Ånger och förlåtelse.

Utvalda

Förra året gick jag ut en dag men stängde snabbt dörren och backade. Någon sköt ute i centrum mot en restaurang och gymnasieskola klockan tolv på dan, sprejade som det heter. Ingen dog, bara några skadades av glassplitter. Polisen var snabbt på plats eftersom de huserar gaska nära.
Jag bestämde mig att följa fallet och se vad han ca 19-20 år gammal man fick som straff. Samhällstjänst i två månader.
Vilken tjänst vill ha en som skjuter vilt, undrade jag. Hur skulle det förändra hans beteende?

Ordet konsekvens och ånger saknas ofta. Då är det också svårt att förlåta de som gör våra liv osäkert.

Nu fraktas kvinnorna som deltog och stöttade mördarsekten IS ”hem”. Stöd rinner in. Daghem samt skola tar hand om barnens behov. Tveksamt om någon vill anställa dem så socialbidraget, barnbidraget och bostadsbidraget ger en helt okej levnadsstandard. Kanske även barnpension om maken dog i IS strider. Barnen kan dock omhändertas men om det håller i längden vet ingen idag. Det är ord mot antagande.

Vi sorterar inte ut människor. Vi omhändertar. Det egna ansvaret är inte nödvändigt hur du än bedömer saken..

Att döma någon i Sverige för det som har hänt i Syrien är svårt.

Ingen kan tvinga någon att ångra sina ”synder”. Jag vet inte om IS kvinnorna gör det. Att vara indoktrinerad i en sekt är svårt att bryta, även om man så vill. Att förlora drömmen om ett perfekt liv i en kalifat är svårt att acceptera – gissar jag. Var och en av oss har sin tro på någonting. Att stämpla tro som kriminellt kan vara nog så komplicerat.

Jag kan ha viss förståelse hur sektliv påverkar människor eftersom mina föräldrar var stränga laestadianer. Livet var oerhört begränsat. Jag bröt ut som myndig, mina syskon inte. Vi mördade dock inga. Bön, ånger och förlåtelse var det som användes.

När jag arbetade i ett biståndsprojekt utomlands (länge sedan) och det blev krig i landet sa de svenska myndigheterna att det var vårt eget fel att vi befann oss där. Ville vi lämna landet före kontraktens slut skulle våra löner och försäkringar klippas av. Våra egna val. Nu klarade sig situationen upp men några reste iväg genom krångliga vägar eftersom flygplatsen var stängd.

Men vi var ju bara arbetare i ett svenskt biståndsprojekt. Inget att bry sig om. Eget ansvar var än gångbart. Det har krympt under åren ser jag.

Vissa människor kommer aldrig att rota sig här. Och vi som har rotat oss ser våra rötter vara utan betydelse för landet under förändring.

Hemland Sverige?

Historier från ett skymningsland.

Jag är på landet i en stuga vid havet. Det svenska Samhället visar här en solig, trevlig, lugn sida. Mitt normala liv i en Stockholmskommun med dagliga skjutningar och våld är långt från mig för ett tag. Det är så lugnt här. Människorna har semester eller har valt att bo här året runt. De grillar, fiskar, odlar grönsaker, promenerar och umgås med varandra. Det är långt till närmaste tätort genom många vägskäl. Ingen orkar ta sig hit och bråka.

Den andra verkligheten är på tidningssidorna. Läser jag inte dessa är Världen god och ondskan långt borta.

Verkligheten tar semester om man håller sig från Internet. Jag har svårt med det. Jag har alltid varit nyfiken på Världen från den dagen jag kunde läsa rubrikerna i morgontidningen.

Jag såg nu en rubrik: svenska IS familjer snart hemma i Sverige. Den väckte frågan: vad är en svensk person och vad är hemma? Tidningarna använder ordet ”familj”. Det känns så mjukt, stackars familjer, små barn, oroliga föräldrar i ett skitläger. Offer.

Hemma i Sverige. Låter som om dessa kvinnor hade hamnat i fötterna på ett krig helt ofrivilligt, lik överfall på en semesterort. Vad är hemma för dem? För IS medlem är det nog ingenting annat än en seg dröm idag. IS paradiset har kollapsat. Nu vill kvinnorna tillbaka till Sverige, få lägenheter, daghem, skola, sjukvård och bidragen de förkastade.

Undervärdera dem inte. Integration är en fantasi, ett politiker ord som bara finns på papper.

Jag vill inte integrera mig med IS världsbild. Och de har inte velat integrera sig med min.

UK drog kallt medborgarskapet av en som deltog i andra länders – Syriens – krig genom IS. Det är väl även för svenskar olagligt att delta i krig för något annat land än just Sverige? Men i jämlikhetens land Sverige ses kvinnor som naiva offer.

I oktober 2020 gjorde UD det första officiella konsulära besöket till lägren i nordöstra Syrien. UD gjorde då orosanmälningar för barnen där enligt Socialtjänstlagen till den svenska Socialtjänsten.

”Grunden för orosanmälningarna är att miljön som barnen lever i, och har levt i, har en stark negativ påverkan på barnens psykiska och fysiska hälsa även om inget barn är akut sjukt”, skriver UD:s presstjänst.

Nog så sant. Barnen har det för jävligt eftersom deras föräldrar sket i barnens bästa. Frankrike har försökt rehabilitera ”IS barn”. Det var inte enkelt, milt sagt. Jag tvivlar på att Sverige är mer lyckosam.

Har Sveriges Socialtjänst ansvar för barn i andra länder? Gäller det alla barn som har svensk anknytning? Kanske Världens alla barn? Även semesterfirande föräldrar som söp bort pengarna, andra som har emigrerat men hamnat i svårigheter, dumbommar vilka inte räknade ut konsekvenser, biståndsarbetare som hamnade i krig?

Sverige ska ta hand om sina medborgare, vart än de är. Då åker UD och räddar folk?

Nej. Åker du ut ska du se till att ha resurser som försäkringar och egna pengar. Du ska inte resa till länder dit UD avråder dig från att åka. Syrien är ett sådant land. Ursprungligt beslut om avrådan till Syrien togs 28 april 2011, det gäller än. Eget fel om du hamnar i fötterna på ett krig.

Är jag spydig? Absolut inte. Jag försöker dra en slutsats av UDs agerande. När min familj med flera, många med barn, hamnade i ett krigsläge på ett svenskt biståndsprojekt där vi arbetade, sa UD ungefär: skyll er själva, åkte ni inte frivilligt dit.

Mycket i svensk vänsterpolitik och media handlar om vår välvilja och att göra gott, mer än eventuella personliga skyldigheter och egen vilja. Den Lutheranska kristna moralen att vända andra kinden till och förlåta hur många gånger som helst styr mycket om vår hantering av kriminella, klaner, immigration, diverse skurkar och vem vi tycker skall ha vårt hjälp. Trots att religionen är död i Sverige följer de flesta svenskar dess regler instinktivt. Vi tycker hellre synd om folk än ställer ens normala krav på uppförande.

Vi är så humana att vi går under.

Är allt egentligen vårt eget fel? Vi lyckades inte visa det i Sverige bosatta IS anhängare att livet i Sverige är bättre än att vara våldsverkare i Syrien. De åkte med svenskt pass, vissa fick även sina sociala förmåner skickade till det nya hemlandet. Är inte det acceptans?

Vi hade noll koll.

Har vi kontroll över vilken väg vi väljer för vårt land och vilka konsekvenser det ger är en bra fråga.

Kommentarerna avstängda.

Föräldraansvar och Regeringsoro.

Jag står inte ut med att se att barn ska fara så illa, säger utrikesminister Margot Wallström på Facebook. Hon menar då barn till IS terrorister och deras anhang.

Ömmade hon för de kristna barnen som har varit sexslavar, halshuggits eller som har förlorat sina föräldrar i IS medlemmars framfart? Vi gav inte dem fristad om de lyckades ta sig ur terrorsektens våld. Eller alla andra föräldralösa lidande barn? Flickor som gifts bort, barn som svälter? Gjorde hennes Regering något för att stoppa terrorresor i princip? Visst, det är bra att vara humanitär, det är bara så få utvalda som får känna medömkan.

Låt oss strunta i det känslomässiga och vara praktiska i stället. Hur skulle det fungera att hämta hit barnen? Transport med bilar och Riksdagsplan och då plockar vi in alla som säger sig vara svenska? Inga problem.

Så, vilka är barn? Vilken ålder? Det har ju blivit ganska flytande med åldern i Sverige när de afghanska pojkarna skulle få stanna eller när läkare börjar omvandla flickor med könsdysfori till pojkar. I det första fallet blev många barn fast de var över 18, vissa väldigt många år över. I det andra blir 14 –  15 år gamla flickor vuxna nog och helt kapabla att besluta själv om operationer för sin nya könstillhörighet fast de inte ens hade passerat grundskolan och inte kunde rösta.

Så, vad är ett barn? Enligt barnkonvention är ett barn en person under 18. Jag tror att många i Regeringen ser igen enbart värnlösa små barn och inga ”17 år” gamla pojkar som deltagit i strider. Även många av de yngre pojkarna har vi sett med vapen i handen i gång att mörda folk. Så vad är ett barn i detta läge?

Hur tänkte man omhänderta barnen? Kan man bara ta dem ifrån föräldrar eller hade man tänkt sig omhändertagande genom LVU? Men det innebär ju utredning, överklagningsbart beslut genom Socialtjänsten och rättegång. Vid omedelbar LVU måste ändå de omnämnda stegen ske. Jag kan inte se den möjligheten. Använda LVU i ett annat land är inte möjligt även om föräldrarna i detta fall har vanvårdat barnen.

Om föräldrar frivilligt ger bort sina barn måste de få anknyta till barnen här. Kan omhändertagandet vara mer traumatiskt med förlust av barnets enda trygghet än att få mer mat i Sverige, kanske hos främmande människor? Har Wallström varit med att omhänderta låt oss säga sexårigt barn som far illa från sina föräldrar, barn som inte vill lämna dem? Jag kan garantera det är traumatiskt för alla inblandade. Jag har sett både polis och socialtjänst gråta, inte bara barnet. Trots allt är en förälder det enda stöd och trygghet barnet har där borta oavsett om denne ägnade sig åt halshuggning, stötta sin make  terrorist, misshandla tillfångatagna eller som alla påstår sig ha gjort: kört ambulans och lagat mat. Vart försvann alla terrorister när bara ambulansmännen är kvar?

Enligt Barnkonvention punk 9 och 10 :

  1. Barn ska inte skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa. (Det är väl odiskutabelt att dessa föräldrar saknar omsorgsförmåga? )
  2. Barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.

Hur vet man vilka barn är födda i Sverige ifall pass saknas? Vilka är barn till svenska föräldrar? Om föräldrarna inte är svenska medborgare, bara hade uppehållstillstånd, är deras barn då svenska när de är födda i Kalifatet, inte i Sverige? De fick till och med födelseattest från Islamiska Staten där. En svensk familj som fick barn för tidigt i Polen under semestern fick inte svenskt medborgarskap automatiskt för barnet vid hemkomsten, det blev problematiskt.

Om barnen är föräldralösa? Hur vet vi det? IS har knappt producerat hållbara dödsattester. Det var krig.  Man borde prioritera de föräldralösa barnen, men hur? I en desperat situation är lögn en billig utväg. Det är helt omöjligt för oss att med säkerhet veta vem död är och vem lever och vems barn.

Jag kom att tänka på en patient som visade sig ha en svår från mor till barn överförbar sjukdom. Vi ville då testa familjens alla barn för att kunna sätta in åtgärder vid behov. Dom två behöver ni inte testa, sa hon. De är inte våra. Familjen hade fått betalt att ta barnen med sig som sina. Det är inte möjligt att göra undersökningar i ett flyktingläger om ens biologiska tillhörighet tror jag. Man får bara tro.

Rövar vi kanske bort andras barn? Vad säger vi då när deras föräldrar står på gränsen och kräver anknytning? Eller väcker talan mot oss? Hoppsan, vi var naiva?

Barnens situation är föräldrarnas ansvar. De åkte till terrorsekten frivilligt, i strid med UD:s uppmaningar och rekommendationer. Information om läget i Syrien fanns tillgänglig. De valde att leva där till det bittra slutet. Kanske var de också naiva men det är ingen ursäkt. De är inte mer skyddsvärda än andra flyktingar i andra läger. UD:s konsulära praxis är klar. Svenskar som fått problem utomlands ska inte tas hem på det allmännas bekostnad.

Däremot borde vi hjälpa flyktinglägren med mat och vad de behöver. Vi kanske gör det? Kurderna har det tungt nog. Vi bör uppmana Syrien och Irak att sätta i gång med processen med åtal för terrorbrott eller någon sorts Tribunal – hur de nu kan göra det. Det är faktiskt deras vilja och lagar som gäller. Kriget var på deras mark. Vi kan bara skämmas över att ha närt terrorism och fortfarande gör det.

Nu är jag tämligen säker på att både föräldrar och barn kommer att hämtas till Sverige med  Regeringens goda minne och få någon sorts tycka synd om status och de får frekventera  TV soffor. De grymheter barnens föräldrar begick tonas ner. Alla var bara hjälparbetare! Barnen växer i tron att de är särbehandlade eftersom deras föräldrars värld kolliderar hårt med vårt. Daghem botar inga barn, ännu mindre skolan. Risken är – igen – att en ny generation växer upp i Sverige, men ändå inte.

Radikal islamism är ingen tillfällig trend utan djupt allvar. Faktum är att integration är bara ord i dessa fall.

Bild: Varför en bild av får? Ville inte ha en terrorbild. Får anses ju lite dumma och har flockbeteende. Huset har också rasat.

Jag tänkte på den här 30 år gamla händelsen när Margot Wallström oroade sig för IS barnen.

När jag vistades utomlands med min familj i ett SIDA jobb blev det ett smärre krig i landet så pass nära att vi hörde skjutandet. Att åka hem var svårt eftersom flygplatsen stängdes för civil trafik och andra förbindelser var knappt existerande. Flera av oss var barnfamiljer. Vi fick veta att situationen var vårt ansvar. Om vi skulle åka därifrån sågs det som omedelbar uppsägning och kostnaden låg på oss. Vi hade ju själv valt att åka dit och jobba. Ambassaden hade inga råd. Om situationen blev värre fick vi förlita oss på Röda Korset som inte fanns tillgänglig. De flesta stannade kvar. En del tog sig ut själva. Läget lugnade sig men de veckor som militärtransporterna och likbilarna åkte förbi oss var låt oss säga spännande.

Skriva sitt blad i historien

Åter ett terrordåd, nu i Nya Zeeland. En eller några arga vita människor tog sig friheten att mörda så många muslimer som möjligt. När man läser första sidan av terroristens manifest ser det helt OK ut  Vem vill inte ha drogfritt samhälle, rättigheter för arbetare, lag och ordning… Men online-manifestet är fyllt med Nazi – ideologi och hat mot muslimska människor Jag vet inte något om resten, vill inte heller.

Terrordåd är inte längre överraskande och omöjligt att begripa. Det är vardag i många länder, liksom förväntat. Vi vet att det händer, bara inte när eller var. Några dagar innan diskuterades i Sverige vilket  ”stöd” återvändande IS terrorister kan få genom Socialtjänsten, om det vore inhumant att försöka dra in deras medborgarskap. Det ropades hjälp från internationell tribunal – som inte finns –  för då slapp vi utöva rättvisa och göra jobbet med kriminella som rest från Sverige.  De IS offer som grillades levande, halshöggs, våldtogs, brukar inte få många ord av statsministern, men idag letade han efter fördömande ord i TV mot dagens terrorist  Brenton Tarrant från Australien.

Standardordet i uttalanden från politiker är alltid ”feg” så även från Stefan Löfven idag.  Jag ser ingen feghet i terrorism utan viljan att skada och total oförmåga för acceptans av annan övertygelse, oavsett vilken ism det nu är. Helt enkelt simpel önskan att vara viktig, ha makt i världen och föra ut sin åsikt, bokstavligen. Skriva sitt blad i historien. Den aktuella terroristen hade sin vridna världsbild noggrant nedskrivet. Så har även de muslimska terroristerna sin tolkning av oss andra.

Våra politiker och media har grubblat över hur vi kan vara tillräckligt goda, icke fördömande, inkluderande. När det inte fungerar utan en terrorist slår till samlas folk, lägger blommor, sjunger och  gråter ihop en stund. Men att fundera på grunden till oron i landet, ta folkets vånda över negativa förändringar på allvar och minimera risken att terrorister faktiskt gör terrorattacker är mer prat än handling. Minimera, för säkra blir vi inte.

Det kommer alltid att finnas enskilda terrorister. Det tycks också vara svårt att bli av med eller förändra religiösa allomfattande system som vill utrota de med andra uppfattningar som demokrati och yttrandefrihet.

Det känns som om terrordådet i Nya Zeeland  antyder eskalering i världen. Men det är inte Nya Zeeland som väcker min oro. För, vi har nog med skit här hemma. Vi närmar oss, kanske vi redan är i tillståndet ”öga för öga, tand för tand”. De som har varnat för lågintensivt inbördeskrig anses ha fel värdegrund och hatas mer än terroristerna själva. De oroliga hånas och tystas på Internet. Vi ska vara goda. Oavsett gärningar.

Bär vi oss åt som  Matt 5:38ff där Jesus säger: ”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom”?

Om något inte fungerar gör inte om det är en bra regel. Dags att sluta med overksam godhet. Frågan är hur?

Terrormanifestets  omslag

Bilden överst har inget med terror att göra men röda himlar anses olycksbådande även om vi tycker de är vackra. Efter bilden blev det riktigt oväder med fallna träd och folk fick hålla sig inne.