Har du ingenting annat finns bara utseendet kvar.

Utvalda

I Afghanistan pågår eliminering av kvinnors liv i Samhället. De är nästan förbjudna att existera som självständiga varelser. Den tillåtna uppgiften är mäns önskemål och att föda barn. Den senaste rensningen var talibanernas avskaffande av skönhetssalonger. Dessa fick en månad på sig att stänga.

Skönhetssalonger? Vilka opassande behandlingar hade de gjort? Hårklippning?

Afghanistan jobbar hårt för ett renlärigt Samhälle.

Nu reagerade kvinnorna som brukade färga håret, fixa make up och vad man nu gör i en skönhetssalong. En trygg plats, frihet för kvinnorna en stund. Inte för alla förstås. I ett fattigt land går mat före skönhetsbehandlingar, tror jag.

Kvinnor demonstrerade. Klädda i sina slöjor förstås.

Utvecklingen i Afghanistan är sorglig men landet är inte det enda som förtrycker kvinnor, bara det mest extrema. Irans protester har närapå dött och kvinnors klädsel kontrolleras åter på gatorna.

Män i dessa länder är dödligt rädda för kvinnors sexualitet. Som det starkare könet tar de makten över kvinnors liv.

Men här gullar vi med män som sticker från dessa länder.

Jag vet inte varför jag kom på att tänka på flickor som vistas i behandlingshem, speciellt i SIS hem, den sista anhalten för ungdomar som bär sig oacceptabelt åt. Flera av flickorna ser så lika ut på sina Internetsidor.  Man kan knappt igenkänna vem är vem i deras bilder. Selfies visar ett skal gjord med skönhetsmedel, även botox, efter någon känd förebild.

Att vara vacker får stort betydelse när flickorna inte har annat personligt och personligheten är omogen.

En och annan flicka blir utskriven till ingenting i praktiken. Inte ens grundskolebetyg.

Piller och knark hjälper sedan mot livets krav. Uppföljning av drogfrihet – vad är det? En kostsam behandling kan vara borta efter några veckor.

Slutstation kan bli gatan, droger och prostitution. Gatan ger inte många val.

I värsta fall – för det måste väl finnas ”lyckade fall” eller hur man säger. Jag känner nu bara till de misslyckade. Som socialsekreterare länge sedan hade jag inte ett enda fall som behövde vård med inlåsning. Tur? Eller är Samhället tuffare nu, så även flickorna? Är diagnoserna fler eller snabbare utväg från problem?

Samhället har misslyckats. Ofta klandras föräldrarna. Inte knarklangaren som stod vid skolporten med gratisprover. Och vissa behöver bara en dos så de är i knarkhimlen.

Varför blev det så illa kan man undra. En icke utredd orsak till svårigheter är alkohol. Inte deras utan moderns.

Kanske dags att erkänna existensen av de alkoholskadade barnen och hitta bättre metoder för dem än piller och inlåsning och de nu mera vanliga bokstavsdiagnoserna.

Alla vill väl vara vackra? Att bli gammal och skrynklig är inte riktigt acceptabelt. Det förutspår slutet. Skönhetsindustrin är mäktig. Konsumenterna i Världen la 330 miljarder i dollar på parfym, kosmetika och hudvårdsprodukter. Det var 2021, ett lågt år, så summan är upp idag. Se på de svenska varuhusen. Nog finns det oändligt skönhetsmedel att välja på. Svenskarna är storkonsumenter, värst i Europa. Skönhetsbranschen i Sverige omsätter drygt 20 miljarder. Det är ungefär lika – träffande – som Allmän miljö- och naturvård i Statens budget.

Bernard Arnault, ägare av holdinbolag LMH (Moët Hennessy Louis Vuitton) där skönhetsprodukter ingår, är världens rikaste person, för stunden. Kvinnors utseende och även männens är en blomstrande affär. Vi duger inte som vi är oavsett vem vi är och vart i Världen.

Men människan har alltid fixat med utseendet. Dock blev ingen multimiljonär på det innan kvinnorna gick ut ur hemmen till arbete.

Så, vad har du på badrumshyllan? Är du orolig över att bli för gammal och skruttig i utseendet? Anti age-industrin omsätter omkring 140 miljarder per år – pengar som tjänas på att kvinnor ska se åldrandet som fult och icke acceptabelt.

Inre skönhet är helt ute. Både för de unga och de gamla.

Bild, Nefertiti. By Philip Pikart – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8433730

Konsten att förbättra sig – om kvinnomisshandel.

I början av -80 talet bildades en kvinnojour på en ort i periferin. Vi var några kvinnor som ilsknade till efter ett gräsligt misshandelsfall med klapp på axeln som dom. Man kunde nå oss på 90 000 och de vidarebefordrade samtalet till den som var i jour. Vår tanke var att tillåta anonymitet, ge rådgivning, förmedla hjälp och stötta kvinnans egna val. Vi alla arbetade på den sociala branschen, men detta var ett privat initiativ.

Det blev ett antal kvinnor som ringde eller besökte oss och fick prata av sig samt få råd hur de kunde gå vidare.

En kväll fick ja besök av en blåslagen kvinna. Hon såg sig själv skyldig till händelsen. Hon gjorde ju inte som mannen ville. Kunde jag hjälpa henne att bli bättre?

Det är vanligt att den misshandlade kvinnan lägger skulden på sig. Jag träffade några av dessa kvinnor på jobbet. Vissa fortsatte att leva ihop med mannen och såg inga möjligheter till ett annat liv. Om han dömdes fick han komma tillbaka efter fängelsevistelsen. Som en kvinna sa: Jag får väl pengar igen från Brottsofferfonden så vi har något när han kommer hem? Det var mänskliga katastrofer. Ofta var dessa män överdrivet charmiga som kokade kaffe och drog ut stolen, log och hade armen om kvinnan när vi från Socialen gjorde hembesök efter polisen hade larmat.

Dock var sådana ärenden få under min tid, än räckte tiderna hos familjerådgivning till.

Åter till den blåslagna kvinnan. Hon hade två små barn. Hon var sambo sedan ett halvt år, en snabb romans, han var så snäll och omhändertagande. Sedan svängde det. Nu mera visste hela byn att hon blev slagen men ingen konfronterade mannen. Man håller tyst och ser snett på den slagna. Dålig kvinna. Hon ville ha hjälp att bete sig bättre. Jag insåg att detta var ett ärende som var mer för en terapeut än en socionom på fritiden. Men hon tyckte samtalet var till hjälp och ville ha en ny tid.

Jag hade nu en dilemma. Hon hade två små barn. Barnen bevittnade kanske våld? Hon sa att barnen hade sovit när de grälade. Men barnen kanske hörde och såg sedan hennes blåmärken? Jag var en privatperson, alltså ingen skyldighet att anmäla. .Jag var dock en socialsekreterare på dagtid. Vilka andra visste, som daghem, men inte anmälde? Det bästa vore att gå med henne till Socialbyrån, av fri vilja. Om hon inte kastade ut mannen förstås.

Jag ringde de andra medlemmarna för råd. Jag beslutade mig att avvakta till nästa gång.

Hon kom tillbaka med sambon. Han var så belevad och åt upp hela tiden. Han hade varit gift eller sambo i sex gånger, inga bra kvinnor. Han var så besviken igen. Han hade flyttat runt på flera ställen på grund av arbete. Han beklagade sig över kvinnan. Det började ju så bra, men hon… Kan du hjälpa henne?

Det finns män som lik en gejser forsar ut kärlek en stund och sedan skrumpnar lika fort. Vad händer när lyckan inte lyser längre? Kanske finns sådana kvinnor också?

Jag kände att detta skulle bli över min vilja, tid och kanske förmåga. Borde inte paret söka på adekvat hjälp hos familjerådgivning? Jag trodde inte i mitt stilla sinne att det skulle hjälpa paret, slagsmål redan efter ett halvt år bådar inte framgång. Han var nog en notorisk fara för kvinnor. Jag gjorde ändå förslaget och skulle be om en snabb tid för deras räkning. Nej, de ville det inte. De ville gå kvar hos mig. När timmen hade gått ville mannen ha en egen tid.

Nu började det kännas kymigt. Jag bad en av gruppens kvinnor komma in strax efter hans tid. Det blev dock en helt överraskande vändning i vårt samtal. Han beklagade åter sig. Historierna var inte vackra.

Då frågade jag honom varför han hade valt så dålig kvinna som inte kunde tillfredsställa hans behov? Hade kvinnan visat andra bra sidor i början? Var hon så med män i allmänhet? Lurat honom rentav? Förtjänade han inte bättre? Varför nöja sig med så lite?

Jag var inte så värst professionell, medger jag.

Han blev först tyst. Ja, så kunde det vara. Han skulle tänka eller något. Vi avslutade samtalet i hövlig ton. Han skulle ringa mig. Han ringde aldrig.

Tio dagar efter bad kvinnan om en ny tid. Hon kom med en kaka. Mannen hade flyttat hastigt och fanns nu på annan ort. Han hade lämnat en adress ifall hon bättrade på sig. Hon var oerhört lättad.

Jag var så att säga fullständigt paff! Men – jag hade redan hört ryktet i mataffären. De små samhällens förbannelse.

Det var nu hennes arbete med sig själv började. Att älska sig själv och inte tillåta sig att hamna i samma sits igen. Tid hos en terapeut. Vi höll gles kontakt. Jag flyttade efter ett år. Gruppen las ner. Hon levde då ensam och höll på att utbilda sig inom sjukvården.

På mitt arbete på Socialförvaltningen träffade jag några misshandlade kvinnor. De var med få undantag par som söp tillsammans och slogs, den svagare kvinnan hamnade på Akuten. Polisen larmades. Mannen fick kanske några månaders fängelse. Det var rundgång, ett mönster svårt att bryta. Jag brukade föreslå Alkoholrådgivning. Om någon av dem slutade dricka separerade paret. Några få ärenden jag hade var som sagt avvikande, inga droger utan tragik på annat sätt. Kvinnor förnekade ofta omständigheterna. Att erkänna misshandel kan också orsaka placering av barnen. Vem vill mista sina barn?

1982 var året då kvinnomisshandel i hemmet föll under allmänt åtal. Ibland känns det som om vi har hamnat till tiden före 1982 igen, men med annorlunda spelare. Råare än alkoholbråken, med sexuellt våld, vapen inblandade och även dödlig våld genom obekanta på gatan.

En politiker påstod att vi svenskar fostrar våra söner att slå kvinnor. Många av oss föräldrar kände sig rent av förbannade. Jag tror att det är tvärtemot. Vi har fostrat våra söner till så snälla och jämlika att de har helt missat hur män av naturen försvarar sina kvinnor.

:

Livets mening?

Jag känner att mitt liv har en mening” sa Nobelpristagaren Tasuku Honjo i en intervju när han fick träffa patienter som blivit friska från cancer med hans och James P. Allisons metod. Han är nästan på dagen lika gammal som jag. Det måste vara fantastiskt att lämna ett sådant arv till världen. Det var inget som kom gratis utan hårt arbete.  Slitet har gett honom en mening, inte bara erkännande genom Nobelpriset. Världen har blivit en smula ljusare.

Vad är meningen med våra liv? Vilken sten lämnar vi efter oss till världens bygge?

Vissa människor lämnar ingenting efter sig. De ger bara elände till världen som sin del. Terror, mord,  kriminalitet, krig, droger, rovdjursbeteende…

Julen, godhetens tid närmar sig. Jag är julanhängare. Julkorten är skrivna och skickade till släkt och nya  bekanta från Pacific Crest Trail. Julens E-post skall iväg på julafton. Julklapparna är klara, jag avskyr sista minuten stress.  Mister Mark från Stehekin får en diktbok från Tranströmer. Han samlade dikter på andra språk än sitt, engelska. Nej, han kan inte svenska. Inte japanska, ryska eller de andra språk han har i sin diktsamling. Han älskar soundet av språket.

Nu återstår bara bilder och minnen från min vandring. När jag ser på bilderna och försöker placera de på rätt plats vill jag tillbaka. Det var mitt livs vandring. Oavsett skitdagar då regnet öste ner och orken var noll var allt fantastiskt. Naturen, människorna, friheten… och överraskningen att jag orkade gå så långt. Men det är föga troligt att jag kan åka tillbaka till USA och vandra igen. Ålder och pensionsekonomi är en dålig kombination.

Gott så. Men jag känner mig rastlös och som om orken var bortblåst. Nu kan jag sova halva dagen om jag vill. Strunta i det mesta. Jag, den onyttiga pensionären. Jag har en svacka i livet som ropar på att bli fyllt med något.

Jag undrar över livets mening. Att arbeta och försöka göra rätt för mig var en stor del av mitt liv. Yrkeslivet handlade om människor och deras problem. Sedan fylldes dagarna av att ta hand om min sjuka sambo. Andra människor och deras behov har ofta varit på mitt livs första plats, inte jag. Hur rätt allt blev kan bara andra bedöma. ”Rätt” är inte alltid så solklart. Hur livet blev ser man först i livets backspegel. Men när jag hårdgranskar mitt liv finns mycket av det  jag önskade att göra även om det inte blev någon succé.

Men, var någonting jag har gjort ”livets mening”?

Att enbart vara till för andras bruk är verklighet för många kvinnor i världen. Ett av de värsta exemplen i världen är kvinnorna i Afghanistan. Det ger lite perspektiv till våra egna liv. När man läser om kvinnors liv där  borde de flesta av oss svenska kvinnor känna sig lyckligt lottade, i grädden av mänskligheten. Ändå klagar många. Kvinnor skriker när den skattefinansierade Jämställdhetsmyndigheten läggs ner precis som om kvinnor här skulle leva under afghansk nivå. Det hörs en ständig klagan från mediekvinnor i Sverige, speciellt över svenska män. Dessa män som hör till de jämlikaste i världen, de arbetsammaste och de som tar pappaledigt duger ändå inte i mediekvinnors värld.Sällan hörs det kritik mot de andra männen, de som har fått läran om kvinnoförtryck i sig från födsel och gör livet miserabelt för kvinnor både här och där.

Klagan tycks vara meningen i livet för en del.

Vad är livets mening? Kanske livet inte har någon mening som vi kan specificera exakt? Vi är bara djur men högst upp i näringskedjan. Vi bygger upp. Vi raserar och förstör. Vi utvecklar och avvecklar. Vi slår ihjäl och ger liv. Meningen har kanske blivit förlorad redan länge sedan när vi började byta ut Jesus mot dollar? Kanske ännu tidigare när vi förlorade vår givna plats i samlarsamhället? Vet ej. Politiker pratar och frotterar sig med varandra men  den där övergripande planen över vår framtida existens finns inte. Vilken framtid? Hur långt ifrån är framtiden när nuet tränger sig på?

Hur kommer vi att gå under som civilisation, som inte ens bär sig civiliserat åt?

Som jag har sagt tidigare: naturen hittar alltid en utväg. Gör vi det? När vi privilegierade  inte ens kan lösa våra närliggande problem som att få ihop en Regering eller ge tak över huvudet för gamla uteliggare nu när kylan och  julen närmar sig?

Är jag pessimist eller realist kan man ha åsikter om. Men, nu kommer Julen, en tid jag finner som den stora ljuspunkten i livet. Just då är livets mening så uppenbar: att komma ihåg och vara tillsammans med dem man älskar. Lämna sorger och bekymmer åt sidan en stund. Det finns nog tid för dem sedan.

Vad är livets mening för dig?

Very brave? Very brave!

img_5522

Jag mötte en man på leden, vi stannade och bytte några ord. Han var kanske 45 – 50 år, strålade ut energi och pengar. Hans utrustning såg ut att vara i topp och kameran som hängde om halsen samt klockan – som han tittade på – talade om en framgångsrik man. Han var från Boston. Han undrade lite om leden, hur långt det var till närmaste stugan. Det började skymmas och han ville hinna fram. Jag hade passerat stugan två timmar sedan så han kunde säkert nå dit på en timme. Han undrade också över vadet som han snart skulle passera.

Jag svarade på hans frågor, han tackade och sedan sa han något som fick mig bli svarslös en stund.

– Du är mycket modig kvinna som går ensam. Lycka till nu.

Very brave?  Very brave! Jag blev överraskad och först när han började gå och vinkade glatt adjö fick jag svaret ur mig.

– Du är också ensam!

Han hörde nog inte mitt svar.

Varför är det modigare för en kvinna att vandra ensam i vildmarken än för en man? Beror det på styrkeförhållanden? Knappt, som tältare har jag mer att bära än övernattare i stugor som han var. Är det gamla föreställningar som lever kvar? Modiga män och svaga kvinnor som ska skyddas? Kanske är det bara att kvinnor som vandrar ensam är i klar minoritet och därför blir udda fåglar?

Jag har hört det förr. Många gånger.

Men det var väl inget om jag gör en liten jämförelse med dagens Saudiarabien och Iran. I Saudiarabien behöver kvinnan en förmyndare, far, bror, make eller annan närstående för många saker. Det kan man i viss mån se i Sverige när svartklädda kvinnor går med en tonårspojke som hunsar dem. Riktigt otäckt. Har du inte sett det gå till någon av våra förorter.

För att gifta sig, få pass och åka utomlands, studera utomlands och få lämna fängelse efter avtjänat straff behöver kvinnan tillstånd av förmyndaren. Att åka ambulans och göra kejsarsnitt likaså. Tänk dig att ligga på förlossningen, barnets hjärtljud försämras, läkaren vill göra kejsarsnitt för att rädda barnet men din stolle till förmyndare funderar och undrar om det är ok enligt någon Koranregel eller passande för övrigt.

Saudiarabien var det sista landet som tillåt kvinnor att köra bil. Undrar också vad säger make  förmyndaren om frun vill köra?  Klädsel är också reglerat men kvinnor har börjat säga ifrån. Världen är inte så slutet längre ens för saudiska kvinnor. Men, protester kan föranleda straff. Att bli piskad som uppstudsig kvinna hindrar effektivt större protester speciellt från kvinnor som är ekonomiskt beroende av sin make.

De som försöker ändra dessa omänskliga regler är very brave.041

Iran har också regler. Det senaste är förbud att cykla för kvinnor. Kanske cykeln ovan vore lämplig för iranska kvinnor? Den 10 september utfärdade Ali Khamenei en fatwa, en religiöst bindande order, som förbjuder kvinnor från att cykla offentligt och framför främlingar. Att kvinnor cyklar kan ju dra till sig uppmärksamhet från en man! Så, du kan cykla på en sluten gård då? Sedan 2012 får inte iranska kvinnor se på volleyboll som är en populär sport i landet. Det är förbjudet för kvinnor att titta på när män spelar fotboll. När är pojken en man? Kan mammor se på när de spelar och hur länge?

Och så klart skall håret täckas.  Män kan ju bli helt galna om de ser kvinnohår titta fram.

Enligt ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare, har kvinnor bara två uppgifter: att vara mammor och sköta hushållsarbetet. Iranska kvinnor är inte helt nöjda med detta, speciellt de unga.

Kvinnor som cyklar i Iran är very brave.

Så, jag bör inte ta åt mig om detta så duktig ensam kvinna. Det kunde ju vara förbjudet att vandra ensam eller otillåtet helt och hållet.