Etikettarkiv: alkohol

Vi, Socialstyrelsens alkoholister.

Publicerat av

Vi är nog en bunt alkoholister. Kanske du med? En gång i året brukar min närmaste familj ha en grillfest. Det är en födelsedag. Vi börjar tidigt på eftermiddagen med champagne, kaffe och tårta. När natten faller på avslutas festandet med en whisky. Bäst jag inte skriver vad som händer mellan början och slut för då kommer väl akut hjälp från Socialstyrelsen.

Trots att vi nu har nått Socialstyrelsens mått för alkoholism verkar ingen vara packad. Sedan sover vi över och åker hem nästa dag efter sen frukost och tidig kaffe.
Jag går gärna hem genom skogen, det är ca 25 kilometer.
Eftersom vi nu ligger i riskzonen – fyra eller till och med fler glas en gång i månaden – bör vi hålla mun vid eventuellt sjukhusbesök. Annas får vi väl remiss till alkoholmottagningen. Den enda gången jag har behövt sjukvård de senaste 15 åren var borrelia. Ska doktorn vid nästa tillfälle även utreda mina alkoholvanor innan han skriver ut antibiotika? (Fästingar älskar mig så det kommer att hända igen.)

Nej, vi svenskar dricker inte mer än folk i EU men de som missbrukar har förstås ett hälsomässigt och mentalt problem som även drabbar omgivningen. Efter ett långt arbetsliv på missbruksmottagning vet jag en del om hur folk hamnade där. Inte var det fyra glas i månaden utan mer och mer komplicerade orsaker. Ofta gick alkoholism i släkten. Jag har hört många familjehistorier. Det vanliga mönstret: några som söp, en och annan hade psykiska problem och några som var så duktiga och ofta i arbete inom vården. Har mött patienter från släkter där hälften har dött av alkoholrelaterade skador.

Det är tillräckligt svårt att få hjälp för de behövande för att vården ska ta sig an festdrickare som inte har konsekvenser av sina 4 glas en gång i månaden. Att syssla med pekpinnar är inget som blir populärt. Kanske borde Socialstyrelsen gripa sig an narkotikamarknaden som skördar offer, både de som knarkar och de som dör med en kula i skallen.

I Sverige dricker vi i snitt 8,7 liter ren alkohol per år och invånare över ålder femton år. Låter som rejäla fyllor. Dela det med antalet dagar i året, så… Men det är mindre än genomsnittet för både EU och Europa i stort. Alla dricker förstås inte så mycket utan alkoholister, ca 4 % av befolkningen, står för mer. Ca 10% dricker inte alls. Under de senaste tio åren har den totala alkoholkonsumtionen i Sverige minskat med 8 % trots att befolkningen har ökat. Bland skolungdomar har den halverats under 2000-talet. (Från CAN) Kan det bero delvis på den förändrade befolkningen i Sverige?
Narkotika har ökat i stället, misstänker jag. Hur ska de annars vara rent av krig på den marknaden i Sverige?


Jag undrar, vilka vetenskapliga bevis finns bakom påståendet att fyra glas vid ett tillfälle i månaden ger risk för alkoholism och alkoholskador?

Information är aldrig fel men storebrorsfasoner slår bara tillbaka. Man blir inte trovärdig.

Jag hade ett ganska rakt sätt vid mina föreläsningar. Jag utbildade en massa folk från svenska barnsköterskeelever till ryska digniteter. En grupp var finska barnmorskor. Varje avgångsklass besökte det stora sjukhuset och fick en föreläsning om alkohol, graviditet och småbarnsfamiljer i riskzonen. Besökare kom med Finlandsbåten. Ja, det festas där. Jag bad dem att tänka på vilka som hade haft roligast och vilka hade slocknat/slutat dricka först. De som kunde dricka mest men ändå hålla sig på benen på dansgolvet till sena natten bör inte dricka. De har en risk. De som slocknade först blir inte alkoholister. De kan inte dricka den mängd som behövs.
Det blev en ögonöppnare för någon.

Nu tror jag inte att sjukvården hinner utreda ditt alkoholbruk om du besöker dem för något icke allvarligt som brutet ben efter en cykelolycka eller just borrelia. Det finns inte tid för det.

Obs. Rekommendation är till Hälso – och sjukvården för att de ska fånga oss, riskgrupperna. Nu är många av oss där enligt de nya gränserna.

  • Socialstyrelsen ger rekommendationer till hälso – och sjukvården om stöd till personer med ett riskbruk av alkohol, och har tagit fram gräns-värden för riskbruk. Hälso – och sjukvården bör erbjuda stöd till de som dricker 10 standardglas eller mer per vecka, eller 4 standardglas eller mer per tillfälle en gång i månaden eller oftare. Gränserna gäller för både män och kvinnor.
  • Det går inte att sätta en gräns för en riskfri alkoholkonsumtion, bland annat för att risken varierar mellan individer, till exempel utifrån ålder och hälsa.
    Det finns dock tillfällen då alkohol bör undvikas helt, till exempel före 18 årsålder, vid graviditet och inför en operation.

Vad är skillnad med råd till sjukvården och för oss andra? Det är väl samma för alla och inte bara arbetsmaterial?

PS. Är jag lite spydig? Ja.

PS. År 2000 var vi 8 861 000 och i årsskiftet 2023 hela 10 545 300. Alltså de som är mantalsskrivna i Sverige. Det finns ju en del som inte finns i register.

Bild: från en drinkkurs.

Vilse bland persikor och vin.

Publicerat av

Men lite kan man väl dricka, sa patienten, den nyblivna modern som ammade barnet.
Hur lite? Häll det lilla i nappflaskan då och ge babyn, sa jag lite kallt.

Den eviga diskussionen om hur lite alkohol är lämpligt att ge ett foster och sedan en baby är i gång igen. Socialstyrelsen rekommenderar nu total avhållsamhet under graviditet och amning. Äntligen. Hoppas de avråder från alla andra droger också, de ”egna val” som en politiker förklarade sin inställning till sitt narkotikabruk.

Och sedan gick kändisen Wold ut och tyckte till. Lite, som en persika är inte farligt. Precis som en författare/barnexpert tidigare, nu död, sa att om jag mår bra mår fostret bra och hade vinglas bredvid. Lite kan väl inte skada. Nog var det svårt att avråda alkoholister att sluta supa efter det. En kändis visste bättre vad vi som arbetade på en mottagning för riskgraviditeter.

TV och Internet samt kvällstidningar påverkar dem som har svårt med egna val och andra också. Folk vill göra rätt.. Många litar på experter och det är gott så ganska ofta. Men experter som är kända bör väga sina ord med guldvåg. Ja eller nej, helst inget mittemellan som kan tolkas olika. Säg hellre; jag vet inte.

Hur lite är lite alkohol då? En persika, enligt Wold. Det låter ju betryggande. Men det finns otaliga studier hur alkohol och droger påverkar fostrets utveckling. Inte är de vuxna alkoholisterna så smarta och välmående heller. Narkotikamissbrukare hamnar ofta i tidig mindre trevlig död. Barn skall inte ha alkohol, oavsett om de är i magen, vid bröstet eller gnällande över att få bara lite till en skolavslutning.
(Jag struntar i hur mycket alkohol en persika jäser i magen, meningslös överkurs. Alkohol under en graviditet handlar inte om persikor, det handlar om att dricka eller inte dricka alkohol och skador på fostret.)

Dessutom är barn är olika redan i magen. Hur, vet du inte. Något tvillingstudium länge sedan visade att den ena tvillingen klarade sig medan den andra var alkoholskadad. Modern var alkoholist.

Jag misstänker att bland de barn som fått diagnosen ADHD eller andra bokstavskombinationer finns drog/alkoholskadade barn. Men ingen frågar modern hur det var åratals sedan när babyn än låg i magen. Kvinnor lever som män, vi är ju jämlika. I en graviditet och amning är ordet jämlikhet helt ute.

Ett foster samtycker inte till alkohol och droger som näring. Tyvärr finns ingen spärr mellan mor och foster. Det en gravid kvinna äter får även fostret.

Alkoholskador är oreparerbara. Tack vare barn är olika kan ingen säga exakt vart den skadliga alkohol gränsen går. Vem vill chansa? En sund blivande eller ammande mor orkar avstå från alkohol. Det finns ju alkoholfria varianter också i Systembolaget.

Lite alkohol är väldigt olika. Hade ett par som patienter vilka hade slutat supa och de var som ”Svenssons”. Nu, efter förlossning och avslutade amningsförsök, unnade de sig bara lite. Bara två glas vin till maten på fredag – lördag. Det lät väl bra efter gatuboende och nära döden abstinens?
Glasen drog en halv flaska. Så två glas var en helflaska. Det var bara lite.

Du som är gravid eller ammar. Unna dig en persika men inte alkohol. Det är säkrast så. Socialstyrelsen har fel ibland i alla sina rekommendationer men nu har de helt rätt.

Idag 20/6 läste jag att de nya rekommendationer om alkohol inte ska gälla amning. Experten Wold vann, rekommendation ändras. Det går inte exakt bevisa mängder och påverkan. Drick som du vill alltså lagom när du ammar. Varför ska kvinnor avstå, drick i jämlikhetens namn. Vad är lagom skiljer sig rejält bland oss. Så jag tycker att vill du dricka alkohol när du ammar ge alkoholen till babyn i nappflaskan. Det känns väl lagom.

Jag har kämpat i åratals i mitt arbete och föreläsningar för att foster och barn skall ha en alkoholfri zon, men så fel jag hade.

Bild från Vatikanmuseum.

De försvunna, del 2

Publicerat av

Så här på Allhelgonahelgen tänker vi på människor vilka inte längre finns bland oss. I min ålder börjar det bli många. Det finns också klienter och patienter jag har mött vilka inte försvinner ur minnet. Några har gjort intryck av oförglömlig art. Jag tänkte på en person vilken jag hade som klient en kort tid. Jag kallar mannen bara Finnen. Han förblev finsk medborgare hela sitt liv.

Först något om den finska invandringen. Under åren 1950 till 1970 flyttade skaror av finländare till Sverige i jakt efter arbete. Många kom för att arbeta en kort tid kanske som sommarvikarier, men flera blev kvar. Omkring 450 000 personer flyttade från Finland till Sverige, och även om flertal återvände förblev drygt 230 000 bosatta i landet, som jag. Om vi räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige är de ca 700 000 personer. Så, vem var med och byggde landet?

Inte bara finländare utan många andra invandrare sökte sig då till Sverige från länder som Jugoslavien, Turkiet, Grekland och Italien för arbete främst i industrin. De var billiga personer, direkt i arbete och som skattebetalare. En dåtida arbetskraftsinvandrare betalade mer i skatt än vad han eller hon kostade i form av transfereringar.

Gick det inte bra var det bara att åka hem.

Det är annat idag, både med invandrare, arbetstillfällen och transfereringar.

Den person jag vill berätta om kallar jag enkelt Finnen.

I mitten av -50 talet flyttade Finnen först ensam till en dåvarande industristad i Sverige. I staden fanns då både textilindustri, pappersbruk, vapentillverkning och elektronikföretag samt hamn med mera och service som behövdes för en växande stad. Finnen hade tur för arbete och bostad var redan ordnad genom den finska arbetsförmedlingen så det var bara att leta sig till rätt plats i produktionen. Oftast åkte man dock på vinst och förlust. Sverige ropade efter fabriksarbetare. Även de utan utbildning klarade ett arbete vid löpande bandet. Finnen är snart 30 år och har arbetat sedan två års yrkeslinje men varit tidvis arbetslös. Han är gift med sin ungdomskärlek.

På fabriken fanns många män inflyttade från Finland. De var ett gäng som sökte bättre tillvaro för sina familjer eller bara bättre betald kneg för kortare tid. Fruarna fick också arbete främst i textilindustrin. Barnen lärde sig svenska av kompisar och i skolan. Tillvaron var förhoppningsfull.

Efter några månader flyttade Finnens fru till Sverige. Hon fick omgående arbete i en fabrik. Med tiden fick familjen en större lägenhet, bil inköptes och pengar skickades till gamla föräldrar i Finland. En dotter föddes. Finnen kände sig lyckligt lottad.

Sedan kom kraschen. Från 1970 till 1986 las mesta industrin i staden ner. Fabriken Finnen arbetat i stängdes på grund av rationalisering, alltså nedläggning. Finnarnas ofta bristande språkkunskaper i svenska innebar att det var svårt att hitta andra jobb. Nej, det fanns inte Sfi och arbetskamrater tillika chefer talade ofta finska. Har du arbetat hela ditt liv i industrin på samma produktionskedja finns det inte kvalifikationer för annat. De Statliga Verk som placerades på orten gav inget jobb åt män och kvinnor sparkade från fabriker.

Flera friska men väl så slitna personer i 50-års ålder uppåt blev tvingade till förtidspension när A-kassan var slut. En del vägrare och försökte ännu hitta annat. Att bli förtidspensionerad kraschade ekonomin för resten av livet. Att återvända till Finland när barnen var mer svenska än finska, i studier eller redan gifta och hade barnbarn var otänkbart.

Staden tänkte sig att fabriksområdet kunde ändå bli en tillgång, turismen skulle fylla på luckorna.

Flera platser i Sverige har tänkt så när arbetstillfällena försvann. Turismen är dock en osäker bransch. Inget för språksvaga halvgamla fabriksjobbare att få anställning i. Inte fyller turismen bortfallet av skatteintäkter. De är bara minnen för andra tider, kanske en trist påminnelse hur arbetslöshet och taskig ekonomi blev till.

Så Finnen blev arbetslös. Hans fru likaså men hon fick snabbt arbete med städning på deltid. Familjens ekonomi var nu helt förändrad.

Vad händer med en finsk man som inte längre kan försörja familjen? En del tar till flaskan. Så gjorde Finnen men först efter några år. Han gav upp tröstlöst sökande efter arbete. När jag träffar honom 1985 – han söker inte ens själv utan skickas genom en chef för boendet för bostadslösa – har han varit arbetslös i sex år, sökt jobb två, supit nära fyra och bott på gatan kanske ett år, sedan i ett lågtröskelboende det senaste halvåret. Han hade flyttat ut ur hemmet själv när alkoholen tog helt över.

Hans fru gav upp och begärde skilsmässa som dock aldrig genomfördes. Dottern studerar i Universitet. Finnen får fira Jul med sin familj men nu är det än kall november. Om han slutar supa kan han kanske flytta hem. Han skäms och bor hellre på gatan.

Jag arbetar då som socialsekreterare mest med missbrukare. Jag träffar Finnen, han är nykter då men luktar gammal fylla. Han beklagar sig inte. Han har inget hopp om någonting. Han går i trasiga, smutsiga kläder och hans skor är trasiga sandaler.

Har han inga kläder kvar hos förra frun? Nej, det han hade har försvunnit, stulits och bara den svarta bröllopskostymen är kvar där men är för liten. Arbetskläderna hade han slängt efter två år.

Jag beviljade honom en omgång kläder och startade ansökan om förtidspension. Han var närmare 60 år nu. Han får bli utredd på Socialmedicinska. Det är kö dit, om två – fyra månader kanske. Men jag litar inte på att pengarna går till kläder så jag går och handlar med honom.

Ryktet går att Finnen får nya kläder. Fyllegänget hänger på och följer noga våra göranden. Affären är något avvisande men jag blänger på dem och visar min legitimation. De blir lite mer hjälpsamma.

Han kläs upp i nytt från kalsonger till jacka. Skorna är svårast, hans fötter är illa åtgångna och några tår skadade, kanske frusna.

När han ser sig i spegeln börjar han gråta. Jag föreslår att han ska gå och klippa sig. Jag – socialbidraget – betalar också för det.

Vissa av mina arbetskamrater tyckte att jag hade slösat på Socialtjänstens pengar. Kläder till en fyllo! Jag tyckte nog att Staden var skyldig honom mer än en omgång kläder. Second Hand? Nej, inget användbart i hans storlek, mest klänningar från gamla nu döda damer.

Finnen var nästan nykter fram till Julen. Det där med pension var kanske inte så dumt. Jag försökte skynda på utredningen. Han fick löfte om ett enkelrum i boendet när något blev ledigt – om han höll sig nykter, ungefär. Han besökte sin familj som planerat under Julen. Han var nykter vid besöket och fick stanna över helgen.

Omkring nyår försvann han. Spårlöst.

När Finnen inte kom till nästa möte hos mig, inte tillbaka till boendet och inte var kvar hos sin familj började jag leta genom att fråga missbrukarna i stan. Nej, ingen visste något. Jag var bekant med närapå alla missbrukare samt hade räknat stans bostadslösa så jag försökte använda den kännedomen. Inget. Jag försökte kolla ifall hans nya kläder dök upp på någon annan, men icke. Inte var de sålda till stans second hand heller.

Det blev en polisanmälan men polisen la nog ingen större möda på det. De var säkra på att han fallit i vattnet vid hamnen i fyllan och svepts ut till havet. Det hade hänt förr med någon.

Jag grubblade. Blev hans liv för tydlig för honom och han hade tagit livet av sig. Vad var min del i det?

Familjen gav upp hoppet om ett tag. Egentligen hade de gett upp tidigare. Men frun grät, bittert. Hon förbannade till och med flytten till Sverige. Men som så för många andra fanns det inget kvar i Finland att flytta tillbaka till.

Mysteriet löstes aldrig. Finnen var och förblev försvunnen.

Ha en bra Allhelgonadag. Kom ihåg de som har lämnat oss. Ägna en tyst stund för livets outgrundliga mening – vad det nu är för dig.

Mitt möte med prinsessan Diana och blomsterhavens tid. Del 1.

Publicerat av

Mitt nästan möte med prinsessan Diana skedde 1992 i Glasgow.  Men först något om henne och hennes död som berörde hela världen.

Augusti –97 var gubben och jag på väg mot fjällen. Vi stannade på en camping för en kopp kaffe. På cafébordet låg en kvällstidning. Bild av prinsessan Diana på första sidan med text: Äntligen är hon lycklig. Kärlekssemester med Dodi. Vi hade bara en vanlig semester och fortsatte mot Kvikkjokk. Jag gnällde som vanligt att Dick körde över 90. Dock älskade vi varann.

På hemvägen stannade vi i Arrenjarka för lite frukost. Vid bordet, genom gårdagens tidning fick  vi ett meddelande att Diana var död i en bilolycka.

Diana var en ikon och ett modernt helgon. Även jag läste om olyckan, såg begravningen i TV, inte hela men en bit. Även jag kände något speciellt för denna mor och prinsessa, vars död var så onödig. Att just hennes död orsakades delvis av en fyllerist var en märklig sammanträffande. Jag kommer till det. Diana dödades i en bil körd i hög fart av en berusad chaufför, Henri Paul, med paparazzi jagande efter sig.

Don´t drink and drive.

Hennes liv med kärlekssorger var allas egendom. Men Diana var inte bara en prinsessa med en stor garderob och presstycke. Hon lindrade de aids – sjukas tillvaro. Hon kämpade för en minfri värld genom att bilda opinion för minförbud, vilket sedan blev halvdant verkligt (Ottawafördraget). Hon var en frivillig socialarbetare i familjer med alkoholproblem. Jag träffade henne på grund av det. Ja, träffade var kanske för mycket sagd. Jag lyssnade på hennes tal och åt lunch i samma lokal nära henne dock..

Hon var öppnings talaren i Glasgow, FNs drogkonferens 1992. Hon pratade om verklighet, inte om vackra planer. Hon pratade om de familjer vilka drabbades av alkoholens och drogernas baksida. Vad man kunde göra för att stötta dem till drogfrihet. Hon var en liten blygsam del i arbetet mot missbruk hos familjer i London och hon förhävde sig inte trots att det sades efteråt att hon hade goda resultat i sin  stödgrupp, där hon arbetade en gång i veckan.

Jag kände gemenskap, hon gjorde ungefär det jag hade mitt levebröd av. Behandling  och stöd för familjer med missbruksproblem.

Hon hade en önskan: på efterföljande lunch, i vilket hon tänkte delta, skulle inte serveras alkohol.

Några klagade. Det var ju att ta i. Vi kunde handskas med alkoholen. Vi drack oss genom konferensen, mottagning i stadshuset med vin, whisky- och öl provning i konstmuseet, alkohol till lunch och middag, vad skulle ett litet glas till denna lunch skada?

Konferensen, vars huvudsyfte var att samla världens länder mot alkohol och droger, presentera den senaste forskningen och behandlingsmetoder, fick noll uppmärksamhet i svenska massmedier. Jag och min arbetskamrat var personligt inbjudna talare. Vi mötte inte någon svensk delegation, men kanske var de där – någonstans.

Jag hade bett kollegor hemma spara allt som skrevs i tidningar. Det fanns ingenting att spara. En större världsnyhet var på förstasidan. Fergie, gift med prins Andrew, hade solbadat med sin älskare utan BH. Hennes tuttar var en världsnyhet, inte försöken att kämpa den andra stora ekonomiska världsmakten: droger. Den första är kriget, ifall ni  har glömt det.

Diana gjorde intryck. Hennes tal (hon skrev det själv) var lysande. Hon lyfte faktiskt upp mig yrkesmässigt en stund. Vi var lite, lite på samma bana.  Jag var glad att få äta lunch med henne fast vi satt förstås från varandra och det gavs inget tillfälle att säga några tack ord till henne.

Hon hade begåvning, karisma och besvikelser. Hon vann folkets hjärtan även efter skilsmässa från sin otrogne make.

Sedan dog hon. Det blev en kris i det engelska kungahuset. Fantasierna började också gro. Hon kunde bara inte vara död! Blommorna utanför Kensington Palace  (där hon hade bott) växte till enorma hav.

Folk grät. Folk som minns henne gråter än idag på minnesdagen av hennes död. Diana blev folkets prinsessa.

Död väcker alltid känslor. Förluster är svårt att tackla. Många sörjer kända personers död, fast man aldrig ha träffat dem. Folk visar medkänsla även för okända personers tragiska död. Mord väcker oro och sorg. Folk köper blommor och lägger de där alla andra har lagt sina för att hedra den döde. Tillsammans. Även politiker kan delta i ceremonin omringade av fotografer för att visa sin folklighet och sitt ansvar.

Vi kanske behöver något symboliskt  som för stunden samlar oss, när verkligheten och  livets slut blir övermäktigt?

Kanske försöker vi mota ut döden med våra blommor och ljus? Mer om detta senare.

Prinsessan Diana dog den 31 augusti 1997, i en bilolycka i Paris. Hon blev 36 år gammal och lämnade efter sig två barn.

Bilderna:

Av Nick Parfjonov – Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7366694

By Maxwell Hamilton from Greater London, England United Kingdom – Flowers for Princess Diana’s Funeral, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13353040