Att fria till en skränande massa.

Idag, på Nationaldagen, tänker jag på Polisen och den smala åsiktskorridoren.

Polisen har nu hamnat under illegala demonstranter i hierarkin. De är redan under klankriminalitet, barnrån och våldtäktsmän. En polis knäar för en demonstrationsmobb och pressen hurrar. Så vackert, skrev någon. Hon håller i en plakat som nedvärderar vita människor. Mig alltså.

När knäade någon polis för alla våldtagna kvinnor? Alla rånade barn? Alla som har mist livet i en terrorattack? Eller bara för en gamling som har blivit rånad i sitt hem när hon var dum nog att öppna dörren till någon hon trodde kom från hemtjänsten? La polisen genast sig på knä när de slutligen hittade Wilmas avhuggna huvud efter många dagar i hennes lägenhet?

Inte?

När jag var barn och gick i flickskolan brukade polisen passera skolan på en av sina rundor. De kunde komma in på gården och fråga om allt var väl. Vi neg och sa ja. Polisen var en av Samhällets stöttepelare, ägde makt och höll Staden trygg. Någon elev hade en far som var polis. Någons far var militär. De var yrken som värdesattes. De var skyddet och lagen. Genom polisens arbete kunde vi andra fortsätta våra liv i trygg förvissning: behövde vi hjälp, kom den.

Genom militären var landet ett fritt land. En demokrati där vi litade på dem vi valde att representera och styra landet. Det var i tiden länge sedan.

Hur är det att vara en polis idag? Under och strax efter terrorattacken på Drottninggatan åtnjöt polisen stort tilltro och respekt från allmänheten. och folket dränkte dem med kärleksbetygelser. Men sedan? När de inte ser ut att fixa jobbet? När det är svårt att rekrytera trots att kraven anpassades. Trots försök att få invandrare att söka så polisen kan förstå bättre invandrarkulturen. Förstå alltså. Trots att kvinnor fick en fördel när de inte fixade fysprov eller misslyckades att skjuta. Kriminalitet ökar oberoende av  ansträngning med fina projekt som Rimfrost. Bra namn. Resultat blev bara frost. Trots korv, kaffe och bullar, även pizza.

Vem vill vara polis idag? Hur ser polisen på sitt arbete? Vad är den till för? För folket eller de kriminella? Har kriminaliteten redan gått över deras förmåga och till sist blir vi en ny Mellanöstern land? Jämför vad du vill för land, men med klanvälde.

Polisen som dekoration, katträddare och för att jaga torskar? Knäande framför en mobb och det är så vackert.

Jag klipper från Nyheter 24: Då gjorde den kvinnliga polisen den viktiga gesten. Hon stannade upp, lade undan sin batong, gick ner på knä och höjde näven i luften. Hon höll också upp en skylt som hon får låna av en av demonstranterna med texten ”White silence is violence”.

Skall inte Polisen i tjänst vara opartisk?  Vad hon gör på fritiden är nästan oväsentligt så länge det inte är brott men på arbetet knäböjer man inte för mobb även om det tycks vara på mode och man märker inte vita med en plakat.

Att abdikera inför  en mobb, eller demonstration  är inte polisarbete.

Efter händelsen har hon både hyllats, och kritiserats för bristande objektivitet. 4-5 anmälningar kom in till polisens internutredningar som nu alla har lagts ner av åklagare.

Jag har i dag beslutat att inte inleda någon förundersökning och kan konstatera att vederbörande inte gjort sig skyldig till något brott. Sedan får polisen internt hantera lämpligheten i att uppträda på det sättet, säger chefsåklagare Anders Jakobsson på Särskilda åklagarkammaren.

Hur  känner de andra poliserna sig? Finns det några som inte skulle knäa för en mobb? De är tysta. Kanske polisen bara flyter med strömmen? Igår var det varmkorv.  Idag knäar man. I morgon? Ska vi bara säga: sådan Regering, sådan polis?

Även yttrandefriheten har fått ytterligare begränsningar.

Mats Skogkär, ledarskribent på Sydsvenskan skrev i tweeten, som var en kommentar till de pågående protesterna i USA:

”När man ser vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundringarna, bränderna och våldet, blir det också lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor, invandrad, etnifierad och segregerad underklass”.

Det skriver man inte hur sant det än vore. Det finns ingen yttrandefrihet på fritiden som ledarskribent. Han ska inte få skriva mer. Hans twittrande fortsätter att störa vår opinionsbildning, säger tidningen.

Yttrandefrihet gäller mobben. Inte ledarskribenter. Kanske borde vi flagga på halvstång idag på Nationaldagen, infört först 1983.

Varför känns allt som rutten kaos? Som om rötterna hade ryckts upp och allting faller? Som om nedmonteringen av Sverige pågår på alla plan tills ingenting av det vi har uppskattat, betalat och arbetat för finns kvar.

Från Katerina Magasin:

För oss som vill leva i ett samhälle där polis främst ska försvara medborgare och oskadliggöra kriminella är gesten av en polis som kuvas av laglösa individer starkt oroväckande. Tankarna går till förnedringsrånade ungdomar som tvingas kyssa förövares fötter.”

PS. Jag ställde en fråga till Polisen om lämpligheten att knäa och ha plakat med hat mot vita. Om den aktuelle polisen hade brutit mot några arbetsföreskrifter. Ja, alla anmälningar är ju nu nedlagda. Det är OK att göra så.

5 svar på ”Att fria till en skränande massa.

      • Ja, ett stort tack till alla dessa!
        Annars hade jag ju aldrig kommit över min hustru!
        Om uttrycket godkännes.
        Jag fick även tillfälle att tacka en finlandsfrivillig för en del år sedan. Han erbjöd sig att tillsammans med hustrun bli gudfäder till vår yngste son.
        Det accepterades med tacksamhet….

  1. Hej.

    I MENA-länder fungerar ordningspolisen utmärkt väl givet syftet. En olaglig demonstration hade mötts av pansarfordon, gummikulor, vattenkanoner, tårgas och till sist och i extremfallet (t ex om poliser attackerats) med skarpa skott. Inte trevligt och inte vackert, men betydligt mindre farligt för civila och kringstående än om en mångtusenhädad mobb för löpa amok, så som sker i USA just nu, komplett med att svarta lynchar vita. Det finns gott om olika ej dödliga system för kontroll av folkmassor/passivisering – varken ordningsmakt eller demonstranter vill i regel eskalera en situation så att dödligt våld måste tillgripas, bl a just för att det finns som sista alternativ. Att ge mobben fritt spelrum existerar helt enkelt – sker det så är det för att polis och militär antigen getts order om det eller inte mäktar med.

    Jag skriver utmärkt väl givet syftet, som är ett helt annat syfte än vår polis sådant. Här gäller att vi skall ha det trevligt, att alla är snälla och att den som är rätt och har rätt åsikter har rättigheter, samt att polisen automatiskt har fel om den använder våld eller tvång. Arvet från sextio- sjuttiotal (dessa dj*vla almar och detta förb-nn-de kårhus!) sitter djupt in i märgen: polis med vapen, tårgas, riktiga batonger, vattenkanoner, och massarresteringar samt kravallchocker av beriden polis? Det är ju rena Pinochet-fasonerna! Det blir fascism och trettiotal direkt.

    Jag tycker synd om svenska kvinnor idag. Ett blont våp raderar ut varenda tanke om att kvinnor kan och är mäns jämlikar (vilket är dubbelt orättvist: inte behöver jag klä skott som man för att Löfven har en Y-kromosom…). Dag efter dag förråder ledarskribenter, politiker, och andra lismande femtekolonnare tvåhundra års kvinnokamp. Slöjan är minsann frihet. Segregerade bad är frihet. Segregerade skolor och moskéer är frihet. Fertila, heterosexuella, kvinnor som väljer bort män och får sin konstbefruktning betald av staten är frihet – och barnet som saknar far? Kvotering av kvinnor som inte klarar samma krav som män är jämlikhet. Min mor är så rasande över allt detta att hon inte finner orden, vad min fru säger om det är inte lämpat för tryck och min svärmor respektive styvmor… hujedamig.

    Och de yngre! De som vuxit och växer upp med att dagsläget är det normala: borta och vittrad är drömmen om det solidariska samhället, med en minimal stat där besluten skall fattas så nära de berörda som möjligt och politiken vara så minimal som nödvändigt går. (Jag läste igår, igen, Tage Danielssons ”Mordet på solidariteten” – han dog i tid för hade han levt idag hade han dött av ångest.)

    Och SDS. När Arbetet i Malmö la ner dog också SDS journalistiska heder. Utan motpart och utan konkurrent kastade sig tidningen huvudstupa in i nyliberalism i ekonomiska frågor och kulturmarxism i övriga. Men munkavle, det hade medarbetarna även när Per T Ohlsson var chefredaktör – det var bara det att Twitter och sådant inte fanns. Under hans tid klippte man glatt om insändare och debattinlägg för att få den med ”fel” ståndpunkt att framstå som obalanserad och debil. En dåtida kamrat som ibland publicerades visade mig kopia på vad han skickat och vad som tryckts redigerat – låt vara att man kanske måste skära bort en del utvikningar, det kunde kamraten acceptera, men av vilka skäl kastar man om stycken så att all form av logisk argumentation försvinner? Varför klipper man helt bort hänvisningar till fakta-källor? En äldre släkting som en gån i tiden hade extraknäck på bl a Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning har berättat att det åtminstone sedan -65 varit standard i tidningsmedia att förvränga insändare som fallit utanför skranket; ”fel” åsikter får bara förekomma om den som framför dem kan diskrediteras som ond, knäpp eller haverist, detta oavsett tidningens politiska färg. (Och före internet var det legio att man istället för att översätta klipp från utlandet, exempelvis sådana på dåförtiden mer exotiska språk, helt sonika hittade på en text som passade bilden.)

    Å andra sidan finns hopp. Vissa former av tyranni och kaos kan störtas via våld och kamp; andra måste helt enkelt ruttna sönder och samman så att något nytt kan spira. Se på Sovjetunionens fall t ex. Vem av oss trodde 1988 att Sovjet inte skulle existera år 2000, eller att de baltiska staterna då skulle vara självständiga?

    Trotsigt hopp bär en många mil i själens terräng.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Ja, man får nog lita till hoppet och se till historien. Sovjet varade två-tre generationer, Irans teokrati håller på att falla sönder efter en och en halv.

      Som jag sade annorstädes om 30-talet: Dagens samhälle är en spegelbild av Hitlers och Mussolinis. Då var det brun- och svartskjortor som fick göra som de ville, varefter man kunde vinna på ”demokratisk” väg – när ingen fanns kvar som vågade säga emot.
      Idag är det vänsterslödder som har elitens uttryckliga och polisens implicita stöd.

      ”Det där var fel, vi gör tvärtom” blev inte heller perfekt. Man missförstod vad som var grundproblemet.

Kommentarer är stängda.