta hur bittert det än vore.

Det sägs att fängelse inte hjälper. Det är lögn. Den som sitter inne gör inga flera brott om man hindrar kontakt med yttervärlden genom Internet.

Det sker försök att stävja de kriminella som för en vanlig person känns lite som klapp på axeln. Korv och kaffe och sånt. Malmö känns som ett katastrof. Malmöpolisen har bjudit in kända kriminella för samtal. Skall de förbrödras, behandlas som likvärdiga? Kaffe och bullar? För samtal om olika situationer sker mellan likvärdiga personer med syfte att lösa just situationen. De kriminella kommer knappt till mötet med sin arsenal och med tårar i ögonen kysser polisens fötter. Nej, inte kaffe. Efter mötet åt de kriminella pizza tillsammans med polischefer och åklagare. Jag håller med Leif GW Persson som var skeptisk till samtalet.

Jag respekterar dem. Det är humant och vänligt. Problemet är att den här typen av kriminalitet löser du inte genom att vara vänlig. Det här är inga du pratar till rätta. Det här är personer du släpar in till finkan. Punkt.

Vi har ett polisväsen och kriminalvård som går på knäna. Vi är alla offer genom att begränsa våra liv så vi inte hamnar i vägen för en person som är ute för att skaffa poäng på kriminaltrappan.

De flesta av oss följer det normala livets behovstrappa och försöker hårt fylla våra elementära behov, skaffa bra arbete, försörja oss, betala skatt och på så sätt betalar vi inte bara för gemensamma fördelar utan också för nackdelar genom den välvilja eller dumhet Regeringen använder våra pengar till.

Även om jag inte röstade på de styrande partierna trodde jag länge att Regeringen i Sverige – oavsett vem som sitter i den – behandlar sina medborgare med respekt, välvilja och rättvisa samt för en politik som inte raserar landet. Jag tror inte det längre. Jag tror dock att Regeringen helt enkelt gör så gott de kan och det är långt ifrån tillräckligt. De kan inte bättre.

Behovstrappan beskrevs av  Maslow, psykolog:

  1. Fysiologiska behov, som hunger törst, sömn, sex
  2. Trygghetsbehov, som skydd för våld
  3. Behov av kärlek, dvs sociala behov
  4. Självhävdelsebehov, som respekt till och mot
  5. Självförverkligande behov, som personlig utveckling

Vad individen väljer att prioritera är eget val. Men, ser det inte ut som om de kriminella också följer trappan, fast på sitt eget sätt?

OBS. pizzan i bild är min hemmagjord och har inget med polis och Malmö att göra. Dessutom bjöd man vegopizza, inte skinka. Läs också: https://inreexil.blogspot.com/2019/11/operation-rimfrost-polisiara-och.html

De trygga pedofilerna och barn som inte glömmer .

116-2

Trots att polisen vet vem han är och vilket material som sprids från hans IP-nummer så kan han fortsätta. I en källare har en hacker jobbat i månader med att samla bevis mot pedofilerna på nätet. Men polisen är ointresserad.”

Jag har sett TV 4 Kalla fakta Sheriffen, som handlade om pedofiler och polisens ovilja eller oförmåga att använda alla resurser som finns tillgängliga. En hacker har utvecklat ett program där man kan följa pedofilernas aktiviteter på nätet. Det är bara för polisen att begära ut identiteten från IP numret. Men icke. De har så bra system själva. Ursäkterna är många.

Det känns som att det är inte så noga med barn. Dom glömmer väl allt?

Att som barn bli utsatt för incest, våldtäkt och sexuella övergrepp i olika former ger trauma som inte läker. Någonsin. Man kan lära sig handskas med det men kroppen glömmer aldrig.

Jag hade många patienter som utsatts för övergrepp och ingen hade gett dem någon rättvisa. De behandlade sig själva med droger.

De var några syskon vars missbrukande föräldrar tidvis övergav dem. Ingen larmade Socialtjänsten.  Då fick de kontakt med en snäll person, tänka sig i samma hus. Mannen var givmild med pengar och godis. Sedan åkte kläderna av. Andra män kom till. Också fyllon besökte lägenheten. De gillade se barn som strippade och de bara petade dem  lite på kroppen med en peng i den andra handen. När jag träffar barnen, nu i övre tonåren är den ena gravid med någon obekant. Båda är amfetaminmissbrukare och prostituerade.

Det var flickan som hade haft ett förhållande med sin far. Nu var det varken förhållande eller frivilligt men vad kan ett barn säga? Sedan blev hon för gammal. Då försökte hon svälta sig för att vara som barn så ingen annan skulle drabbas.

25 % av mina patienter – gravida kvinnor med missbruksproblem – var incestdrabbade eller sexuellt utnyttjade som barn. Att posera, strippa eller utföra sexuella handlingar på sig själv var vanligt. Det är ingen ny uppfinning, förr skedde det i natura eller med foton nu kan hela världen delta i en sexsession genom Internet. Nu kan offren vara långt borta och avhumaniseras då lättare.

Alla mina incestdrabbade patienter var heroinister. Slump eller så valde man drog? Andra våldtagna var ofta blandmissbrukare med amfetamin som huvuddrog. Man tog vad som fanns tillgängligt. Alltid fanns det någon med resurser. Som en sa: när jag hade blivit våldtagen på släktfesten av min farbror rusade jag ut på gatan och skrek, då träffade jag några killar i gathörnet. De frågade om jag ville pröva något häftigt. Då började jag. Ålder nio.

Alla prostituerade sig, något undantag fanns. Det fanns föräldrar som underhöll missbruket med pengar genom att missbrukaren lovade bättring – sedan. Är du riktigt i behov av droger kan du råna din gamla mor. Det finns inga hinder, drogen är nummer ett.

Jag vill säga att jag aldrig har mött en patient som hade planerat att tappa kontrollen, skippa skolan, förlora bostaden, jobbet, smittas av någon skit, allt… och leva av att sälja sig. Alla trodde sig kunna styra drogen. Men det är drogen som är husets herre.

Så klart finns det utsatta barn vilka inte blir prostituerade, missbrukare eller själva pedofiler. Jag tror att många kan vi senare hitta som vårdarbetare. Några träffade jag efter mina föreläsningar, de som kom och ville fråga något, ensam.

Att börja nysta upp barndomens sexuella övergrepp hos en terapeut är nästan övermäktigt. Jag frågade aldrig rakt ut för då försvann patienten. Men sakta kom fakta fram. De beskyllde sig själva. De hittade ursäkter för den som våldtagit dem. Det var inte så illa – kanske. Många hade trott att sex med vuxna var naturligt tills de blev äldre och förstod eller råkade försäga sig till någon. Om någon larmade bröt helvetet lös. Att handlägga sexuella övergrepp på barn är svårt. Det blir inte alltid lyckat.

Omkring barnet kunde det finnas personer som visste, personer som inte var delaktiga i övergreppen utan var bara möjliggörare på något sätt. Det finns vuxna som blundar, det är inte bara polisen som blundar. Det finns olika skäl till blundande. En mor som själv var sexoffer kan blunda för det är så barn har det. Poliser kan blunda för ledningen säger det eller de håller redan på att gå under på grund av resursbrist. Det sker så mycket idag i Sverige som skriker efter polishjälp. Det är omöjligt att räcka till.

Då måste man prioritera. Vad?

Om barnet fosterhemsplacerades kunde det också gå illa. Alla i klassen visste att det var något skumt med tjejen som bodde hos familjen XX. Sedan blev man äldre, 12 -13 år kanske och försökte lindra plågan. Det finns alltid personer som bjuder droger. Om ett tag får man börja betala. Vad tror ni en tonåring utan tillräckligt med pengar betalar med? Snatteri eller sex. Det sista är man ju redan införstådd med. Så länge man är ung och fräsch får man betalt på gatan, men sedan får man ligga även med sin langare.

Om man arbetar med missbrukare måste man ha gott självförtroende och tro att livet utan droger är bättre än med och överföra det till patienten. Men man får man räkna med att någon patient dör. Sättet brukar vara självmord eller/och överdos. När patienten är drogfri ett tag och återfaller sedan kan dosen vara för stor även om den var hennes ”normala”. I fyllan och villan kan någon ta livet av sig ungefär av misstag.

Sedan sker de välplanerade självmorden. Personen orkar inte längre med livet. När hemligheter avslöjas kan det bli för tungt. Ens barndom var en våldtäkt. Hur lever man med det? Som missbrukare är man ständigt så nära döden att tanken på självmord känns inte så farligt, sa någon. Har man haft god kontakt med en patient kan personen ta livet av sig under ens semester för att inte störa.

Att vi inte skyddar våra barn är skamligt. Att vi tillåter pedofiler utnyttja barn i fattiga länder genom Internet är en svart sida av vår nya öppna värld. Ett slags kolonialism. Många åker på sexresor. Kambodja är visst populärt. Du åker och vill hjälpa till med barn i barnhem är ett knep. Gatubarn finns det nu mera även i Sverige. En del pysslar med barnsex hemma när frun och barnen ser på barnprogram i TV.

Är pedofilen tidigare själv drabbad eller är det en ny ”hobby” bör vi skita i att börja med. Först räddar man, sedan dömer och kriminalvården får anpassa behandlingen därefter. Som vuxen har man ett ansvar även om ens liv skaver. ”Det är som ett skavsår som alltid känns”, sa en patient om sitt liv. ”Men tack, jag har fått bra plåster.”

Den kriminelle ligger bokstavligen före polisen. Att resurserna inte finns för att skydda barn och straffa förövarna är just kriminellt. Att inte använda vartenda halmstrå som finns för att rädda barn från förnedrande liv är en märklig byråkratisk inställning. Någon kunde bättre än vi. Honom skiter vi i. Är det så man tänker?

Barn glömmer inte att vi svek dem. Som vuxen kan de svika dig.

Behovet av livbåtar ökar i Sverige

Som en liten födelsedagsresa kryssade vi till Mariehamn från Kapellskär. Det var något sorgligt över det. Där satt vi bland andra vars medelålder låg på 70år och lyssnade på musik vars ålder låg också långt ifrån nutiden. Vi åt smörgåsbord, shoppade vin och godis – vissa släpade hem en flak öl – och vilade i hytten. Är det så vi pensionärer med låga pensioner roar oss? Med nästan gratisresor till Åland och tax-free alkohol?

Vädret var dimmigt men de resande var inte dimmiga. Den här generationen har lärt sig att hålla gränser. De roar sig utan att hamna aspackade någonstans. De generationskamrater som söp är redan döda i vår ålder.  Vi härjade inte i vår ungdom heller, så inte nu. Vi kastade inte sten, tände på andras bilar eller skar sönder brandslangar, då hade vi fått dask från vår far. När vi var unga kunde man lämna sin cykel olåst och ytterdörren öppen. Vi hade en framtid och vi vårdade den så gott vi kunde.

Vi visste hur man bör uppföra sig även om vi protesterade på vårt lilla sätt. Våra föräldrar hade uppfostrat oss, inte någon kollektiv omsorg där i sämsta fall barn trängs och personalen saknar utbildning. Nu var jag lite elak eller hård men kollektiv fostran ger ingen moral, det ger gruppkänsla och gruppen anger tonen. Grundläggande moral förmedlas mellan fyra, max sex ögon, från en nära person barnet känner förtroende för, vanligen föräldrar.

Hemma gav nyheterna eländesbild av Stockholm. Det brinner. De unga sabotörerna kastar sten mot brandmän och polis, de två yrken som är avsedda att rädda och hjälpa oss. Var det inte många pojkars dröm att bli brandman eller polis när de var små? Barnbarnet som är 4 år skall bli brandman när han blir stor men polisyrket lockar också. Nu saboterar vissa och andra förklarar det som vanligt med utanförskap. Att vara en fattig svensk pensionär i ett äldreboende, det är utanförskap! Något ljushuvud kläckte igen ordet fritidsgård. Kanske tvångsarbete att städa gatorna vore bättre och mer lärorikt?

Vad säger detta om tillståndet i Sverige? Det är ett larm men hörs larmet till maktens korridorer? Vad beror vandalisering på? En del är yrkessabotörer, terrorister vars mål och glädje är att rasera så mycket som möjligt, ta makten över gatorna och få folk att huka sig i sina hem. En del av dem är svenskar, andra har utländskt bakgrund. Sedan finns uppföljarna, vissa lär vara bara skolbarn. Har de haft slapp uppfostran, dåliga förebilder, usla skolor följd av noll ansvar för sitt liv och bidrag som rinner in utan ansträngning? Kanske är sabotaget också ett resultat av vår planlösa invandringspolitik, då invandrare hamnar i områden vilka svenskarna eller de mer etablerade har lämnat. Det uppstår utländska  enklaver med föga kontakt med landet Sverige  och mindre behov av det svenska språket som är huvudnyckeln till livet som svensk. (Det har ju hänt förr. 60 talets invandrare från Finland kunde klara sig utan svenska, det behövdes inte vid det löpande bandet.)

Det saknas plan över invandring, det har vi alla – utom Regeringen och politikerna – begripit. Men det saknas också plan hur man tar sabotörerna i örat, stänger in dem oavsett varifrån de kommer och vilken folkgrupp de än tillhör. Att vara svensk uppvuxen i välståndslandet Sverige med en sten i handen riktad mot polisen är lika illa än att vara en invandrare med en  sten som träffar dem vi har avlönat för att hjälpa oss.

Några utbildningar och yrken håller på att haverera. Sådan är lärarutbildningen och våra barns kunskapsförmedlare: lärare. Blir nästa brandmän och poliser? Risken är uppenbar. Vem vill ha ett yrke där belöningen är glåpord och stenar, klagan och förakt samt ständiga hot när man bara försöker göra sitt arbete?

Det är dags att sluta prata och analysera. Det krävs action om vi inte vill ha en jävlig, lång, kostsam sommar. När det har slutat brinna och sabotörerna är bakom skranket, kan vi tänka till vad var det som gick så fel i välståndslandet Sverige.