Etikettarkiv: arbete

Önskedrömmar, begränsningar och något om att tänka som en kvinna eller en man.

Publicerat av

Du tänker som en karl, skrek min chef. Hon var en kvinna. Vi alla på den avdelningen var kvinnor. Vi hade en manlig handledare ett tag som skulle lära oss en ny terapimetod. Men övrigt var det mer kvinnor än män i hela bygget. Jag arbetade i ett sjukhus av större mått.

Jag tog det som komplimang. Jag hade hört det förr. Redan min mor skällde på mig att jag var som en pojke. Det syntes i rivna kläder.

Vi hade haft ett vanligt arbetsmöte om våra patienter. När det var klart, steg jag upp och skulle gå, men då ropade alla att vi måste prata mer om allt.

Vi hade varit klara. Beslut om hur vi gick vidare var tagna. Det var onödigt att mala allt en gång till. Det blev bara skitsnack. Men de andra började diskutera om allt igen.

Jag gick. Nej, jag kom aldrig in i gänget som likvärdig kvinna, men arbetet kan jag skryta med var lyckosamt.

Finns det skillnader på mäns och kvinnors sätt att lösa problem? Ja. Det är jag övertygad om.  Inte alltid, inte överallt, inte varje kvinna och man. Kvinnor har ofta mer omsorgstänkande. Män är mer informativa, kvinnor föredrar dialog som på min gamla arbetsplats, ett behov av att prata genom allt igen som en bekräftelse att det blev rätt.

Jag pratade nyligen med en kvinna från vården som kände sig närapå utbränd. Kanske var det dags att byta jobb. Vad skulle du vilja göra i stället? Frågade jag. Något med färg och form, skapa något kanske, var svaret.

Skapa något. Är inte också det lite mer kvinnligt än manligt önskemål. Visst drömmer även män. Men det svaret ser jag typiskt kvinnligt eftersom jag har hört det så många gånger från kvinnor i vården. Vår barnmorska, ett av de framstående i landet, drömde om att öppna en garnaffär. Hon gjorde aldrig det, bara i ord på kafferasten. Men sätt i gång då, ta risken och chansen, hade jag lust att säga, men inte. Att ha en diffus dröm är annat än viljan att förverkliga det.

Jag hade vid sidan av arbete mina hobbys, naturfoto och att skriva, lite framgång blev det. Men realistisk tänkande håll mig kvar på det lönearbete jag dessutom tyckte om och hade resultat i.

De yngre svarar kanske att de vill bli influenser och  ha en internetsida som ger pengar. Att bli känd och försörja sig med det kräver mycket, tid, energi och hitta rätt. Det räcker inte långt att bara vara vacker.

Nog blir många drömmar brända.

Jag hade glädjen att träffa en man med liten dröm han pysslade med i smyg, länge, länge sedan. Han jobbade i en fabrik men målade tavlor hemma. Hans fru såg mig ute med kol och block. På den tiden tecknade jag alltid överallt. En dag bjöd hon in mig. Efter kaffe och viss övertalning visade maken mig sina tavlor.

Det var som ett knytnävsslag mot magen. Helt, totalt fantastiskt. Jag är ingen konstkännare men nog går det att skilja mellan konst och kladd.

Det slutade med att han visade några tavlor till en galleriägare som genast såg pengarna rulla in. Senare såg jag att han hade ställt ut i Paris. Han behövde aldrig mer gå till fabriken. Han behövde inte ha klädkammaren som ateljé utan något lite större.

Jag borde ha köpt en tavla då. Vi tappade kontakten när jag flyttade till Sverige någon vecka efter den händelsen.

Men det är få som kan jobba med exakt vad de önskar oavsett man eller kvinna. De flesta får nöja sig med så kallat vanligt arbete. De flesta får inse sin begränsning och försöka göra sitt bästa. Vissa hamnar helt rätt och trivs. (Bra lön ökar trivseln förstås.)

Vi borde säga som vår tidigare trappstädare sa till mig: När jag ser golvet att blänka är jag så nöjd med mitt jobb. Är ni i huset nöjda med städningen?

Ja, vi var det. I årets trivselformulär fick städningen alltid en tia, det högsta.Vad synd att han avancerade senare och vi fick en annan som inte var glad över jobbet.

Många av oss vill bli annat. Missnöjet i Samhället är stort. Stolthet över rena golv är sällsynt.

Hur blev det då med ”manligt tänkande” på en superfeminin arbetsplats? Att tänka som en man i ett kvinnogäng brukar sluta med avsked. Så även mitt. Avvikare får hitta en annan plats där flera sorters blommor blommar.

Bild: monokultur

Obetalt arbete del 2.

Publicerat av

Allting går igen. Länge sedan när jag var ”hemmafru” med tre barn prenumererade jag en damtidning. Jag lagade flera av recepten. Mode hade jag inte råd med men jag stickade ibland en tröja enligt deras beskrivning. Jag fick in några få artiklar också. En gång fanns det en bilaga om familjens tidsanvändning. Tidningen skulle de göra en artikel om det med statistik och se hur rättvis var arbetsfördelningen i de svenska familjerna.

Jag började fylla i den. Jag minns inte hur den var upplagd, dock inte per minut som SCBs senaste. (förra inlägg) Jag fick en del kryss på ”kvinnogörat”. Jag var ju hemma och tog hand om barnen och hushållet. Min make gjorde frukost på söndagar och kokade kaffe men han la ofta barnen på kvällarna medan jag diskade och städade undan. Skulle han göra hushållsarbete också fick han ingen tid med barnen. Han arbetade ibland även på helgerna eftersom han var anställd i ett forskningslaboratorie och proverna väntade inte till måndag.

När jag hann till blankettens slut insåg jag att den var värdelös. Det fanns inga frågor lönearbete, om vem drog in pengarna till hushållet. Inte heller om arbetsresor vilka i hans fall tog två timmar om dagen, om kollektivtrafiken fungerade. Jag hade också ett litet extraknäck samt – trots barnen – lyckades läsa på heltid i Universitet genom att byta barn med en annan mamma två gånger i veckan, en som också studerade, men det räknades inte med. Bara det som ofta kallas kvinnogöra.

Så jag deltog inte. När artikeln och statistik till det kom visade det sig att män var lata monster som knappt gjorde någonting av hemarbete i sina familjer. De stackars förtryckta kvinnorna

Tiden var ett slags brytningstid. Det var i skarven av 60 och 70 talet då kvinnor började gå ut till arbetsmarknaden i stor skala, till äldreomsorg, sjukvård, daghem, affärer. kontor… Omsorgsarbeten exploderade i Sverige. Daghem byggdes. Äldreboenden likaså. Affärsbeståndet ökade. Kvinnorna skulle ut ur hemmen. Kraven på att Samhället tog hand om mer av våra liv praktiskt och även ekonomiskt ökade.

Det var inte så att kvinnorna inte hade arbetat tidigare. Men många stannade hemma när barnen kom, även de väl utbildade. När barnen började skolan gick flera av kvinnorna tillbaka till arbete. Så även jag.

Bara en av de då småbarnsmammor jag kände då blev varaktigt hemmafru. Alla andra återgick till arbetslivet tre till åtta år efter sista barnet.  Vi var femtontal familjer som umgicks under småbarnsåren. OK, vi var alla högutbildade.

!975 ålades Kommunerna att ansvara för förskola till alla sexåringar.  Många kommuner hade det redan. Men de privata lekskolorna var många. Mina barn gick på Mulle, skridskoskola, musikskola, balett, målarskola och själv hade jag skidskola för barn samt pysselgrupp inför helger som Lucia, Jul och Påsk. Nog var barnen aktiverade i en grupp.

Det obetalda arbetet då, det jag kallade liv i förra inlägget? Det borde vara så att båda, mannen och kvinnan eller vilken konstellation det nu är, kan sköta det nödvändiga i hushållet, barn, räkningarna och små reparationer och sådant. Inte bilen för även flertal av männen lämnar det till service och däckbyte. Men sedan gör den som är bäst på saken oftast jobbet. Finns ingen anledning att den partnern som är usel på att laga mat står för det varje dag, men denne ska kunna göra det. Och så vidare. Om någon blir sjuk skall inte den andra stå hjälplös. Barnen gör sin del beroende på åldern. En tolv år gammalt barn ska kunna laga enkel middag till familjen. Så klart städar barnen sina rum med hjälp beroende på åldern.

Att lära barnen ta hand om sig och hemmet är ett av de viktigaste vi kan lära barnen. Få har råd med pigor som gör det.

En man kan inte föda barn eller amma. Trots alla påståenden att vem som helst kan välja vilken av de massor av kön vi har är det bara lögn. Men den ekonomiska pensionsförlusten av barnaåren för familjen finns några alternativ för.

Först Staten:

Den förälder som tjänar minst får extra pengar till sin allmänna pension under barnets fyra första år. Det gäller oavsett föräldraledighet och hur den fördelas. Det kallas pensionsrätt för barnår och beräknas automatiskt och syns i orange kuvert för aktuellt inkomstår. Det är inget du själv behöver ansöka om. Det är inga stora summor men ett tillskott.

Sedan din partner:

Om ni är gifta eller registrerade partners så kan partnern kompensera genom att föra över sina framtida premiepensionsrätter till den som förlorar på att vara föräldraledig eller som jobbar deltid en längre period.

Det maximala du kan få som föräldrapenning är 33 480 kr i månaden men då måste du ha tjänat 525 000 kronor i året vilket kvinnor inom offentlig omsorg sällan gör.

Män är också föräldralediga. Om inga barn vore i dagis före tre års ålder skulle två barn innebära max tre års bortovaro från 40 – 45 års arbetsliv jämt delat. Är det verkligen för mycket! Och – hur tror du pensionssystemet är om 40 år? Jag tror att det statliga har helt kollapsat när fler och fler aldrig arbetar sina 40 – 50 år, om alls. Det är jobbigt och svårt att leva hela livet som en pensionsplanering.

Kanske borde vi acceptera att män och kvinnor är även olika. Kvinnor föder barn. Det har vissa konsekvenser. Kvinnor söker ofta till omsorgsarbeten fast andra utbildningar och arbete finns. Män är i regel starkare och gör tyngre arbeten. Sedan finns det kvinnor och män som har brutit traditionella mönster årtionden sedan. Som min mor, en av de första kvinnliga tegelbärarna på bygget. Det känns som förakt för de av traditionen kvinnoarbete när det anses ojämlikt med kvinnor som   undersköterskor men inte som lastbilschaufförer.

I den ideala Världen är vi alla kopior av varandra med ett chip som har programmerat oss till exakt likvärdiga göranden. Barn produceras i konstgjorda livmödrar och fostras kollektivt så ingen kan glänsa över de andra. Så uppför mänskligheten men det sista stadiet var förbanne mig jämlikt!

Nej, vi blir aldrig jämlika, men vi borde vara lika värda.

PS. Det är ju beslutat av Regeringen vilken summa är den lägsta lönen för drägligt liv. Det är 27 360 kronor i månaden. Summan du måste tjäna per månad för att godkännas som arbetskraftsinvandrare. Bra. Inte ska vi ha gästarbetare med svältlöner. Dessutom finns det hundratusentals arbetslösa som kan ta de lite enklare jobben. Kommuner är usla arbetsgivare. Om jag har räknat rätt har 46 Kommuner sämre lön inom äldreomsorgen än 27 360 kronor. Jag förväntar mig att de lyfter lönen automatiskt.

Bild: Ett viktigt manligt arbete i vår familj är att öppna skumpan på födelsedags utflykt eller andra tillfällen.

De försvunna, del 2

Publicerat av

Så här på Allhelgonahelgen tänker vi på människor vilka inte längre finns bland oss. I min ålder börjar det bli många. Det finns också klienter och patienter jag har mött vilka inte försvinner ur minnet. Några har gjort intryck av oförglömlig art. Jag tänkte på en person vilken jag hade som klient en kort tid. Jag kallar mannen bara Finnen. Han förblev finsk medborgare hela sitt liv.

Först något om den finska invandringen. Under åren 1950 till 1970 flyttade skaror av finländare till Sverige i jakt efter arbete. Många kom för att arbeta en kort tid kanske som sommarvikarier, men flera blev kvar. Omkring 450 000 personer flyttade från Finland till Sverige, och även om flertal återvände förblev drygt 230 000 bosatta i landet, som jag. Om vi räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige är de ca 700 000 personer. Så, vem var med och byggde landet?

Inte bara finländare utan många andra invandrare sökte sig då till Sverige från länder som Jugoslavien, Turkiet, Grekland och Italien för arbete främst i industrin. De var billiga personer, direkt i arbete och som skattebetalare. En dåtida arbetskraftsinvandrare betalade mer i skatt än vad han eller hon kostade i form av transfereringar.

Gick det inte bra var det bara att åka hem.

Det är annat idag, både med invandrare, arbetstillfällen och transfereringar.

Den person jag vill berätta om kallar jag enkelt Finnen.

I mitten av -50 talet flyttade Finnen först ensam till en dåvarande industristad i Sverige. I staden fanns då både textilindustri, pappersbruk, vapentillverkning och elektronikföretag samt hamn med mera och service som behövdes för en växande stad. Finnen hade tur för arbete och bostad var redan ordnad genom den finska arbetsförmedlingen så det var bara att leta sig till rätt plats i produktionen. Oftast åkte man dock på vinst och förlust. Sverige ropade efter fabriksarbetare. Även de utan utbildning klarade ett arbete vid löpande bandet. Finnen är snart 30 år och har arbetat sedan två års yrkeslinje men varit tidvis arbetslös. Han är gift med sin ungdomskärlek.

På fabriken fanns många män inflyttade från Finland. De var ett gäng som sökte bättre tillvaro för sina familjer eller bara bättre betald kneg för kortare tid. Fruarna fick också arbete främst i textilindustrin. Barnen lärde sig svenska av kompisar och i skolan. Tillvaron var förhoppningsfull.

Efter några månader flyttade Finnens fru till Sverige. Hon fick omgående arbete i en fabrik. Med tiden fick familjen en större lägenhet, bil inköptes och pengar skickades till gamla föräldrar i Finland. En dotter föddes. Finnen kände sig lyckligt lottad.

Sedan kom kraschen. Från 1970 till 1986 las mesta industrin i staden ner. Fabriken Finnen arbetat i stängdes på grund av rationalisering, alltså nedläggning. Finnarnas ofta bristande språkkunskaper i svenska innebar att det var svårt att hitta andra jobb. Nej, det fanns inte Sfi och arbetskamrater tillika chefer talade ofta finska. Har du arbetat hela ditt liv i industrin på samma produktionskedja finns det inte kvalifikationer för annat. De Statliga Verk som placerades på orten gav inget jobb åt män och kvinnor sparkade från fabriker.

Flera friska men väl så slitna personer i 50-års ålder uppåt blev tvingade till förtidspension när A-kassan var slut. En del vägrare och försökte ännu hitta annat. Att bli förtidspensionerad kraschade ekonomin för resten av livet. Att återvända till Finland när barnen var mer svenska än finska, i studier eller redan gifta och hade barnbarn var otänkbart.

Staden tänkte sig att fabriksområdet kunde ändå bli en tillgång, turismen skulle fylla på luckorna.

Flera platser i Sverige har tänkt så när arbetstillfällena försvann. Turismen är dock en osäker bransch. Inget för språksvaga halvgamla fabriksjobbare att få anställning i. Inte fyller turismen bortfallet av skatteintäkter. De är bara minnen för andra tider, kanske en trist påminnelse hur arbetslöshet och taskig ekonomi blev till.

Så Finnen blev arbetslös. Hans fru likaså men hon fick snabbt arbete med städning på deltid. Familjens ekonomi var nu helt förändrad.

Vad händer med en finsk man som inte längre kan försörja familjen? En del tar till flaskan. Så gjorde Finnen men först efter några år. Han gav upp tröstlöst sökande efter arbete. När jag träffar honom 1985 – han söker inte ens själv utan skickas genom en chef för boendet för bostadslösa – har han varit arbetslös i sex år, sökt jobb två, supit nära fyra och bott på gatan kanske ett år, sedan i ett lågtröskelboende det senaste halvåret. Han hade flyttat ut ur hemmet själv när alkoholen tog helt över.

Hans fru gav upp och begärde skilsmässa som dock aldrig genomfördes. Dottern studerar i Universitet. Finnen får fira Jul med sin familj men nu är det än kall november. Om han slutar supa kan han kanske flytta hem. Han skäms och bor hellre på gatan.

Jag arbetar då som socialsekreterare mest med missbrukare. Jag träffar Finnen, han är nykter då men luktar gammal fylla. Han beklagar sig inte. Han har inget hopp om någonting. Han går i trasiga, smutsiga kläder och hans skor är trasiga sandaler.

Har han inga kläder kvar hos förra frun? Nej, det han hade har försvunnit, stulits och bara den svarta bröllopskostymen är kvar där men är för liten. Arbetskläderna hade han slängt efter två år.

Jag beviljade honom en omgång kläder och startade ansökan om förtidspension. Han var närmare 60 år nu. Han får bli utredd på Socialmedicinska. Det är kö dit, om två – fyra månader kanske. Men jag litar inte på att pengarna går till kläder så jag går och handlar med honom.

Ryktet går att Finnen får nya kläder. Fyllegänget hänger på och följer noga våra göranden. Affären är något avvisande men jag blänger på dem och visar min legitimation. De blir lite mer hjälpsamma.

Han kläs upp i nytt från kalsonger till jacka. Skorna är svårast, hans fötter är illa åtgångna och några tår skadade, kanske frusna.

När han ser sig i spegeln börjar han gråta. Jag föreslår att han ska gå och klippa sig. Jag – socialbidraget – betalar också för det.

Vissa av mina arbetskamrater tyckte att jag hade slösat på Socialtjänstens pengar. Kläder till en fyllo! Jag tyckte nog att Staden var skyldig honom mer än en omgång kläder. Second Hand? Nej, inget användbart i hans storlek, mest klänningar från gamla nu döda damer.

Finnen var nästan nykter fram till Julen. Det där med pension var kanske inte så dumt. Jag försökte skynda på utredningen. Han fick löfte om ett enkelrum i boendet när något blev ledigt – om han höll sig nykter, ungefär. Han besökte sin familj som planerat under Julen. Han var nykter vid besöket och fick stanna över helgen.

Omkring nyår försvann han. Spårlöst.

När Finnen inte kom till nästa möte hos mig, inte tillbaka till boendet och inte var kvar hos sin familj började jag leta genom att fråga missbrukarna i stan. Nej, ingen visste något. Jag var bekant med närapå alla missbrukare samt hade räknat stans bostadslösa så jag försökte använda den kännedomen. Inget. Jag försökte kolla ifall hans nya kläder dök upp på någon annan, men icke. Inte var de sålda till stans second hand heller.

Det blev en polisanmälan men polisen la nog ingen större möda på det. De var säkra på att han fallit i vattnet vid hamnen i fyllan och svepts ut till havet. Det hade hänt förr med någon.

Jag grubblade. Blev hans liv för tydlig för honom och han hade tagit livet av sig. Vad var min del i det?

Familjen gav upp hoppet om ett tag. Egentligen hade de gett upp tidigare. Men frun grät, bittert. Hon förbannade till och med flytten till Sverige. Men som så för många andra fanns det inget kvar i Finland att flytta tillbaka till.

Mysteriet löstes aldrig. Finnen var och förblev försvunnen.

Ha en bra Allhelgonadag. Kom ihåg de som har lämnat oss. Ägna en tyst stund för livets outgrundliga mening – vad det nu är för dig.

En ask tändstickor och vandring längs gruvor och kolarkojor.

Publicerat av

Hemma igen från Sörmlandsleden. Den förra rundan avslutades i åska och regn men skam den som ger sig. Torkade upp hemma. Fyllde på mat och var på väg igen. Det fanns en liten bit jag inte hade gått förr, vintern kom fast det var vår. Nu är det också gjort. Hemma igen efter en tur med toppenväder. Har duschat länge, ätit en lyxigare middag än vandringens nudlar och frystorkat. Dricker vin som experterna säger att man måste dricka i alla fall en gång i livet.

Vad är det för mer vi ska göra en gång i livet?

Det intressanta på Sörmlandsleden är etapperna som visar Sveriges historia. En sådan är t.ex. Etapperna 37.1 och 37.2 från Koppartorp till Kungstorp. Från en gruva till en annan, från inmutning till kolarkoja. Stenhögar som visar det hopp våra förfäder hade om bättre liv – bara man ansträngde sig.

Det var hårt arbete som lyfte Sverige till världskänd framgångsland och stabilt skatteinflöde. Idag har vi rört oss bort från egen ansträngning mot allmosor och bidragsinkomst. Att få hellre än att ge. Det är inte längre nödvändigt för varje person att arbeta, pengarna kommer ändå. Vissa sliter i lågbetalda yrken och bidrar till de icke arbetande.. Det är till och med ibland bättre att inte arbeta, bidrag är mer än låg lön.

Jag tror att politiker har missat hur Sverige utvecklades, vad gjorde oss framgångsrika. Det var inte bidragssystem. Det var inte försök att vara humanitär aningslös stormakt för hela Världen. Det var arbete. Det var envishet. .Det var hopp om bättre liv för ens barn. Det var även Gudstro. Det var allas insats för det gemensamma bästa. Då räckte det även till för de behövande i landet.

De som sökte bättre tillvaro kunde även utvandra. Mellan 1851 och 1910 emigrerade knappt en miljon människor från Sverige till Amerika. Det var ingenting för latmaskar och arbetsskygga.

Historiens vingslag är nära bland stenhögarna. Att förstå historien ger oss förklaringar till nutiden.

Sörmlandsleden är nära 1000 kilometer lång och går på svensk lågland med skog och en del klippor, vid sjöar, hav och mossmark.. Som sagt gamla gruvområden och torp, kulturmark.. Hyggen. Så många hyggen! Det är också döda skogar tack vare granbarkborren. Skyltar som varnar för fallande träd och rekommenderar en omväg. Det är uppgrävd mark efter vildsvin. Tystnad. Det finns så tysta platser att det enda som hörs är ens egna hjärtslag. Det är tomt av folk så här på hösten, bara några tyskar som drömde om att vandra vid havet.

Så, vad är det vi ska göra en gång i livet? Det låter stort och uppfordrande. Jag ville resa till Burma och se Pagan, det var min barndomsdröm. Min far hade köpt en bok: Vår Vackra Värld och där fanns bild och beskrivning över Pagan. Att stå där på ett tempeltak och se över landskapet med tusentals pagoder är det största jag har upplevt – mina barn oräknade. Då var Burma stängt för turister, men… Jag ville göra en riktigt lång vandring långt borta i annan natur än den svenska. Det blev PCT. Jag ville se Venedig med Scuola Grande di San Rocco, dess takmålningar av av Tintoretto. Rom var också på listan. Sixtinska kapellet. Mer… Jag har än önskemål men inser att tiden jobbar mot mig.

Av mat var rysk kaviar något extra, men inte så ok idag. Ryska flyglinjer serverade kaviar och rysk champagne för alla resenärer på den gamla godare tiden. Men allt detta är bara materiellt, en stund av lyckokänsla. Det finns större saker.

Att lyckas i sitt arbete och se resultat som gör en skillnad.

Att känna sig älskad och älska tillbaka.

Ta hand om varandra även när det kostar dig.

Att hålla sitt nyfödda barn vilket jag aldrig fick göra efter förlossning för de utbildade vårdarna tog hand om barnen på den tiden. Där låg vi kvinnor tomma och utmattade och fick inget för det på direkten. Jag vet att den stunden är oersättlig och påtalade det till personalen på mitt arbete med gravida. Låt alltid modern hålla barnet först på en gång, oavsett läget.

Kanske göra en tjänst för någon vi inte ens känner? Halvvägs på min vandring märkte jag att tändstickorna var spårlöst borta. Jag vände tillbaka mot närmaste affär och passerade en bondgård som sålde marmelad och gårdsprodukter. Ut kom en kvinna och frågade om jag behövde något. Bara tändstickor, sa jag, är på väg till affären. Hon försåg mig med en kopp kaffe och gick sedan hem för att hämta tändstickor.

En liten åtgärd som gjorde min dag och sparade 8 kilometer extra gång. Det är ont om affärer på Sörmlandsleden.

Att göra något för andra är nog det viktigaste på vår lista över saker att uppleva. I stort och smått.

Jag har nu gått hela Sörmlandsleden och en stor del av av sträckorna flera gånger. Fattas dock någon anslutningsled. Förändringarna på leden är inte av godo. Hyggen växer, resterna lämnas att ruttna. Skräp. Naturen angrips även av sina egna fiender. Vildsvin, Granbarkborre. Naturen växer, frodas, skadas, faller och dör. Så även vi. Naturen finner alltid en utväg, men den kan vara obeboelig för oss. Om vi människor gör smarta val för överlevnad är jag mer tveksam till. Det fullständigt onödiga överfallskriget mot Ukraina är bara ett exempel om människans galenskap. Men tyranner dör, även denna gång. Dock är minnet kort hos människor.

Åldern tynger. Den nödvändiga ””om vi gör så blir det så” analysen, förmågan att räkna ut konsekvenser och inte längre påstå det såg jag inte komma är bättre hos oss äldre. Vi gamla kan dra slutsatser av det förgångna. Men ingen har tid att lyssna.

Regeringen borde göra en tur längs gruvor och dra slutsatser innan de bränner nästa budget till något som inte bär frukt eller nytta.

Bilder uppifrån: Stoll i Tuna från 1886, nästa två Kärrgruvan från 1786, en tempel i Pagan, kaffe på lantgård. granbarkborrens härjningar i Stavsjö.

PS Kommer att lägga ut min utrustningslista senare. Hava tålamod.

En finns dock på https://blogg.iniskogen.se/2018/12/12/minimalistiskt-liv-och-min-utrustningslista/

Lite olika listor för olika områden så en aktuell för svensk lågland och fjäll kommer..