Det är kinesiskt nyår. År symboliseras av olika djur i kinesisk kalender. År 2023 är vattenkaninens år. Kaninen symboliserar hopp, fred och harmoni. Hoppas kan man alltid.
Kinesiska nyåret är en stor helg i Kina. kanske är det enda möjligheten att resa till anhöriga under året. Många föräldrar ser då sina barn som tas hand om mor- farföräldrar. Det är förstås den fattigare delen av befolkningen vars liv består av arbete och väldigt lite privatliv.
Är inte kaniner lite dumma? De lär sig inte om faran hotar. Vissa djur och även människor gör inte om en dumhet som har kostat eller skadat dem. Men vissa lär sig aldrig. Hjortar tycks lära sig snabbt. Varg – spring. Kaniner inte. Många kvinnor lär sig inte heller. Trots slag stannar de kvar tills döden skiljer dem åt från misshandlaren. Många män lär sig inte heller. Kompisen skjuten. Död. Otur. De fortsätteratt tävla om toppen hos knarkmaffian.
Det passerade bilder av våld i TV samtidigt som jag skriver. Inte Ukraina, utan något afrikanskt land. Berättaren sa de ord vi har hört så många gånger. Ett av de fattigaste länder i världen och plågas av väpnade uppror och strider. Folk svälter…
Det är möjligt att djur är klokare än människor i många situationer.
Men, ha ett bra kaninens år och morötter i beredskap.
Bilder: överst en grönländsk hade, nederst en sörmländsk.
Ute i en liten stuga vid havet är livet enkelt. På området bor några permanent, andra kommer under helger. Det är tyst. Någon springer förbi på sin träningsrunda. En annan tar en promenad med hunden. De vinkar. Det finns inte mycket att göra. Släppa ut katterna. Släppa in dem. Ge mat. Mera mat. Klippa gräsmattan. Klippa döda grenar. Ta en lång promenad till soptunnorna. En till promenad. Fixa något i huset. Vattna grönsakslandet för det är torrt. Bära in ved. Äta. Sitta på trappan med en kaffekopp och en katt. Sitta vid den öppna spisen och bara vara.
Ängarna börjar blomma. Fågelungar skriker efter mat. Hjortar promenerar förbi husen bekymmerslöst. Skogen doftar skog. I de små sjöarna i skogen delar fåglar boplats utan att kivas.
Om jag inte läser nyheter är Världen en idyll. Det finns än platser med röda hus, potatisland och en båt för att fiska och ingen ovälkommen orkar ta sig till avkroken för att bråka.
Jag läste om skogsarbetare i Sverige som är rädda för björnar och ville ha björnspray som reserv.. Det har inte hänt något än, men närheten till björnar orsakar psykiskt otrygg miljö.
De fick inte tillstånd för björnspray.
Kanske björnar också känner sig otrygga när träd faller och elsåg brummar?
Jag träffade många skogsarbetare i Oregon – Washington. Flera var kvinnor. De rensade PCT och andra leder efter bränder med yxa och handsåg. Ingen björnspray eller bjällror, inga vapen heller. De bodde i skogen fyra – fem dagar i taget. Någon frågade om jag hade sett björn och de sa att jag var lycklig som lyckats se björn. Själva var de ju flera, de arbetade och pratade med varandra så björnarna höll sig borta. Många vandrare hade inte sett några björnar. Jag gick ensam och var tyst därför hade jag en bättre chans för björnmöten.
Dag 54, i början av Sierra, såg jag min första björn. Den var den första björnen någonsin jag såg i live trots att jag hade vistats på björnarea i Sarek förut.
Det var skymning när jag slog tält en bra bit ifrån Kern River. Om en stund hörde jag ett brummande, nej, snarare ett ilsket vrål. Jag såg en björn. Den var ca 100 meter från mig, en stor brunbjörn. Den gick framåt tillbaka och lät som om den klagade. En annan tältare 50 meter från mig tittade också på björnen. Vi konstaterade att det var en stor mindre glad björn.
Jag hade kameran tillgänglig. Ja, björnen var så långt borta att blixten inte skulle räcka till. Jag kände mig inte helt lugn. Hade jag satt tältet på galen plats så det störde björnen? Var jag tillräckligt långt från vattnet? Ja. Jag undrade om jag skulle flytta på mig. Men efter 30 minuter gick björnen.
Jag ställde min bear box långt från tältet.
På morgonen såg jag spår efter björn nära mitt tält men de var inte färska utan gamla. När jag hade packat ihop mina saker och skulle gå såg jag fem björnar. En mamma björn med fyra barn var på väg mot vattnet.
De gick ganska nära mig i det höga gräset. Men var de björnar? Det skulle ju finnas kor på området. Den stora, mammabjörnen, ställde sig att stå på baktassarna och tittade runt. Inga andra djur står på bakbenen, så det var björn. Sedan gick de alla snabbt iväg. Jag letade efter kameran som låg nerpackad i midjebältet. Björnarna var bara svarta prickar när jag lyckades ta en bild. Jag trodde först att de var svartbjörnar men de var mörka brunbjörnar av storleken och området att döma.
Jag kände mig lycklig, rent av.
Nästa björn var en svartbjörn på Yosemite. Jag och 40 andra åkte buss som gick runt parken. Chauffören ropade: ” Björn klockan fyra. Ska jag öppna dörrarna, den vill nog åka med.” Björnen gick bredvid bussen. Alla ropade nej. Min kamera låg i jackfickan och jackan var knuten till en påse eftersom papperspåsen jag hade mina köpta matvaror i hade gått sönder. Inga bilder.
En dag efter turen till Yosemite tältade jag på camp Aulin. En björn kom och tassade runt våra tält. Den var bara en liten unge. Björnen gick som om den var hemma på området. Den var också märkt med ett halsband. Folk skrek och försökte mota bort den. Mamma björn skulle nog komma efter! Men den lilla björnen var ensam, ingen mammabjörn kom. Kanske föräldralös? En bild!
Som de flesta vandrare besökte jag Lake Tahoe. Jag behövde köpa nya skor och byxor. Där fanns en stor sportaffär. Lake Tahoe i sig var fantastisk syn. Lik ett stort hav bredde den sig till oändlighet med sin gröna yta. Jag valde att åka med trolley till Emerald Bay (bild) och gå upp därifrån till Velma lakes och tillbaka till leden.
Det var trafikstockning före oss, meddelade chauffören. När vi närmare oss platsen såg vi bilar parkerade huller om buller och en massa människor springande med mobilen. Vi var nu nära jättecampingen Camp Richardson. En brunbjörn promenerade vid High Way 89. Björnen kanske ville campa också? Björnen såg inte glad ut. Människor betedde sig som rovdjur även om vapnet var bara mobiler. Jag tog inte upp kameran. Vi lyckades sedan fortsätta när polisen hade rensat en fil.
Det var länge björnlöst. Först i Washington såg jag två björnar. Den första gick före mig på PCT leden så träffande nära Bear gap ( (2335 mile). Den var kanske en tonårig brunbjörn. Den satt sig och tittade på mig medan jag slet upp kameran från bältfickan. Sedan försvann den snabbt. Ingen bild. Jag gick vidare och spanade länge, men såg inte björnen mer. Den såg rund och välmående ut. En Teddy Bear.
Nästa var en udda björn. Strax före Elk Pass nära ett stängt brandområde såg jag en helt vit björn. Den gick också före mig på PCT. Den vek sedan av till ett snöfält och satte sig på en höjd. Det såg ut som om björnen tittade på branden. Det kanske var björnens hem som brann? En dålig bild. När jag såg den först kom isbjörn i mina tankar men det finns inga isbjörnar i Washington. Sedan mindes jag färgvariationerna på brunbjörnar. Brunbjörnar kan vara lite av olika färg, även helvita. Jag hade läst en del om björnar inför min resa och jag följe reglerna angående björnar till fullo. Jag ville inte orsaka olycka varken för mig eller för björnen.
Sista björnen var inte en björn. Den såg ut som en mindre björn när den satt fart och försvann i buskarna. Den var alldeles nära mig en sekund. Den rörde sig sedan längs skogskanten, väl synlig. Så jag såg den tydligt. Men den hade en fin svans. Det var en järv. Jag var nu några mil före Stevens pass. Det ska knappt vara järv där. Jag kollade efteråt fakta om järv i USA. Ganska sällsynt med järv där på ett skidområde. Ingen bild förstås.
På natten kunde det vara en karavan förbi tältet. Älg, björn, andra fyrfota djur och de små, vad det nu var, som försökte tugga sig in i tältet om jag hade mat där. Senare måste man ju ha en Bear Box för att skydda sin mat från björnar. Jag behöll den ändå till slutet och tog hem den. Jag behövde inte sova mer med maten eller mota bort de små hungriga djuren.
Jag var en misslyckad björnfotograf fast tillfällena inte saknades. Några andra djur lyckades jag fånga på en dålig bild. Jordekorrar sprang överallt (Golden-Mantled Ground Squirrel) de var helt orädda och försökte dela mat med mig, min mat. Rådjur vilka inte alls var några väna Bambis utan ilskna djur. De sparkade på tältet och försökte jaga bort mig mitt i natten då jag tydligen hade valt deras plats för mitt tält. Djur jag inte visste vad de hette. Ormar. Det var en getingsommar. Humlesommar. Myggsommar. Alla de flygande bitska djuren älskade mig till den grad att jag fick en rejäl infektion av getingbett.
Jag hoppades på att se Puma men fick nöja mig med fotavtryck i snön. Det kanske var tur för två dagvandrare hade dödats av en Puma. Jag antar att de hade börjat springa. Att något springer är ju byte för Puma.
Jag är inte kunnig i och så intresserad av att fotografera djur. Stillastående motiv är bättre för mig. Kanske mina bilder är ändå lyckade – för att vara just mina?
Förra veckan har det drivits ren hatpropaganda mot kor i TV och tidningar. Kött – den största miljöboven! Stackars kor som fördärvar vår miljö! Men, jag hänger inte riktigt med. Jag trodde det var en helt annan sak som orsakade de största utsläppen, men icke. Många tror att flyg och bilar är de största orsakerna till global uppvärmning – och visst är de klimatvärstingar. Men faktum är att den globala kött- och mejeriproduktionen påverkar klimatet mer än vad bilar, flygplan, båtar och lastbilar gör – tillsammans! För att klara Sveriges klimatmål behöver de här utsläppen minska. (Naturskyddsföreningen)
Så det värsta är det vad vi äter, inte att vi flyger, inte att vi kör bil i onödan eller köper en alldeles ny fast den gamla dög än. Inga prylar, modekläder varje säsong, nya telefoner, någon kökspryl som står oanvänd, stora gräsklipparen, avskogning i Brasilien för bränsleproduktion, byggen av olika slag, giftiga ämnen, gruvor, krig, överbefolkning … nej, det värsta är maten, kött och mjölkprodukter, det vi äter. Det blev besvärligt. Alltså, vi måste sluta äta kött, kyckling och ost, mjölk, yoghurt, grädde och kvarg, smör, glass gjord av grädde, bakverk med smör, tårtor och bullar, maränger, fil, skinka på mackan, leverpastej, korv, köttbullar, spaghetti med köttfärssås, pizza… vad mer? Inget bacon och ägg till söndagsfrukost. Hur är det med odlad fisk? Ägg då? Tveksamt. Bara grönsaker odlade utan gödsel på grillen. Katten får jaga råttor och hunden, ja vad ska den leva av?
Den där färdiga skinkmackan en jäktad person köpte till lunch och fil med banan, som är en vanlig räddningsplanka inom vården när lunchen frös in, ska vi inte heller ha. Korvkiosken är nästan en kriminell inrättning. Mc Donalds, Max, och andra hamburgare ställen bör bara skämmas och slå igen. Alla fik då? Inga kakor. Ingen mjölk till kaffet, och ingen varm choklad till gubben när han fryser för det vore också en miljöfara. Inga kaffe latte! Bara espresso av kaffe odlad i något sydamerikanskt land av illa betalda arbetare utan kollektivavtal, fraktad hit och… lät det inte värre än korvkiosken i centrum som säljer lammkorv från orten?
Mjölk till barn? Så gammalmodigt. Rena tokerier.
Jakt vore förstås förbjudet eller hur blir det nu? Ska vi jaga ändå och begrava köttet? Älgar, hjortar, vildsvin i en massgrav? Eller borde vi öka vargbeståndet så biffarna som springer i skogen försvinner på naturlig väg?
Och sedan tänkte jag på smörgåsbordet på Finlandsbåten, då man bara okynnesäter! Eller bufféer på semesterorter. Men, det hamnar ju i andra länders syndalista, eller? Det blev besvärligt. Men miljöpartister och miljöfantaster äter väl bara bönor, kål och potatis? Men, grönsaker har faktiskt också ökat per person.Vi tar en titt på miljömarodörerna: korna, grisarna och alla andra köttbitar som hamnar till sist på vår tallrik.
Hur ser den svenska köttkonsumtionen ut? Vi är inte värst i världen, inte i EU heller. Men hälften av det vi äter är importerat och hamnar så på andra länders syndalista. Så fiffigt! För året 2014 var förbrukningen av kött i Sverige 87,3 kilo per person, men då är allt inräknar alltså även det som aldrig hamnar i affären och på din tallrik utan i sopor och det som din katt och hund äter. Direktkonsumtionen, alltså det du bär hem från affären var 50,6 kg kött, 22,3 kg charkvaror och 9,4 kg frysta kött produkter per person år 2013. Jag vet inte om älgar, ripor och annat man skjuter själv är med? I jämförelse med storförbrukarna ligger vi bra till.
Någon gång på 90talet började vi äta mer kött. Den årliga konsumtionen ökade med mer än 50 % under perioden 1990–2005. Vi blev helt enkelt rikare. Strömmingen och falukorven byttes ut mot biffar, kyckling och fläskfilé. Denna ökning beräknas ha medfört en utsläppsökning på 2,3 miljoner ton CO2 ekvivalenter för den angivna perioden. Det var tio år sedan, jag vet inte hur det ser ut exakt idag. Idag blir det ramaskri om skolan tänker minska köttet. Kön (killar mest) till hamburgerstället är lång när skolan nära mig har en vegetarisk dag. Kanske härstammar grönsaksratandet det från samlartiden då fel grönsak plockad från naturen ledde till döden?
Men konsumtionsökningen utgörs av importerade varor i takt med nedläggning av jordbruket i Sverige. Utsläppsökningen har därför inte varit synlig i den nationella statistiken eftersom denna inte omfattar utsläpp som uppstår på grund av import. Det får producenten stå för. Desto mindre vi producerar av allting, desto mer ser vi ut som goda miljövänner. Mjölken är inte längre en dagligvara. Tidvis får vi höra att mjölken leder till olika sjukdomar i stället starka ben. Hur ser det ut med mjölkproduktionen? Mjölkbönder är snart en rar företeelse. 1995 hade vi 17 700 mjölkbönder och till 2014 hade 13 300 bönder lagt av, kvar 4400. År 1983 fanns 661 00 mjölkkor. 2014 hade antalet sjunkit till 344 300. Det innebär halvering på 30 år. Det är inte lönt att vara mjölkbonde. Delvis beror det på att produktionen per ko har ökat, men också på våra förändrade vanor. Vi dricker ungefär lika mycket läsk som mjölk, ca 87 liter per person/år. Att vara mjölkbonde idag kräver stora investeringar och stora besättningar för att gå ihop. Arla importerar en del mjölk, det är billigare. De svartvita kor du ser i reklam är bara kamouflage. De äter inte gräs på svenska sommarängar.
Frågan är om och hur behåller vi lantbruk och svensk mat.
År 2006 visade en FAO-rapport att 18 % av de globala växthusgasutsläppen orsakas av djurhållning. Och resten då? Jag tror att miljön handlar om större saker än kor. Är inte vi människor den största miljöfaran? Är det inte vi som använder jordens resurser, skitar ner och, ja, äter? Det är inte kons fel att den hamnar på grillen. Människor ökar i antal, hela tiden, medan andra däggdjur riskerar till och med utrotning. 1950 var världens befolkning 2520 miljoner och nu är vi 7325 miljoner människor – kanske fler för vi har inte räknat varenda människa – och det tickar på. I Sverige är vi snart 10 miljoner. I början av -60 talet var vår befolkning 7,5 miljoner, det var då jag vandrade in. Den mesta ökningen i Sverige beror just på invandring. Att födas och dö tar ungefär ut varandra än så länge.
Finns det en gräns på vad vår planet tål? Svaret borde vara självklart men varför är vi så obenägna att ta tag i problemen? Vissa slår sönder hela samhällen med vapen och sprängmedel. I stället att hacka på kor bör miljömedvetenhet riktas mot att hitta metoder som bekämpar krig och förstörelse och använda resurserna till bättre nytta än militära ändamål. Överbefolkning är ett faktum, eftersom alla inte kan äta sig mätta. Läskunnighet och tillgång till preventivmedel borde prioriteras. Kvinnor som blir utbildade föder färre barn. Afrikas befolkning ökar mest, man räknar en fördubbling till 2050 och detta trots fattigdom och krig. Även vi i Sverige belönar stora familjer genom flerbarnstillägg.
Sluta alla krig? Sluta förbruka onödiga varor? Minska barnafödsel? Politikerna börjar tänka i minst 20års perioder? Omöjligt? Ja, vi kommer att gå under på ett eller annat sätt. Det enda vi kan förändra är vårt eget personliga sätt att leva. Och undvika hysteriska utrop.
