Livet är som att vara lurad på livet överhuvudtaget.

Ingen kan säga att läget i Sverige eller i Världen är något ljust och roligt, tryggt och kreativt. Så jag tänkte på trevliga 100 års minnen. Men dit hör också en sjukdom som tog en miljon personer per år i Europa.

Först en nyhet om plastpåsar.

En glad nyhet är Statens missräkning: plastpåseskatten. Staten trodde sig få in 2,1 miljarder på skatten, men icke. Vi har köpt egna kassar och använder de hopplösa papperspåsarna till frukt och grönt, eller egna flergångspåsar. De nya påsarna i papper är obrukbara till sopor, de håller inte för våta saker. Om de är mer miljövänliga än plastpåsarna som redan tillverkades av återbrukad material lämnas som övning för de miljöfrälsta.

Sedan skatten infördes har försäljningen av plastpåsar alltså minskat ordentligt. Svensk handel uppskattar nedgången till 75 procent.

Skatten har inbringat 174 miljoner kronor under 2020, visar Skatteverkets kommande årsredovisning. Det är drygt 1,9 miljarder mindre än de 2,1 som budgeterades för.

Men skärp er nu! Plastpåseskatten måste minska, gör revolution i liten skala, köp inga påsar! Minska ditt skatteuttag!

100 år sedan var det första riksdagsvalet då både män och kvinnor fick rösta. Nu mera finns kvinnor i alla positioner i Samhället, i Regering, Riksdag, Myndigheter och även på Elefantkyrkogården. Ve den som inte prioriterar kvinnor till något högbetalt än mansdominerat. Då får du som chef förklara dig varför du inte i år heller lyckas anställa en kvinnlig IT- tekniker eller programmerade från det ”missgynnade” könet.

Dock finns det nya grupper som också skriker om rättvisa enligt sin missgynnade ursprung, hudfärg, sex och egna val av kön vilka borde uppmärksammas rättvist . Hur blir det när kraven om att själv få bestämma vilket kön man vill ha blir faktum? Vissa politiker föreslår införandet av tredje juridisk kön. Räcker tre? Vem är då diskriminerad?

Rättvisa är föränderligt och orättvist hur man än gör. Ja, nu var jag diskriminerande med ordet ”man”. Fy på mig.

Tuberkulosvaccin (BCG) fyller också hundra år.

Efter 13 års forskning skapade de franska bakteriologerna Albert Calmette och Camille Guérin vaccinet mot tuberkulos. En av de stora medicinska framgångarna Världen har.

I och med inflyttning till städer på 1800 talet spreds tuberkulos lätt med fattigdom, trångboddhet och dålig näringsstandard som bidragande orsak. Under 1800-talet var sjukdomen dominerande dödsorsak inte bara i Sverige utan också i hela Västvärlden. I början av 1900-talet dog ca en miljon européer årligen av tuberkulos.

531 869 personer har avlidit av covid inom EU/EEA i skrivandets stund. Även nu skyller man delvis på socioekonomiska faktorer som bidragande orsak.

Än 1930 var tuberkulos den vanligaste dödsorsaken och stod för en tiondel av alla dödsfall. Efter andra världskriget påbörjades massvaccinering och effektiva mediciner tillkom. Vaccinet ingick i barnhälsovårdens program. Vaccination av barn slopades 1975, idag vaccineras bara riskgrupper vid behov. När jag fick arbete på en Kommunförvaltning och senare i ett sjukhus på -80 talet krävdes hälsoundersökning med lungröntgen.

Än finns det barn, nu gamla, som minns när deras mor eller far skickades till sanatorium och aldrig återkom.

Thomas Mann, (1924): sa i ”Bergtagen”: ”livet är som att vara lurad på livet överhuvudtaget” I boken besöker huvudpersonen Hans Castorp sin sjuke kusin i ett sanatorium. Men efter att läkaren konstaterat att även Hans Castorp är sjuk blir han kvar där i sju år. (Det är länge sedan jag läste den boken, knappt minns det.)

Under 2019 rapporterades 491 fall av tuberkulos i Sverige. Flest fall tillhör gruppen födda i ett annat land, de utan vaccinkampanjer.

Nej, vi vaccinerar inte eller provtar för smittor invandrare som kommer över gränsen. Den tiden är förbi.

Jag kom att tänka på tuberkulos nu när covid har begränsat våra liv. Det finns likheter. Livet känns som att vara lurad på en del idag. Den självvalda men av myndigheter rekommenderade isoleringen börjar tära. Dagarna är för lika varandra. Det är sex månader sedan jag träffade mina barnbarn och dottern som inte bor i Stockholm. De två andra barnen (ja, vuxna medelålders nu) träffar jag ibland ute.

Skogen är blöt, grå och inget än att vandra med tält i. Jag soffläser om långa turer i USA och korta i Norge. Regeringen tjafsar om åtgärder och räknar människor i olika situationer. Vaccineringen avancerar trögt. Det här blir långdraget, var så säker.

Bilder nederst: Hellemobottn i Norge och Mt. Hood i Oregon, USA. Överst: skog i Tullinge.

Isolering och Julfilmer

EU rekommenderar självisolering för alla. Isoleringen ska enligt EU-kommissionen gälla sju dagar före och efter en social sammankomst. Svenska tyckare instämmer i kören. Menar de att alla som arbetar ska bara gå hem 7 dagar före Julafton?

Nej, antikroppar är ingen garanti heller. Ett problem är att alla inte utvecklar antikroppar, ett annat är att ojämlikheten riskerar att öka eftersom det inte är gratis att testa sig för antikroppar i alla regioner, enligt statsepidemiolog Anders Tegnell.

Ojämlikhet ökar…javisst. Nu är även Coronatester ojämlik.

Själv har politiker inga problem att isolera sig. På EU nivån kan de bara gå. Ingen kommer att sakna dem över Julen. Jag tror inte heller om vår så kallade Regering tar ledigt nu märks större skillnad. En person räcker säkert som Tegnell kan ringa till. Kan de inte erbjuda sig att arbeta inom hemtjänst eller i något boende och se själva efter hur äldreomsorgen med förbättringspotential ligger till? Riksdagen då? De borde också ta ett vårdjobb som extra resurs. Det är dock tveksamt om alla kunde klara av jobbet.

Nu basunerar Regeringen att Covidvacccin skall vara gratis för alla. Underbart! Regeringen med Löven i täten tar kostnaden ur egen ficka. Det kallar jag solidaritet. För, de menade väl inte att skattebetalare skall …nej, nej, det är en gåva till folket.

Är jag spydig? Rätt uppfattat. När jag ser dödstalen i Sverige och i grannländer känns det att Regeringen här var oförberedd och sen på bollen. De begriper inte ens varifrån pengarna kommer. Gratis? Skäms de inte? Det är bara de som inte arbetar alls, eller inte ha vita jobb och illegala icke skyddsbehövande som får något gratis.

Ja, de gamla som behöver hjälp kan inte isoleras utan får utsätta sig för risken att hemtjänst och vårdpersonal är smittbärare. Vi självgående 70+ har nu varit mer eller mindre isolerade sedan mars. Vi handlar dock mat. Har du varit i affären klockan 7 på morgonen? Då är det bara vi gamla och kanske någon stressad person som försöker handla lunch  på väg till jobbet.

Vem kan isolera sig i 15 dagar? Inte den som behöver arbeta och inte heller den som tänkte sig att handla mat till Jul. Även om jag handlar per Internet så promenerar inte matkassen hem av sig själv. Skulle behöva en robotbetjänt. Finns det sådana att låna? Gymnasieskolor stängs igen. Räddningsplanka? Tror ni att alla ungdomar sätter sig nu hemma och inte öppnar dörren för kompisar eller för utgång? Om barn smittar eller inte har käftats om nog. Nu ska alla  i familjen hålla sig hemma om någon är sjuk. Så dags då. Testningen räcker dock inte till. Var och en får bli en Coronaexpert och göra en bedömning själv.

Kanske hade det varit bäst att stänga hela landet i två veckor? Folk kunde ges en dag att hamstra mat och sedan är det stängt för de lediga. Bara vårdpersonal och polis, brandkår, ambulans och sopgubbar/gummor fick gå ut. Fler oumbärliga? Alla  brott under tiden kunde snabbt straffas med stupstock  på torget. Ingen smittfara precis. Kunde bli en mer lärorik upplevelse än Samhällstjänst eller klapp på axeln.

Men, var inte meningen flockimmunitet? Det kan inte ske om folk inte blir smittade. Om vi undviker att smitta oss och blir det ingen flockimmunitet.  Det var också lite tveksamt med immunitet. Hur länge gäller det? Så de med förstånd i behåll undviker smitta så väl det går. Jag ser fler och fler  med munskydd ute. Som någon viktig person sa: det är inte förbjudet. WHO ska vi inte bry oss om.

Vi kan isolera oss och se på julfilmer. De är absolut harmlösa. Flera av dem når inte ens B filmnivå med B och C skådisar samt är nära på intelligensbefriat. Storyn är densamma. Någon kvinna eller man har inte lust att fira jul. En gammal sorg hindrar det. Död hustru, kär död anhörig eller ett val att flytta till storstad och toppjobb. Någon av motsatt kön (här är det inga könsbyten eller HBTQ än) älskar julen och bor i en liten stad.  Man kan hitta de orten på  kartan i USA. Slumpen, som snöstorm, gör att julhataren och julälskaren hamnar i samma lilla mysiga stad med massor av julgranar, julljus, traditioner och snälla människor. Det är vackert som i ett julkort. Ofta är det en ensam far eller mor med ett tindrande barn, eget företag som är hotad av stadsplanerade eller någon liten komplikation som skrämmer. Men i slutet finner huvudpersonerna varann, alla hinder är borta och när juleljusen lyser hamnar paret under misteln.

I det vanliga livet finns inte många mistlar.

Nej, kvinnorna är inga våp, de är hårt arbetande och väntar inte på prinsen.  Oftast lyckas man också med mångfald, en svart julgransförsäljare, bästa vän eller kunder i en brödbutik med fransk bagare.

Jag tror att folk i de små städerna har haft roligt med filmproduktionen. En massa statister som får se sig själva på den vita duken.

Se en Julfilm. Ja, det finns några med klass som ”Love Actually” och ”Fanny och Alexander”.  Själv gillar jag också Bruce Willis som McClane i den första ”Die Hard”. Det är Jul. Ja, han har en julklapp också med sig. Och, han är en riktig filmhjälte som gör stunten själv. Sist bröt han visst en del ben och sa sig vara – kanske –  för gammal. Han är 65, inte än en riskgrupp för årets risk.

Har du en Julfilm att rekommendera?

PS. Hur ser covid- 19 död ut – egentligen? Jag kollade min åldersgrupp.

3. november var i min åldersgrupp 70 -79 år 7563 personer konstaterat sjuka, 543 intensivvårdade och 1275 döda.

3. december är 12 720 personer sjuka, 707 intensivvårdade och 1473 döda.

 Alltså något omkring 200 personer har dött under en månad i den åldersgruppen under ett av de värsta månaderna totalt. Jag vet inte hur många i den åldern avlider av andra skäl, själva siffran – siffran, inte personerna – är inte katastrofal tills man jämför med våra grannländer. Det finns ca 989 000 personer i den åldersgruppen. (Siffrorna är inte absolut sanning eftersom det är viss eftersläpning eller andra fel.)

Into the Wild?

Nej, ser inte ut att bli så i år. Att resa är uteslutet för oss 70+. Jag hotade att låna en bil men då skrek mina barn ett samfällt nej. Jag och bilar har inte umgåtts i närkamp på tio år. Även före det var körvanan tämligen begränsad. Jag är nog en trafikfara. Även på cykel.

Så för mig gäller det att gå eller bli körd av en frisk person. Om man nu kan skilja frisk och smittsam åt. Det finns inga dagliga snabba tester som kan avgöra det. Tänk om man kunde spotta på en sticka och den visar om man kan träffa andra friska den dagen. Vi testar oss då på morgonen och kan sedan umgås med våra anhöriga vilka också har testat sig. Så smart det vore.

Även de möjliga testerna är för bilburna. Du måste ta dig dit. I anvisningar för test om du misstänker dig vara sjuk i Corona står: använd bilens backspegel så du tar provet rätt i svalget. Alltså du testar dig själv  och stoppar sedan testet i en lucka. Immuntestet måste dock göras av sjukvården. På ett Vårdcentral fanns ett väntrum med stolar ute, dörren var öppen till rummet där en person tar prover och jag såg inte denne bära någon skyddsutrustning när jag smet förbi. Hm. Undantaget?

Så vi 70+ utan bil är låsta. Jag går. Min cykel väntar sedan länge på reparation.

Depression är dagens ord för många. Vi äldre kan inte längre hjälpa våra arbetande barn. Vi kan inte träffa barnbarnen. All uteliv som museer är borta. Föreningar får klara sig utan oss. Noll resor förstås för icke bilägare. Många skiter i reglerna, de är inte lag. Men har man läst en enda berättelse från sjukvården om Coronasjuka vill man inte dit. Frågan är dock: hur länge är det isolerade livet meningsfullt att leva? En del äldre upplever att de har ingenting kvar att leva för.

I en studie från Högskolan i Halmstad och Lunds universitet undersökte forskare om hur Corona -isoleringen har påverkat Sveriges 70+. Forskare fick in svar från över 1000 personer mellan 70 och 75 år gamla. Ett av de mest utmärkande svaren är att många känner sorg och frustration över att plötsligt inte längre kunna hjälpa till. De saknade känslan att vara behövd.

Precis.

Det här är människor som är vana att passa barnbarn, jobba politiskt eller i frivillig verksamhet, och helt plötsligt får de inte göra det längre. Då uppstår ett vakuum, det blir en rollförskjutning som blir jättemarkant. Från att vara den som ger omsorg och ger tjänster till att bli den som blir mottagare av sådant istället, säger Janicke Andersson, docent i sociologi Högskolan i Halmstad. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=7503204

Ja, nog känns det så. Å ena sidan vill Regeringen att vi arbetar till 70, helst mer och andra sidan skall vi nu bli osynliga. Blir vi sjuka är det bäst att dö fort. När man ser på Corona siffror är de äldre sjuka i första hand men de vårdas inte i sjukhus i samma omfattning som de yngre. Det finns skäl till det men om skälet är att de gamla har mindre värde som människor är det alarmerande.

De gamla som bor i ett boende har det dock värre. Eftersom man inte får besöka äldreboenden har Samhället i praktiken klippt av banden mellan de gamla och de yngre, de vårdbehövande och de självgående. Hur många dementa 80+ åringar använder ledigt Internet? I stället att ordna och reglera skyddsutrustning har anhöriga fått veta att de smittar, inte personalen. Jag är inte så säker på att avståndstagandet kan repareras. Den här smittan kan finnas året ut. Den kan komma i ny variant året efter. Det uppstår säkert nya pandemier. Och har du en gång förbjudit människor att umgås går det enklare att fortsätta med olika förbud. Barnbarn växer så vi inte känner igen dem. De gamla dör innan vi får säga adjö. Vi får luckor i våra liv. Jag tror att det är farligt och påverkar hur vi ser på varandra och bemöter de äldre.

Det kan bli så att hamnar du i ”hemmet” blir du helt kommunens egendom. Blir? Boenden beslutar redan om du ska ha hjälp, vård eller morfin. Det kan ordineras av en läkare som aldrig har sett dig. Så skedde med min sambo. Har även människan en bäst före datum? När infaller den? Vid 70+? 80+? Efter ett visst skattebortfall? När du behöver hjälp med mat? När… Vad är en människa och vilket är livets värde borde nog diskuteras. Och hålla oss till Sverige i den diskussionen innan vi räddar världen.

Så, naturen håller mig i liv och anhöriga som har handlat mat. Ja, jag har smitit till mataffären någon gång nära stängningsdags. Meningslösheten är en ökande kurva fast jag är den som trivs ensam. Vandringar frös in utöver det som finns bakom hörnet. Sörmlandsleden är ganska lite vildmark även om jag knappt ser några människor där. De 25 kilometerna genom skogen till sonen är också närapå tomt. Dock fanns det flera tält och gott om folk omkring Midsommar vid en sjö som ligger nära en bilväg. Grillning pågick i skuggan av den nyligen brända skogen med eldningsförbud.

Något vilt, spännande, utmanande är inte naturen omkring mig. Jag saknar natur som är mer. Häftiga berg. Stora skogar. Oändlighet. Variation. Stjärnhimmel. Tomhet. Den där känslan att vara ensam i världen.

Min absoluta favoritfilm är ”Into the Wild”. Den talar till mig. Det finns några scener som har fastnat: ljudet och trafiken på gatan när Chris Mc Candless – lysande spelad av Emile Hirsch – är i en storstad. Vilken skillnad mot naturens tysthet. Sedan björnen som inte ens anfaller för Chris är sjuk och döende. Platsen i Alaska med buss 142 där Chris dog blev en kultplats dit vandrare vallfärdar och räddningstjänsten har  haft flera tillbud. De har nu tröttnat och bussen är flyttad per helikopter. Men den måste få en plats någonstans. Den var en minnesplats över en person som avvek från det materialistiska livet.

https://www.foxnews.com/great-outdoors/into-the-wild-bus-removed-alaska-toursits

Det finns åsikter om Chris flykt. Det egoistiska i att hans föräldrar och syster lämnades ovetande med oro. Men vi vet inte allt. Vi kan inte döma honom. Ibland måste man bara ge sig iväg – om bara för stunden.

Hur många av oss har någon gång fått en tanke att lämna allt och bara gå, försvinna utan spår? Ha ett liv utan materiella och även mänskliga krav? Har du inte än sett filmen ägna den en kväll och tänk över just dina val i livet.

Tillbaka till Corona. Äldreomsorgen skall Corona granskas. Nu börjar huggsexan om vem man kan skylla på. Men, säger myndigheter, de dog inte alls mer åldringar i Sverige än i grannländer Jag måste medge att räkneförmågan är usel. När man inte kan skilja hundratal från tusen hur kan man då förbättra något?

Finland totalt 327 döda i Corona,  Norge 249, Danmark 603 och Sverige 5230 döda. Av de svenska döda var  3503 i ålder 80+. Av 80+ sjuka fick 103? personer intensivvård. Siffrorna är från igår 25/6. Räkna gärna om enligt folkmängd så… Det kommer att finnas många syndabockar. Eller inga om alla skyller på någon annan.

Sveriges kommuner och regioner, SKR, säger i en ny rapport att de äldre i Sverige har i relation till landets totala antal smittade och döda inte drabbats värre än äldre i andra nordiska länder.

SKR konstaterar samtidigt att det skett en kraftig ökning i antalet dödsfall bland äldre jämfört med året innan och skriver att ”begränsningar i socialtjänstlagen” medför att äldreomsorgen inte får prioritera de mest akuta behoven: ”Städning hos en pigg äldre har samma prioritet som omvårdnad hos en som är mycket sjuk”, står det i rapporten.

Begränsningar i Socialtjänstlagen. Så fint att skylla på det. Bättre äldreomsorg i framtiden? Nej, jag tror inte på det.

Jag sätter nog på en film. Gissa vilken. ”Into the Wild” tål att ses igen.

Du som vill se Coronajämförelser i EU:

https://www.euromomo.eu/

 Om vården av de gamla:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/overdodligheten-pa-aldreboenden-i-fem-grafer

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/allt-fler-aldre-har-inget-kvar-att-leva-for

Dö av leda? Om livet i isolering.

Jag känner mig igen lite som de sju åren jag tog hand om min dementa sambo.  Jag kunde inte gå ut själv om inte någon var med honom. Han klarade inte av att lämnas ensam. Hemtjänsten avlöste mig i två, i slutet fyra timmar i veckan. Jag kunde sällan åka till stan och se en konstutställning eller besöka museum för tiden avlösningen avlöste mig med räckte inte till. Att träffa vänner försvann. De två första åren åkte vi ibland  till stan tillsammans och även till mina barnbarn, men när han blev för trött och virrig krympte det. Han försökte stuva om en konstutställning, då var de besök slut. När han vägrade lämna min hand vid säkerhetskontroll och gå genom kunde vi inte längre åka iväg till mina barnbarn. Jag försökte hålla envist fast i att vi gick ut varje dag. Med tiden orkade han inte annat än gå runt bakgården och tillbaka. Jag blev inlåst om inte avlösare eller anhöriga släppte ut mig.

 Alla de där hurtfriska råden som sa att man kunde leva som vanligt med demens var bara bluff.

Det var till sist mer än deprimerande. Alla planer jag hade för mitt pensionärsliv som att arbeta deltid för att bättra på ekonomin, göra en lång vandring varje år,  eller att ägna tid för att underlätta för doktordottern med barn, var bortkastade.

Jag var isolerad. Jag hade dock valt det själv i början då sjukvården förutspådde hans död inom max sex månader. Det var ju inte bara demens utan något de aldrig fick bukt på. Infektion kanske? De förutsagda sex månaderna blev nästan sju år.

Det blev ett hårt prov för kärleken. Sedan uppstod nya komplikationer. Till sist orkade jag inte med utan bad om en plats i ett äldreboende fast jag misstrodde deras omhändertagande. Erfarenhet var inte god från de korttidsplatser  han vistades i en, ibland två gånger i året. Han flyttade in och dog nästan omgående. Morfindöden, som är det vanliga i våra äldreboenden, vågar jag påstå. Rejäl lindring ordinerad av en läkare som knappt sett patienten.

Som ni vet åkte jag till USA för att vandra PCT efter hans död. För första gången på sju år kände jag mig fri. Jag hade sörjt när han blev dement och vi förlorade vårt liv tillsammans. Jag orkade inte sörja mer.

Jag får nu flashback från ”demenstiden”. Jag är isolerad på grund av Corona, ett val jag har gjort för att inte bli sjuk. Jag kunde dock inte räkna ut hur länge det blir eller hur det påverkar mig. Idag ville jag inte stiga upp alls. Jag stirrade på dörren som om jag inte kunde öppna den och gå ut, bakvägen förstås så jag inte stöter på folk. Jag har så svårt att vara isolerad. Även om jag inte är en aktiv person i något utanför som organisationer. Även om mina vänner är döda. Men jag hade kontroll över mitt liv ett tag. Att bli stämplad som en risk, fast man känner sig ok, tär. Om jag skulle bli sjuk i Corona vill Vården ogärna ha mig, ålder 70+. Förmodligen vore risken för död uppenbar.

Jag får balansera mellan att dö av tristess eller av smitta. Jag känner mig hjälplös och det är en känsla jag hatar. Det är välstädat i alla fall. Kanske tar jag itu med klädkammaren? Vinden får nog vara, det är alltid någon person som har bosatt sig där trots låsbyte. När Myndigheter hotar att detta kan räcka till året ut försöker jag ignorera det. Den dagen, den sorgen även om det är högst troligt. Läser att Sydkorea som framgångsrikt och välplanerat fick bukt med smittan måste  ha restriktioner igen. Det här kan pågå några år. Jag får nöja mig att vandra utomlands genom böcker och Internet.

Jag instämmer med de som är tveksamma till att vi får fram ett fungerande vaccin. Tänk bara på influensa. Varje år ny variant. Varje år ny vaccin. Men jag är ju ingen expert på det så  kanske ska vi vara optimister?

 … because every time people have tried to make a vaccine – for Sars or Mers – it hasn’t actually protected.

 Vaccines developed previously for other types of coronavirus had failed to protect mucous membranes in the nose where the virus typically enters the body, (William Haseltine).

https://www.theguardian.com/world/2020/may/21/global-report-coronavirus-vaccine-us-scientist-cases-5-million

Agnes Wold läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet. Hon delar Folkhälsomyndighetens bedömning om att vi 70+ skall hålla oss från folk.

– Det är hundra gånger större risk att dö om du bli infekterad när du är mellan 70 och 74 år jämfört med de som är mellan 0 och 49 år. Sen blir det ännu farligare ju äldre du blir, säger hon.

Så, risken för mig är 100++ gånger? Jag har något mer förtroende för Agnes Wold än Regeringen. Agnes Wold är en expert, Regeringen är en bunt klåpare. De hade räknat att lulla lugnt tills strax före nästa val då nästa löftespaket skall  avslöjas.

Läget 10 mars 2020

Totalt var 94 svenskar bekräftat smittade den 5 mars. Sedan exploderade det i många länder. Det blev säkert då om inte långt tidigare klart att även Sverige fick en smittvåg, även om de som styrde på något märkligt sätt trodde att vi är odödliga och att smittan stannar vid gränsen. I annat fall hade man snabbt börjar anskaffa nödvändig skyddsmaterial och fundera över vart smittan kan få fäste lättast. Även en dumbom begriper att det är äldreboenden där de sköraste människorna bor och där många i personalen har ingen utbildning. Så, man sket i dem. Sedan inom sjukvård, kollektiva transporter och de som sköter samhällsservice genom att vara tillgängliga för fler och det närgånget och handgripligt som polis, ambulanspersonal, färdtjänst och förstås de som glatt reste till länder som redan hade avancerat på smitt nivån. Nej, någon karantän rekommenderade man inte. Munskydd och tester käftar man än om. Det är flera som vet hur det borde vara. De självutnämnda experterna är många.

Idag (28/5) är det 35 727 smittade, troligen många fler eftersom det gamla sättet att arbeta med smittor – hitta, testa, isolera/råd, behandla – är något underdimensionerat, snällt sagt. Antal döda är 4266 varav ca 3775 äldre än 70 år, min åldersgrupp alltså. 49 procent av de döda bodde på ett äldreboende och 25 procent hade hemtjänst.

Det är inga stora siffror egentligen. Ändå är vi sämst i Världen om man räknar antal döda per miljon innevånare. Eller vår statistik är mer sanningsenlig? Kanske båda?

Jag är inte särskilt uthållig person även om alla på jobbet tyckte att jag, minsann, gav aldrig upp, envis och tålmodig. Jag tror det var kamouflage. Om jag som gammal vill överleva lite till gäller det att vara uthållig, undvika folk ute och besök inne. Inte ens att handla mat. Det har varit svårt att inte välja själv sin mat i affären och utnyttja pensionärsdagens rabatt, fattigpensionärernas goda vän. Inte åka till barnbarn för det tar mer än två timmar om man inte flyger och flyget har snällt betalat igen mina planerade resor. Resultatet vore dock att få stå utanför huset och vinka till dem, inte särskilt meningsfullt. Eftersom man inte kan testa sig  och det kanske inte är ens 100% pålitligt får man räkna alla som sjuka, även mig själv och barnbarn.

Så jag får finna mig i att tacksamt få en matkasse från sonen och dottern, kanske ta en fika ihop på bakgården långt från varandra. Handlade per Internet en dag och fick maten till en kylbox i affären. Smart. Trots att jag var där vid stängningsdags var det svårt att slippa alla andra som också hade kommit på den briljanta idén och känt sig trygga sent på kvällen. Trängsel vid kylboxar. Men jag kände mig en stund som normal: jag handlade själv – nästan.

Livet har krympt. Det innehåller  nära ingenting alls än att slå ihjäl tiden hemma med Internet, lite musik, kanske en bok och ta en promenad undvikande alla andra gamlingar som också försöker smita ut. Jag ser fler och fler rollatorer ute med matkassar. Många sitter igen på bänkarna vid torget när solen skiner. De gamla börjar tröttna på regler. Några jag känner igen saknas, de var nära 90.

Det kanske är bättre att leva och ha roligt och dö fort än att isolera sig och leva lite till?

Hur mäter vi livets värde? I år? Innehåll? Framtid? Det vi var lyckliga över?

Jag börjar bli en grinig gamling. Jag glömmer ständigt att jag är närmare 80 än det högst 60 jag helst vill vara i kroppen. Det finns alldeles för många leder jag vill sätta mina fötter på. Hm. Jag åkte ju hem från Sörmlandsleden för det snöade, så kanske borde jag hålla truten? Jag försöker vara uthållig som mina barn uppmuntrar mig till men som sagt, det är inte min paradgren.

Desto mindre man har av livet kvar desto mer bråttom man får.

Politikerlöften till de gamla duggar tätt:

När det här en gång är över ska vi bygga ett starkare samhälle. Ta tag i vårdköer och att allt fler äldre ska ha en god äldreomsorg, sa Löfven 20/5.

Skäms han inte? Trots tidvis borgerligt styre har Socialdemokraterna mer eller mindre ägt det här landet. De bär skulden i första hand. Efter det kan vi skylla på de andra som hade styruppgifter inom vård och beredskap men aldrig gav från sig avgrundsvrålet: Det här är usel planering! Redan när jag arbetade inom sjukvården skedde förändringar  som Ädelreformen 1992 som lämnade gamlingarna i kläm mellan Kommun och sjukvård samt borttagandet av de stora sjukhusförråden som hade till uppgift att vara välfyllda med allt som kunde behövas. Att basa för förrådet var en viktig kärnuppgift.

Vem har samlat ansvar för vård och beredskap? Vad har vi alla berörda Myndigheter till nu? Att bli TV stjärnor? Nu ylar alla om förbättringar och ansvar. Som Socialstyrelsen om bostadslösa och Löfven om äldreomsorg mm. Jag tvivlar på att något radikalt kan ske varken med de problem vi har i landet eller virusepidemier med de nuvarande medspelarna. De måste bytas ut. Men minnet är kort hos människan så risken finns att vi bara får mer av samma vara.

Och, vid kriser byter man inte ut varken Regeringar eller arbete. Man håller hårt i det man har, som ett barn skrikande efter sin förlorade nallebjörn.

Det är bara att härda ut.

Bild överst, Leda och svan av Antonio da Correggio  (1489–1534).