Att vara ett adoptivbarn orsakar många frågor. Skälet varför ens mor lämnade bort sitt barn är bara en av funderingar som uppstår under åren. Att vara annorlunda än resten av familjen kan vara en plåga eller en välsignelse. Att få syndaförlåtelse eftersom man liknar sin far eller mor och deras sämre sidor finns inte. Lik sin mor, lik sin far får en annan betydelse.
Jag blev adopterar under Julen som 11 månader gammal. Jag blev ett udda barn i en strängt religiös familj. Det skar sig ständig. Samtidigt hade mina adoptivföräldrar stor tilltro till att jag fixade saker som de själva inte hade kunnat göra. Jag blev den första och länge den enda med universitetsutbildning i deras stora släkt.
I mitt arbete som terapeut träffade jag livets skuggsidor. 25% av mina patienter med narkotikamissbruk var adopterade. Jag grubblade mycket på detta. Var risken större för dem eller var de villigare att söka hjälp? Att påstå sociala och ekonomiska faktorer som skäl var uteslutet. Pengar var inte ett problem, inte föräldrars utbildning och position i samhället.
Vi som adopterades under kriget har dock andra kännetecken. Vi hade förluster redan vid födsel eller innan. Vi var fattiga i pengar och kanske även möjligheter. Men så många hade det knapert så vi avvek nog inte. Dock har vi barn födda under kriget byggt upp det välstånd som nu håller sakteligen att krackelera.
Jag har få ljusa minnen av min adoptivfar. Han var en trasig människa när han äntligen kom hem från andra världskriget och efterföljande lång sjukhusvistelse. Han gick till arbete som han skötte prickfritt tills han åter blev sjuk, fick cancer och fick amputera det i kriget skadade benet. Han dog tidigt eller kan det vara sent med tanke på skador och sjukdom. När han låg i sjukhuset före döden blev det mitt ansvar att besluta om vården tillsammans med hans läkare. Så jag reste hem. Min mor och mina syskon la ansvaret på mig. De bad till Gud. Jag skulle sköta det jordiska. Att välja mer eller mindre sjukvårdsåtgärder blev enkelt och svårt.
Han tror på Gud, låt det bli Guds vilja men lät honom inte lida, sa jag. Han dog efter några dygn, 66 år gammal. Det beslutet släppte mig inte på lång tid. Gjorde jag fel? Är det rätt att besluta om förkortad tid? En fråga som är oerhört aktuell även idag.
Jag har ett julminne. Ett barndomsminne, ett av de få med far. Det var inte så säkert att fattiga familjer köpte en julgran, det fick kanske räcka med några grankvistar. Men den Julen skulle vi ha en riktig fin gran. Far lät mig välja en på torget.
Ta en som är lika lång som du, sa han. Du får välja.
Jag var 9 år, ganska kort kanske 120 cm.
Vi gick tidigt på Julaftons morgon. Det snöade med fina flingor. Över det stora torget rådde julstämning. Lyktor och vedkorgar brann. Det var fullt av stånd. Hästar stod vid sidan av torget. Många granförsäljare. Bönder från landet sålde potatis, hyacinter, ”lanttuhauta” alltså kokta kålrötter till rotmoslåda. Julkärvar för småfåglar. Korvförsäljning och kaffe med bullar. Kanske kunde far köpa korv att ta med hem?
Allt var så fullt av förväntan.
Först köpte vi kålrotsmos. Att göra kålrotslåda till Jul är en finsk tradition. Mor hade ett recept som sedan har följt mig till Sverige. Nej, det var inga mått i den, bara ös på kålrotsmosen några ägg, äggkulor, vispgrädde, smör och svartpeppar tills du tycker det räcker och ha två kokta mosade potatisar också i smeten så det blir inte så stark kålrotssmak. På ytan skorpmjöl och gör något mönster med kniv som dekoration. Alltså, hon gjorde en stor sats som sedan fanns ändå till Nyår på bordet.
Vi gick runt och tittade på granarna. Jag ställde mig bredvid de och mätte. Till sist hittade jag en som såg fin ut. Pappa prutade lite, det hörde till. Vi hade köpt en riktig gran!
När vi passerade korvförsäljaren sa far: vi tar med lite korv hem.
Vi bar in granen till källaren. Mor kokade kaffe, varm choklad till lillasyster och mig. Vi fick var sin bulle och vi delade på de än varma korvarna. Klockan tolv utlystes Julfriden i radion. Efter det hämtades granen in och dekorerades. Riktiga ljus. Några julkarameller som jag hade gjort. Pepparkakor. Bara några få köpedekorationer. En gammal julängel och en silvrig stjärna högst upp.
Sedan var det en jul i stillhet som jag hade svårt med. Jag var den som alltid sprang ute eller gick in i skogen. Eller läste böcker som inte var religiösa.
Det jag minns av min far är dock inte främst julgransköp utan hans trasiga inre efter kriget. Den hårdhet och regler han hade för oss alla för att hålla ihop oss och sitt liv. Som barn kunde jag inte förstå, lägga ihop det han upplevt och som kom för alltid påverka hans liv. Han var en perfekt arbetare, en uppskattad medlem i den religiösa gruppen, noggrann och sparsam. Men att vara en kärleksfull far var inte hans angelägenhet. Ord var för män, kärlek för kvinnor. Dock såg jag hur han uppskattade och beundrade mor.
När döden redan satt på vänteläge berättade han för mig om kriget. Han hade inte pratat med någon om det, bara i en intervju för en bok ”Den okände soldaten”. Nu inför döden lät han allt komma ut. Det var ohyggligt. Krig, oavsett för vad, är förfärligt. Hur kan vi bete så mot andra? Far var rädd för Guds dom. Jag försäkrade honom att Gud förlät den som bad, den som hade levt med Bibel som rättesnöre. Kriget och hans kamraters död var inte fars fel. Jag bad med honom. Vad skulle jag göra?
Fader Vår, som är i himmelen!
Helgat varde ditt namn;
tillkomme ditt rike; ske din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden;
vårt dagliga bröd, giv oss idag;
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.
För min del hade jag slutat tro på både änglar och Gud åratals innan.
Vad är syftet med livet? Jag har aldrig kommit underfund med det. Livet levs framlänges, förstås baklänges och ofta inte ens det. Styrs vi av makthavare? Är vi hjälplösa inför de stora besluten? Har människan inte förmågan att skilja mellan det goda och det onda? Varför väljer vi att förstöra i stället att bevara?
Kanske har allt varit bara en allenarådande slump? Den tanken befriar oss från skuld.
Vet inte. Vet ingenting. Jag har bara frågor, inga svar. Ibland måste man bara härda ut.
Rutabaga
Kålrot
Till min finska släkts förvåning gillar jag lådan!
Morotslådan även…
Tacksam för alla kända och okända finnar som, sig själva ovetande, ju även stred för att jag kunde, mycket senare, sättas på grund av en Finland svensk lots.
Om tre dagar är det faktiskt 44 år sedan ”grundet”, således min hustru, kom till sverige med släktbussen…
Undrar vad ”Carl Wilhelm” skulle ha sagt om mig!
Hej.
Vackert skrivet.
Du har aldrig funderat på att sammanställa dina funderingar och reseskildringar i bokform?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Har gett ut en bok, roman, som är placerad i Vietnam. Länge sedan.
Sedan skrev jag 2 böcker men har inte fått de publicerad. Den ena var en handbok om behandling och det stöp i slutet på pengar eftersom Socialtjänsten inte köper böcker. De sa att den var bra. Den andra på att jag är ingenting, tveksamt att ge ut okända, bara kändisar publicerar idag. Fast nu när jag ser på det är den nog inte riktigt färdig. Dagens inlägg är delvis från den boken, modifierad.
Skrev ett tag noveller till en tidning men det var bara skräp för pengar.
Och ett och annat. Fast det viktigaste var nog mina två utredningar också de glömda och begravda.
Pingback: God Jul! | iniskogen