En tältnatt i skogen.

Utvalda

Vi fick trängas I tältet. Det var ett enmanstält dock tillräckligt om vi låg stilla och ställde ryggsäckarna i absiden. Jag vågade inte vända mig så jag inte skulle väcka barnet som sov bredvid mig.

Vi, en tjej på 10 år och jag hade vandrat cirka fem kilometer  genom skogen till en plats vid en sjö. Före starten gick vi genom regler. Inte springa. Inte skrika och skrämma eventuella djur. Följa ledmarkeringen. Säga till om behov av paus. Vissla bara när det är nödvändigt.

Visselpipan var dock för rolig för att användas bara vid nöd för någon nödsituation kom ju inte.

Vädret var perfekt. Folktomt vid sjön där vi hittade en bra tältplats. Nästan inga mygg. Vi lagade mat, potatismos och korv. Satt upp tältet. Plockade blåbär. Kastade smörgås som inte gick så bra. Stenarna var för grova. Men en gång lyckades det. Tittade runt. Plockade mera blåbär. Namngav träden omkring oss.

Nej, trädnamn hade hon inte lärt i skolan. Naturen omkring oss trängs inte i läroplanen. Många stadsbarn är naturnoviser. Vissa kommer aldrig utanför asfalten.

Jag tältade dock med en scout. En bra hobby. En scout är en kunskapare.

Kex och varm choklad före sovsäcken.

Dagen efter fortsatte vi fyra nya kilometer längs markerade stigar mot en parkering där vi skulle hämtas från turen. Himlen mörknade, vi satt oss under tak på rastplatsen. Vi pumpade upp vatten med en gammal gårdspump. Kokade nudlar. Ösregn och åska avslutade vår tur. .

Nu är det sommar och många föräldrar har semester. Vad ska vi göra med barnen så de inte sitter hela dagarna vid skärmen? Alla reser inte till badorter. Alla har inte råd med häftiga semestrar ute i Världen. Alla äger inte en sommarstuga. Men något borde vi göra som avviker från vardagen. Barn – speciellt de som lever i asfalten – behöver grönska, träd, fågelsång och en stig att gå på.

Ta en tur till skogen med barnen.

Det behövs ingen topputrustning. Du behöver inte ens ett kök med dig. Frys in smörgåsar och korv, de håller sedan en kort tur. Hett vatten i termos för din kaffe. Grilla korv på eldplatser. Vill ni övernatta? Har du inte ett tält använd vindskydd. Det finns ca 3000 vindskydd i Sverige. Tja, mygg kanske, då är det inte så kul. Men trots alla varningar om hemsk myggsommar har jag bara några bett. Mygg älskar mig.

Eller gör dagsturer till naturen. Picknick är något alla barn älskar. När kvällen kommer kan du som förälder känna frid och glädje. Du har gett något värdefullt till dina barn: en stund i naturen. Försök att lämna mobilerna hemma, utom din. Det är inte mycket uppmuntrande som händer i Världen. Vi kan gott slippa Internet en stund.

Låter jag för naturromantiskt och optimistisk? Inte alls. De gånger jag har vandrat och tältat med barn har varit glada, lite spännande dagar. Idag i vår Internetvärld är det rent av exklusivt att besöka naturen i live, inte bara på en skärm.

https://vindskyddskartan.se/sv/

Ensam med tält i naturen är en stund av frihet.

Hur hittar man en extra magisk tältplats? För mig är det oftast slumpen, sällan aktivt letande eller något i förväg prickat in på kartan. Jag går tills jag är trött eller tycker att nu var det nog för idag. Så en del platser kan bli mindre bra och andra något att minnas.

Att tälta ensam på en öde plats ger en möjlighet att fly från Världen och allt som pågår en stund. Nödvändigt i dagens värld och Sverige.

En av de magiska platserna var stranden vid Virihaure (samisk stavning på kartorna: Virihávrre) Det går inte att tälta där nu mera. Helikoptertrafiken går hela tiden. Turismen har övertagit platsen. Men då i augusti -93 var min ensamma tältplats på sjöstranden.

Bilden tagen från stranden, Norge i bakgrunden, när ljuset är rätt och den speciella solnedgången gömmer sig i blå moln. Bilden har varit på några utställningar, även utomlands. Bilden hänger nu hemma hos mig.

En favoritplats är högplatå Luohttolahko, Sarek, där man kan hitta enstaka tältplatser på höjd 1200. Platån är omringad av höga toppar. Bilden är från Luohttojavrre. En natt i augusti 2002 var det klart, tyst och meteoritregn. Troligen Alfa Capricorniderna. Det var som om Världen hade slutat existera. En av de magiska stunderna i livet.

En inte så tyst men vacker tältplats finns vid vattenfallet Kutjaure, en bit norr om STF stugan. Jag har tältat där några gånger. Kutjaure är på Nordkalottleden från Vaisaluokta.

Under Norkalottledsvandringen 1995 kom jag till Reisadalen i Norge och tältade vid Mollisfossen. Jag vadade över till en sandbank och fick en nästan myggfri plats eftersom det blåste. Mollisfossen är totalt 269 meter med, ett fall på ca 140m.

Det går snabbt att flyga till Alperna. På morgonen flög jag till Geneve, tog beställd transport till Chamonix, handlade, tog lift upp till Planpraz och började gå längs Tour du Mt Blanc och slog tält när det var mörkt. En av mina tre Tour du Mt. Blanc turer, detta år 2012.

Utsikten från tältet i Landmannalaugar var fint. Men om du såg åt andra hållet visades sanningen om platsen. Fullt! Korsade Island 2004 från Glerhallavik i norr till Porlakshöfn i söder och gick också den rösade biten Laugavegurinn. Islands natur är fantastisk.

På PCT, 2018, fanns många magiska platser. Naturen var ju annorlunda med öken, vulkaner, höga berg… En natt tältade jag i en lavafält, Det var en usel sned plats men med utsikt mot en vulkan Mt. Rainier i solnedgång.

Ibland var det omöjligt att hitta en plats. Det mörknade och efter solnedgång är tiden i naturen djurens, inte människornas. Jag gick och gick men ingen plats. Sedan såg jag en tvär nedgång och i början av den fanns plan yta på cirka tre meter. Det räckte, bara jag var varsam och inte trampade utanför. I horisonten syntes ett vulkan, vilken det nu var. PCT 2018 mile 2360.

På Gutthroat pass, Washington, fanns lite vinskydd av sten, fin utsikt och på natten kom snöfall. Det var så vackert, landskapet var klädd i mjuk snö men leden försvann.

Det sista året har jag vandrat på Sörmlandsleden eftersom Covid tog död på alla resplaner. (Ovan en tältplats i skogen.) Utöver Sörmlandsleden och skogar runt mig blev det promenader vid havet i Umeåtrakten. Var och en som har längtat utomlands det senaste året har fått leva på minnen. Allting är än osäkert.

Hitta en perfekt tältplats?

Jag har gjort – igen – en vandring på Sörmlandsleden. Med 62 nationalparker eller naturreservat är Sörmlandsleden problematisk för en tältare. Naturskyddsområden markeras i bästa fall med vita markeringar på trädstammar och det innehåller förbud att tälta. Allemansrätt gäller inte på dessa områden. Lägger man till de av vildsvin uppgrävda områdena, klippor och stenar, tät skog, bebyggelse  och vägar blir det en konst att hitta en bra tältplats. När man kommer till en strand, sevärdhet eller vägslut finns det ordnade platser för bilar men förbud att tälta. Det finns alltid plats för bilar.

Man får inte vara gräsen i valet av tältplats.

En vandrare bör inte riskera bli ertappad med tältning på förbjudet område. Ja, det kan bli dyrt. Beroende på vad man anses förstöra på Naturskyddsområden är straffet från dagsböter upp till fängelse i två år. Miljöbrott är straffbart. Att tälta på fel plats är miljöbrott, dock blir det bara böter tror jag. Jag undrar vem som smyger i skogen på natten för att hitta överträdelser?

Det som är befriande med att tälta långt från allting som civilisationen erbjuder är tystnad. Ibland är tystnaden nästan total, man hör sina egna hjärtslag, myggan och när höstlöven faller. På Sörmlandsleden bryts tystnaden lätt. En hackspett. Fågelflock. Älg som passerar i snabb takt. Vildsvin, vars läte inte är snällt grymtande utan nära primalskrik. Och bilar. Ständiga flyget som passerar över en, både civilt och militärt. Men ibland är det tystnad som råder.

Naturen lever sitt liv. Civilisationen lämnar ingen ro. Själv är man besökare som vill ingå i naturen en stund.

Så, hur hittar man en perfekt tältplats?

Utsikt? Inte så väsentligt för i tältet sover man ju. Men visst är det häftigt att ha en vulkan eller alptopp i sikte. Nej, sådant bjuds det inte på Sörmlandsleden. Oftast är det bara skog.

Jag vill gärna ha någonting bakom tältet som en trädstam eller en stor sten.

Plan yta utan stenar och rötter. Inte så lätt i den sörmländska skogen och klipporna. Gran – och tallkottar får man rensa ut. Ja, lite bekvämlighet brukar man få offra.

Ogärna gräsyta, då är tältet blött på morgonen. Men gärna vatten i närheten. Vatten kan bli problem på Sörmlandsleden. Det finns källor men några av de var bara lera nu och vattenkvalitén är ibland tveksam. En klok vandrare har med sig vattenrening och orkar bära mer vatten än dagsransonen.

Så osynligt som möjligt. In i skogen. Bort från leder.

Eller, nästan vad som helst  duger när det blir mörkt och  trötthet tar över. På PCT sov jag på själva leden i tre gånger när det inte gick att hitta en plats och mörkret föll. Nog har jag haft konstiga tältplatser flera gånger.

Jag har alltid känt mig hemma och trygg i mitt tält. När natten faller i skogen och jag sitter i min sovsäck ätande kvällsmål är jag på rätt plats i livet.

Att tälta är dock för det mesta kortvarigt. Bytbart. Hur väljer vi den platsen vi bosätter oss på? Har vi valmöjligheter? Vilka möjligheter att välja idag har de svenska unga vars föräldrar inte kan lägga en insats för en lägenhet? Vilka valmöjligheter hade de 60 tal personer och familjer som svarade på min annons om uthyrning av lägenhet bara på de första timmarna?

Hur hittar vi vår plats i livet, i samhället, i arbete, bland de andra som också letar efter något stabilt och väsentligt att ha i tillvaron?

Är allt bara en allenarådande slump eller har vi fri vilja?

Vandring i september 2020: Sörmlandsleden  etapper: 6:1, 6, 62 – 54, 50:1, 51 – 57.

Översta bilden: Luottolako i Sarek. Bild 1 i galleri från Grönland, bild 2 PCT Oregon, resten Sörmlandsleden.

Vindfarmer och hemlöshet.

Dag 46 på PCT. Vägen Oak Creek Road till Mojave var blåsig. Ja, det hade blåst hårt i två dagar, hela sträckan med vindfarmer. Området var ett av de blåsigaste ställen på jorden sas det. Det var svårt att hålla sig upprätt. Jag visste inte ens varför jag valde Mojave för att fylla på matförråd i stället Tehachapi som alla andra gjorde. Jag skulle bara gå dit. Staden mellan vindfarmer och begravningsplats för flygplan. Det nya och det gamla.

En bil med en kvinna och ett barn i stannade. Kvinnan frågade om jag hade vatten. Hon gav mig en vattenflaska. Hon hade sett mig vika av mot Mojave och körde efter. Det är varmt, sa hon. Jag var orolig över om du hade nog med vatten. Tyvärr hinner jag inte köra dig för jag skall till födelsedagskalas. Sedan svängde hon tillbaka. Jag var stum av förvåning.

Jag gick vidare på vägen mellan vindfarmerna. Hundratals, tusentals vindsnurror i olika storlekar kantade vägen. Skyltarna talade om vilket företag som ägde dem. Det var en häftig syn men jag ville gärna slippa gå mer i blåsten och på asfalt utan hoppades på lift. Halvvägs stannade en bil.

Jag ska till Mojave, vill du ha lift, ropade mannen. Jag klev tacksamt in. Jag tar aldrig liftare, sa han, men du hade det för jävligt i blåsten.

Jag frågade om han bodde i Mojave. Det gjorde han. Jag skall aldrig flytta därifrån, sa han. Där är jag hemma.

Han var i 30 års ålder. Det var ett tidigt beslut tänkte jag, så jag frågade varför han var hemma där.

  • Jag har allt jag behöver i Mojave, sa han. Min familj, släkt, mina vänner, mitt hem, arbete,  mitt liv helt enkelt, naturen omkring, det är en fin stad. Bara jag ser Mojave från vägen som nu fylls jag av känslan att vara hemma. Jag hör hit.

Han lämnade mig vid ett hotell och sitt telefonnummer ifall jag skulle behöva skjuts ut nästa dag. Han stod kvar tills jag hade fått ett rum. Jag frågade honom om det fanns en bra amerikansk restaurang och han visade vart den låg.

Det har god mat, sa han. Vi går alltid dit. Jag åt senare på den restaurangen. Maten var god. Jag tog äppelpaj till efterrätt och började min inofficiella pajundersökning. Vem gjorde den bästa äppelpajen nära PCT? Nej, de vann inte fast pajen var god.

Familjerestauranger serverar inget med alkohol i. Jag kollade vad de andra drack till maten. Läsk, vatten, smoothies, varm choklad med marshmallows… jag beställde iste.

Dagen efter försökte jag förstå vad som var så fint i mannens hemstad. Jag gick gator upp och ner, satt i ett fik,  försökte köpa mat till fortsatt vandring vilket inte var enkelt för jag hittade ingen mataffär. Dollarstore och bensinmack var alternativen. Ja, det fanns köpcenter utanför stan men dit var det långt. Alla hade ju bil.

Jag hittade inte det speciella med Mojave. För mig var det en trist stad. Vindfarmer. Sand som blåste runt på gatorna. Hård trafik genom staden. Tåg som gick hela tiden. Jag kunde vara ensam gående på en gata, alla var bilburna. Slitna hus. Stängda affärer. Kanske fanns det vackra längre ut?

Kanske hade hemmakänslan inget att göra med stadens utseende?

Senare frågade jag några andra om och vart de kände sig hemma. En Trail Angel berättade om området i San Franciscos utkant där han hade bott en stor del av sitt vuxna liv. Hur hemlöshet kröp sakta in, nästan omärkt. När han och hans fru flyttade in var området en stillsam amerikansk förort med snygga hus, välansade trädgårdar, bra skola, alla kände varandra och grillpartyn med grannar var talrika. Barnen gick runt vid Halloween för trick or threat, vuxna behövde inte följa med dem. De gick runt på julen och sjöng julsånger till alla. Bollplan, park,  mataffär med mat folk vanligen köpte. Något hamburger ställe, bensinmack och  familjerestaurang utan alkohol.

Det var  20 år sedan. Nu liknar området slum på vissa delar.

Sakta tätades området, de bosatta ägde ju inte marken utan det var ett slags hyressystem. Nya huslängor tillkom. De äldre husen trängdes nu med nya snabba slarviga byggen. Folk som inte pratade engelska flyttade in. Skolans resultat föll med språkproblem, de engelsktalande började köra sina barn ut till andra skolor. Restaurangen började servera öl, vin och utländsk mat. Den sociala kontrollen försvann. Droger och kriminalitet, klotter och stölder tillkom. Vi kände inte de nya och de hade föga intresse att umgås med oss. De bildade en egen grupp. Det blev vi och dem. Många av de gamla flyttade. Men vart ska man flytta? Vi som inte är anpassbara till den nya multikulturella världen?

  • Vi blev hemlösa.

Han skyllde inte på någon. Han bara berättade torrt hur hans område hade internationaliserats.

Jag lyssnade på några liknande historier till. Men fick också den andra sidans uppfattning. På en campings tvättstuga började en kvinna prata med mig. Hon såg att jag var en vandrare och frågade om det. Hon ville gärna vandra men bara en kortare sträcka. Hur gjorde man? Vilka skor bör man ha? Annat man behövde? Fick hon titta på vad jag hade med mig i ryggsäcken? Javisst. Hennes engelska var till och med sämre än min men vi gestikulerade och kanske blev förstådda.

Familjen bodde en semestervecka på campingen. Barnen älskade det, speciellt poolen. Men sedan fick hon börja packa där hemma. Hennes familj skulle flytta för de trivdes inte på området de bodde i. I skolan måste man prata bara engelska. De hade få mexikanska vänner nära sig. Det var för lite av allting familjen var vana med i det tidigare hemlandet Mexiko. De kände sig inte hemma. Men nu hade de fått tag på ett annat hus och snart gick flyttlasset till ett mexikanskt område.

  • Det blir som att flytta hem. Jag tror vi blir lyckliga där, sa hon.

Hur och varför känner vi oss hemma? Vilka faktorer ingår i känslan att bo på rätt plats? Är det kontinuitet med släkt, bekant omgivning, folk man känner som tillhöriga i ens ”stam”? Eller spelar det någon roll nu mera bara man kan stänga en dörr om sig och grannarna är tysta?

Hur förändras det som var hemma till hemlöshet? Hemlöshet kan vara faktisk, men jag menar inte det nu även om jag känner ilska när jag läser om det ökade antalet gamla svenskar som bor på gatan. När jag ser inkomstkravet för min hyreslägenhet idag, ordinär två rum och kök, skulle jag inte kunna hyra det nu. Ja, jag kan inte bli godkänd för den minsta lilla etta hos min hyresvärd Allmännyttan som den fattigpensionär jag är efter att ha tagit hand om mina barn utan daghem och tappat arbetsår på det. Men nu tänkte jag på den psykiska hemlösheten, att känna sig som på fel hus, fel område, ort eller till och med fel land av olika skäl.

Jag tror vi är fler och fler som är psykiskt hemlösa, både infödda svenskar och inflyttade invandrare. Vi har svårt att anpassa oss till den nya världen, speciellt vi med långt liv i samma land bakom oss. Den odefinierbara samhörighet och outtalade samhällskontrakt vi hade i Sverige finns inte längre. Det är en tid för förvandling och folkvandring.

De förändringar som sker i närmiljön genom inflyttning av andra nationaliteter, seder, bruk och regler bidrar till hemlöshet. Eller tvärtom, de som flyttar in är också på främmande mark med andra uppfattningar om hur man bör bära sig åt. Även de är hemlösa och försöker förändra sin omgivning och ha sitt liv som ”hemma”.

Blir vi automatiskt multikulturella med inflytt av andra nationaliteter och kulturer? Jag tvivlar på det. Den processen är betydligt långsammare eller sker inte alls. Jag träffar än finnar hitflyttade på 60- talet som knappt pratar svenska. I USA, som ofta felaktigt sägs vara melting pot för alla nationaliteter, finns kinesområden, little Italy, mexikanska områden, andra med den tidigare nationaliteten eller språket som ”inträdesbiljett”.

Förändrar de politiska besluten våra liv även med det vi inte önskade att få? Svaret är obevekligen ja. Är politiker före i utvecklingen av vårt land och vi andra halkar efter? Eller har politiker visioner och planer de vanligen inte själva behöver bli drabbade av? Är de gripna av vinden som blåser i den stora världen och de försöker vara bäst av allting och alla, oavsett priset?

Det sistnämnda? Inte känns det som om politiker gör analyser om sina besluts följer utan öser ofta på mer av samma vara. De har låtit delar av vårt samhälle bli ett slags klan samhälle där de olika ”stammarna” för ett krig mot varandra med regler, levnadssätt, kläder, rätt religion eller tillhyggen, vapen och utstötning. Den där integrationen som politiker och PK media så varmt pratar om finns knappt. Assimilering ännu mindre.

Ja, vi kunde diskutera dessa förändringar länge. Det negativa har alltid starkare inverkan än det positiva.

Är jag hemma någonstans? Att fortsätta gå och bo i tält lät som en bra tanke. Jag kände mig hemma. Det trånga utrymmet och de fåtaliga saker jag hade och behövde (jag lägger ut min utrustningslista senare) var tillräckligt för mig. Tältet var mitt hem. När mörkret föll över mig var jag som den enda i världen, omgiven av naturen och djur vars läten gjorde mig sällskap. 95 % av tiden tältade jag ensam, långt från synhåll för andra. När jag väl var hemma igen och försökte packa upp mina privata saker – vilka var instuvade i klädkammaren och vinden så mina hyresgäster kunde göra hemmet mer som sin – tänkte jag över vad behövs, vad inte. Jag äger väldigt lite. Allt kändes som för mycket.

Vilka saker gjorde lägenheten till min? Böckerna? Tavlorna? Att jag har betalat hyran i tid? Dörren jag kunde stänga ut yttervärlden med? Hur känner jag för platsen jag bor på där slumpen gav mig en lägenhet 29 år sedan?

Den stora förändringen i mitt liv har dock skett genom döden. Jag bor ensam efter 12 års samboende. Hur blir det att leva ensam? Ibland rycker jag till och undrar en kort sekund vad min sambo gör men han gör garanterat ingenting. Han finns bara i mina tankar eller i en reflexrörelse med oro. Trots att jag har varit borta från lägenheten och Sverige nästan sex månader finns det invanda i hjärnan och kroppen. Det poppar upp i den så tysta kvällen. Ångesten över hans död hemsöker mig ibland. Jag borde kanske flytta, men vart?

Är jag hemma någonstans? Det känns inte så just nu. Jag är redan trött på ”civilisationen”. Jag försöker anpassa mig igen, träffa mina närmaste, göra det jag inte kunde göra när jag skötte min sjuka sambo. Jag går runt ute och ser vad som har förändrats eller inte i vårt centrum. Oavsett, jag känner en inre tomhet. Skall jag ta mitt tält och gå? Jag saknar ödemarken, där är jag fri och hemma.