Gamla historier om Olympiad och Coca-Cola.

Utvalda

Paavo Nurmi tänder den Olympiska elden i Helsingfors 1952.

År 1952 var ett stort år för Finland. Sommarolympiad och en finsk kvinna vann tävlingen miss Universum. Det som var speciellt med året 1952 var hoppet. Hopp om fred, bättre tider, utveckling och en plats bland andra nationer i Världen.

Några av tävlingarna spelades även i Tammerfors. Vi barn samlades kring hotellet där de tävlandena bodde. Till vår lycka kom ett amerikanskt lag ut. De flesta var svarta, förmodligen basket eller annan bollsport. Vi hade aldrig sett svarta människor i live. Detta är alltså 1952. Vi försökte säga något på engelska. De hälsade och gav oss stora paket tuggummi.

Coca-Cola gjorde sitt inträde till finsk marknad dock bara för Olympiaden så länge..

När börjar Julen? Har sett ett påstående: Julen börjar när Coca-Cola reklamen visas i TV.  Så Julen är här? Reklamfilmen ”Holidays Are Coming” visas igen sedan 14 november.

Har ni sett den Coca-Cola reklamen? Den är skickligt gjort. Den utstrålar magi, harmoni och glädje. Musiken är perfekt. De gör en ny varje år men den här är något som folk gillar och har till och med önskat att den ska återkomma till TV.

Julen är Jesus födelsedag, det är därför vi firar jul. Varför gör inte Kyrkan lika magiska reklam?

Coca-Cola är en av produkterna som är mest spridda i Världen. Jag minns när den kom till Finland och till Kina.

Den 2 juli 1952 anlände 720 000 flaskor Coca-Cola till Finland från Amsterdam. Det var en donation till Krigsinvalidernas brödraförbund av Coca-Cola. Förbundet sålde produkten och fick behålla intäkterna för att främja sin verksamhet. I 36 kiosker i närheten av de olympiska arenorna och i parker såldes Coca-Cola.

Det tog dock några år innan Coca-Cola kom till min hemstad Tammerfors. Den första platsen där drycken såldes var Stockmanns varuhus. Jag är inte säker på året.

Vi var tre tjejer från flickskolan som gick till kaféet i varuhuset Stockmann varje lördag efter skolan. Vi åt en kula glass eller drack saft. Men nu provade vi Coca-Cola.  Nej, vi blev inte så förtjusta i det.   Men i skolan på måndag kunde vi inte låta bli att skryta. Vi var de första i klassen som hade druckit Coca-Cola. Så världsvana vi var!

Jag har inte gillat Cola någonsin men som medel mot resemagsjuka är det faktiskt fungerande. Dock skall kolsyran bort, en gnutta socker eller vad som helst i får kolsyran att bubbla i väg.

Till Kina kom Coca-Cola mycket senare. 1977 var vi i Canton, på väg mot Hongkong. I det hotellet där utlänningar tilläts bo fanns några amerikanska läsk, Sprite och Coca-Cola, på menyn. Servitören talade om det när vi beställde. Han var lite lagom stolt över det. All personal bar en liten nål med amerikansk och kinesisk flagga på bröstfickan. Våra kära amerikanska vänner…

Nu mera har vi Coca-Cola och Sprite i vårt sortiment, sa han.

Då charmade min dotter hela hotellet. Hennes ord berättades till varenda hotellarbetare. Kvinnorna samlade sig kring henne på kvällen och de sjöng ihop.

Vad sa hon?

Nej, tack. Jag vill ha den kinesiska läsken, det smakar mer äkta.

På flygplatsen träffade vi några amerikanska turister från miljonär klassen. Dörrarna började öppnas mot Världen.

Inte bara turister utan Coca-Cola har gjort sina resor runt jorden. Nästan alla länder säljer Coca-Cola och 98 % av jordens befolkning vet vad det är. Vinsten per år är ca $ 9,542 miljarder, förmodligen mer idag. 

Nej, ingen Cola här, det blir dagens kafferanson.

Rädslan som makthavare.

Utvalda

Fredagen 6. mars 1953 fick jag en läxa som formade min syn på samhällen och politik i vänster – högerskalan. Morgontidningen kom sent fast det var en fredag. Tidningen hade en porträtt på första sidan, svart ram runt och orden: vår gode fader Stalin är död.

Min mor började gråta.

Jag var inte ovetande om kriget och förlusterna, krig var mitt första barndomsminne och min far var skadad. Men Stalin var en icke person, folk höll tyst helt enkelt. Bäst så. Jag blev förbryllad för min mor var inte en gråtmild person.

Vad var gråten för? Var han ändå en god människa, frågade jag. Då fick min mor en hysterisk gråtattack och jag hade svaret. Hon var oerhört lättad.

Jag tror lättnaden var allmän i Finland. Avvikare fanns förstås.

Följaktligen blev ismerna till vänster icke tänkbara för mig. I den flickskolan jag sedan började i fanns inte en person som sa ordet kommunism, socialism och liknande ismer. Vi bad morgonbön i skolan. Vi var de avundsvärda flickorna som kom in i flickskolan efter höga betyg och intagningstest. Skolan kostade både terminsavgift, böcker och skolmat. De flesta hade utbildade föräldrar, grädden av det än krigsskadade samhället. Några var stipendiater, de vars far hade dött i kriget. Jag hade bara en skadad far så jag fick hitta ett arbete för att betala skolavgiften.

Klasskillnaderna var stora och synliga. Vissa elever fördes till skolan av en privatchaufför i en tid då privatbilar var än sällsynta.

Men det fanns ingen synlig avundsjuka. Vi var framtidens hopp och de som skulle ta tag i landets styre och bli de högutbildade som Finland behövde. Det blev ofta så.

Det fanns dock inget annat avundsvärt i mitt liv. De fattiga måste alltid anstränga sig för att nå någonstans. Jag bar ut morgontidningar för att betala skolan. Jag var stolt över att vara självförsörjande vid tolv. Jag visste att livet blev bättre om man arbetade hårt för det.

Idag är jag inte så säker på det. Hur definieras ”bättre” i dagens Värld?

Finland har dock blivit ledande i många frågor. Barn har förstås helt skattefinansierad skola sedan länge. Ingen behöver kliva upp klockan fyra för att bära ut morgontidningar.

Ryssland och Finland har hankat sig fram. Hoten från grannen i öst har inte uteblivit men finnar är tåliga och har eget värde som medborgare. Man trampar inte på dem en gång till.

Mykolaiv i Ukraina

Stalinandan lever dock kvar i Ryssland och hos Putin som vill hellre styra och äga hela forna Sovjetunionen och mer än att vara en av väst uppskattad politiker. Oavsett vad det kostar. Vi kallar honom idag för krigsförbrytare. Det sista bryr han sig inte om. Han är sig själv nog. Hans krigsmakt mal vidare i Ukraina. Till sitt eget slut?

Hoppas kan man alltid.

Kommer någon att gråta vid Putins död? Säkert ett helt folk: Om inte, kommer ett beslut från högre ort över lämplig mängd tårar. Det är Ryssland, med tungt arv från de gamla och de nya tsarerna.. Den avstalinisering som inleddes efter Stalins död har aldrig riktigt slutförts. Svårt att förändra ett stort land där rädslan är en verklig makthavare.

Våren är i gång. Bland bråte kommer det att blomma, även i Ukraina.

PS. Ryssland hotar Finland idag 12 april genom att flytta militärt utrustning mot södra Finlands gräns.

Ombytta positioner?

Jag städar bokhyllor. Packar in en hög böcker ingen kommer att läsa mer och hoppas att någon vill ha de. Hittar en gammal bilderbok om min gamla hemstad, staden jag flyttade ifrån till Sverige utan tanke att bli kvar.  Men så blev det om man borträknar några år i ett annat land.

Sverige var länge ett slags modell för Finland. Det första en finsk utredare gjorde förr i tiden var att beställa en motsvarande utredning från Sverige. Sedan gjorde man en studieresa till Sverige. Jag minns när Finland byggde sin första stora förort. Stadens styre och byggherrar kom till Sverige, av en slump även till den förorten, Orminge, där jag hade nyss köpt en lägenhet. Som representant för bostadsrättsföreningen fick jag svara på deras frågor.

De undrade över det som inte fungerade när vi flyttade in.

Vi radade upp: långt till Vårdcentral, inga affärer utom barack för mataffär, inga arbetsplatser nära, vägarna lervälling och träd noggrant nedhuggna för stora gräsmattor, usel kollektivtrafik, fem kilometer till närmaste daghem, bara lågstadieskola, inget för de större barnen utöver en bollplan.  Ja, vi hade egna planer i gång men de tog vi inte upp.

Kommunpolitikerna som var med tyckte nog att vi boende var pest. Men de byggde sedan ett centrum, skola och daghem, flera hus, mera hus, villor och med tiden svällde orten ut till en liten stad med det mesta i.

Hervanta, Tammerfors.

Av ren slump bodde min syster sedan i den nya finska stadsdelen. Jag kunde se och höra att våra ”det fungerar inte” hade eliminerats redan när de första flyttade in. Även den förorten växte sedan.

Idag åker inte finska representanter hit så ofta om alls för att höra hur vi gör för att ta efter. Kanske ser de vad som inte fungerar precis som då 1969. Vi har blivit mer varnande exempel än förebild. Skola, sjukvård, polis, invandring… Storebror har krympt. Finland har blivit större. Sverige har tappat sin fördel. Är det ombytta positioner?

Kanske bör vi göra som finnarna som var på besök? I stället valfantasier och nya löften,  bör vi ställa oss frågan: vad är det som inte fungerar och hålla oss till det? Kanske inte analysera så mycket utan skrida till verket och åtgärda. Ett slags brandkårsutryckning. Ni vet rädda, släcka, utreda, reparera. Inga långa tidsödande statliga utredningar när det brinner, bara raka frågor till de berörda. Som varför vissa yrkesgrupper flyr jobbet? Vad är det som behöver brandsläckare hos polisen, vården, skolan, den misslyckade integrationen? Jag tror inte vi har tid att grubbla så mycket utan agera brandkår. Det vi redan har måste börja fungera bättre, inte nya fantasier. Vi måste komma till skott innan allt rasar.

Många av svaren finns redan men det är få som bryr sig. Helst vill man täppa till munnen på dessa olyckskorpar vilka säger som det är. Visselblåsare är problemet, inte svårigheterna.

Jag fortsätter att städa mina bokhyllor. Det är inte mycket mer jag kan göra idag. Ingenting jag gör har längre någon avgörande betydelse. Jag är bara en som ibland kraxar lik en olyckskorp.

Har även Finland tappat kontrollen över asylsökanden?

vienan-karjalan-pakolaisia_1381

Kaos eller normalläge? Jag har vissa minnen från tiden i Finland efter kriget med matbrist och otaliga flyktingar. Men de var våra landsmän som vi skulle hjälpa. Kraven var låga, flyktingarna tacksamma, viljan att klara av situationen liksom naturlig. Kanske är det skillnaden till dagens läge?
Flyktingkatastrofen skulle bara klaras av. Det var vårt eget fel och eget ansvar. Nu är det andras krig och annat folk som begär våra resurser.

Jag minns än några av de nära 500 000 flyktingar som Finland omlokaliserade omkring andra världskriget. Jag har inte glömt hur min mor delade vårt enda bröd och fläskbiten vi hade i två delar och la hälften i tidningspapper med några potatisar och gick till de två flyktingarna vilka hade fått flytta in i ett litet köks rum i huset då den kvinna som hyrde rummet gav sin bostad till dem och flyttade till grannen. Alla delade en toalett. Det var då när våra krav på standard var enkla och blygsamma. När det fanns tacksamhet över att ha sluppit ut från ett land som tog över och kallade nu den delen av Finland, Karelen, för Sovjetunionen.

Finnish_areas_ceded_in_1944

Salla och Petsamo var de andra områden avträdda till Sovjet enligt fredsavtal, varifrån de finska medborgarna flydde inåt landet.

Dagen efter ankomsten ställde sig flyktingarna vid en fabriksport i hopp att få ett arbete. På lördag gick de till bastu med någon. På söndag tog mor dem till kyrkan. De familjer som bodde i samma länga som vi bidrog på olika sätt. De kom med madrasser och kläder, en kastrull och mat. Flyktingarna blev integrerade i livet i Finland.

D2004_17_r1_r40-176_1_j3-copy

De karelska flyktingarna var kristna, de pratade finsk dialekt, en del hade släktingar i Finland. De hade ju hört till samma land. Ester hade också beröringspunkter med oss, språkligt och religiöst. Då var den religiösa tillhörigheten stark, ungefär som olika muslimska grupper i Sverige och världen har idag. Den kristna religionen predikade dock kärlek till din nästa, inte död åt otrogna.

Jag minns bara givmildheten. Jag var ju bara ett barn och kunde inte urskilja nyanser, om det fanns. Det var ju vårt eget fel att vi förlorade kriget. Vi var inte starka nog, sa far. Jag minns att någon sa nedsättande ord men det var kanske skäligt när hela huset fick saneras av löss efter nykomlingarna. I skolan kunde ingen skilja de från Karelen från oss andra, det fanns inga grupper vi och dom i min skola. Nykomlingarna klämdes in i klasser där det redan fanns 40 elever men ordningen var total på den tiden. Vi såg upp till läraren, det har inte förändrats i nutidens Finland. Om någon hade problem i skolan fick en bättre elev flytta bredvid och hjälpa till. Hjälpte inte det kallades en speciallärare in.

Jag tillbringade mina första skolår som en ”hjälplärare”. Men det gjorde inte så mycket. Jag satt med mina böcker ändå på kvällarna. Mor och far arbetade extra timmar utan lön på sina arbetsplatser för att betala krigsskadeståndet till ryssarna. Man ska göra rätt för sig hur bittert det än var.

Mina föräldrar var flitiga, sparsamma och djupt religiösa – som en stor del av finnarna. Som lågavlönade fick de statsunderstödd lån för att köpa en bostad, en modern trerummare. Bostadsbristen var skriande och Staten ingrep med lånesystem kallad Arava. Påminner lite om situationen nu i Sverige men här bygger man inte hyresrätter eller bostadsrätter för fattigt folk. Man pratar om tältstäder, containerboende och – ingenting.

När jag var vuxen fick jag krigsskadestånd från den finska Staten genom min far som var krigsinvalid. Ekonomin hade förbättrats och Staten hade medel att dela ut för de krigsskadades familjer. Jag hade flyttat från Finland men far skickade pengarna. Jag var nu en tvåbarnsmor och köpte oss en tvättmaskin och en vinterkappa till mig för pengarna.
Min far stoppade undan sin del som begravningskonto. Han var nöjd. Man kunde lita på Staten. Politikerna såg till folkets bästa. Men om ryssarna en gång till skulle anfalla Finland skulle han ta sina käppar och linka till kriget. När han dog ville ingen ha hans medaljer. Mina syskon var för unga för att veta om hans del i kriget, om hur livet i ett litet land kan omkullkastas av en starkare makt och allianser med en egen agenda.

Lita inte på ryssen, sa min far. Lita inte på tysken heller, tillade han.

Hur är det nu? Skall vi lita på ryssen? Hur mycket tillit finns för Merkels förmåga att balansera på knivseggen?

1305983729731

Idag är flyktingsituationen en stor fråga även i Finland. De tåg som passerar i Torneå fulla med flyktingar orsakar ilska och vänlighet. Folk är delade. När jag läser finska tidningar lyser det missnöje och anpassning vartannat angående invandring från Mellanöstern/Afrika. De skaror av yngre män som utvandrar till Finland väcker mer oro än välvilja. Vart är kvinnorna och barnen? frågar man. Pengarna räckte bara för mig, sa en man. Det väcker inte sympati i konservativa jämlika Finland. Oron för brottslighet och våldtäkter, oviljan mot muslimska män som rör sig på bostadsområden, risken att förändra städer till Malmö har fått finnarna att bli bekymrade och förbannade samtidigt som de samlar in vinterkläder för behövande asylsökande. Finland har 8-9% arbetslöshet så möjligheten att asylsökanden  kommer snabbt  i arbete är en utopi. Finska är också ett svårt språk. Det är likadant i Sverige med arbetsmöjligheter.

Finsk budget för asyl är krossad. Likaså är det slut på boendeplatser. I Åby sätter man nu upp tillfälliga tält. Samma här?

5480730
Någon politiker säger att islam är inget hot mot det kristna Finland, men de flesta skulle föredra kristna asylsökanden. Någon skola tycker att kvinnliga elever bör ha mer heltäckande klädsel för att de muslimska pojkarna inte blir förvillade. Det väckte ont blod men också välvillig anpassning hos vissa kvinnor. (Förtryck dig själv så behöver ingen man göra det.) Islamisering är inte bara ett rött skynke utan verklighet när våra kläder inte längre borde vara ett fritt val hemma hos oss. Vad mer?

Eller är det petitesser? Låter det inte bara som här hemma? Vad gnäller finnarna för? Ska de inte ta sin del av Mellanösterns krig och Afrikas överbefolkning?

Men, vem skall anpassa sig? Vad är det vi skall möta halvvägs? Vems krig och vems ansvar? Jag tror inte någon idag kan beräkna de sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenserna av dagens flyktingmottagning och situation varken i Finland, Sverige eller i hela EU.

Förr kallades folkets oro för oro. Nu kallas det för rasism. Det har låst situationen. Vi kan inte ha en diskussion och planering. Vi har inte längre tolkningsföreträde om asyl inom EU. Det är andra krafter som styr. Kanske har också Finland hamnat  där trots hårt  motstånd?

Bilder: flyktingar från Karelen och asylsökanden i Finland idag.