Etikettarkiv: Finland

Några tankar om att vara svensk eller finsk.

Publicerat av

1976 blev jag svensk medborgare. Jag hade inte tänkt byta medborgarskap från min finska men omständigheter i kommande resa och arbete i ett annat land rekommenderade att hela familjen hade samma lands pass. Om det blev krigssituation… Bytet skedde med en blankett jag skickade in. Jag hade bott och arbetat i Sverige15 år, pratade svenska hade både studenten, examen från universitet och en annan yrkesutbildning genomgångna i Sverige. Gift med en svensk och tre barn födda i Sverige. Men vad är just det där svenska har jag nog inte kommit underfund med.  Sverige och Finland är tämligen lika. Det finns dock skillnader, speciellt i inställning till skyldigheter och den grund, folksjäl, man står på då och även idag, men för min del är de liksom svunnen tid. Ibland får jag frågan om jag ska flytta hem nu när jag är pensionär. Vad är hem efter ett helt vuxenliv i ett land man inte var född i är en intressant fråga. Jag har helt förståelse för dagens invandrare från än mer avlägsna kulturer som inte lyckas integrera sig, för vad ska man integrera sig till.

Sin inlärda kultur har man med sig, oavsett vilken gräns man passerar.

Inuti mig bor en finne men även den bilden och egenskaperna är bara en blek kopia av något som fanns en gång. Att göra sitt och bra, stå på sig har jag uppfattat som väldigt finskt. Det kanske är svenskt också i alla fall i den äldre generationen.

De gamla finska invandrare från 50 – 70 talet är döda eller i livets sists skeende, som jag. Många av deras barn är högutbildade. Många gamla finnar dog i covid. Vi kom hit på en tid då industrin ropade efter arbetskraft. Det var tiden för arbetskraftens fria rörlighet den mot Sverige. Vi fick inga favörer, språkkurser var sällsynta. Många kom som jag på en söndag fick jobb på måndag och började med avtalsenlig lön på tisdag. Bytte arbete när det erbjöds bättre lön. Sov hos bekantas bekanta på en madrass på golvet, läste Kalle Anka och barnböcker som svenskstudier och anpassade sig utan större skarvar till livet i ett land som liknade Finland men ändå inte. Sverige är kallare land än Finland, det beror på  närvaron av krig och det medlidande mot andra du får under åren i krigstillstånd som formade Finland.. Gemenskapen, känslan mitt land är också större när dina anhöriga är på krigskyrkogård.  Men idag är det en ny generation i med inga minnen från de åren, Dock är Finland utkorad till Världens lyckligaste land inte välståndslandet Sverige för finnar är mera nöjda med vad de har och inte ständigt ropar efter mer från Regeringen. Krav att Regeringen fyller dina egna brister, din plånbok och ditt liv är mycket högre i Sverige. Det är nog ganska så svenskt speciellt i valtider.

 Så hur blir man svensk.

Det vet jag inte. Det bör räcka att försörja sig med hederligt arbete. se till att ens ungar klarar skolan och får en möjlighet att hitta en plats här, för att ha ett liv i det landet deras föräldrar valde av olika skäl. Följa de lagar som gälller ofta likadana som i andra civiliserade länder. Kanske veta det grundläggande enligt vilket system landet styrs. Nej det var en överkurs som inte ens alla ministrar vet.

Vad är det bästa med Sverige då? Långvarig fred som har gett våra möjligheter.  Ingenting har behövts bygga om från grunden. Tillgången till utbildning. Den innovativa andan.  Naturen.  Demokrati skulle någon säga men det är inte unikt för Sverige. Någon sa till mig länge sedan, prata om vädret och tyck illa om Regeringen oavsett vilken då är du riktigt svensk. Det pågår faktisk just nu i all massmedia. Och visst har Sverige legat före i ett och annat, både bra och inte alltid så välbetänkt. Jämlikhet sägs ofta som väldigt svenskt. Det är dock en illusion. Men lika värde som person och lika erbjudna möjligheter kan finnas. Men då måste du ju använda möjligheterna, göra en egen ansträngning.

Än tänder jag ljus på den finska nationaldagen. Men idag har Finland blivit blek påminnelse om min barndom, nyheter på finska där de nya orden tillkomna de senare åren försvårar även läsandet. Finland är nu mera de få julkorten som kommer. Och några barndomsminnen som aldrig bleknar.

Gamla historier om Olympiad och Coca-Cola.

Publicerat av
Paavo Nurmi tänder den Olympiska elden i Helsingfors 1952.
Armi Kuusela Miss Universum 1952

År 1952 var ett stort år för Finland. Sommarolympiad och en finsk kvinna vann tävlingen miss Universum. Det som var speciellt med året 1952 var hoppet. Hopp om fred, bättre tider, utveckling och en plats bland andra nationer i Världen.

Några av tävlingarna spelades även i Tammerfors. Vi barn samlades kring hotellet där de tävlandena bodde. Till vår lycka kom ett amerikanskt lag ut. De flesta var svarta, förmodligen basket eller annan bollsport. Vi hade aldrig sett svarta människor i live. Detta är alltså 1952. Vi försökte säga något på engelska. De hälsade och gav oss stora paket tuggummi.

Coca-Cola gjorde sitt inträde till finsk marknad dock bara för Olympiaden så länge..

När börjar Julen? Har sett ett påstående: Julen börjar när Coca-Cola reklamen visas i TV.  Så Julen är här? Reklamfilmen ”Holidays Are Coming” visas igen sedan 14 november.

Har ni sett den Coca-Cola reklamen? Den är skickligt gjort. Den utstrålar magi, harmoni och glädje. Musiken är perfekt. De gör en ny varje år men den här är något som folk gillar och har till och med önskat att den ska återkomma till TV.

Julen är Jesus födelsedag, det är därför vi firar jul. Varför gör inte Kyrkan lika magiska reklam?

Coca-Cola är en av produkterna som är mest spridda i Världen. Jag minns när den kom till Finland och till Kina.

Den 2 juli 1952 anlände 720 000 flaskor Coca-Cola till Finland från Amsterdam. Det var en donation till Krigsinvalidernas brödraförbund av Coca-Cola. Förbundet sålde produkten och fick behålla intäkterna för att främja sin verksamhet. I 36 kiosker i närheten av de olympiska arenorna och i parker såldes Coca-Cola.

Det tog dock några år innan Coca-Cola kom till min hemstad Tammerfors. Den första platsen där drycken såldes var Stockmanns varuhus. Jag är inte säker på året.

Vi var tre tjejer från flickskolan som gick till kaféet i varuhuset Stockmann varje lördag efter skolan. Vi åt en kula glass eller drack saft. Men nu provade vi Coca-Cola.  Nej, vi blev inte så förtjusta i det.   Men i skolan på måndag kunde vi inte låta bli att skryta. Vi var de första i klassen som hade druckit Coca-Cola. Så världsvana vi var!

Jag har inte gillat Cola någonsin men som medel mot resemagsjuka är det faktiskt fungerande. Dock skall kolsyran bort, en gnutta socker eller vad som helst i får kolsyran att bubbla i väg.

Till Kina kom Coca-Cola mycket senare. 1977 var vi i Canton, på väg mot Hongkong. I det hotellet där utlänningar tilläts bo fanns några amerikanska läsk, Sprite och Coca-Cola, på menyn. Servitören talade om det när vi beställde. Han var lite lagom stolt över det. All personal bar en liten nål med amerikansk och kinesisk flagga på bröstfickan. Våra kära amerikanska vänner…

Nu mera har vi Coca-Cola och Sprite i vårt sortiment, sa han.

Då charmade min dotter hela hotellet. Hennes ord berättades till varenda hotellarbetare. Kvinnorna samlade sig kring henne på kvällen och de sjöng ihop.

Vad sa hon?

Nej, tack. Jag vill ha den kinesiska läsken, det smakar mer äkta.

På flygplatsen träffade vi några amerikanska turister från miljonär klassen. Dörrarna började öppnas mot Världen.

Inte bara turister utan Coca-Cola har gjort sina resor runt jorden. Nästan alla länder säljer Coca-Cola och 98 % av jordens befolkning vet vad det är. Vinsten per år är ca $ 9,542 miljarder, förmodligen mer idag. 

Nej, ingen Cola här, det blir dagens kafferanson.

Rädslan som makthavare.

Publicerat av

Fredagen 6. mars 1953 fick jag en läxa som formade min syn på samhällen och politik i vänster – högerskalan. Morgontidningen kom sent fast det var en fredag. Tidningen hade en porträtt på första sidan, svart ram runt och orden: vår gode fader Stalin är död.

Min mor började gråta.

Jag var inte ovetande om kriget och förlusterna, krig var mitt första barndomsminne och min far var skadad. Men Stalin var en icke person, folk höll tyst helt enkelt. Bäst så. Jag blev förbryllad för min mor var inte en gråtmild person.

Vad var gråten för? Var han ändå en god människa, frågade jag. Då fick min mor en hysterisk gråtattack och jag hade svaret. Hon var oerhört lättad.

Jag tror lättnaden var allmän i Finland. Avvikare fanns förstås.

Följaktligen blev ismerna till vänster icke tänkbara för mig. I den flickskolan jag sedan började i fanns inte en person som sa ordet kommunism, socialism och liknande ismer. Vi bad morgonbön i skolan. Vi var de avundsvärda flickorna som kom in i flickskolan efter höga betyg och intagningstest. Skolan kostade både terminsavgift, böcker och skolmat. De flesta hade utbildade föräldrar, grädden av det än krigsskadade samhället. Några var stipendiater, de vars far hade dött i kriget. Jag hade bara en skadad far så jag fick hitta ett arbete för att betala skolavgiften.

Klasskillnaderna var stora och synliga. Vissa elever fördes till skolan av en privatchaufför i en tid då privatbilar var än sällsynta.

Men det fanns ingen synlig avundsjuka. Vi var framtidens hopp och de som skulle ta tag i landets styre och bli de högutbildade som Finland behövde. Det blev ofta så.

Det fanns dock inget annat avundsvärt i mitt liv. De fattiga måste alltid anstränga sig för att nå någonstans. Jag bar ut morgontidningar för att betala skolan. Jag var stolt över att vara självförsörjande vid tolv. Jag visste att livet blev bättre om man arbetade hårt för det.

Idag är jag inte så säker på det. Hur definieras ”bättre” i dagens Värld?

Finland har dock blivit ledande i många frågor. Barn har förstås helt skattefinansierad skola sedan länge. Ingen behöver kliva upp klockan fyra för att bära ut morgontidningar.

Ryssland och Finland har hankat sig fram. Hoten från grannen i öst har inte uteblivit men finnar är tåliga och har eget värde som medborgare. Man trampar inte på dem en gång till.

Mykolaiv i Ukraina

Stalinandan lever dock kvar i Ryssland och hos Putin som vill hellre styra och äga hela forna Sovjetunionen och mer än att vara en av väst uppskattad politiker. Oavsett vad det kostar. Vi kallar honom idag för krigsförbrytare. Det sista bryr han sig inte om. Han är sig själv nog. Hans krigsmakt mal vidare i Ukraina. Till sitt eget slut?

Hoppas kan man alltid.

Kommer någon att gråta vid Putins död? Säkert ett helt folk: Om inte, kommer ett beslut från högre ort över lämplig mängd tårar. Det är Ryssland, med tungt arv från de gamla och de nya tsarerna.. Den avstalinisering som inleddes efter Stalins död har aldrig riktigt slutförts. Svårt att förändra ett stort land där rädslan är en verklig makthavare.

Våren är i gång. Bland bråte kommer det att blomma, även i Ukraina.

PS. Ryssland hotar Finland idag 12 april genom att flytta militärt utrustning mot södra Finlands gräns.

Ombytta positioner?

Publicerat av

Jag städar bokhyllor. Packar in en hög böcker ingen kommer att läsa mer och hoppas att någon vill ha de. Hittar en gammal bilderbok om min gamla hemstad, staden jag flyttade ifrån till Sverige utan tanke att bli kvar.  Men så blev det om man borträknar några år i ett annat land.

Sverige var länge ett slags modell för Finland. Det första en finsk utredare gjorde förr i tiden var att beställa en motsvarande utredning från Sverige. Sedan gjorde man en studieresa till Sverige. Jag minns när Finland byggde sin första stora förort. Stadens styre och byggherrar kom till Sverige, av en slump även till den förorten, Orminge, där jag hade nyss köpt en lägenhet. Som representant för bostadsrättsföreningen fick jag svara på deras frågor.

De undrade över det som inte fungerade när vi flyttade in.

Vi radade upp: långt till Vårdcentral, inga affärer utom barack för mataffär, inga arbetsplatser nära, vägarna lervälling och träd noggrant nedhuggna för stora gräsmattor, usel kollektivtrafik, fem kilometer till närmaste daghem, bara lågstadieskola, inget för de större barnen utöver en bollplan.  Ja, vi hade egna planer i gång men de tog vi inte upp.

Kommunpolitikerna som var med tyckte nog att vi boende var pest. Men de byggde sedan ett centrum, skola och daghem, flera hus, mera hus, villor och med tiden svällde orten ut till en liten stad med det mesta i.

Hervanta, Tammerfors.

Av ren slump bodde min syster sedan i den nya finska stadsdelen. Jag kunde se och höra att våra ”det fungerar inte” hade eliminerats redan när de första flyttade in. Även den förorten växte sedan.

Idag åker inte finska representanter hit så ofta om alls för att höra hur vi gör för att ta efter. Kanske ser de vad som inte fungerar precis som då 1969. Vi har blivit mer varnande exempel än förebild. Skola, sjukvård, polis, invandring… Storebror har krympt. Finland har blivit större. Sverige har tappat sin fördel. Är det ombytta positioner?

Kanske bör vi göra som finnarna som var på besök? I stället valfantasier och nya löften,  bör vi ställa oss frågan: vad är det som inte fungerar och hålla oss till det? Kanske inte analysera så mycket utan skrida till verket och åtgärda. Ett slags brandkårsutryckning. Ni vet rädda, släcka, utreda, reparera. Inga långa tidsödande statliga utredningar när det brinner, bara raka frågor till de berörda. Som varför vissa yrkesgrupper flyr jobbet? Vad är det som behöver brandsläckare hos polisen, vården, skolan, den misslyckade integrationen? Jag tror inte vi har tid att grubbla så mycket utan agera brandkår. Det vi redan har måste börja fungera bättre, inte nya fantasier. Vi måste komma till skott innan allt rasar.

Många av svaren finns redan men det är få som bryr sig. Helst vill man täppa till munnen på dessa olyckskorpar vilka säger som det är. Visselblåsare är problemet, inte svårigheterna.

Jag fortsätter att städa mina bokhyllor. Det är inte mycket mer jag kan göra idag. Ingenting jag gör har längre någon avgörande betydelse. Jag är bara en som ibland kraxar lik en olyckskorp.