I skogen ser jag genast de ensamma avvikande träden.

Utvalda

Hur blir människor ensamma? Det sker under livets gång genom flytt, barn ur boet, separation, skilsmässa och död. Då finns risken att förlora kontakter, i alla fall krymper de. Några är ensamma från början. Vi ska dock skilja på ensam och ensamhet. Alone and loneliness. Alla som är ensamma lider inte av ensamhet.

Det är mer än fem år sedan min sambo dog. Men nog kände jag mig mer ensam på båda sätten de sista åren i hans liv än jag någonsin har känt mig.

Jag var ensam redan som barn. De andra lekte. Jag satt med näsan i en bok från fyra års ålder. Mina föräldrar var extremt religiösa, det gav ramarna för mitt liv. När jag började flickskolan efter klass fem var jag en udda person. Jag läste vuxenböcker, Camus, Hemingway, Hesse, Faulkner, Kawabata …De andra läste Heidi och Anne på Grönkulla. Jag började sjunga i en kyrkokör som förste sopran och gillade varken Paul Anka eller Elvis. Jag arbetade med tidningsutbärning innan jag gick till skolan. Så jag tjänade egna pengar. Nog var jag en udda variant. Jag passade liksom inte in. Men jag fann det befriande. Jag behövde inte vara något. Jag var jag. Jag var inte olycklig. Jag hade några kamrater som också kom från fattiga familjer, men med tiden försvann de till pojkvänner och familjedrömmar.

Skolan gav oss utbildning och bildning. Den var en toppskola. Men jag lärde mig inte de finesser som behövs vid umgänget med andra, speciellt kvinnor. Det lärs hemma. Jag var för rak på sak. Det är ingenting som uppskattas.

Följaktligen har jag haft manliga vänner. På jobbet fick jag ofta höra att jag tänkte som en man och det var inte beröm. Vi var bara kvinnor på vår avdelning.

De sju åren jag tog hand om min sjuka sambo har varit de år då jag kände mig isolerad och ensam trots hjälp från mina närmaste. Den som arbetar kan inte vara en sällskapsdam. Två timmar i veckan kom någon från hemtjänsten och släppte ut mig. Under de första åren kunde min sambo än resa med mig till min dotter och barnbarn men det blev en omöjlig procedur ganska snabbt. En gång i året bodde han i ett boende och jag gjorde en kort vandring. Vi kom även till skogen nära oss men det krympte med tiden. 150 meter till parken blev för långt. Inte alls märkligt att jag gick  en 4000 kilometers vandring efter hans död.

Jag vandrar helst ensam. Det är frihet.  Av de 160 dagar på PCT tältade jag nästan alltid ensam medan de flesta trängde ihop sig. Björnar och sånt kan ju komma. Än brevväxlar jag med några jag träffade på den vandringen. Hur räknas det i frågan om ensamhet?

Ensamhet har nu blivit en fråga för WHO. Ensamhet är och ses lika dödlig som 15 cigaretter om dagen. Jag borde kanske ha arbetat mer aktivt med rökavvänjning med mina patienter för de blev tämligen ensamma efter att ha börjat drogfritt liv. Inte får du nya vänner när du har knarkat bort alla de gamla, kanske även dina föräldrar. Jag tyckte att sluta med knark var viktigast, inte att sluta röka. Några få fixade också det. Jag hade en speciell metod när patienten var mogen för att sluta röka. Men nu tar WHO även itu med ensamhet. Det med att minska rökning rullar  också sakta på.

WHO arbetar med bättre hälsa för alla. De har rättighets-, jämlikhets- och jämställdhetsperspektivet i sitt arbete. WHO har mycket på sitt bord. Hunger, smittosamma sjukdomar, vaccin, barnadödlighet, covid… och nu även vår ensamhet.

WHO har lanserat en internationell kommission för ensamhet. Utöver rökning som förkortar livet finns 50% ökad risk för demens och 30% ökad risk för stroke och kranskärlssjukdomar för de med känsla av ensamhet och de ensamma som saknar kontakt och socialt liv med andra och vill ha det.

Hur lite ensam bör man vara för att inte hamna i riskzonen? Hur mäts det? Är det tillåtet att vara mestadels ensam men nöjd? Är man falsk då?

I början av året var ensamhet ett Kommunalt problem. Alla Kommuner var ålagda att stävja de gamlas ensamhet.  Nu ligger ensamhet på den högsta nivån, WHO. Och det gäller alla åldrar. Då fick jag en inbjudan att prata en timme med Äldreomsorgen, gratis. Jag gick aldrig dit. Vet inte hur det projektet lyckades. Är de äldre mindre ensamma nu i Sverige? Ingen av de gamla jag känner använde det erbjudandet.

Nu väntar jag på Statens initiativ på order av WHO. Kan de skicka åt mig en man som sällskap låt oss säga max tre timmar varannan vecka. Frisk, 50 – 75 år, inga ungdomar, hjärnan än igång. Nöjd med sitt liv. Inga kvinnor, vi är sällan på samma spår.    Absolut inte vänstervriden och inte medlem av Klimatkyrkan. Insatt i aktuella ämnen, får gärna slå mig i diskussion fast det brukar sluta med remi. Han får också stå för fönsterputs, hushållsjobb jag hatar.

Har han med sig en maltwhisky lagar jag även en middag. Men sedan får han gå. Nog med Statlig omsorg.

Jag tror nog att en robot vore bäst för mig. En som säger ja, ja, precis så, utmärkt, väl tänkt, alldeles rätt…

Jag är säker på att det finns många ofrivilligt ensamma i Världen trots en mängd arbete och aktiviteter man kan delta i. Men undvik att göra det till en sjukdom som någon annan skall bota. Vi har redan nog av andras ansvar i andras liv.

Ensamhet – ett Kommunalt ansvar?

Utvalda

Jakob Forssmed, socialministern som cyklar, oroar sig över hälsoriskerna med ensamhet och barns motionsbrist. Socialministern ser ensamhet och barns stillasittande som de största hoten mot folkhälsan och nyckelfrågor under kommande mandatperiod. Så det finns inget viktigare att ta itu med än min och andra gamlingarnas ensamhet?

Jag tänker strunta i motionsbrist hos unga, det borde vara föräldrarnas sak att åtgärda med hjälp av skola och idrott. Jag funderar bara över de gamlas – som min – ensamhet.

Enligt socialministern lever så många som en halv miljon människor i Sverige i ofrivillig ensamhet. Det är en hälsofara som kostar. Jag antar att alla inte är gamla pensionärer, så deras problem är annat än ensamhet man förvärvar genom att bli just gammal, har slutat arbeta och förlorat människor i sin omgivning..

Bryta ensamhet är är ett medmänskligt ansvar för oss alla, säger socialministern.

Det var tungt sagt.

Vi gör en stor satsning till kommuner för att man nu efter pandemin ska använda sig av uppsökande samtal med äldre som kanske har självisolerat under lång tid, och i samband med det peka på gemenskapsmöjligheterna som finns i kommunen – här kan du äta med andra, här kan du delta i aktiviteter, där kan du engagera dig i den här föreningen som volontär, säger socialministern.

Det var ska jag säga snällt. Men är vi verkligen så hjälplösa? Hittar vi ingenting själva när åldern har passerat 65? Känner mig nästan kränkt här vid min dator och mobil med Internet inom räckhåll.

Så Staten lägger på ytterligare en sak som Kommunal verksamhet skall ta hand om när de inte klarar tillfredsställande sina grundläggande skyldigheter som god äldreomsorg, barnomsorg och skola samt bristen på utbildad personal. Först grunden, sedan överbyggnaden bör vara regeln. God äldreomsorg ser väl till att bidra med annat än dammsugning? Inte det?

Men Kommunerna är på bettet. Det kom faktiskt ett brev från min Kommun där de erbjöd en timmes samtal om mina behov på grund av min ålder och eventuell ensamhet och info vad som fanns i Kommunen. Gratis. Som sagt, jag hatar ordet gratis när det avser skattemedel.

Jag slängde det i soporna. Kanske kunde de har frågat mig hur jag mådde och om jag hade några personliga behov när jag tog hand om min sjuka sambo i nära sju år. Jag fick klaga till sist och det gillar inte jag.

Vem är då ofrivilligt ensam?

Jag läste en gång definition att den som inte har en enda person att ringa till på natten när man känner sig ensam och orolig är just ensam. Tja, lite djupare definition behövs kanske. man ska inte ringa folk på nätterna, om det inte är en total katastrof.

Vad är ensamhet? Hur definieras det? Det är få i Sverige, kanske i Världen, som inte hör till något sammanhang, inte alltid vad vi önskar dock.

Att vara socialt ensam innebär att man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med, trots att man skulle vilja ingå i sådana sammanhang. En del människor har få sociala kontakter och är nöjda med det, och då handlar det om social isolering snarare än en känsla av ensamhet. Vid emotionell ensamhet saknar man en förtrogen person att anförtro sig åt på djupet, och det kan man ju göra även med ett mycket rikt kontaktnät.

https://ki.se/forskning/ensamhet-ett-hot-mot-var-halsa

Det finns en tidsaspekt som heter livet.

Vi lever i olika perioder med olika kontaktnät. Barndom, skola, arbete, småbarnstid, mera arbete, tomma boet, pension, död… människorna kommer och går, allt varierar. Omständigheterna varierar. Behov likaså. Måste man vara social gruppmänniska hela livet? Få sociala kontakter men nöjd med det får det inte vara helt OK? Det finns andra åsikter om livets sista tid, buddhister till ex.

Är inte ensamhet en del av livets gång? De lite äldre människorna vi haft kontakt med och ens ålderskamrater dör. Vi blir mer ensamma. Min väninna dog i cancer, hon var inte 60. Min sekreterare jag umgicks med privat likaså, dog strax efter pension. Min före detta som var min allra bästa vän och mentor, hjärtinfarkt vid 65. Min syster dog av bröstcancer. Mina föräldrar. Min sambo. Fler… Känner arbetskamrater vars vuxna barn har dött. Livet är skört. Död är svårt att värja sig mot.

Eftersom många kvinnor är yngre än sina män blir de ensamboende vid makens död eller isolerade vid sjukdom. I anhöriggruppen för demens jag var inbjuden till fanns 15 äldre kvinnor och en medelålders man. Kvinnorna tog hand om sina män hemma och var tämligen emotionellt ensamma. De hann knappt något annat. Några hade själv åldersrelaterade krämpor. Den ende mannen hade fått mer hjälp än någon av kvinnorna. Jag blev deppig och lämnade gruppen. Det där att man kan leva som vanligt vid demens är bara lögn. Sjukdom begränsar. Livet har sina begränsningar.

Jag har en del äldre bekanta, folk som har bott på samma område länge och en dag började vi säga mer än ”hej”. Alla gamlingar jag råkar känna har dator och oftast mobilen i handen, åldersspann 70 – 90. Vi hör till den generationen som hann använda dator på jobbet, något som politiker inte har fattat. Ingen kände sig ha något behov än att prata om sitt liv med Kommunen. Det kanske kommer, sa någon. Då blir jag nog besvärlig. Jag nöjer mig inte med vad som helst.

Jag har flyttat ganska många gånger, jag tror det är 19 bostäder sedan jag flyttade till Stockholm vid 20 års ålder, borträknad några veckokorta boenden i början och inklusive utlandsboende. Flytt har skett på grund av arbete och skilsmässa. Det är svårt att både få nya och behålla gamla kontakter efter flytt. Folk har redan sina liv i egna cirklar. Svenskar är inte de som genast bjuder grannar på kaffe. Det händer än att någon frågar om jag ska flytta hem. Hem, efter 60 år i Sverige. Jag tar det med ro. Hem? Vart är jag hemma har jag funderat på ett antal gånger. Skogen kanske?

Sörmland

Det är inte bra att vara avskuren från andra och verkligheten omkring, speciellt när du är yngre. Livet består av samverkan med andra. Det består inte att bli en kopia av någon tongivande person. Det är att bli sin egen men även ha ett livsinnehåll och acceptans för och tillsammans med andra. Men efter ett långt arbetsliv kan det finnas behov av ensamhet och lite tanketid i stället ständig rörelse.

Men barnen då, säger ni. Ska inte de se till att föräldrarna inte känner sig ensamma? Det låter väl bra? Alla har inte barn. Om ens barn arbetar och kanske har själva barn och inte ens bo på orten har de föga tid att ta hand om sina gamla föräldrar, ännu mindre avlägsnare släktingar. Kontakterna idag sker i vardagen genom Internet mer än per besök.

Barn ska inte agera ett vårdhem till sina gamla föräldrar, tycker jag. Den tiden har vi passerat. Vi betalar skatt för det. Men när det gäller ska vi ställa upp för varandra i familjekretsen, det är inte en åldersfråga. I hyfsade förhållanden sker det automatiskt. Det är ett inre vetskap om att ifall att … Dock är inte alla familjerelationer fungerande vill jag säga, jag har sett otaliga skräckexemplar på mitt arbete.

Men om du vill ta hand om dina gamla, sjuka föräldrar själv i stället Kommunen är de väldigt glada. Anhörigvårdare är rena sparbössan.

En del blev ensamma tack vare covid och Staten har en skuld till det. Det var ett tag ren skräckpropaganda. Först stängde myndigheterna av anhöriga från äldreboenden, nu oroar de sig om de gamlas ensamhet. Om det hade funnits en smula förstånd hos beslutsfattare hade besökarna försetts med munskydd, skyddsrock och handskar. Det är inte en kö av besökare till boenden. Nu fick bara personalen smitta de gamla.

Att Staten ska försöka ordna upp all livets sorg och besvär fungerar inte. Det är nog inte meningen med livet heller. Just nu finns ett slags krig att reda upp. Nej, inte Ukraina utan våra egna gator. Prioritera det. Men om behov uppstår vill vi svenskar ha en äldreomsorg med personal som pratar svenska, är inte reglerad per minut, har viss kulturkompetens och som är utbildad, välbetald och stolt över sitt arbete. Det borde gå att ordna? Vad är som hindrar det?

Politiker skall undvika att göra ensamhet till en sjukdom som din Kommun skall bota.

Virihaure, Padjelanta och en ensam vandring på 800 kilometer, Nordkalottleden.

Ring nu på hos din granne som är ensam, men bli inte snopen om ingen vill öppna dörren för dig. Och det – mina bloggvänner – rädslan för främmande folk som kan råna en om vi öppnar dörren är faktiskt Statens ansvar.

PS. Regeringen satsar 300 miljoner kronor i årets budget för att motverka ofrivillig ensamhet. Detta är början på en planerad gemenskapssatsning, där samma summa avsätts årligen under tre år. – Ofrivillig ensamhet är ett stort samhällsproblem, säger socialminister Jakob Forssmed (KD).

Alla ensamma män åker inte skoter och fiskar.

213

Politikerna i Stockholm bryr sig inte om landsbygden. Det är som en person sa: allt utanför tullarna är landet. Varför ska man dit? De urbaniseringskrafter som vi ser i hela världen driver människor in till storstadsregionerna. Det ger en fortsatt successiv minskning av befolkningen i glesbygdskommunerna. En statliga utredning har också larmat om den situation som glesbygdskommunerna befinner sig i. För lite folk och för lite inkomstmöjligheter. Åtgärderna saknas dock. Att dumpa asylsökanden ute på vischan går dock bra.

Avflyttning har pågått länge. Det är inte lönsamt att odla mat för befolkningen eller driva företag. Alla vill trängas i Stockholm och i andra städer. Den förändring som vi ser nu är tillfällig inflyttning genom asylsökanden. Små byar får hastigt fördubblad befolkning utan att det finns resurser och infrastruktur längre för det. Idag börjar kommunerna att knorra.

En glesbygdsort är Pajala. 6303 personer bor i kommunen, viss överskott för män, 3297 män och 3006 kvinnor. Andelen ungdomar mellan 18 – 24 är bara 469 och gruppen 65 år och äldre är 1988 personer. 820 personer utlandsfödda varav 517 finska och 52 thailändare. Ovan det 300-400 asylsökande som har gett arbete för Pajalabor efter nedläggning av gruvbolaget Northland, men det har inte varit utan problem.

Så, det är svårt att hitta en partner i Pajala. Men om ett litet tag kan det vara lika svårt i en stor del av landet. Det finns så många fler unga män än kvinnor bland dem som kommer genom asylsystemet.

Migrants queue in the compound outside the Berlin Office of Health and Social Affairs (LAGESO) as they wait to register in Berlin, Germany, October 7, 2015.   REUTERS/Fabrizio Bensch

1995 var könsfördelningen bland 15–19-åringar i Sverige relativt normal och låg på 105 män på 100 flickor. Den extremt stora migrationen till Sverige 2015, där 71 procent var av manligt kön, har ökat obalansen i könsfördelningen.

Under 2015 bröts då jämviktslinjen med ungefär lika många män som kvinnor i landet. Vid årsskiftet fann det 12 000 fler män än kvinnor enligt folkbokföringen. Det låter inte mycket men beror helt på i vilken ålder överskottet finns i. Officiell migrationsstatistik visar att vid utgången av 2015 gick 123 stycken 16 – 17-åriga pojkar på 100 flickor i samma åldersgrupp. Nu är ju åldern på asylsökande ungdomar mycket osäker och diskuterat men det är den uppgivna åldern man räknar med. Jämförelsevis har Kina, som har stor obalans i könsfördelning, ”bara” 117 pojkar på 100 flickor i samma åldersgrupp.

Rosling är lika bekymrad. Han sa i november att med nuvarande fördelning bland asylsökanden har vi inom fyra månader en situation 120 pojkar på 100 flickor. I Kina tycker man det är ett jätteproblem som leder till social misär, självmord och depressioner. Det leder till aggressioner, till våld och problem. Detta är en social bomb som ligger och puttrar, konstaterade Rosling och tillade ironiskt:
Kineserna är väldigt bekymrade. Svenskarna är inte lika bekymrade.

223Bild: ej asylboende bara ett kvarlämnat hus.

Många asylsökanden har placerats på glesbygden, på gamla stora byggnader  vi inte längre har bruk av. Det låter som problem direkt. Jag bodde ett tag på den absoluta glesbygden. Det fanns ingenting av det som en stad eller större ort erbjuder, då tänker jag inte bara på affärer utan möjlighet till kultur, studier och arbete. Att vara utan bil var om inte omöjligt så svårt. Utvecklingen eller ska jag säga avvecklingen liksom krympte orten. Det innebär inte att de som bor där inte trivs, livet har andra sidor på glesbygden. Jag flyttade.

Arbetsplatserna och bönderna decimerades på orten. Skogsarbetsplatsen stängdes, det var ett boende för män med alkoholproblem, de brukade hjälpa de gamla med vedhuggning och snöskottning. I stället kom asylsökanden och när de statliga pengarna tog slut kraschade ekonomin ytterligare. Skolor lades ner, biblioteksböcker hamnade i elden och gatulyset i småbyar släktes. Utan ”Robin Hood skatt” skulle bygden inte överleva. Har skrivit om förvandlingen av Norrland förut på: http://blogg.iniskogen.se/2014/03/10/battre-forr/
http://blogg.iniskogen.se/2014/03/12/battre-nu/

Det är en sorgesång över folkhemmet.

Flickorna studerar längre, flyttar från glesbygden och får bättre arbetsmöjligheter. Det expansiva området är ju vård och omsorg där många kvinnor är anställda. Industrin har flyttat till låglöneländer. Kvar på landsbygden blir en del killar med eller utan arbete. De åker skoter och fyrhjuling, fiskar, jagar älg, super kanske, ser på film och nu mera söker partner per internet. Pensionärer går på danskvällar med PRO. Kvar blir de oändliga skogarna vad Reinfeldt tänkte fylla med invandrare. Vid sidan fanns drömmen om att vem som helst kan arbeta genom Internet oavsett vilken stuga i skogen man sitter i.

018

Den nya befolkningen har ingen släkt och anknytning till de små orter de placeras av Migrationsverket genom smarta asylbaroner. De flesta hamnar direkt utanför. Det och de själva har orsakat en del problem både i och utanför boenden. Hur integrerar man en hop killar på landsbygden utan några som helst möjligheter till att integreras?

Kommer de nya männen, i första hand från muslimska länder, vara nöjda med boende på glesbygden? Knappast. Kommer vi ha ”Pajala problem” över landet men utan kompensationer som skoteråkning, fiske och älgjakt? Kommer de inflyttade männen ”importera” lämpliga fruar från sina hemländer? Blir det mera trafficking här hemma när ensamma män söker sexpartner? Våldtäkter? Ofredande? Kommer de svenska flickorna – de som lever på helt annat sätt än flickor tilläts inom islam – ses som sexuell lösegendom? Det är frågor som Regeringen inte ens kan uttala, än mindre söka lösningar på.

Att stänga in en massa unga män på ihop en plats kan bara sluta på ett sätt: elände. Speciellt om de är fiender med varandra från början. De otaliga utryckningarna till asylboenden är resultat av detta.

Vår regering påstår sig vara feministisk. Feminister ondgör sig över petitesser som ser ut att missgynna kvinnor. De klagar hela tiden. Men kvinnor som har det jävligt i andra länder med könsstympning, slaveri, tvångsgiftermål, barnäktenskap, avbruten skolgång… är inte intressanta. Feminister prioriterar inflyttande utländska män, de svenska är bara skit.. Vår regering  prioriterar också inflyttande utländska män och dessa prioriterar sig själva. De kvinnor vilka behöver skydd och hjälp är kvar i skiten.

Hur blir det för de kvarvarande kvinnorna? Säljs de bort som barnbrudar till äldre män vilka redan har några hustrur? Kommer de hit med tiden och förändrar befolkningen? Som den störtade Gaddafi sa ungefär: Det behövs inga vapen för att ta över väst, det räcker med barnvagnar. Det är föga troligt att kvinnor som kommer hit för giftermål hastigt skaffar sig en utbildning och försörjer familjen om inte ens deras män gör det. De blir hemmafruar med flera barn än de svenska kvinnorna har. Feministerna kommer inte att bry sig om deras liv. Islam brer ut sig för någon assimilering sker inte i Europa. Hur blir det då när idag finns knappt ett muslimskt land utan oro och krig?

Kanske borde vi lyfta blicken till de länder dessa män kommer ifrån och se hur livet, kvinnornas situation och problemlösningar ser ut där. Kan man ändra sin uppväxt, föräldrars fostran, utbildning och kultur genom att man bara passerar över en gräns? Svaret borde vara självklart men frågan kan inte ens ställas i Sverige utan stämpel rasist. Skall vi verkligen ta hand om andra länders unga män? Behövs de inte bättre hemma? Varför hjälpa bara några här pengarna skulle räcka längre där i deras hemländer. Vad är det för galen prioritering?

Män som inte får arbete, plats i samhället, kvinnor och pengar brukar ta det vad de vill ha. Alla åker inte skoter eller fiskar.

Bild, asylsökanden i Tyskland oktober 7, 2015. REUTERS/Fabrizio Bensch