Lars Vilks, en man med stort mod.

Utvalda

En stor fria ordets försvarade har dött i en bilolycka. Hans motto var ”allt är en fördel” men vi ser inte fördelen idag med hans dödsbud.

Lars Endel Roger Vilks, född 2 juni 1946 död 3 oktober 2021.

Han var en idol för mig om man nu kan använda så simpelt ord.Han blev mest känd i Sverige för sina rondellhundar och hot från islamister mot hans liv.Jag har skrivit om honom vid flera tillfällen. Detta är en sorgens dag.

Även två poliser, hans livvakter, dog i vad som polisen betraktar trafikolycka.

Bok och film – om död, sorg och förnekelse.

Hur handskas vi mer livets katastrofer? När personliga olyckor drabbar oss? När livets elände är mer närvarande än livets glädje? När något fasansfullt händer och det är omöjligt att acceptera, gå vidare. Vad psykologer än påstår att vi ska göra. Vända blad? Inte enkelt alls.

Jag räddade en bok från skräprummet, det som kallas återvinning. Som vanligt var det skitig kaos.. Boken låg på golvet så jag lyfte upp den. Varför slänga böcker när det finns second hand bakom krönet?

Boken klassades som en deckare. Jag har inte läst en deckare sedan ungdomen då Agatha Christie fanns i att läsa högen. Jag tycker nog att det är tillräckligt med mord i världen.

Boken jag tog hem och läste idag var:

Nej, det är inte en deckare i traditionell mening även om den kretsar kring ett olöst mord, utan en beskrivning av vårt samhälle. Den är helt enkelt lysande, även om slutet hade önskats annorlunda.

Har du sett filmen K-Pax? Om inte det är ett måste. Finns det människor från andra planeter bland oss? Kanske, nog känns det ibland att även jag är på fel planet. Hur handskas vi med sorg? Eller är ordet bara en blek aning om livets elände?

Glädjestunder och sorgpromenader

Jag såg en häger vid sjön. Den såg lite trött ut och jag började undra om den var samma fågel jag hade sett på platsen så där 15 -20 år. Eftersom den hägern inte flyttade söderut under vintern brukade vi, min sambo och jag, köpa en julklapp till den, en hög strömming och lägga den till hägerns favoritplats.

Kanske åt han fisken, kanske inte. Vi såg aldrig någon glädjedans över julklappen.

Jag hade inte sett fågeln de senaste två åren, men nu satt en till synes gammal häger på exakt samma plats. Jag blev glad. Kanske var det samma häger som än tappert bevakade sitt revir och nu njöt av solen vid sjön. Som vanligt, ingen kamera eller mobil med.

Hur länge lever en gråhäger? Den äldsta märkta var över 35 år, så visst kan denna vara samma fågel.

Det var dagens glädjepunkt. Ser man på massmedian idag finns det inte mycket att glädjas åt. Död, dagliga skjutningar, sprängningar, våldtäkter, bostadslösa studenter… Vi bevakar illa och tar uselt hand om vårt revir.

Jag gjorde också en runda i skogen och plockade svamp. Min sambo och jag plockade svamp varje år innan han blev så sjuk att våra gemensamma skogspromenader tog slut. En dag blev det hans sista skogsbesök. Man vet sällan innan om något blir ”sista gången”. Först efteråt ser man hur någonting tog slut den dagen. Nu kände jag mig sorgsen när jag såg några par med en svampkorg.

Minnen om ett lycklig liv, ett liv tillsammans, drabbade mig hastigt. Vi hade suttit så många gånger just på den platsen där jag satt igen och drack mitt kaffe. Smärtan över livets gång och grymhet sköljde över mig hastigt.

Jag fortsatte att gå. Använde skogsterapi över min ledsamhet. Hittade Karl Johan, olika soppar och lite andra svampar. Det mesta torkades. Av resten blir det risotto någon dag.

PCT startdag, sorrow walkers och muren i Campo

Jag stod vid Pacific Crest Trail, dess södra ingång och var rejält illamående. Bussfärden från San Diego till Campo var hemsk. Busschauffören, en väldigt bestämd dam, körde som om det var rally i öken. Jag blev åksjuk. Hon lät mig inte heller betala pensionärspris.

  •  Inte är du över 65, du ska ju vandra PCT! Sa hon. Fem dollar, tack!

Nu stod jag på PCT Southern Terminus vid den första delen av leden som var just öken och ville bara lägga mig ner.

Jag hade fått sällskap i bussen av Mark, en cowboy, som hade fått en överbliven startdag. Han gjorde en sorrow walk. Han hade bott och arbetat på en gård med sin mor. Hans mor, något över 60 år,  hade dött hastigt och Mark lämnade allt, packade en ryggsäck och startade utan vidare planering.

Han var inte ensam med sorg i ryggsäcken. Jag träffade flera sorrow walkers under tiden på leden. Människor som hade drabbats av någon stor förlust. Folk som hade förlorat närstående genom döden och de trodde att en vandring skulle hela dem. Några som hade fått allvarligt sjukdomsbesked av doktorn och hoppades att naturen läkte i stället operation eller mediciner. Jag tror att gå är en bra medicin. När man går töms huvudet av all onödig tyngd och till sist går man bara och insuper naturen. Men att fly medicinsk nödvändig behandling tror jag inte på. Kombination kanske i lagom mängd?

Jag gjorde också en ofrivillig sorrow walk i början. Jag hade ju drabbats av död i familjen, min sambo, bara några veckor innan. Mardrömmar om hans död  kom att plåga mig. Jag hade dock planerat på min vandring länge, inte att jag flydde till en led. I min ryggsäck fanns inga onödiga saker. Marks såg ut att spricka av tyngden.

  • Jag kastade in det jag trodde var behövligt.

Vi två stod nu vid muren som markerade gränsen mellan två länder, USA och Mexiko och Mark berättade om den. Han var en  fd. marinsoldat och han hade varit med om att bygga muren. De hade använt överblivet material från militären. Det skulle vara sparsamt, sa den dåvarande presidenten, jag är inte säker på om det var Reagan eller Busch. Folk i omgivningen på USA sidan var för muren. De var trötta på smugglare, kriminella och droger.

  • Det fanns ju legala vägar och övergångar om man ville komma in till USA. Det finns så även idag för ärligt folk, sa Mark. En stat utan en gräns är ju ingen stat.

En stat utan gräns är bara vildmark, möjlig för vem som helst? Man kunde diskutera detta länge  just idag när karavaner av människor, mest unga män från Sydamerikanska länder, marscherade mot USA gränsen och gränsvakterna passerade oss med bilar vart tionde minut. Sverige hade också varit öppet för de flesta.

Vi lämnade snabbt politiken och tog några foton. Sedan drog Mark iväg och ropade standardhälsningen: se You on the Trail! Jag gick sakta och hoppades att åksjukan skulle släppa snart. Jag lyckades gå 7-8 mile den första kvällen. Öken var inte tom av växtlighet, tvärtom. Det var svårt att hitta tältplats. Jag fick nöja mig en plätt mellan buskar och gräs.

Trots att det var kväll var det riktigt varmt. Det skulle bli varmt från rekordvärme till ljumma dagar ändå till september. De nästa två dagarna fick jag lära mig vikten av att bära mera vatten.

Jag hade försett mig med för lite vatten.

Att vattenrapporten som jag hade läst hemma stämde inte längre.

Men nu låg jag i tältet och kunde knappt förstå att jag var i USA för att vandra. Och att de 8 mile jag hade gått var bara en smula av de 2660 som låg framför mig. Jag satt väckarklockan på 4.00.

(1 mile = 1,609 km)

https://news.nationalgeographic.com/2016/03/160304-us-mexico-border-fence-wall-photos-immigration/

http://everykindapeople.blogspot.com/2018/10/de-flesta-amerikaner-motsatter-sig.html