Folket under broarna och Regeringens maktambitioner.

Det gnälls om vaccinprioriteringar. Sist att de bostadslösa skulle gå före. Före vem? Kanske före mig som har skippat att boka tid?

Antalet personer som saknar fast bostad uppgår till cirka 11 000 i Stockholm och en del av dem skall nu erbjudas vaccination via öppenvårdsmottagningen för hemlösa. Är inte det utmärkt?

Enligt Folkhälsomyndigheten skall följande personer också prioriteras. I gruppen som lever i socialt utsatta situationer ingår de som saknar fast bostad, papperslösa, asylsökande, anhöriginvandrarare utan svenskt personnummer, kvotflyktingar, interner inom häkte och anstalt samt migranter i förvar.

Vad är det att gnälla över? Kan dessa personer inte följa rekommendationer och hygienråd och man tror man att vaccin räddar dem och oss från smitta så ge en spruta. Men kvotflyktingar kan knappt bo på gatan, de har ju allt ordnat när de kommer. Interner har ju också mat, bostad och möjlighet till isolering ordnat.

Jag tror att de bostadslösa är fler än 11000 om man ser på FN definition b nedan. Man brukade säga förr i tiden att av Myndigheter känd siffra är en tredjedel av det faktiska. Det kanske inte gäller nu? Sämre koll eller bättre. Gissar på det första. Jag räknade de bostadslösa i en medelstor stad en gång genom promenader ute på natten och tips från de kända bostadslösa och en frågeblankett till Socialtjänsten. De gatuboende var tre gånger fler än Socialtjänsten visste. Som resultat fick alla någon typ av bostad. Men det var länge sedan, 1985.

Det finns fler som tackar nej till vaccin av olika skäl så finns ingen anledning att neka de som vill.

Covid-19 har gett Regeringen ett slags gräddfil i att styra våra liv. Genom en covid- lag kan särskilda begränsningar införas för både verksamheter och platser. Det mixtras med antal här och där.

Inskränkningar kan till exempel gälla allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, platser för fritids- eller kulturverksamhet, handelsplatser som köpcentrum och gallerior, kollektivtrafik och inrikes flygtrafik samt platser för privata sammankomster, även begravningar. Vid behov ska folksamlingar av en viss storlek kunna förbjudas på platser dit allmänheten har tillträde samt serveringsställen kunna stängas.

Inskränkningar har skett speciellt inom restaurangbranschen där smittan anses öka efter vissa klockslag nu 20.30 då servering och alkohol blir förbjudet. Familjer/sällskap med fler än fyra personer smittar också ifall de sitter vid samma bord. Nu inför Valborg är det bland annat staket runt vissa parker som ska hindra folk från gröngräset, att smitta varandra alltså.

Politiker drömmer om riktigt uselt väder under första maj, antar jag. Som ovan.

Den tillfälliga covid-19-lagen gäller från och med den 10 januari till och med den sista september 2021.

55 riksdagsledamöter röstade och 294 var frånvarande. Det var likadant när EUs miljardbidrag röstades genom, alltså hela Riksdagen röstade inte utan de utvalda 55. I Finland krävs JA med 2/3 majoritet och alla ska rösta eftersom man anser det vara så stor ingrepp i finländarnas ekonomiska medel. Lite skillnad. De har inte röstat än. Om de röstar nej faller hela EU fonden.

Väldigt många vanliga anställda har nu arbetat genom olika Internetlösningar i över ett år, men inte fixar Riksdagen en omröstning per Internet.

Dags att minska andel Riksdagsledamöter. Vad sägs om 55? Inte? 155 då men de ska vara på plats.

Regeringen vill förlänga den tillfälliga covid-19 lagen till slutet av januari 2022 och motiverar förslaget med att det behövs för att ha beredskap om det är fortsatt allvarlig smittspridning under kommande hösten.

Hur lång tid behöver Regeringen för att ordna beredskap? Flera år? Kommer vaccineringen inte att hjälpa? Vilken spåkula använder Regeringen för att kunna förutsäga läget i höst och ändå till januari 2022? Har de andra maktambitioner än vår hälsa?

Det känns inte alls bra. Samtidigt talar Hallengren om att vi skall ha ett nytt normalläge alltså ha eventuellt kvar vissa restriktioner och förbud.

Vilka typer av restriktioner, begränsningar eller åtgärder som möjligen kan vara en del av nytt normalläge, det är det vi ber myndigheterna att titta på, säger Hallengren.

Åtgärderna kan till exempel handla om fortsatt testning, eventuell ytterligare vaccinering och att förebygga nya utbrott av smitta.

Behövs det verkligen lagar för detta?

Folkhälsomyndigheten ska till den 12 maj utreda hur Sverige gradvis ska kunna lätta på restriktionerna och gå in i ett ”nytt normalläge”. Generaldirektör Johan Carlson säger att det finns all anledning för folk att förstå att en återgång till det samhälle som vi hade före pandemin, det är vi inte i närheten av just nu.

Successivt har det kanske sjunkit in att vi inte bara kommer att gå tillbaka till det samhälle som vi hade innan på många sätt, säger Hallengren.

Nytt normalläge var ordet.

Även om Hallengren förtydligar efteråt – kryper till korset efter starka reaktioner om nytt normalläge – att det inte handlar om begränsningar i fri- och rättigheter klingar det illa. Varje gång politiker av misstag eller oförmåga kläcker ur sig något oroväckande ska vi ta det på dödligaste allvar. Vi ska bry oss mindre om förklaringar efteråt, mer om vad de säger först.

Vi har val nästa september. Skall restriktionerna vara kvar till dess? Vilka begränsningar kan vara kvar under valåret? 8 personer i ett valmöte? Eller kan det räknas som sport när det sker ute?

Nytt normalläge? Vad är det? Det är lätt att begränsningar blir permanenta. I varje fall med den här Regeringen. Makt framför allt. Folk vet inte sitt bästa.

Så fort covid är på vanlig influensanivå skall alla restriktionerna bort, tycker jag.

Hemlös enligt FN:

a) Primary homelessness (or rooflessness). This category includes persons living in the streets without a shelter that would fall within the scope of living quarters;
(b) Secondary homelessness. This category may include persons with no place of usual residence who move frequently between various types of accommodations (including dwellings, shelters, and institutions for the homeless or other living quarters). This category includes persons living in private dwellings but reporting ’no usual address’ on their census form.

Vindfarmer och hemlöshet.

Dag 46 på PCT. Vägen Oak Creek Road till Mojave var blåsig. Ja, det hade blåst hårt i två dagar, hela sträckan med vindfarmer. Området var ett av de blåsigaste ställen på jorden sas det. Det var svårt att hålla sig upprätt. Jag visste inte ens varför jag valde Mojave för att fylla på matförråd i stället Tehachapi som alla andra gjorde. Jag skulle bara gå dit. Staden mellan vindfarmer och begravningsplats för flygplan. Det nya och det gamla.

En bil med en kvinna och ett barn i stannade. Kvinnan frågade om jag hade vatten. Hon gav mig en vattenflaska. Hon hade sett mig vika av mot Mojave och körde efter. Det är varmt, sa hon. Jag var orolig över om du hade nog med vatten. Tyvärr hinner jag inte köra dig för jag skall till födelsedagskalas. Sedan svängde hon tillbaka. Jag var stum av förvåning.

Jag gick vidare på vägen mellan vindfarmerna. Hundratals, tusentals vindsnurror i olika storlekar kantade vägen. Skyltarna talade om vilket företag som ägde dem. Det var en häftig syn men jag ville gärna slippa gå mer i blåsten och på asfalt utan hoppades på lift. Halvvägs stannade en bil.

Jag ska till Mojave, vill du ha lift, ropade mannen. Jag klev tacksamt in. Jag tar aldrig liftare, sa han, men du hade det för jävligt i blåsten.

Jag frågade om han bodde i Mojave. Det gjorde han. Jag skall aldrig flytta därifrån, sa han. Där är jag hemma.

Han var i 30 års ålder. Det var ett tidigt beslut tänkte jag, så jag frågade varför han var hemma där.

  • Jag har allt jag behöver i Mojave, sa han. Min familj, släkt, mina vänner, mitt hem, arbete,  mitt liv helt enkelt, naturen omkring, det är en fin stad. Bara jag ser Mojave från vägen som nu fylls jag av känslan att vara hemma. Jag hör hit.

Han lämnade mig vid ett hotell och sitt telefonnummer ifall jag skulle behöva skjuts ut nästa dag. Han stod kvar tills jag hade fått ett rum. Jag frågade honom om det fanns en bra amerikansk restaurang och han visade vart den låg.

Det har god mat, sa han. Vi går alltid dit. Jag åt senare på den restaurangen. Maten var god. Jag tog äppelpaj till efterrätt och började min inofficiella pajundersökning. Vem gjorde den bästa äppelpajen nära PCT? Nej, de vann inte fast pajen var god.

Familjerestauranger serverar inget med alkohol i. Jag kollade vad de andra drack till maten. Läsk, vatten, smoothies, varm choklad med marshmallows… jag beställde iste.

Dagen efter försökte jag förstå vad som var så fint i mannens hemstad. Jag gick gator upp och ner, satt i ett fik,  försökte köpa mat till fortsatt vandring vilket inte var enkelt för jag hittade ingen mataffär. Dollarstore och bensinmack var alternativen. Ja, det fanns köpcenter utanför stan men dit var det långt. Alla hade ju bil.

Jag hittade inte det speciella med Mojave. För mig var det en trist stad. Vindfarmer. Sand som blåste runt på gatorna. Hård trafik genom staden. Tåg som gick hela tiden. Jag kunde vara ensam gående på en gata, alla var bilburna. Slitna hus. Stängda affärer. Kanske fanns det vackra längre ut?

Kanske hade hemmakänslan inget att göra med stadens utseende?

Senare frågade jag några andra om och vart de kände sig hemma. En Trail Angel berättade om området i San Franciscos utkant där han hade bott en stor del av sitt vuxna liv. Hur hemlöshet kröp sakta in, nästan omärkt. När han och hans fru flyttade in var området en stillsam amerikansk förort med snygga hus, välansade trädgårdar, bra skola, alla kände varandra och grillpartyn med grannar var talrika. Barnen gick runt vid Halloween för trick or threat, vuxna behövde inte följa med dem. De gick runt på julen och sjöng julsånger till alla. Bollplan, park,  mataffär med mat folk vanligen köpte. Något hamburger ställe, bensinmack och  familjerestaurang utan alkohol.

Det var  20 år sedan. Nu liknar området slum på vissa delar.

Sakta tätades området, de bosatta ägde ju inte marken utan det var ett slags hyressystem. Nya huslängor tillkom. De äldre husen trängdes nu med nya snabba slarviga byggen. Folk som inte pratade engelska flyttade in. Skolans resultat föll med språkproblem, de engelsktalande började köra sina barn ut till andra skolor. Restaurangen började servera öl, vin och utländsk mat. Den sociala kontrollen försvann. Droger och kriminalitet, klotter och stölder tillkom. Vi kände inte de nya och de hade föga intresse att umgås med oss. De bildade en egen grupp. Det blev vi och dem. Många av de gamla flyttade. Men vart ska man flytta? Vi som inte är anpassbara till den nya multikulturella världen?

  • Vi blev hemlösa.

Han skyllde inte på någon. Han bara berättade torrt hur hans område hade internationaliserats.

Jag lyssnade på några liknande historier till. Men fick också den andra sidans uppfattning. På en campings tvättstuga började en kvinna prata med mig. Hon såg att jag var en vandrare och frågade om det. Hon ville gärna vandra men bara en kortare sträcka. Hur gjorde man? Vilka skor bör man ha? Annat man behövde? Fick hon titta på vad jag hade med mig i ryggsäcken? Javisst. Hennes engelska var till och med sämre än min men vi gestikulerade och kanske blev förstådda.

Familjen bodde en semestervecka på campingen. Barnen älskade det, speciellt poolen. Men sedan fick hon börja packa där hemma. Hennes familj skulle flytta för de trivdes inte på området de bodde i. I skolan måste man prata bara engelska. De hade få mexikanska vänner nära sig. Det var för lite av allting familjen var vana med i det tidigare hemlandet Mexiko. De kände sig inte hemma. Men nu hade de fått tag på ett annat hus och snart gick flyttlasset till ett mexikanskt område.

  • Det blir som att flytta hem. Jag tror vi blir lyckliga där, sa hon.

Hur och varför känner vi oss hemma? Vilka faktorer ingår i känslan att bo på rätt plats? Är det kontinuitet med släkt, bekant omgivning, folk man känner som tillhöriga i ens ”stam”? Eller spelar det någon roll nu mera bara man kan stänga en dörr om sig och grannarna är tysta?

Hur förändras det som var hemma till hemlöshet? Hemlöshet kan vara faktisk, men jag menar inte det nu även om jag känner ilska när jag läser om det ökade antalet gamla svenskar som bor på gatan. När jag ser inkomstkravet för min hyreslägenhet idag, ordinär två rum och kök, skulle jag inte kunna hyra det nu. Ja, jag kan inte bli godkänd för den minsta lilla etta hos min hyresvärd Allmännyttan som den fattigpensionär jag är efter att ha tagit hand om mina barn utan daghem och tappat arbetsår på det. Men nu tänkte jag på den psykiska hemlösheten, att känna sig som på fel hus, fel område, ort eller till och med fel land av olika skäl.

Jag tror vi är fler och fler som är psykiskt hemlösa, både infödda svenskar och inflyttade invandrare. Vi har svårt att anpassa oss till den nya världen, speciellt vi med långt liv i samma land bakom oss. Den odefinierbara samhörighet och outtalade samhällskontrakt vi hade i Sverige finns inte längre. Det är en tid för förvandling och folkvandring.

De förändringar som sker i närmiljön genom inflyttning av andra nationaliteter, seder, bruk och regler bidrar till hemlöshet. Eller tvärtom, de som flyttar in är också på främmande mark med andra uppfattningar om hur man bör bära sig åt. Även de är hemlösa och försöker förändra sin omgivning och ha sitt liv som ”hemma”.

Blir vi automatiskt multikulturella med inflytt av andra nationaliteter och kulturer? Jag tvivlar på det. Den processen är betydligt långsammare eller sker inte alls. Jag träffar än finnar hitflyttade på 60- talet som knappt pratar svenska. I USA, som ofta felaktigt sägs vara melting pot för alla nationaliteter, finns kinesområden, little Italy, mexikanska områden, andra med den tidigare nationaliteten eller språket som ”inträdesbiljett”.

Förändrar de politiska besluten våra liv även med det vi inte önskade att få? Svaret är obevekligen ja. Är politiker före i utvecklingen av vårt land och vi andra halkar efter? Eller har politiker visioner och planer de vanligen inte själva behöver bli drabbade av? Är de gripna av vinden som blåser i den stora världen och de försöker vara bäst av allting och alla, oavsett priset?

Det sistnämnda? Inte känns det som om politiker gör analyser om sina besluts följer utan öser ofta på mer av samma vara. De har låtit delar av vårt samhälle bli ett slags klan samhälle där de olika ”stammarna” för ett krig mot varandra med regler, levnadssätt, kläder, rätt religion eller tillhyggen, vapen och utstötning. Den där integrationen som politiker och PK media så varmt pratar om finns knappt. Assimilering ännu mindre.

Ja, vi kunde diskutera dessa förändringar länge. Det negativa har alltid starkare inverkan än det positiva.

Är jag hemma någonstans? Att fortsätta gå och bo i tält lät som en bra tanke. Jag kände mig hemma. Det trånga utrymmet och de fåtaliga saker jag hade och behövde (jag lägger ut min utrustningslista senare) var tillräckligt för mig. Tältet var mitt hem. När mörkret föll över mig var jag som den enda i världen, omgiven av naturen och djur vars läten gjorde mig sällskap. 95 % av tiden tältade jag ensam, långt från synhåll för andra. När jag väl var hemma igen och försökte packa upp mina privata saker – vilka var instuvade i klädkammaren och vinden så mina hyresgäster kunde göra hemmet mer som sin – tänkte jag över vad behövs, vad inte. Jag äger väldigt lite. Allt kändes som för mycket.

Vilka saker gjorde lägenheten till min? Böckerna? Tavlorna? Att jag har betalat hyran i tid? Dörren jag kunde stänga ut yttervärlden med? Hur känner jag för platsen jag bor på där slumpen gav mig en lägenhet 29 år sedan?

Den stora förändringen i mitt liv har dock skett genom döden. Jag bor ensam efter 12 års samboende. Hur blir det att leva ensam? Ibland rycker jag till och undrar en kort sekund vad min sambo gör men han gör garanterat ingenting. Han finns bara i mina tankar eller i en reflexrörelse med oro. Trots att jag har varit borta från lägenheten och Sverige nästan sex månader finns det invanda i hjärnan och kroppen. Det poppar upp i den så tysta kvällen. Ångesten över hans död hemsöker mig ibland. Jag borde kanske flytta, men vart?

Är jag hemma någonstans? Det känns inte så just nu. Jag är redan trött på ”civilisationen”. Jag försöker anpassa mig igen, träffa mina närmaste, göra det jag inte kunde göra när jag skötte min sjuka sambo. Jag går runt ute och ser vad som har förändrats eller inte i vårt centrum. Oavsett, jag känner en inre tomhet. Skall jag ta mitt tält och gå? Jag saknar ödemarken, där är jag fri och hemma.

Gatan eller tält?

Larmrapporter om pensionärer som hamnar på gatan har fått rubriker de senaste dagarna. Varför hamnar man på gatan?

Är det missbruk? Psykiska problem? Störande beteende? Obetalda hyror? Eller bara oförmåga att sköta sig själv och söka hjälp för det? Smygande demens, då man inte klarade av att betala några räkningar alls? Eller är de bara medellösa? Pensionen räcker inte till att både bo och äta?

De bostadslösa som jag träffade under mina yrkesår som socialsekreterare hade nästan alltid samma historia. Missbruket gick över styr, hyran blev obetald, grannarna klagade och en vräkning var ett faktum. Några få barnfamiljer fanns också, de prioriterade annat än hyran gång på gång. De litade på att samhället betalade hyran åt dem oavsett tillräckliga inkomster och det hände ett tag tills eget ansvar måste ta över. Då hamnade de vräkta i tidningarna och socialtjänsten fick skämmas, inte de som gav fan i hyran. Pensionärer med låg pension sökte inte hjälp, de svalt hellre. Ibland larmade någon granne om tanten som hade trasig ytterrock och köpte bara potatis. Då gick jag till socialnämnden och röt till. Idag går ingen och ryter till?

Det finns en tragisk historia till varje vräkning. Det är inte lätt att åter få hyra en lägenhet när man misskött det en gång. Det finns ingen bostadsbrist, men det finns en brist på hyreslägenheter med rimliga hyror.

Låga inkomster gör att människor inte godtas som hyresgäster och en grupp är  just pensionärer med låga pensioner. Hur blir det med mig om min sambo dör före mig?  Måste jag flytta till något billigare? Kan jag bli godkänd som hyresgäst? Jag tog en titt på de lediga lägenheter som fanns hos min hyresvärd idag. En liknande lägenhet där jag nu bor med min sambo (där jag bodde också innan vi blev sambor) var utannonserad, men idag vore det omöjlig att få hyra den lägenheten ensam utan en garant. Det krävdes dubbelt så hög årsinkomst som min pension är. Ingen frågade efter min inkomst när jag hyrde min lägenhet 25 år sedan och så klart hade jag en helt annan ekonomisk situation då med hyfsad lön. Men, var vi mer ordentliga då eller har marknaden hårdnat? Jag tror marknaden har hårdnat.

Som ensamstående skulle jag inte bli godkänd att hyra ens en etta med kokvrå hos min hyresvärd. Så framtiden är dyster.

Vart ska de gamla fattiga bo? De som inte längre kan betala sin hyra när pensionen inte räcker till?  De som inte har välavlönade barn som vill bidra? Gatan eller tält? Det blir olika bidrag som täpper till de största hålen.