Etikettarkiv: jul

Extra God Jul!

Publicerat av

Till mina bloggvänner önskar jag extra God Jul!

Merry Christmas for all wonderful people I met during my walk.

Extra God Jul till de poliser som kämpar i motvind. Den sjukvårdspersonal som jobbar i dubbelskift på grund av personalbrist. Till ambulanspersonal, brandmän och alla andra som gör så att Samhället fungerar medan politikerna käftar. Till hemtjänst som tar hand om våra åldringar. Till de fattigpensionärer som får välja mellan hyra och mat. Till de som tar hand om sjuka anhöriga. Till de  modiga som ger  oss information på sina bloggar och andra kanaler utanför PK media. Till alla de människor som gör något obetalt extra för andra. Till Er alla som försöker göra världen lite bättre. Till er som ger glädje i stället bedrövelse.

Jag önskar inte God Jul till politiker i den frusna sandlådan. Hoppas de får inga klappar och julgröten är vidbränd. De har fått lång julledighet för att liksom tänka till. Politikerna borde ha funderat på alternativen för Regeringsbildning före valet. Situationen var ju ganska klar långt innan. SD skulle inte försvinna till något svart hål, tvärtemot. SD har gjorts till syndabock för andra partiers misslyckanden. Vi vanliga icke politiker såg den nya maktbalansen, men inte experterna.

Inte heller önskar jag God Jul för de som påstår sig ha  världsångest för miljön, de falska goda, men ändå firar jul långt borta eller spenderar pengar på produkter från långtbortistan. Många låter munnen gå om olika samhällsfrågor men handlingarna har föga innehåll. Så klart inte för kriminella, våldsverkare, sprängare eller  de som stör Julfriden på grund av någon märklig religiös uppfattning. Fler…som inte förtjänar en God Jul.

Men, ska vi inte vara snälla?

Jag tror inte Julen gör människor goda bara så där. Det krävs mycket mer. Hur världens ondska och missbruk av vår planet kan vändas vet jag inte. Det känns som Apokalypsen är närmare. Det är en allmän tryckande kaoskänsla när jag ser på världen ur olika synvinklar som makthavare, krig, oroshärdar, ideologier, resurser, miljö och de skräpländer som inte lyckas fylla det elementära för sin befolkning orsakande skaror som vandrar mot tomma intet eller hägringen lyckoland.

Men, jag är en anhängare av Julen som en fridfull punkt i tillvaron. Jag är inte religiös eller troende men kanske borde vi ägna en liten stund åt Julens kristna budskap: Frid på jorden. Jag har väldigt lite hopp om det. Låt oss ändå vara positiva, glada och fridfulla i vår egen lilla krets. Ge varandra God Jul. Det är kanske  det enda vi själva kan göra?

God Jul! Merry Christmas! Hyvää Joulua! Frohe Weihnachten!  Feliz navidad!

        Joyeux noel! Buon Natale! Feliĉa Kristnaskov! Boldog karácsonyt!

Gula lådan från:

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Sanxbox.JPG

Livets mening?

Publicerat av

”Jag känner att mitt liv har en mening” sa Nobelpristagaren Tasuku Honjo i en intervju när han fick träffa patienter som blivit friska från cancer med hans och James P. Allisons metod. Han är nästan på dagen lika gammal som jag. Det måste vara fantastiskt att lämna ett sådant arv till världen. Det var inget som kom gratis utan hårt arbete.  Slitet har gett honom en mening, inte bara erkännande genom Nobelpriset. Världen har blivit en smula ljusare.

Vad är meningen med våra liv? Vilken sten lämnar vi efter oss till världens bygge?

Vissa människor lämnar ingenting efter sig. De ger bara elände till världen som sin del. Terror, mord,  kriminalitet, krig, droger, rovdjursbeteende…

Julen, godhetens tid närmar sig. Jag är julanhängare. Julkorten är skrivna och skickade till släkt och nya  bekanta från Pacific Crest Trail. Julens E-post skall iväg på julafton. Julklapparna är klara, jag avskyr sista minuten stress.  Mister Mark från Stehekin får en diktbok från Tranströmer. Han samlade dikter på andra språk än sitt, engelska. Nej, han kan inte svenska. Inte japanska, ryska eller de andra språk han har i sin diktsamling. Han älskar soundet av språket.

Nu återstår bara bilder och minnen från min vandring. När jag ser på bilderna och försöker placera de på rätt plats vill jag tillbaka. Det var mitt livs vandring. Oavsett skitdagar då regnet öste ner och orken var noll var allt fantastiskt. Naturen, människorna, friheten… och överraskningen att jag orkade gå så långt. Men det är föga troligt att jag kan åka tillbaka till USA och vandra igen. Ålder och pensionsekonomi är en dålig kombination.

Gott så. Men jag känner mig rastlös och som om orken var bortblåst. Nu kan jag sova halva dagen om jag vill. Strunta i det mesta. Jag, den onyttiga pensionären. Jag har en svacka i livet som ropar på att bli fyllt med något.

Jag undrar över livets mening. Att arbeta och försöka göra rätt för mig var en stor del av mitt liv. Yrkeslivet handlade om människor och deras problem. Sedan fylldes dagarna av att ta hand om min sjuka sambo. Andra människor och deras behov har ofta varit på mitt livs första plats, inte jag. Hur rätt allt blev kan bara andra bedöma. ”Rätt” är inte alltid så solklart. Hur livet blev ser man först i livets backspegel. Men när jag hårdgranskar mitt liv finns mycket av det  jag önskade att göra även om det inte blev någon succé.

Men, var någonting jag har gjort ”livets mening”?

Att enbart vara till för andras bruk är verklighet för många kvinnor i världen. Ett av de värsta exemplen i världen är kvinnorna i Afghanistan. Det ger lite perspektiv till våra egna liv. När man läser om kvinnors liv där  borde de flesta av oss svenska kvinnor känna sig lyckligt lottade, i grädden av mänskligheten. Ändå klagar många. Kvinnor skriker när den skattefinansierade Jämställdhetsmyndigheten läggs ner precis som om kvinnor här skulle leva under afghansk nivå. Det hörs en ständig klagan från mediekvinnor i Sverige, speciellt över svenska män. Dessa män som hör till de jämlikaste i världen, de arbetsammaste och de som tar pappaledigt duger ändå inte i mediekvinnors värld.Sällan hörs det kritik mot de andra männen, de som har fått läran om kvinnoförtryck i sig från födsel och gör livet miserabelt för kvinnor både här och där.

Klagan tycks vara meningen i livet för en del.

Vad är livets mening? Kanske livet inte har någon mening som vi kan specificera exakt? Vi är bara djur men högst upp i näringskedjan. Vi bygger upp. Vi raserar och förstör. Vi utvecklar och avvecklar. Vi slår ihjäl och ger liv. Meningen har kanske blivit förlorad redan länge sedan när vi började byta ut Jesus mot dollar? Kanske ännu tidigare när vi förlorade vår givna plats i samlarsamhället? Vet ej. Politiker pratar och frotterar sig med varandra men  den där övergripande planen över vår framtida existens finns inte. Vilken framtid? Hur långt ifrån är framtiden när nuet tränger sig på?

Hur kommer vi att gå under som civilisation, som inte ens bär sig civiliserat åt?

Som jag har sagt tidigare: naturen hittar alltid en utväg. Gör vi det? När vi privilegierade  inte ens kan lösa våra närliggande problem som att få ihop en Regering eller ge tak över huvudet för gamla uteliggare nu när kylan och  julen närmar sig?

Är jag pessimist eller realist kan man ha åsikter om. Men, nu kommer Julen, en tid jag finner som den stora ljuspunkten i livet. Just då är livets mening så uppenbar: att komma ihåg och vara tillsammans med dem man älskar. Lämna sorger och bekymmer åt sidan en stund. Det finns nog tid för dem sedan.

Vad är livets mening för dig?

Tomten, en fel sorts manlig skuggfigur.

Publicerat av

Även Jultomten, den snälla gamla trösterika figuren har drabbats av genushatet. Patriarkat!

Lik Gud, vilket kyrkan försöker göra till mindre manlig uppfattning, är Tomten en man, vit person som står i vägen för feminismens rätta läror.   Alla våra manliga goda förebilder är i fara att feminiseras på ett obehagligt sätt. Lucia är ju fel fast åt andra hållet, hon var kvinna men de rättrogna vill ha en valfri helst könlös person. Tomtefar, mor och de små nissarna kan ses som en bild av en lycklig familj glädjande oss en gång i året och det är ju så icke PK. Vi är inte man och kvinna utan något valbart utöver då det gäller orättvisor mot kvinnor.

Ja, varför slipper Tomten normkritik, frågar genusexperterna?

Därför att de flesta av oss gillar Tomten och vill se honom just som Tomten, en gammal, vänlig, skäggig man i röda kläder, inget annat. Gärna med renar och en stor säck julklappar.  Han har en fungerande funktion under Julen som inte kan ersättas. Han är tradition av större art och har samsats om utrymme med Jesusbarnet utan att vålla bråk. Hittills.

En del vill förstås spola Jesusbarnet också eftersom han representerar kristenhetens  stora dag, födelsen av en frälsare, han som är starten till vår religion. Jesusbarnet bli hen i svenska kyrkans läror. Jesus och kristendomen islamiseras. Kyrkor firar Mohammed, inte Jesusbarnet. Viljan att göra islam till lags är större än att bevara den kristna läran.

Ingenting som ger oss glädje och förtröstan, Gud eller Tomte, får vara kvar i det könlösa feministiska paradiset där alla män är förövare och alla kvinnor offer.

Är inte Tomten men framför allt  Jesus några av de spikar som håller vår kristna civilisation, vårt land ihop? Om flera av spikarna är utdragna, faller resten snart? Se dig om i världen? Vad vill du ha i stället?

Glädjen av ett par vantar, årets julhistoria från gamla tider.

Publicerat av

Julafton var nästan som sovmorgon. Tidningarna skulle vara utdelade klockan sju i stället sex och det sas att klockan halv åtta var än en acceptabel tid. Dessutom ryktades det att vissa tidningsprenumeranter gav en julklapp till tidningsutdelaren i form av godis eller pengar. Några hade blivit bjudna på kaffe och bulle förra året.

Det var en härlig stämning klockan 4 på tidningslokalen. Hon som basade över utdelningen bjöd karameller och riktigt kaffe. Den bästa morgonen i hela året även om tidningen var extra tung med radiobilaga och helgläsning. Ingen ville vara sjuk den morgonen.

Snön föll i stora flingor. Det kändes juligt när jag började gå med min tunga väska. Nu måste jag berätta att jag var tolv år och hade burit tidningar sedan augusti när skolan började. Under sommaren hade jag varit barnflicka åt tre barn. Man fick förstås inte arbeta natt som tolvåring men mor skrev på sig en trakt till och jag gjorde jobbet och fick lönen efter hennes skatt var dragen. Det fanns en flicka till som gjorde så men hon var ett år äldre. Jag betalade min skolavgift till flicklyceum, mina skolböcker och var i praktiken självförsörjande vid tolv. Stolt över det dessutom. Till sommaren bar jag ett område till och la undan pengar för hösten. Jag kunde inte gå i flicklyceum om jag inte tjänade ihop pengarna. Vi var för fattiga för det.

När jag ser på mitt nu lika gamla barnbarn kan jag inte i min vildaste fantasi se henne gå ut på vinternatten och bära ut tidningar för att försörja sig. Dagens svenska barn har inte den kapaciteten, tror jag. De får vara barn, inte vuxna i förtid. Vi, födda under kriget blev en segare sort. Jag är glad över att tiderna har förändrats just i det hänseendet.

Jag delade snabbt den första delen som var rent fattigområde med gamla dåliga hus där ingen hade råd med julklappar åt tidningsutdelaren. Jag fick dock ett kuvert med en tia. Fint. Nästa område var nyare tvåvåningshus. Jag delade ut så tyst och snabbt jag kunde utan att väcka folk. Men en dörr öppnades och en äldre kvinna bad mig att komma in. Hon gav mig ett paket i julpapper och sa: God Jul.

Jag öppnade paketet. Det var ett par vackra vantar. Hon hade stickat de åt mig, sa hon. Jag blev så glad. Sedan hällde hon upp en kopp varm choklad och gav mig en bulle och en pepparkaka.

Där satt jag i värmen i hennes julpyntade hem, njöt av den varma drycken och hade en stunds julkänsla, men sedan var jag tvungen att skynda iväg igen. Jag neg och önskade henne God Jul.

På några brevlådor hängde ett kuvert  med lite pengar. Någon till bjöd varm choklad och bulle. Jag fick ett par yllesockor från ett par, de var köpestrumpor. Jag fick godis och mera pengar. Även skäll från dörren  där någon alltid skrek att tidningen var försenad oavsett hur tidig jag var. Jag visste det och var snabb i att trycka tidningen i brevinkastet så personen bakom dörren inte hann rycka i tidningen och klämma mina fingrar, igen.

Jag var glad. Jag sparade godiset till julaftons kväll. Pengarna, kanske motsvarande hela 200 kronor,  var ett bra tillskott till nästa termins utgifter.

Jag såg aldrig mer kvinnan som stickade vantarna. Hon kanske flyttade? Eller dog? Det kom ett annat namn på dörren i slutet av januari och de var en av de få familjer som inte hade en morgontidning.

Nästan alla hade ortens morgontidning, de rika även huvudstadens som kom med posten. Det var på den tiden då nyheter, politik, kultur och ledande åsikter stod högt i kurs. Tidningarna försökte ge sanna bilder av världen, utbilda oss, vilket är förstås svårt. Att vara en journalist var uppskattad och viktigt samhällsyrke. En journalist kunde bli känd och betrodd på grund av sina artiklar. Även jag läste alltid ledarsidan.

Idag är det annat. Både med tidningar, journalister, sanningar och tolvåriga barn.

Det är snart Jul. Vissa människor glömmer vad som är viktigt i livet. Det är att ta vara på varandra. Inte med stora gåvor utan riktig omtanke. Hjälp till den som behöver. Besök till den som är ensam. Vantar till barnet som bar ut tidningar och vars handskar var svarta av trycksvärta och med trasiga fingrar.

God Jul!  Från elina iniskogen