Mitt möte med prinsessan Diana och blomsterhavens tid. Del 1.

Mitt nästan möte med prinsessan Diana skedde 1992 i Glasgow.  Men först något om henne och hennes död som berörde hela världen.

Augusti –97 var gubben och jag på väg mot fjällen. Vi stannade på en camping för en kopp kaffe. På cafébordet låg en kvällstidning. Bild av prinsessan Diana på första sidan med text: Äntligen är hon lycklig. Kärlekssemester med Dodi. Vi hade bara en vanlig semester och fortsatte mot Kvikkjokk. Jag gnällde som vanligt att Dick körde över 90. Dock älskade vi varann.

På hemvägen stannade vi i Arrenjarka för lite frukost. Vid bordet, genom gårdagens tidning fick  vi ett meddelande att Diana var död i en bilolycka.

Diana var en ikon och ett modernt helgon. Även jag läste om olyckan, såg begravningen i TV, inte hela men en bit. Även jag kände något speciellt för denna mor och prinsessa, vars död var så onödig. Att just hennes död orsakades delvis av en fyllerist var en märklig sammanträffande. Jag kommer till det. Diana dödades i en bil körd i hög fart av en berusad chaufför, Henri Paul, med paparazzi jagande efter sig.

Don´t drink and drive.

Hennes liv med kärlekssorger var allas egendom. Men Diana var inte bara en prinsessa med en stor garderob och presstycke. Hon lindrade de aids – sjukas tillvaro. Hon kämpade för en minfri värld genom att bilda opinion för minförbud, vilket sedan blev halvdant verkligt (Ottawafördraget). Hon var en frivillig socialarbetare i familjer med alkoholproblem. Jag träffade henne på grund av det. Ja, träffade var kanske för mycket sagd. Jag lyssnade på hennes tal och åt lunch i samma lokal nära henne dock..

Hon var öppnings talaren i Glasgow, FNs drogkonferens 1992. Hon pratade om verklighet, inte om vackra planer. Hon pratade om de familjer vilka drabbades av alkoholens och drogernas baksida. Vad man kunde göra för att stötta dem till drogfrihet. Hon var en liten blygsam del i arbetet mot missbruk hos familjer i London och hon förhävde sig inte trots att det sades efteråt att hon hade goda resultat i sin  stödgrupp, där hon arbetade en gång i veckan.

Jag kände gemenskap, hon gjorde ungefär det jag hade mitt levebröd av. Behandling  och stöd för familjer med missbruksproblem.

Hon hade en önskan: på efterföljande lunch, i vilket hon tänkte delta, skulle inte serveras alkohol.

Några klagade. Det var ju att ta i. Vi kunde handskas med alkoholen. Vi drack oss genom konferensen, mottagning i stadshuset med vin, whisky- och öl provning i konstmuseet, alkohol till lunch och middag, vad skulle ett litet glas till denna lunch skada?

Konferensen, vars huvudsyfte var att samla världens länder mot alkohol och droger, presentera den senaste forskningen och behandlingsmetoder, fick noll uppmärksamhet i svenska massmedier. Jag och min arbetskamrat var personligt inbjudna talare. Vi mötte inte någon svensk delegation, men kanske var de där – någonstans.

Jag hade bett kollegor hemma spara allt som skrevs i tidningar. Det fanns ingenting att spara. En större världsnyhet var på förstasidan. Fergie, gift med prins Andrew, hade solbadat med sin älskare utan BH. Hennes tuttar var en världsnyhet, inte försöken att kämpa den andra stora ekonomiska världsmakten: droger. Den första är kriget, ifall ni  har glömt det.

Diana gjorde intryck. Hennes tal (hon skrev det själv) var lysande. Hon lyfte faktiskt upp mig yrkesmässigt en stund. Vi var lite, lite på samma bana.  Jag var glad att få äta lunch med henne fast vi satt förstås från varandra och det gavs inget tillfälle att säga några tack ord till henne.

Hon hade begåvning, karisma och besvikelser. Hon vann folkets hjärtan även efter skilsmässa från sin otrogne make.

Sedan dog hon. Det blev en kris i det engelska kungahuset. Fantasierna började också gro. Hon kunde bara inte vara död! Blommorna utanför Kensington Palace  (där hon hade bott) växte till enorma hav.

Folk grät. Folk som minns henne gråter än idag på minnesdagen av hennes död. Diana blev folkets prinsessa.

Död väcker alltid känslor. Förluster är svårt att tackla. Många sörjer kända personers död, fast man aldrig ha träffat dem. Folk visar medkänsla även för okända personers tragiska död. Mord väcker oro och sorg. Folk köper blommor och lägger de där alla andra har lagt sina för att hedra den döde. Tillsammans. Även politiker kan delta i ceremonin omringade av fotografer för att visa sin folklighet och sitt ansvar.

Vi kanske behöver något symboliskt  som för stunden samlar oss, när verkligheten och  livets slut blir övermäktigt?

Kanske försöker vi mota ut döden med våra blommor och ljus? Mer om detta senare.

Prinsessan Diana dog den 31 augusti 1997, i en bilolycka i Paris. Hon blev 36 år gammal och lämnade efter sig två barn.

Bilderna:

Av Nick Parfjonov – Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7366694

By Maxwell Hamilton from Greater London, England United Kingdom – Flowers for Princess Diana’s Funeral, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13353040

De trygga pedofilerna och barn som inte glömmer .

116-2

Trots att polisen vet vem han är och vilket material som sprids från hans IP-nummer så kan han fortsätta. I en källare har en hacker jobbat i månader med att samla bevis mot pedofilerna på nätet. Men polisen är ointresserad.”

Jag har sett TV 4 Kalla fakta Sheriffen, som handlade om pedofiler och polisens ovilja eller oförmåga att använda alla resurser som finns tillgängliga. En hacker har utvecklat ett program där man kan följa pedofilernas aktiviteter på nätet. Det är bara för polisen att begära ut identiteten från IP numret. Men icke. De har så bra system själva. Ursäkterna är många.

Det känns som att det är inte så noga med barn. Dom glömmer väl allt?

Att som barn bli utsatt för incest, våldtäkt och sexuella övergrepp i olika former ger trauma som inte läker. Någonsin. Man kan lära sig handskas med det men kroppen glömmer aldrig.

Jag hade många patienter som utsatts för övergrepp och ingen hade gett dem någon rättvisa. De behandlade sig själva med droger.

De var några syskon vars missbrukande föräldrar tidvis övergav dem. Ingen larmade Socialtjänsten.  Då fick de kontakt med en snäll person, tänka sig i samma hus. Mannen var givmild med pengar och godis. Sedan åkte kläderna av. Andra män kom till. Också fyllon besökte lägenheten. De gillade se barn som strippade och de bara petade dem  lite på kroppen med en peng i den andra handen. När jag träffar barnen, nu i övre tonåren är den ena gravid med någon obekant. Båda är amfetaminmissbrukare och prostituerade.

Det var flickan som hade haft ett förhållande med sin far. Nu var det varken förhållande eller frivilligt men vad kan ett barn säga? Sedan blev hon för gammal. Då försökte hon svälta sig för att vara som barn så ingen annan skulle drabbas.

25 % av mina patienter – gravida kvinnor med missbruksproblem – var incestdrabbade eller sexuellt utnyttjade som barn. Att posera, strippa eller utföra sexuella handlingar på sig själv var vanligt. Det är ingen ny uppfinning, förr skedde det i natura eller med foton nu kan hela världen delta i en sexsession genom Internet. Nu kan offren vara långt borta och avhumaniseras då lättare.

Alla mina incestdrabbade patienter var heroinister. Slump eller så valde man drog? Andra våldtagna var ofta blandmissbrukare med amfetamin som huvuddrog. Man tog vad som fanns tillgängligt. Alltid fanns det någon med resurser. Som en sa: när jag hade blivit våldtagen på släktfesten av min farbror rusade jag ut på gatan och skrek, då träffade jag några killar i gathörnet. De frågade om jag ville pröva något häftigt. Då började jag. Ålder nio.

Alla prostituerade sig, något undantag fanns. Det fanns föräldrar som underhöll missbruket med pengar genom att missbrukaren lovade bättring – sedan. Är du riktigt i behov av droger kan du råna din gamla mor. Det finns inga hinder, drogen är nummer ett.

Jag vill säga att jag aldrig har mött en patient som hade planerat att tappa kontrollen, skippa skolan, förlora bostaden, jobbet, smittas av någon skit, allt… och leva av att sälja sig. Alla trodde sig kunna styra drogen. Men det är drogen som är husets herre.

Så klart finns det utsatta barn vilka inte blir prostituerade, missbrukare eller själva pedofiler. Jag tror att många kan vi senare hitta som vårdarbetare. Några träffade jag efter mina föreläsningar, de som kom och ville fråga något, ensam.

Att börja nysta upp barndomens sexuella övergrepp hos en terapeut är nästan övermäktigt. Jag frågade aldrig rakt ut för då försvann patienten. Men sakta kom fakta fram. De beskyllde sig själva. De hittade ursäkter för den som våldtagit dem. Det var inte så illa – kanske. Många hade trott att sex med vuxna var naturligt tills de blev äldre och förstod eller råkade försäga sig till någon. Om någon larmade bröt helvetet lös. Att handlägga sexuella övergrepp på barn är svårt. Det blir inte alltid lyckat.

Omkring barnet kunde det finnas personer som visste, personer som inte var delaktiga i övergreppen utan var bara möjliggörare på något sätt. Det finns vuxna som blundar, det är inte bara polisen som blundar. Det finns olika skäl till blundande. En mor som själv var sexoffer kan blunda för det är så barn har det. Poliser kan blunda för ledningen säger det eller de håller redan på att gå under på grund av resursbrist. Det sker så mycket idag i Sverige som skriker efter polishjälp. Det är omöjligt att räcka till.

Då måste man prioritera.

Om barnet fosterhemsplacerades kunde det också gå illa. Alla i klassen visste att det var något skumt med tjejen som bodde hos familjen XX. Sedan blev man äldre, 12 -13 år kanske och försökte lindra plågan. Det finns alltid personer som bjuder droger. Om ett tag får man börja betala. Vad tror ni en tonåring utan tillräckligt med pengar betalar med? Snatteri eller sex. Det sista är man ju redan införstådd med. Så länge man är ung och fräsch får man betalt på gatan, men sedan får man ligga även med sin langare.

Om man arbetar med missbrukare måste man ha gott självförtroende och tro att livet utan droger är bättre än med och överföra det till patienten. Men man får man räkna med att någon patient dör. Sättet brukar vara självmord eller/och överdos. När patienten är drogfri ett tag och återfaller sedan kan dosen vara för stor även om den var hennes ”normala”. I fyllan och villan kan någon ta livet av sig ungefär av misstag.

Sedan sker de välplanerade självmorden. Personen orkar inte längre med livet. När hemligheter avslöjas kan det bli för tungt. Ens barndom var en våldtäkt. Hur lever man med det? Som missbrukare är man ständigt så nära döden att tanken på självmord känns inte så farligt, sa någon. Har man haft god kontakt med en patient kan personen ta livet av sig under ens semester för att inte störa.

Att vi inte skyddar våra barn är skamligt. Att vi tillåter pedofiler utnyttja barn i fattiga länder genom Internet är en svart sida av vår nya öppna värld. Ett slags kolonialism. Många åker på sexresor. Kambodja är visst populärt. Du åker och vill hjälpa till med barn i barnhem är ett knep. Gatubarn finns det nu mera även i Sverige. En del pysslar med barnsex hemma när frun och barnen ser på barnprogram i TV.

Är pedofilen tidigare själv drabbad eller är det en ny ”hobby” bör vi skita i att börja med. Först räddar man, sedan dömer och kriminalvården får anpassa behandlingen därefter. Som vuxen har man ett ansvar även om ens liv skaver. ”Det är som ett skavsår som alltid känns”, sa en patient om sitt liv. ”Men tack, jag har fått bra plåster.”

Den kriminelle ligger bokstavligen före polisen. Att resurserna inte finns för att skydda barn och straffa förövarna är just kriminellt. Att inte använda vartenda halmstrå som finns för att rädda barn från förnedrande liv är en märklig byråkratisk inställning. Någon kunde bättre än vi. Honom skiter vi i. Är det så man tänker?

Barn glömmer inte att vi svek dem. Som vuxen kan de svika dig.

Sagor från verkligheten

Lina har gått i livets skola. Den började redan i magen då hon simmade i alkoholhaltigt fostervatten. Barnmorskan på MVC märkte inget eller brydde sig inte om att ställa frågan. Det fortsatte när hon föddes underviktig och gick hem med en mor som firade hemkomsten med en sup. Pappan tog flera. Lina var ett barn som lärde sig snabbt att inte vanligtvis föra väsen, men att skrika ordentligt när det gällde livet. Hon hade en storasyster som tröstade henne. Troligen var BVC och grannarna medvetna om att babyn bodde med alkoholiserade föräldrar men ingen brydde sig om det. Föräldrarna arbetade någorlunda och var ekonomiskt oberoende av dåtidens socialhjälp.

Det tidigaste barndomsminnet Lina har är en pizza. Då är hon nära fyra år. Föräldrarna har druckit några dagar. Det kanske är efter nyår. Lina minns inte, bara att det är vinter. Hon är hungrig. Det finns ingen mat i kylskåpet. Hon har inte fått mat den dagen, kanske inte dagen före heller. Vart storasystern är minns hon inte. Hon är kanske hos mormor. Lina börjar gnälla om sin hunger. Pappan fräser åt henne, men Lina ger sig inte. Då säger mamman, Lina minns det alldeles tydligt. ”Vad gnäller du för. Du är stor nog att fixa mat själv. Här har du en femtilapp. Gå och köp en pizza.”

Lina går. Det går bra trapporna ner till porten, men dörren ut är för tung. Hon får sitta länge innan någon kommer förbi och hon kan slinka ut. Varför reagerade inte den personen? Lina minns inte om det var en vuxen eller ett större barn. Hon går till pizzerian i hörnet av huset, rycker i dörren. Någon öppnar för henne. Väl inne beställer hon en pizza. Varför gör pizzabagaren ingenting? Ja, han hjälper Lina tillbaka till trappuppgången med pizzan. Kanske hade storasystern köpt pizza förut. Det kanske var ingenting ovanligt att en treåring går och köper mat själv. Duktig flicka.

Flickorna tar hand om sina föräldrar. När det är som sämst klagar grannarna till socialtjänsten och  föräldrarna gör en runda till ”torken” och flickorna bor hos mormor som också småsuper.  Fadern dör  och modern flyttar ihop med en ny man. Hon är nu förtidspensionerad. Lina avslutar nionde klass och söker inte till gymnasiet. Systern blir färdig med utbildning till mentalskötare. Hon flyttar till en annan ort och får arbete inom psykiatrin. Lina stannar, hon vill inte följa med. Systern har inte märkt att hon knarkar?

Vid arton är Lina en fullfjädrad medberoende till sin mor och dennes nye alkoholiserade man. Hon fraktar de till avgiftningen och städar upp. Hon hatar alkohol. Hon har ambulerat runt sedan systern flyttade, kommer hem då och då för att hjälpa mamman. Hon är också narkotikamissbrukare – hasch och amfetamin – och tillsammans med en äldre narkotikamissbrukare med ljusskygg tillvaro.

Var det någon av oss som undrade varför det gick illa med Lina?

PS. Historien är verklig, namn förändrad och personen har gett tillstånd att berätta hennes historia. Jag brukade ha den i mina föreläsningar. Lina fick ordning i sitt liv, allt väl med henne, partnern, barnet och hon har utbildat sig.

Staten som langare?

Bild: dålig vägvisare.

Ingen som börjar med droger – i vilken form som helst – har tänkt fastna och låta livet gå överstyr. Ingen planerar att bli bostadslös, skuldsatt, tjuv, misshandlad, arbetslös, sjuk, prostituerad, langare och bakom lås. Men för många blir det så ändå. Vilka går under och vilka klarar sig med lite ”rekreationsbruk” utan skador vet jag inte och inte den som börjar heller. Vilka lyckas bli multimiljonärer på branschen och vilka hamnar i en grop skjutna i skallen kan vi kanske inte heller sia i förväg. Narkotikabranschen är lukrativ men inte för underhuggare och brukare.

Jag hade patienter från alla grupper – om man nu kan gruppera människor som missbrukar. En av mina patienter var läkare. En annan reklamare. En kändis inom musikbranschen.  En politiker från Riksdagen. Städerska. Sekreterare. Bartender. Studerande. Fler … Alla på väg utför på något sätt som förlorad arbete, vräkningshot, kronofogden, annat elände. Och sedan en stor skara arbetslösa, utsparkade, från källare, bilar, trappuppgångar eller toaletter. De flesta hade börjat med hasch eller alkohol. Om jag minns rätt var det bara en enda som började direkt med heroin med en äldre narkoman som introducerade henne. Den yngste hade börjat vid 8 år. Hon var ett offer för den legala utskrivningen av amfetamin. Inte till henne, men till hennes föräldrar. Utdelningen var generös, det räckte till henne också.

Vi har prövat den modellen en gång. Det gick inte bra alls.

Missbruket tog över livet. För vissa hade det tagit år, ibland var det en hastig nedförsbacke.

På Svd skriver en polis, Lennart Karlsson, mot legalisering av narkotika. Det blev den mest kommenterade artikeln på länge. Alla har åsikter. Han får mest mothugg. Det åberopas frihet. Egen vilja och rättighet att välja sitt liv. Och droger är inte så farliga menar många. Vi kan ha kontroll över vårt bruk. Om det hade varit så hade jag fått leta efter annat arbete än terapeut för missbrukare.

Jag kan säga att mina arbetsdagar var fulla av dem som fastnat i missbruk fast de inte skulle fastna. Deras väg till ett alldeles vanligt liv var lång och smärtsam. Ibland gick det inte alls, med självmord, metadon eller åter gatan som resultat. Men majoriteten klarade det, i alla fall de tre år jag hade möjlighet att följa upp dem.

Följaktligen är jag mot legalisering av narkotika. Men jag tror att med tiden kommer det ändå att hända. Staten blir langaren – vilka vi idag  hatar –  och utgifterna för verksamheten bekostar knappast det vi kallar välfärd utan elände som vi alla blir skyldiga till genom politiska beslut .

När det diskuteras knark i media finns det många ”experter”. Även om jag arbetade länge på branschen och utbildade tusentals från FN konferens delegater, barnmorskor, socialsekreterare, utländska besökare… vågade jag aldrig påstå att jag var expert på narkotika. Men en sak har patienterna lärt mig.

Deras bud var: att aldrig ens pröva narkotika. De var experterna.