Knäcka mobbare?

Utvalda

Jag tänkte på mitt slagsmål som barn när jag läste om Will Smith som ilsknade till när en klant Chris Rock gjorde skämt på Oscarsgalan om Wills sjuka frus hår. Det var inte första gången han mobbade hennes utseende. Hon tappade håret på grund av sjukdom. Will klippte till, försvarade sin fru. Ja, det finns än män som försvarar kvinnor.

Nu blir Will skyldig, utrett, förtjänar han statyn, ush ush medan i Sverige hade Chris fått minst böter. Håna en kvinna med lite mörkare hudfärg och sjukdom. Men alla inblandade var ju mörkhyade, hur kan man då döma någon!

Kunde de inte gå ut och göra upp bakom knuten?

Will har bett ursäkt. Ja ber ursäkt för min kommentar.

Will Smith fick en Oscar – äntligen – för sin roll i filmen ”King Richard”. Han spelar fadern till Venus och Serena Williams, de blivande tennislegenderna. Har du inte sett någon av hans filmer? Rekommenderar Seven Pounds, lite djupare än hans komedier.

Så till mitt slagsmål. I den hyreslängan vi bodde i när ja var 10 år fanns några små barn. Jag var den äldsta av flickorna så jag fick vakta både min syster och de yngre barnen ute på gården. Sedan fanns två större pojkar, någonstans på högstadiet och deras lillebror 11 år.

Pojkarnas far var en smed och modern var bagare. De var storvuxna människor. Jag tror att pojkarna var lite rädda för sin far. De två äldsta skulle bli smeder. Den yngre drömde om att få gå i realskolan. Han och jag brukade sitta i något gömsle, läsa böcker och försöka skriva dikter.

När han kom undan sina bröder förstås.

De två större pojkarna var alltid elaka. Den yngre tvingades att hänga med. De sparkade sönder våra sandslott. De vred huvuden av dockorna. Välte dockvagnarna. Kastade våra hopprep till gatan bakom staket. De hotade oss med hemska saker. På skolvägen kunde de rycka av någons skolväska och kasta det iväg.

Maktbalansen var alltid till deras fördel. Jag hade svårt att försvara de mindre barnen.

Vi var rädda för dem. Eftersom alla var trångbodda var vi barn hänvisade till att vara ute så mycket som möjligt. Det hjälpte inte att klaga till föräldrarna för de alla sa samma ramsa: ni ska vara sams på gården. Pojkarna bugade till våra föräldrar om de passerade dem ute. Ögontjänare!

Jag fick nog. Det fanns en låg stenmur vid stigen till bakgården. När jag såg killgänget att komma ställde jag mig på muren. Nu var vi mer i jämnhöjd. De kastade redan glåpord och gapade något om dumma mig. Jag tog i allt jag kunde och mottade ett slag i ansiktet på den första killen. Han började blöda näsblod, blev alldeles förskräckt och ropade på mamma. Mamma? Han? Alla sprang iväg.

På kvällen ringde det på dörren. Smeden kom in med sin son med blått öga. Han började skälla på mig och krävde att min far skulle ge mig ordentlig risbastu. Jag försökte göra mig så liten som möjligt bredvid min stora far.

Jag var oskyldig, ljög jag och tittade på far med darrande läppar. Jag var den som alltid hade största rollen i skolpjäsen varje jul och vår. Nu spelade jag snäll flicka.

Din son ljuger, sa far. Min lilla flicka kan knappt nå upp. Din son har varit i slagsmål med större killar.

Smeden tittade på mig uppifrån ner. Sedan gick de. Hemma fick pojken stryk för han hade ljugit.

Jag hade dåligt samvete. Jag var fostrad i ett kristet hem. Även om min tro snart skulle krackelera och bytas mot mer vetenskapligt tänkande var jag än rädd för Guds straff. Men inget hände. Bara att de tre pojkarna slutade plåga oss flickor. Deras elakhet var brutet. De kunde till och med gräva stora sandslott med småbarnen. Den yngste och jag förblev vänner, två avvikande barn som skrev dikter och drömde om resor i världen.

Ingen av oss pratade någonsin om det hända. Det var som bortspolad med vatten.

Nästa sommar var min barndom slut. Jag hade sommararbete som barnflicka i en familj med två små barn. Efteråt har jag tänkt: vem kunde lämna två små barn till en 11 år gammal okänd flicka hela dagarna. Den äldsta var 3 år och babyn bara 6 månader. De överlevde, så även jag.

De stora pojkarna fick praktik i en smedja, den yngsta i bageriet hos modern. Balansen på gården var nu helt annan. Vi äldsta hade stigit in i vuxenvärlden med arbete.

Våld löser få problem. Men nog kan vi koka över vid upprepad press.

Eller med kall beräkning.

PS. Om du skämtar om någon var först säker på att den personen kommer att skratta glatt. Om inte, håll mun.