Vila din hjärna av allt som pågår. Gå ut i skogen, ängen, parken, någonstans du kan se naturens små detaljer. Grässtrå, blomma, mönster… Sitta under ett träd och bara vara.
Det är till och med vetenskapligt bevisat att människor som lever nära naturen mår bättre psykiskt. Så dessa stenöken med några blomlådor vi bygger är rent hälsovådliga. Kompensera dig och gå ut i naturen så ofta du kan. Prioritera det så prioriterar du dig själv.
Sommaren 2019 hade jag inga planer att göra någon lång vandring. Minnen av 2018 och PCT var än nära. Det blev två fjällvandringar, en med ett barnbarn några dagar på Kungsleden från Hemavan och sedan åkte jag till Abisko och gick Kungsleden, till Padjelantaleden och en bit in i Sarek. Jag var nöjd. Då. Men 2020 ville jag längre ut. Det blev inte så. Inte 2021 heller.
Hoppades att covidsituationen skulle släppa men inskränkningar och regler var det samma om inte värre. Flyget var lamslaget. Det ser ut som lite lättnad nu men dock osäkert.
Jag har vandrat fyra leder de senaste två åren, med guideböcker inte med fötter. Jag som i vanliga fall inte förbereder mig genom att läsa ordentligt och planera noggrant före. Jag läser efteråt. Jag vill ha en viss nödvändig praktisk koll men inga detaljer. Det blir som det blir. Dream trail var mitt förstahandsval 2020 men covid satt stopp på det. Appalachian trail då? Inte hela men hälften kunde jag säkert orka. Den var faktiskt kortare än PCT. Men det var kört. Började läsa också om Te Araroa men Nya Zeeland var fullständigt omöjligt att resa till. De stängde landet.
Eller Arizona trail, en lagom 800 mile led och dessutom går den genom Grand Canyon. Vänner som erbjuder husrum i slutet på leden. Kan man önska mer! I höst? För nu i vår är det kört. Förmodligen i höst också. Regler ändras hela tiden. Covid är inte bara elak virus, det är maktens möjlighet att styra livet för folket.
PCT ”gick” jag på Google Earth före starten. Inga problem alls. Det var min förberedelse för leden utöver nedpressad utrustning och flygbiljett. Guiden la jag i packningen och den läste jag på kvällarna i tältet.
Jag avskyr förklaringar och recensioner innan jag har läst boken, sett föreställningen, vandrat leden. Jag vill se först, bilda en uppfattning, läsa sedan. Dumt? Kanske.
Men Sverige då, säger ni. Jag har ägnat många år för vandring i Sverige. Det känns avklarat även om det finns flera bitar som är kvar. Bara det.statliga ledsystemet i Sverige består av cirka 550 mil märkta leder varav jag har vandrat kanske 250 mil.
Covid har gjort min närmiljö till ständig besöksmål igen. Sörmlandsleden, skogen nära och på somrarna stilla promenader vid havet i Umeåtrakten, i hela två år. Jag vill ut!
Det låter kanske som gnäll. Men tiden jobbar inte för mig. Jag är redan en så kallad riskgrupp enligt åldern. Efter 65 sorteras vi ju till de gamla, sköra, sjuka, risk för samhällets resurser helt enkelt. De som fräckt belastar den underdimensionerade vården. 65 är den magiska siffran då vi bara är en kostnad, inte en tillgång om vi inte är rika och kända. Helst vill Samhället sortera ut oss, se bara på den usla äldreomsorgen. Som en kommentator sa på en blogg: vi skulle ha utvandrat länge sedan men kan inte lämna våra föräldrar till äldreomsorgen. Vi får vänta på döden.
Vänta på döden? Det är väl det kvinnor i min ålder börjar göra? Skall jag verkligen ge mig ut i ödemarken flera månader igen?
Nu blir det en promenad i alla fall, de magiska stegen från 4 500 till 10 000 vars antal och nytta varierar beroende på vilken ”expert” uttalar sig. Jag går så långt jag ids.
Bilder överst mt Dolent Schweiz nederst utsikt mot Sarek från Padjelantaleden.
Dag 46 den 17/6 -18 på Pacific Crest Trail hade jag gått 560 mile, bra bit över en miljon steg och hamnat i ökenstaden Mojave.
Det var varmt och väldigt blåsigt. Det blåste så hårt att jag var tvungen att sätta mig några gånger.
Men innan Mojave kom jag till ”utefik” mitt i öknen. Det fanns dricka, vatten, kokta ägg och kex. Inga människor, men gästboken talade om vandrarnas glädje över platsen. Först efter några till mile såg jag hus nere i en dal. Var det någon där som hade försett oss med så härlig plats?
Dagen före hade jag fått 6 flaskor vatten av några bilister. Jag var nu van att någon obekant förbipasserande försåg mig med något jag behövde eller inte ens behövde utan att jag frågade om det. Frukt, godis, vatten, mat, lift, quarters, råd, bara glada hurrarop…och oftast foton tillsammans med dem jag mötte. Min vandring på PCT var bara underbart – nästan. Det tillkom ett par skitdagar bland mina 160 på leden.
I år är det lugna skogspromenader innan årets fjällvandring. 10 000 steg minst om dagen, oftast mer. Är det inte så man bör gå? Dessa magiska 10 000 steg? WHO har rekommenderat det. Sedan ökade hälsoexperterna antalet till 15 000 steg. Då skulle man inte dö i förtid. 15 000 steg räddade oss från hälsoproblem.
Nu är det andra råd som gäller. Det räcker med 7500 steg för oss äldre kvinnor. I studien deltog 17 000 kvinnor i ålder 62 – 101. Resultat visar antalet steg per dag hade en stark koppling till livslängd. De kvinnor som tog ca 4400 steg om dagen hade lägre för tidigt dödstal än de som gick bara 2000 steg. De som gick 7500 steg hade ytterligare minskat risken för tidig död men resultat bättrade inte på sig med flera fotsteg, efter 7500 steg planade fördelarna ut.
Det låter ju självklart att de människor som än rör sig lever längre än de som orkar bara gå mellan sängen, köket och toan!
Att gå fort en bit var förstås bättre än slö lunk.
En del får alldeles tillräckligt motion på arbetet, till ex inom vården. På ett demensboende mätte vi ett dagpass. Det blev 11 000 steg. Då behöver man inga flera steg den dagen.
Studier visar också att motion är ojämlikt. Kvinnor rör sig mindre än män, speciellt i en del länder, som Saudiarabien. Räkna ut vad det beror på?
Frågan är om livskvalitén ökar med promenader? Det mättes inte i studien. I mitt fall är svaret ja. Så jag fortsätter att gå 10 000 – 15 000 steg, ibland mer nästan varje dag. Oavsett väder? Hm, viss väderlek ratas nog även av mig så länge det inte gäller fjälltur eller annan vandring. Då är det bara att gå.
Men, vi alla dör ändå, förr eller senare oavsett antal steg. Skall vi gamla tärande grupperna verkligen öka livslängden? Vår finansminister tycker ju att speciellt 40 – talister kraschar hennes budget med skattehöjningar som resultat. Så, ska vi gå eller inte gå? Är för tidig död det som räddar Maggans budget? Ättestupa?
Jag är trött och förbannad på det ständiga gnället som drabbar oss 40 – talister. Var vi så kostsamma under vår livstid hittills? Vi har inte fått en lång gratis skolgång som finns idag. Vi började arbeta tidigt och som mödrar blev vi försörjda av våra makar. När barnen utan daghem klarade sig efter skolan började vi arbeta, ofta i dåligt betalda kommunala arbeten just inom vård och omsorg. Jag trodde att vårt arbete byggde upp landet. Många av oss har hunnit betala ansenlig mängd skattekronor. Vad får vi för pengarna nu?
De gamla före oss dör också och lämnar efter sig resurser inom vård och omsorg, ifall det finns något kvar att nyttja. Allt behöver inte uppfinnas på nytt. Men eftersom politikerna har lagt ner mycket av äldreomsorgen som äldreboenden och jobbet inom det är uselt betald, ibland ett slags dumpningsplats för arbetslösa outbildade måste en del till. För vi 40 – talister är nog inte så tystlåtna, inte av den snälla bussiga typen som tackar och niger.
Eller fogar vi också oss i den dåliga vården? Vad säger du som är född på 40 – talet?
Så, budgetbrister och skattehöjningar är vårt fel? Jag undrar, befolkningsökningen då? De människor som kom och kommer över gränsen till Sverige kostar tydligen ingenting och ökar inte behovet av olika samhällsresurser som vård, skola, bostäder, bidrag, äldreboenden, mat, arbetsplatser, el, vatten, transporter, rättsväsende, sophantering… bara vi gamla födda på 40 – talet? Ingen ny infrastruktur, inga nybyggen… de bara lever av luft? Skall de gamla anhöriginvandrare som kommer också skällas på som kostsamma budgetraserade och orsak till skattehöjning eller bara vi svenskar?
Ljuger politiker? Vad har de för agenda för vårt Sverige? Hur var det med deras mattekunskaper? Ren vinter?
Maggans budget får du leta efter själv. Du som vill fördjupa dig i studierna om antal steg hittar de på:
https://jamanetwork.com/journals/jamainternalmedicine/article-abstract/2734709
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5774986/
Bild med Maggans bilfärd från Jeanders träffsäkra bilder: http://jeanders-bilder.blogspot.com/2019/06/ebberods-bank.html
Dag 82, strax efter Ebbets pass, mile 1050 ungefär. Är du den där svensken, ropade någon. De som ropade var tre dagvandrare, två kvinnor och en man, inte att förglömma hundarna. Vad svarar man på det? Svensk i alla fall, ropade jag tillbaka.
Då visste de mitt namn och ålder. Hur? De nästan drog mig till sin plats med utsikt över skog och berg. Genast kom också frukt, kakor och rent vatten fram.
Du är vår idol, sa de tre. Hur kan man hålla sig så i form? Vi orkar bara ett par mils dagstur.
Idol? Vad sjutton svarar man på det?
Nu togs mobilerna fram och alla trängdes i ett foto med mig.
Det hade varit så från Kennedy Meadows och speciellt efter Vermillion resort. Jag vet inte hur och vem spred ut min ålder, 76 år. Knappast den skrytsamme mannen vid en matpaus då flera vandrare hade samlats på samma ställe i skuggan. Mannen som skröt att han var minsann den äldste på leden! Han var lite över sextio så jag hade varit dum nog att klippa av hans skryt efter en kvart med min ålder. De andra som lyssnade? Vet ej, men ”legenden” om den gamla kvinnan som vandrade ensam spreds på leden.
Att min ålder fick betydelse för andra hade jag inte räknat med. 76 år är väl inget att tala om, livets nedförsbacke. En gammal kvinna, vi som är väl så osynliga i samhället och ointressant grupp för politiker. De tärande, oförstående, proppen. De i riskzonen för alla möjliga åkommor. Läs inte om åldersrisker för oss äldre än 65 för då känner du dig genast sjuk. Men, nu blev jag uppskattad och till och med beundrad på grund av åldern. Så mycket vänlig uppmärksamhet har jag nog aldrig fått i mitt liv om jag tänker efter. Varken på mitt arbete – som nog hade förtjänat det – eller i de få stunder jag synts och hörts i massmedia. (Nu borträknar jag mina barn.)
Var jag den äldsta kvinnan på leden? Vet ej. Personalen på Vermillion resort påstod det. En man från PCT organisation jag råkade träffa sa att jag var i alla fall den äldsta kvinnan i år. Också han ville få en foto. Jag försökte strunta i det och gå min vandring. Jag hade helt enkelt inte haft nog med tid till förfogande förut. Jag hann bli äldre.
Jag var inte helt nöjd över uppmärksamhet. Ja, jag fick mat, godis, vatten från dagvandrare och de som hade för mycket. En dagvandrare erbjöd sig till och med att ta mina sopor! Ja, det erbjudandet kunde jag inte motstå efter flera dagar utan möjlighet att bli av med soporna. Dessutom var man tvungen att förvara de i Bear Box med maten. När jag försökte lifta ut för att handla eftersom min mat var närapå slut gick djungeltrumman. Alla som passerade gav mig något ätbart så jag inte skulle behöva lifta. Jag fick även gas från en vandrare utöver flera dagars mat. Även dagen efter frågade några: har du nog med mat?
Djungeltrumman fungerade utmärkt på PCT.
Jag fotograferades. Folk kallade mig idol för alla äldre. Idol för de unga för man blir inte äldre än vad man gör sig till. Jag var inspirerande. Jösses.
Jag fick hiker namn ”Legend” men var inte så glad för det. Det var för mycket. Jag använde inte det utan förnamnet. Det finns andra som verkligen förtjänar kallas legend. John Muir var en legend. Han var också känd som ”John of the Mountains” och ”Father of the National Parks”. Muir trail 338,6 km är bara en av platser i naturen som har fått namn efter honom. Han är en riktig legend. PCT och Muir trail går ihop en lång sträcka. Jag tänkte på honom när jag åt vid Helen lake. Två sjöar har fått namn efter hans döttrar Wanda och Helen. (Bild överst : Wanda lake)
https://en.wikipedia.org/wiki/John_Muir
Jag fick otaliga gånger den där frågan det är så svårt att svara på: hur kan man hålla sig så i god form att man kan gå PCT i min ålder?
Jag kunde inte skryta om träning för det hade varit vanskött kapitel de senaste två åren. Gym och en promenad en gång i veckan höll knappt konditionen uppe. Kanske hade jag en bra grundkondition? Det är bara trams. Utan träning faller konditionen snabbt. Jag tränade upp mig under tiden på PCT. Första månaden var tung.
Jag gillade att gå ute i naturen. Räckte det som råd? Knappast.
Ha ett meningsfullt liv. Folk tyckte det var ett bra råd. Lämna bilen var värre. Kanske kan samma råd behövas här hemma? I dagarna har larmrapporter kommit om svenskarnas usla kondition. Vi rör oss för lite.
Nära hälften, 46 procent, av svenskarna i yrkeslivet har en hälsofarligt dålig kondition. Andelen har ökat dramatiskt sedan mitten av 90-talet, visar en ny stor studie gjord vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.
Studien innefattar mer än 350 000 svenskar i åldern 18–74 år. Personerna har genomgått en större hälsoprofilsbedömning som bland annat innefattar ett konditionstest på cykel. Gränsen för riskabelt dålig kondition är i studien satt strax över det värde som brukar krävas för att klara en tio minuter lång promenad i rask takt utan vila.
Tio minuters promenad!
Under tidsperioden 1995–2017 har andelen vuxna svenskar med hälsofarligt dålig kondition ökat från 27 till 46 procent. I medeltal har konditionen försämrats med 10,8 procent. Försämringen visar sig tydligast i grupperna män, yngre vuxna, lågutbildade och boende i landsbygdslän. (Länkarna till den alarmerande rapporten längst ner.)
Detta låter illa. Det ropas genast efter mer skolidrott. Kanske kunde föräldrar gå ut med barnen? Kanske vore ”vandra 8 -10 kilometer en gång i veckan tillsammans” grupper jag mötte i USA något för svenskar också?
Att gå långt sitter dock något mer i huvudet än i benen. Att gå upp varje dag klockan 4 – 6, packa ihop och gå nästan hela dagen oavsett väder för att sedan sätta tält igen när mörkret faller. Dag ut och dag in ungefär 150 – 170 dagar i sträck. De som tog noll dagar, alltså inte gick utan stannade i en tätort och kanske flera dagar i rad hade svårt att börja gå igen. Många försvann redan på Warner Springs, ca 110 mile, efter att ha suttit vid ett restaurangbord och det var skönt, alltför skönt och man upptäckte att gå hela dagarna var inte ens grej.
Jag hade få noll dagar men då fyllde jag på matförrådet, köpte skor och annat som hade fallit isär under resan.
Är åldern bara en siffra? Är åldern bara det man gör det till? Har åldern ingen betydelse? Struntprat. Åldern är inte bara en siffra. Med hög siffra följer tyvärr sämre kondition, risken för sjukdomar ökar och andra nackdelar. Även samhället betraktar dig som riskgrupp i stället resurs. Riskgrupper får vaccinera sig sa de nyss i TV och då menade de folk över 65 inte bara de sjuka.
Lyckoforskarna säger att åldern 75 år är en dipp i livet för krämporna smyger sig på samtidigt som vännerna börjar gå bort. Då tappar man livsgnistan något. Ja, mitt år 75 var verkligen skit, så även början på 76. Sedan blev det bättre.
Orken brukar vara sämre för gamla än de unga. De yngre gick 25 – 30 miles om dagen. Jag gick vanligen 15 -20, kanske 24 miles. Jag tappade vikt i rask takt. De yngre var starkare och kunde bära mer mat med sig. Ja, de tappade vikt också men inte så katastrofalt som jag. Vissa dagar, när terrängen var svår eller regnet öste ner var jag ganska utmattad och väldigt glad att hitta två kvadratmeter plan mark för tältet. Men de flesta dagar var fina, ett nöje att vandra.
Jag gjorde min vandring i min takt.
Den fördel man har som äldre är erfarenhet av livet och dess konsekvenser samt en kunskapsbank – förhoppningsvis. Beror på hur man har använt sitt liv. Så, fyll livet med något meningsfullt. Ålder har betydelse, på gott och ont.
http://tt.omni.se/varannan-vuxen-har-farligt-dalig-kondis/a/217Jpl
https://www.forskning.se/2018/11/21/nara-halften-har-farligt-dalig-kondition/
PS.Cornucopia skriver också om motion och träning idag. Såg det nu när jag kom från min lilla fem kilometers träningsrunda i skogen. Snö och halt.
https://cornucopia.cornubot.se/2018/11/motionar-fore-pensionar.html#more