Men lite kan man väl dricka, sa patienten, den nyblivna modern som ammade barnet. Hur lite? Häll det lilla i nappflaskan då och ge babyn, sa jag lite kallt.
Den eviga diskussionen om hur lite alkohol är lämpligt att ge ett foster och sedan en baby är i gång igen. Socialstyrelsen rekommenderar nu total avhållsamhet under graviditet och amning. Äntligen. Hoppas de avråder från alla andra droger också, de ”egna val” som en politiker förklarade sin inställning till sitt narkotikabruk.
Och sedan gick kändisen Wold ut och tyckte till. Lite, som en persika är inte farligt. Precis som en författare/barnexpert tidigare, nu död, sa att om jag mår bra mår fostret bra och hade vinglas bredvid. Lite kan väl inte skada. Nog var det svårt att avråda alkoholister att sluta supa efter det. En kändis visste bättre vad vi som arbetade på en mottagning för riskgraviditeter.
TV och Internet samt kvällstidningar påverkar dem som har svårt med egna val och andra också. Folk vill göra rätt.. Många litar på experter och det är gott så ganska ofta. Men experter som är kända bör väga sina ord med guldvåg. Ja eller nej, helst inget mittemellan som kan tolkas olika. Säg hellre; jag vet inte.
Hur lite är lite alkohol då? En persika, enligt Wold. Det låter ju betryggande. Men det finns otaliga studier hur alkohol och droger påverkar fostrets utveckling. Inte är de vuxna alkoholisterna så smarta och välmående heller. Narkotikamissbrukare hamnar ofta i tidig mindre trevlig död. Barn skall inte ha alkohol, oavsett om de är i magen, vid bröstet eller gnällande över att få bara lite till en skolavslutning. (Jag struntar i hur mycket alkohol en persika jäser i magen, meningslös överkurs. Alkohol under en graviditet handlar inte om persikor, det handlar om att dricka eller inte dricka alkohol och skador på fostret.)
Dessutom är barn är olika redan i magen. Hur, vet du inte. Något tvillingstudium länge sedan visade att den ena tvillingen klarade sig medan den andra var alkoholskadad. Modern var alkoholist.
Jag misstänker att bland de barn som fått diagnosen ADHD eller andra bokstavskombinationer finns drog/alkoholskadade barn. Men ingen frågar modern hur det var åratals sedan när babyn än låg i magen. Kvinnor lever som män, vi är ju jämlika. I en graviditet och amning är ordet jämlikhet helt ute.
Ett foster samtycker inte till alkohol och droger som näring. Tyvärr finns ingen spärr mellan mor och foster. Det en gravid kvinna äter får även fostret.
Alkoholskador är oreparerbara. Tack vare barn är olika kan ingen säga exakt vart den skadliga alkohol gränsen går. Vem vill chansa? En sund blivande eller ammande mor orkar avstå från alkohol. Det finns ju alkoholfria varianter också i Systembolaget.
Lite alkohol är väldigt olika. Hade ett par som patienter vilka hade slutat supa och de var som ”Svenssons”. Nu, efter förlossning och avslutade amningsförsök, unnade de sig bara lite. Bara två glas vin till maten på fredag – lördag. Det lät väl bra efter gatuboende och nära döden abstinens? Glasen drog en halv flaska. Så två glas var mer än en helflaska. Det var bara lite.
Du som är gravid eller ammar. Unna dig en persika men inte alkohol. Det är säkrast så. Socialstyrelsen har fel ibland i alla sina rekommendationer men nu har de helt rätt.
Så här på Allhelgonahelgen tänker vi på människor vilka inte längre finns bland oss. I min ålder börjar det bli många. Det finns också klienter och patienter jag har mött vilka inte försvinner ur minnet. Några har gjort intryck av oförglömlig art. Jag tänkte på en person vilken jag hade som klient en kort tid. Jag kallar mannen bara Finnen. Han förblev finsk medborgare hela sitt liv.
Först något om den finska invandringen. Under åren 1950 till 1970 flyttade skaror av finländare till Sverige i jakt efter arbete. Många kom för att arbeta en kort tid kanske som sommarvikarier, men flera blev kvar. Omkring 450 000 personer flyttade från Finland till Sverige, och även om flertal återvände förblev drygt 230 000 bosatta i landet, som jag. Om vi räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige är de ca 700 000 personer. Så, vem var med och byggde landet?
Inte bara finländare utan många andra invandrare sökte sig då till Sverige från länder som Jugoslavien, Turkiet, Grekland och Italien för arbete främst i industrin. De var billiga personer, direkt i arbete och som skattebetalare. En dåtida arbetskraftsinvandrare betalade mer i skatt än vad han eller hon kostade i form av transfereringar.
Gick det inte bra var det bara att åka hem.
Det är annat idag, både med invandrare, arbetstillfällen och transfereringar.
Den person jag vill berätta om kallar jag enkelt Finnen.
I mitten av -50 talet flyttade Finnen först ensam till en dåvarande industristad i Sverige. I staden fanns då både textilindustri, pappersbruk, vapentillverkning och elektronikföretag samt hamn med mera och service som behövdes för en växande stad. Finnen hade tur för arbete och bostad var redan ordnad genom den finska arbetsförmedlingen så det var bara att leta sig till rätt plats i produktionen. Oftast åkte man dock på vinst och förlust. Sverige ropade efter fabriksarbetare. Även de utan utbildning klarade ett arbete vid löpande bandet. Finnen är snart 30 år och har arbetat sedan två års yrkeslinje men varit tidvis arbetslös. Han är gift med sin ungdomskärlek.
På fabriken fanns många män inflyttade från Finland. De var ett gäng som sökte bättre tillvaro för sina familjer eller bara bättre betald kneg för kortare tid. Fruarna fick också arbete främst i textilindustrin. Barnen lärde sig svenska av kompisar och i skolan. Tillvaron var förhoppningsfull.
Efter några månader flyttade Finnens fru till Sverige. Hon fick omgående arbete i en fabrik. Med tiden fick familjen en större lägenhet, bil inköptes och pengar skickadestill gamla föräldrar i Finland. En dotter föddes. Finnen kände sig lyckligt lottad.
Sedan kom kraschen. Från 1970 till 1986 las mesta industrin i staden ner. Fabriken Finnen arbetat i stängdes på grund av rationalisering, alltså nedläggning. Finnarnas ofta bristande språkkunskaper i svenska innebar att det var svårt att hitta andra jobb. Nej, det fanns inte Sfi och arbetskamrater tillika chefer talade ofta finska. Har du arbetat hela ditt liv i industrin på samma produktionskedja finns det inte kvalifikationer för annat. De Statliga Verk som placerades på orten gav inget jobb åt män och kvinnor sparkade från fabriker.
Flera friska men väl så slitna personer i 50-års ålder uppåt blev tvingade till förtidspension när A-kassan var slut. En del vägrare och försökte ännu hitta annat. Att bli förtidspensionerad kraschade ekonomin för resten av livet. Att återvända till Finland när barnen var mer svenska än finska, i studier eller redan gifta och hade barnbarn var otänkbart.
Staden tänkte sig att fabriksområdet kunde ändå bli en tillgång, turismen skulle fylla på luckorna.
Flera platser i Sverige har tänkt så när arbetstillfällenaförsvann. Turismen är dock en osäker bransch. Inget för språksvaga halvgamla fabriksjobbare att få anställning i. Inte fyller turismen bortfallet av skatteintäkter. De är bara minnen för andra tider, kanske en trist påminnelse hur arbetslöshet och taskig ekonomi blev till.
Så Finnen blev arbetslös. Hans fru likaså men hon fick snabbt arbete med städning på deltid. Familjens ekonomi var nu helt förändrad.
Vad händer med en finsk man som inte längre kan försörja familjen? En del tar till flaskan. Så gjorde Finnen men först efter några år. Han gav upp tröstlöst sökande efter arbete. När jag träffar honom 1985 – han söker inte ens själv utan skickas genom en chef för boendet för bostadslösa – har han varit arbetslös i sex år, sökt jobb två, supit nära fyra och bott på gatan kanske ett år, sedan i ett lågtröskelboende det senaste halvåret. Han hade flyttat ut ur hemmet själv när alkoholen tog helt över.
Hans fru gav upp och begärde skilsmässa som dock aldrig genomfördes. Dottern studerar i Universitet. Finnen får fira Jul med sin familj men nu är det än kall november. Om han slutar supa kan han kanske flytta hem. Han skäms och bor hellre på gatan.
Jag arbetar då som socialsekreterare mest med missbrukare. Jag träffar Finnen, han är nykter då men luktar gammal fylla. Han beklagar sig inte. Han har inget hopp om någonting. Han går i trasiga, smutsiga kläder och hans skor är trasiga sandaler.
Har han inga kläder kvar hos förra frun? Nej, det han hade har försvunnit, stulits och bara den svarta bröllopskostymen är kvar där men är för liten. Arbetskläderna hade han slängt efter två år.
Jag beviljade honom en omgång kläder och startade ansökan om förtidspension. Han var närmare 60 år nu. Han får bli utredd på Socialmedicinska. Det är kö dit, om två – fyra månader kanske. Men jag litar inte på att pengarna går till kläder så jag går och handlar med honom.
Ryktet går att Finnen får nya kläder. Fyllegänget hänger på och följer noga våra göranden. Affären är något avvisande men jag blänger på dem och visar min legitimation. De blir lite mer hjälpsamma.
Han kläs upp i nytt från kalsonger till jacka. Skorna är svårast, hans fötter är illa åtgångna och några tår skadade, kanske frusna.
När han ser sig i spegeln börjar han gråta. Jag föreslår att han ska gå och klippa sig. Jag – socialbidraget – betalar också för det.
Vissa av mina arbetskamrater tyckte att jag hade slösat på Socialtjänstens pengar. Kläder till en fyllo! Jag tyckte nog att Staden var skyldig honom mer än en omgång kläder. Second Hand? Nej, inget användbart i hans storlek, mest klänningar från gamla nu döda damer.
Finnen var nästan nykter fram till Julen. Det där med pension var kanske inte så dumt. Jag försökte skynda på utredningen. Han fick löfte om ett enkelrum i boendet när något blev ledigt – om han höll sig nykter, ungefär. Han besökte sin familj som planerat under Julen. Han var nykter vid besöket och fick stanna över helgen.
Omkring nyår försvann han.Spårlöst.
När Finnen inte kom till nästa möte hos mig, inte tillbaka till boendet och inte var kvar hos sin familj började jag leta genom att fråga missbrukarna i stan. Nej, ingen visste något. Jag var bekant med närapå alla missbrukare samt hade räknat stans bostadslösa så jag försökte använda den kännedomen. Inget. Jag försökte kolla ifall hans nya kläder dök upp på någon annan, men icke. Inte var de sålda till stans second hand heller.
Det blev en polisanmälan men polisen la nog ingen större möda på det. De var säkra på att han fallit i vattnet vid hamnen i fyllan och svepts ut till havet. Det hade hänt förr med någon.
Jag grubblade. Blev hans liv för tydlig för honom och han hade tagit livet av sig. Vad var min del i det?
Familjen gav upp hoppet om ett tag. Egentligen hade de gett upp tidigare. Men frun grät, bittert. Hon förbannade till och med flytten till Sverige. Men som så för många andra fanns det inget kvar i Finland att flytta tillbaka till.
Mysteriet löstes aldrig. Finnen var och förblev försvunnen.
Ha en bra Allhelgonadag. Kom ihåg de som har lämnat oss. Ägna en tyst stund för livets outgrundliga mening – vad det nu är för dig.
Mitt nästan möte med prinsessan Diana skedde 1992 i Glasgow. Men först något om henne och hennes död som berörde hela världen.
Augusti –97 var gubben och jag på väg mot fjällen. Vi stannade på en camping för en kopp kaffe. På cafébordet låg en kvällstidning. Bild av prinsessan Diana på första sidan med text: Äntligen är hon lycklig. Kärlekssemester med Dodi. Vi hade bara en vanlig semester och fortsatte mot Kvikkjokk. Jag gnällde som vanligt att Dick körde över 90. Dock älskade vi varann.
På hemvägen stannade vi i Arrenjarka för lite frukost. Vid bordet, genom gårdagens tidning fick vi ett meddelande att Diana var död i en bilolycka.
Diana var en ikon och ett modernt helgon. Även jag läste om olyckan, såg begravningen i TV, inte hela men en bit. Även jag kände något speciellt för denna mor och prinsessa, vars död var så onödig. Att just hennes död orsakades delvis av en fyllerist var en märklig sammanträffande. Jag kommer till det. Diana dödades i en bil körd i hög fart av en berusad chaufför, Henri Paul, med paparazzi jagande efter sig.
Don´t drink and drive.
Hennes liv med kärlekssorger var allas egendom. Men Diana var inte bara en prinsessa med en stor garderob och presstycke. Hon lindrade de aids – sjukas tillvaro. Hon kämpade för en minfri värld genom att bilda opinion för minförbud, vilket sedan blev halvdant verkligt (Ottawafördraget). Hon var en frivillig socialarbetare i familjer med alkoholproblem. Jag träffade henne på grund av det. Ja, träffade var kanske för mycket sagd. Jag lyssnade på hennes tal och åt lunch i samma lokal.
Hon var öppnings talaren i Glasgow, FNs drogkonferens 1992. Hon pratade om verklighet, inte om vackra planer. Hon pratade om de familjer vilka drabbades av alkoholens och drogernas baksida. Vad man kunde göra för att stötta dem till drogfrihet. Hon var en liten blygsam del i arbetet mot missbruk hos familjer i London och hon förhävde sig inte trots att det sades efteråt att hon hade goda resultat i sin stödgrupp, där hon arbetade en gång i veckan.
Jag kände gemenskap, hon gjorde ungefär det jag hade mitt levebröd av. Behandling och stöd för familjer med missbruksproblem.
Hon hade en önskan: på efterföljande lunch, i vilket hon tänkte delta, skulle inte serveras alkohol.
Några klagade. Det var ju att ta i. Vi kunde handskas med alkoholen. Vi drack oss genom konferensen, mottagning i stadshuset med vin, whisky- och öl provning i konstmuseet, alkohol till lunch och middag, vad skulle ett litet glas till denna lunch skada?
Konferensen, vars huvudsyfte var att samla världens länder mot alkohol och droger, presentera den senaste forskningen och behandlingsmetoder, fick noll uppmärksamhet i svenska massmedier. Jag och min arbetskamrat var personligt inbjudna talare. Vi mötte inte någon svensk delegation, men kanske var de där – någonstans.
Jag hade bett kollegor hemma spara allt som skrevs i tidningar. Det fanns ingenting att spara. En större världsnyhet var på förstasidan. Fergie, gift med prins Andrew, hade solbadat med sin älskare utan BH. Hennes tuttar var en världsnyhet, inte försöken att kämpa den andra stora ekonomiska världsmakten: droger. Den första är kriget, ifall ni har glömt det.
Diana gjorde intryck. Hennes tal (hon skrev det själv) var lysande. Hon lyfte faktiskt upp mig yrkesmässigt en stund. Vi var lite, lite på samma bana. Jag var glad att få äta lunch med henne fast vi satt förstås oändligt långt från varandra och det gavs inget tillfälle att säga några tack ord till henne.
Hon hade begåvning, karisma och besvikelser. Hon vann folkets hjärtan även efter skilsmässa från sin otrogne make.
Sedan dog hon. Det blev en kris i det engelska kungahuset. Fantasierna började också gro. Hon kunde bara inte vara död! Blommorna utanför Kensington Palace (där hon hade bott) växte till enorma hav.
Folk grät. Folk som minns henne gråter än idag på minnesdagen av hennes död. Diana blev folkets prinsessa.
Död väcker alltid känslor. Förluster är svårt att tackla. Många sörjer kända personers död, fast man aldrig ha träffat dem. Folk visar medkänsla även för okända personers tragiska död. Mord väcker oro och sorg. Folk köper blommor och lägger de där alla andra har lagt sina för att hedra den döde. Tillsammans. Även politiker kan delta i ceremonin omringade av fotografer för att visa sin folklighet och sitt ansvar.
Vi kanske behöver något symboliskt som för stunden samlar oss, när verkligheten och livets slut blir övermäktigt?
Kanske försöker vi mota ut döden med våra blommor och ljus? Mer om detta senare.
Prinsessan Diana dog den 31 augusti 1997, i en bilolycka i Paris. Hon blev 36 år gammal och lämnade efter sig två barn.
Vad utmärker en svensk? Vad är svenskhet? Som vanligt blev jag lite gnällig på uttalanden om svenskar och det svenska. I detta fall var det geniet Rosling, känd i världen. Mannen som får statistik att vara lustfylld och begriplig. Han tillfrågas i en intervju vad svenskt är. “Our public health problem beyond everything is alcoholism,” he explains, noting that chronic alcoholism was first described at Stockholm’s Karolinska Institutet, where Rosling is also a Professor of International Health. “If anything is Swedish it’s alcoholism.”
Hur sant är hans uttalande? Låt oss se på världsstatistik. Topp-tio-listan ser ut på följande sätt:
Vitryssland – 17.5 liter
Moldavien – 16.8 liter
Litauen – 15.4 liter
Ryssland – 15.1 liter
Rumänien – 14.4 liter
Ukraina – 13.9 liter
Andorra – 13.8 liter
Ungern – 13.3 liter
Tjeckien – 13 liter
Slovakien – 13 liter
Det kan jämföras med Sveriges 9,2 liter alkohol per person 15+ varje år. Genomsnittet för hela världen är 6,2 liter per person och år. Vissa länder dricker ju inte alkohol men att röka något som hasch är ok. Detta är dock lite falskt för under flygturer från Saudi till ex. serverar man alkohol när landgränsen har passerat. Och den som har besökt Thailand har säkert sett Mellanösterns män med en drink i handen och en lättklädd flicka på knäet.
Låt oss kolla lite mer på de svenska som dricker. Om de som inte dricker alls borträknas är siffrorna för Sverige13.3 liter ren alkohol per ”supande” svensk mot Rysslands 22.3 l. Rumänien, Tyskland, Finland Latvia, Moldova och Portugal dricker mer än vi för att ta några slumpmässiga ex. medan Norge, Italien och Island dricker mindre. Nu är inte allt medräknat som import från resor och hembränt men det gäller alla länder.
Han kan inte skylla på att munnen går innan hjärnan är inkopplad eftersom han har en av världens skarpaste hjärnor och älskar statistik. Ett annat uttalande som retade mig: “If you want to find a good person for something here you need to look among the young, women, or immigrants”, he says, adding it’s a “blessing” that Sweden has so many immigrants.”
Igen, svenska vita män kan gå och dränka sig i Medelhavet.
Jag är en stor fan av Roslings statistik, han kan få siffrorna att leva. Men hans uttalanden gör mig sur. Att kalla svenskhet för alkoholism fick mig att gå i spinn. Att nedvärdera svenska män och tro att invandrare är blessing för landet retar mig när jag ser på statistik av verklighet som Affes statistik, statistik som just är Roslings stora grej.
Vad är svenska värderingar och svenskhet för dig? Eftersom jag är född utomlands bör jag kanske vara tyst?
Mitt nästan möte med prinsessan Diana skedde 1992 i Glasgow. Men först något om henne och hennes död som berörde hela världen.
