Hur identifierar du ditt inre jag?

Utvalda

Är du en Häxa? Den som styr med överlägsenhet? Flyger på sin kvast ovan andra till häxmöten, men arbetar aktivt bara ibland. Pengarna räcker ju ändå. Bra placeringar. Annan tid sysslar Häxan i skymundan, med likasinnade på en plats typ gated community, långt från de vanliga människorna. Ser sig som en magisk person, viktig, någon som vet hur ”de andra” skall leva. De äter hummer och wagyubiff medan du inte har råd annat än den billigaste korven. De är jag, störst, bäst, enda… de avundsvärda.

Det finns gott om häxor, kvinnliga som manliga i Världen men få når de högsta höjderna. Rätt kvast är viktigt.

Hör du till dem som är ängsliga eller ska vi säga varsamma? Skuttar bort hellre än tar fajten? Det är typiskt svenskt. Vad än en politiker öser på oss protesterar svenskar sällan. Vi springer bort till våra hem, låser noga, sätter på TV kanske och inhämtar lite propaganda från de statliga kanalerna med vänsterlutning. Även om din dotter blir skadeskjuten vågar du inte annat än att gråta och försöka förstå. Du undviker att gå ut när mörkret faller. Kanske muttrar du hemma ilsket men det är ingen som hör. Vara snäll är din regel. Alltid kan du byta några ord om vädret med andra. Väder: svenskt paradgren.

Det hariga folket som ska vara sams med alla i godhetens paradis, har ett ego som inte finns.

Hönsgänget då? Känner du igen dig hur tryggt det är att vara i ett gäng och kvacka med andra? Speciellt i ett kvinnogäng. (Var jag elak nu?) Samma mål, samma kläder, samma sätt, samma åsikter, samma uttryck, samma bilder på Internet. Kanske även samma arbete eller samma arbetslöshet efter en medieutbildning. Så mysigt. Åsikter som är rätt, gärna hata män, hata vita, hata klimat – och vaccinvägrare, ja, allt som någon känd Internetperson ber oss att hata. Vara med i flödet.

Det blir inte många ägg lagda.

Det kan hända än att du identifierar dig som en kristen person, även om det är omodernt. Att du ägnar en stund för Påskens budskap: frälsning från våra synder. Att den kristna Världen är den du innerst inne hör hemma i, även om du uttrycker det bara vid storhelger och kristna ceremonier och inte högljutt. Kanske ser du ditt lands utveckling som sorgligt och vet inte vad du skulle kunna göra. Du känner dig som utomlands när du passerar torget på väg till affären för att köpa mat för Påskhelgen. Du gör ditt, absolut, men oroar dig för dina barns framtid. Du känner dig vilsen i det nya Sverige, på ditt bostadsområde, men har inte pengarna för att flytta.

Du samlas med familjen för påskmiddag. Önskar God och Glad Påsk till dina närmaste. Den traditionen finns kvar i din familj, även om mycket annat har förändrats.

Glad Påsk till Er alla!

Du som inte än har skrivit på, gör det nu:

https://www.skrivunder.com/jag_vill_inte_se_neutrala_ryska_idrottare_pa_os_eller_i_andra_tavlingar

Provocerande kors?

IMG_5370

Rörelsen ”mittkors” växer. Via en Facebookgrupp uppmanas kristna att bära kors synliga i sympati för de kristna som förföljs i världen.  Man ber folk att ta en bild på sig själv med ett kors och lägga upp på Facebooksidan, taggad med #mittkors. Gruppen ”mittkors” vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att bära korset synligt för alla.

Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld, säger prästen Annika Borg, en av initiativtagarna.

Svenska Kyrkans ledning riktar kritik mot att framhäva korset. Kommunikationschef Gunnar Sjöberg anser det vara ”okristligt” eftersom ”Jesu kors riskerar att användas som ett tecken mot en annan grupp bekännare”. Han skriver att tonläget bland kristna debattörer känns ”ofräscht” och oroas över att det kan ”inspirera till tankar om religionskrig”.

Tecken mot en annan grupp bekännare?

Varför är det provocerande med ett kors? Får kristna inte synas med sin symbol? Är det inte mer provocerande med vissa av islams kännetecken, som svartklädda ansiktslösa människor på gatorna? Eller de radikala islamister som manifesterar sin ”tro” med en bomb? Eller skjuter, halshugger folk och ropar en trosbekännelse?

Vad vill den svenska kyrkan när den inte stöttar kyrkans troende? Man läser sällan, om aldrig, den svenska kyrkans ställningstagande för världens förföljda kristna. Vad tror kyrkan på – egentligen – tillsammans med en ärkebiskop som hade svårigheter att yttra sig om vilken Gud är den riktiga herren i himmelen.

112

När man reser omkring Alperna ser man många kors både i byarna och på gården hos bönder. Det är inte provocerande i Frankrike eller Schweiz, så varför här?

Jag minns min konfirmation som en plåga. Jag ville inte. Jag ville vänta. Eller vara säker på att jag trodde, något i alla fall. Jag var det besvärliga barnet som sökte sanningen.  Men i en kristen familj konfirmerar man sig. Jag var tyst på konfirmationstimmarna. De andra ropade ut sin kärlek till Jesus. Prästen svettades med mig. Det var inte så att jag saknade kunskap. Enligt en stor tävling var jag en av landets bästa Bibelvetare. Vi hade bara religiösa böcker hemma, därför kunde jag. Det var tvånget att tro som gjorde mig motsträvig.

Hur många unga människor lider idag av tvånget att tro?

Men jag blev konfirmerad i en svart klänning jag hade själv sytt. Min mor tyckte att modellen var lite vågad. Pojkarna var klädda i svarta kostymer, flickorna i svarta klänningar. I kyrkan fick jag svara på det fjärde budet. Prästen vågade nog inte ställa en svårare fråga. Först efteråt fick han veta från mina föräldrar hur beläst jag var i Bibeln.

Jag antar nu efteråt att prästen kände sig trakasserad av mig.

Jag fick ett kors förstås, blommor och en Bibel. Korset var av silver. Några av de andra konfirmanderna fick guldkors och även kors med ädelstenar. Korset visade tydligt ens familjs ekonomi. De flesta bar sitt kors ständigt. Jag la det i en låda. Oavsett mina bibelkunskaper, varje söndag kyrkobesök samt förste sopran i kyrkokören kunde jag inte tro. Att lämna kyrkan var självklart när jag blev vuxen.

Jag tror på Jesus som en historisk viktig person. Att fråga sig: ”vad skulle Jesus göra” vid ett mänskligt problem med medmänniskor vore nog en smart tanke i vår oroliga värld.

Kristna är en förfölj grupp i flera länder. Vi ser det dagligen i Syrien när Daesh halshugger dem som inte konverterar till islam. Eller i kommunistländer som Kina där religion stör den bestämda ordningen. Länder med svårast förföljelse mot kristna är Nordkorea, Irak, Eritrea, Afghanistan, Syrien, Pakistan, Somalia, Sudan, Iran och i nästa avdelning med allvarlig förföljelse toppar Libyen och Jemen. Nummer 20 är Vietnam. Nummer 22 Egypten, 24 Palestina. På plats 45 Turkiet som gärna vill in i Europas kristna gemenskap.  De är muslimska länder i första hand som förföljer kristna. Ingen nyhet precis. Och kommunister förstås.

Skall vi ta religion på allvar? Om så föredrar jag det kristna kärleksbudskapet. Korstågens tid borde vara förbi, oavsett religion.

Så, har du också ett kors i byrålådan?

Facebookgruppen ”Mitt kors ” (#mittkors) startades 27 juli av prästerna Annika Borg, Helena Edlund och Johanna Andersson (bloggen Kristen opinion).

Att vända andra kinden till…

Minns ni de 21 migrantarbetarna i Libyen som Daesh (ISIS) halshögg och skickade sedan ut videon till världen med ropet att snart är det er tur? Fotograf Jonathan Rashad har fotograferat några av de familjer vilka miste sina anhöriga, de kristna koptier som arbetade i Libyen på grund av fattigdom och arbetslöshet hemma. Rashad har varit i byn Al Aour söder om Kairo och hans bilder och familjernas kommentarer är skakande vittnesbörd av vår tid.

Ibtisam is the mother of 29-year-old slain laborer Samuel Abraham. ”We thank ISIS–now more people believe in Christianity because of them,” says the 52-year-old woman. ”ISIS showed what Christianity is. We thank God that our relatives are in heaven.”

”ISIS thought the killing of our relatives would destroy us”, says his wife, Ibtisam. ”It did not. It revived us. My husband is a martyr.”

Bishop Botrous, the uncle of 23-year-old slain laborer Mina Fayez. ”Our church was build by the blood of martyrs,” Botrous says. ”I was shocked when I heard the news. But I was definitely happy for my nephew. He’s a martyr.”

Vad kan en fattig person göra när terrorister mördar? Fly? Finna sig i? Hämnas? Vända sig till världen och be hjälp? Lyssnar världen på dem? Inte? Vi tycks inte rå på mördargängen som drar runt i Mellanöstern. Vi kanske till och med hjälper till, finansierar det så terrorkrafterna inte sinar. Ni vet bostad, arbete, sjukvård, fit for fajt och klapp på kinden, köp av olja och antikviteter. När ingen står offren bi återstår att hämta tröst från sin tro. Dessa människor är oerhört starka i sitt armod och sin tro.

I Bibeln, Bergspredikan Matteus 5:39 säger Jesus att vi bör vända andra kinden till.

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.

Kommer vi att prata om islams krig och förföljda kristna om ett antal år, kanske söka efter någon att skicka till Haag, resa minnesmärken och utbilda folk om det som aldrig mer får hända? Kan vi inte göra något redan nu?

Bilderna och berättelsen finns på: http://news.nationalgeographic.com/2015/03/150316-isis-beheadings-egypt-pictures-photos-family/

Minnen från året 2013 och Gott Nytt 2014!

Årets resa gick till Rom med ett barnbarn.

Det var hennes första och min tredje resa till den eviga staden.  Vi besökte Colosseum, Peterskyrkan, Sixtinska kapellet, kattsanktuariet och allt det som ingår i en ”gör Rom på några dagar” som glass, shopping, pasta och pizza samt hotellrum i ett gammalt palats. Det är roligt att göra något tillsammans med ett barnbarn i taget, speciellt med en vetgirig drömresenär som pratar något italienska. Tips: om du åker dit, boka biljetter till sevärdheter på Internet och slipp köerna, vissa hade stått i 2 timmar för att besöka Colosseum medan vi bara gick förbi. http://blogg.iniskogen.se/2013/07/14/rom-som-att-promenera-i-en-historiebok-med-en-glass-i-handen/

Årets trädgård.

Jag måste ta med årets trädgård, Vij trädgårdar i Ockelbo som förenar nyttoodling med bara skönhet. Jag undrar ofta när jag går förbi villaträdgårdar med stora gräsmattor varför odlar ingen ens en rad potatis? Varför förser man inte familjen med egna grönsaker? Gräsmattorna kräver minst lika mycket tid.  Äpplena faller och ruttnar i stället att bli must och mos. Jag tror det kommer en tid åter då gräsmattan ersatts med potatis och äpplena plockas.

Årets vandring

Årets vandring hör till de kortare jag har gjort. Det var en tur med en 11 åring jag är plusmormor till och det var hennes första. Hemavan till Syterskalet och tillbaka. Trots att vädret inte var på vår sida var hon nöjd. Jag tycker att vi ska ge barnen naturupplevelser, inte bara det materiella. Det blev ingen mer tur för mig. När jag hämtade hem min gubbe från äldreboendet där han hade varit under tiden var det en smärre katastrof … besparar er detaljerna. Jag kunde inte lämna honom igen till så usel vård, utan gav upp med planerad vandring till Alperna. Det sved. http://blogg.iniskogen.se/2013/08/11/taltliv-och-mobiler/

 Årets skamfläck: äldrevården.

Trots att det har malts och klagats i åratals på äldrevården sker få förändringar till det bättre. Efter flera avlastningsplaceringar de senaste 2 åren kan jag bara instämma med dem som klagar. Ingen bryr sig om ens anmälan, om man inte hamnar i TV. Att inte få hjälp att sköta hygien, få rena kläder när man inte fattar att ta på själv, inte komma utanför dörren, med TV som enda stimulans och uppvärm mat lagad någon annanstans är inget värdigt liv men det tycks vara det vi får om vi drabbas av sjukdom eller demens.  Nästa gång – om det blir nästa gång – har vi begärt kommunal vård. Om det är vanvård med besparing  hamnar ändå vinstpengarna hos kommunen och förhoppningsvis till nytta, inte på Caymanöarna.

Årets ord: rasist