I ett möte som mestadels bestod av människor i övre medelåldern handlade samtalen om vad man skulle göra vid pension. Det var människor med bra akademiska jobb och hyfsade inkomster samt flera år kvar till pension. Inget intressant prat om jobbet längre, pension hägrade. Flera av kvinnorna skulle säkert gå samtidig med sina något äldre män.

Var jobbet så ointressant? Var man inte på toppen an karriären vid 50. Var frihet över sin tid det alla längtade efter? Gav arbetslivet för lite, saknades den där meningen för livet, att känna sig viktig inte bara en kugge i maskineriet. Känner vi för lite tillhörighet i samhället och som egoister vill vi inte mer bidra. Nog nu.

 Att äga sin tid är sällan möjligt för de flesta av oss. Det är först vid arbetstidens slut när du har tiden och regelbunden inkomst, pension som ger dig tiden. Om du inte hör till de rika förstås utan är en vanlig medelsvensson. Semester är ofta även stressigt man skall hinna så mycket. Det är många som planerar saker att göra under pensionsåren. En del vill flytta mot söder, ha lättsammare, billigare liv och mera sol. Men blir man sjuk återvände ut flyttare snabbt. Att vara sjuk var bättre här. Billigare kanske. Nej det är inte billigt att vara sjuk men det beror på vad man jämför med. Men de flesta har nog inga avancera planer annat än att hinna leva, kanske resa lite, träffa eventuella barnbarn, ta hand om det man inte hann under arbetstiden. Nog finns det många renoveringsplaner som väntar på pension. Jag hade också planer , ett var  att vandra en lång ensam vandring någonstans. Med lång tänkte ja så där 1000 kilometer. Varierat natur och inte alltför svår.  Jag var 68 när jag gick i pension, men livet kom emellan, min sambo blev sjuk. Jag hann bli 76 innan jag kom i väg.  Valet föll på Pacific Grest Trail ca 4000 km märkt led och nog så varierat. Otränad, med två timmar avlösning i veckan var träning bortprioriterad. Bara några veckor efter min sambos död slog jag ihop mina prylar och åkte i väg. Det året 2018 blev ett av mitt livs bästa år. Låter konstig eftersom jag förlorade min sambo men läkarna hade ju förebrått hans snara död  sju år sedan.  Hans saktgående död med förlust av allting han kunde var mer plågsam än döden i sig, nya problem dök upp han och blev mer ängslig över tillvaron som var lik ett tomt hål.

 Jag kände den där frihetskänslan där ute som är så viktig för mig. Självbestämmande. Tiden var min. Jag hade dock nästan älskat mitt arbete.

 Jag har frågat en del personer vad de skulle göra om de kunde få en vecka extra ledigt med lön eller flera arbetsfria timmar i veckan. Diskussioner pågår ju att Regeringen skall lägga sig i arbetslivet och minska arbetstiden. Det är en grundmurad idé i Sverige att arbetstider beslutas av arbetslivets parter inte av Staten. Som vanlig är det V och MP som ropar efter pappa Staten. Men det är inga stora saker som kommer i svaren jag fick. Hämta ungar i tid från dagis. Läsa den där boken jag aldrig hinner, laga receptet jag har sparat, bara ta en promenad i stan. Hälsa på någon gammal vän kanske gå på bio som jag aldrig går. Sova och stiga upp utan väckarklocka. De där sakerna man egentligen kan och har tid att göra, det blir bara aldrig av. Ingen som jag frågade hade stora planer just då. Tidstjuvarna är många i livet. Speciellt så länge när barnen är små äger de ens arbetsfria tid.

 Men nog är det många som jag som inte använder tiden effektivt utan uppskjuter göranden och slösar bort tiden. Det är som vissa saker hade ett eget liv, de blir inte gjorda. Jag som var rena minutplaneraren på jobbet har blivit den som gärna skjuter upp. Det där telefonsamtalet jag skulle ringa, jag hatar telefoner och prata med en röst i fjärran. Nu fick jag det äntligen gjort. Mejl däremot, det fungerar för mig.  Att se vad man sa, att ha kontroll är viktigt för en gammal kontrollfreak.

När tiden krymper tack vare sjukdom borde man använda det effektivt, inte skjuta upp. Men varför då? Borde man inte i stället bara andas, acceptera sin litenhet, glädjas över att det grydde en ny dag, inse att man faktisk inte kan förändra Världen. Inta soffläge och låta sig vara det man i verkligheten är, en tämligen oviktig betydelselös del av alllt som passerar.

bilder. nedersta från Linda, översta Virihaure, mitten PCT mile 1075.