Nu börjas det igen. Striden om barnens luciafirande. Skall föräldrar få vara med eller är de bara onödiga och ovälkomna. Det återkommer årligen. Vilken makt rektorerna, och personalen tar över föräldrar. Vems barn, vems regler ska gälla för en tradition att fira Lucia ihop med barnen som uppträder med ett Luciatåg. Trodde att skolor och dagis vore stolta över sitt Luciatåg och vill gärna visa det till föräldrar och släkt. Men vissa ser föräldrar som störande ovälkommen moment.
Man skyller också på skyddade identiteter hos föräldrar och att barn kan råka illa ut när bilder sätts på sociala medier. Det kan omöjligen finnas skaror av barn vars föräldrar är i den situationen. Det bör räcka med förbud att publicera bilder av andra än egna telningar och deras godkända kamrater. Eller samla in mobilerna om folk inte fattar.
Vissa går så långt att de hänvisar till FN barnkonvention och påstår att ha föräldrar som åskådare i luciafirandet inte är till barnens bästa.
En rektor menar, barnen mår dåligt av uppträdandet och tar stöd för sitt beslut i FN:s barnkonvention. Hon menar att det är för barnens bästa. Men det får föräldrar att rasa.
Låter som en ljusskygg verksamhet. Hur blev barnen så sköra att de mår illa av att vara en Lucia eller tomte samt ha föräldrar i närheten.. Är det inte meningen med förskolan att övervinna rädslor och göra något i grupp. Är det inte viktigt att ha några traditioner. Förstås skall inga tvingas. Klä ut sig gillar dock de flesta. Att sjunga kan vara svårare. Skall inte föräldrar ta del av både förskolans och skolans verksamhet. De är trots allt huvudansvariga för barnens väl och utveckling.Barn vill visa föräldrarna vad de kan.
Jag har varit med i Luciafirandet i en förskola. Det skedde ute på gården. Hela tjocka släkten var där. Föräldrar tog ledigt, Ve den som inte hann. Det var ju viktigt för barnen att någon anhörig var där. Barnen var glada, många Lucior och tomtar, föräldrar fotograferade sina egna barn kanske ihop med bästa kompisen. och sedan gick alla hem och hade fika hemma. En absolut trevlig tillställning. Jag vågar påstå att det var för
Jag har dig nu i mina böner, sa kvinnan jag hade mött halvvägs i Kearsarge Pass, dag 58. Hon gick neråt, jag upp och vi pratade en stund med varandra och fortsatte sedan vidare på var sitt håll.
Även om jag inte är det minsta religiös tackade jag med ”God bless You”. Ber någon för dig skall du återgälda det, tycker jag.
Hon var den andra som önskade Guds välsignelse för min vandring och på samma dag. När jag passerade ett hus på gatan på väg från Independence, där jag fyllde på mat, ropade någon efter mig. En kvinna kom ut från huset till gatan med en skål i händerna. Hon hade kakor i den och bjöd mig flera. När hon frågade varifrån jag kom blev hon nästan tårögd. Sverige. Lucia.
Hennes farfar var från Sverige. Hennes far hade hållit hårt i de svenska sederna. Han hade lärt sin dotter Luciasången och hon hade lussat för omgivningen sedan hon var 9 år gammal. Hon bjöd då på pepparkakor, även det var ett gammalt svenskt recept. Lucia var mycket uppskattat. Nu var hon 75 år.
Jag lussar än, sa hon, men sjunger inte mer. Jag tror folk är glada för det.
Hon kunde inte ett ord svenska utöver sången som var nedskriven. Hennes döde far var också usel på svenska. Men Luciatraditionen var något värdefullt från farfars gamla hemland. Här hemma nagelfars Luciatraditionen. Det ses som förtryckande och odemokratisk till och med. På kvinnans gata i Independence var det bara en omtyckt fin tradition.
Hon lovade att be för mig när vi skiljes åt.
Dessa två kvinnor var några av de många amerikaner som fann mening i livet genom tro och religion. De är många. I en stor undersökning av PEW institut gav familj 69 % arbete 34 %, pengar 23% och tro 20% mest mening i livet i flervalsfrågan. Ja, pengar vann över tron. Men när frågan stramades åt till att nämna det viktigaste av allt var familj 40% följt av tro 20% det som gav mest mening i livet. Ateister nämnde förstås andra saker än tro som meningsfulla ting i livet. Ekonomi, hobbyer, vänner och resor fanns högt på deras lista.
Även ”being outdoors” ses som viktigt i USA. Hur man exakt menar vet jag inte men de campingar jag var på var fulla och överallt på leden träffade jag dagvandrare, jägare med sina pilbågar, hundägare, familjer, pensionärer… Så klart var majoriteten av PCT vandrare också amerikaner. Här hemma kan jag gå i skogen som ligger sju minuter från mitt centrum alldeles ensam, även på en söndag med vackert väder.
Undersökningen är intressant och visar även skillnader i vad viktigt är beroende på utbildning och ekonomi samt härkomst. Jag undrar hur en svensk undersökning skulle se ut?
Vad ger mening för dig i ditt liv? Vad är det viktigaste för dig i livet?
Jag har aldrig träffat så många hjälpsamma och vänliga personer som i USA. Vissa små städer nästan tävlade i att vara den mest hiker vänliga. Man behövde inte ens fråga efter hjälp, folk kom spontant fram till en och frågade om de kunde göra något. Amerikanarna var öppna, positiva, hjälpsamma och nyfikna. De var lätta att prata med, oavsett om vi pratade om området vi nu stod i eller politik. Ingen av dem jag frågade om deras åsikt om presidenten lät bli att svara. Jag tyckte det var rent av otroligt. Jag vet knappt vad mina barn röstar på. Skulle jag fråga ut grannarna slutade de säkert prata med mig? (Ja, jag återkommer med min oseriösa Trumpundersökning och meddelar också vart fanns den bästa äppelpajen. Någon dag.)
De jag pratade med var nyfikna på Sverige. De som visste mer om oss var både positiva och smått fundersamma över vår politik och även totalt felinformerade. Till ex. att all sjukvård från början till slut var helt gratis, 0 kostnad, bara att välja vad man ville. När jag sa hur verkligheten var och vilken kö min läkardotter hade suckade en och sa ”Ni har er Obamacare”. De blandade inte alls oss med Schweiz. Jag måste säga att mitt väl så kritiska och negativa sinne förändrades – lite. Jag ser mer positivt på mänskligheten, hur tokigt det än kan låta. Det USA jag mötte på leden eller i mindre orter kring PCT var de good guys.
Bad guys höll sig annanstans. Det finns gott om plats i USA, ett land med ca 7 700 000 km² yta.
Jag pratade med flera f.d. marinsoldater. Just dessa som jag pratade med hade stabila förhållanden eller de hade hittat både arbete och liv igen efter Vietnam, Kuwait, Afghanistan och Irak. Men på varje ort jag fyllde på mat såg jag information över hjälp till ”våra veteraner”. Även om soldaterna hade haft funderingar över det rätta – skulle vi vara där eller inte – hade de gjort vad som förväntades av dem. De hade valt yrket. En hade röjt minor mm efter Kuwaitkriget. En annan hade hämtat hem folk från Hanoi vid det bittra slutet.
En man hade gjort två vändor i Irak och var inte glad över utvecklingen efteråt. Allt var förgäves. Demokrati växer inte ur gevärspipan. Skulle vi ha varit där var en bra fråga som det heter. Skulle vi ha stannat tills allt hade stabiliserat sig var en annan.
Han var nöjd med de något isolationistiska tendenser, Amerika först, som Trump visade. Vi är inte hela världens räddare eller ekonomisk stötta. USA först, sedan andra. Vi har nog skit här hemma. Nu körde han buss i stället tanks. Han släppte av mig på icke hållplats i Chester (leden var stängt på grund av brand så jag både liftade och åkte buss runt) så jag skulle få kortare väg tillbaka till leden.
Vi tog varann i hand och tackade för samtalet. God bless You.
Jag mötte två män, mariners, med sina söner ute på jakt i norra Oregon. Efter att ha berättat vilka djur jag hade sett och vart den sista dagen övergick vi till politik. Ja, de hade röstat på Trump, De undrade vad jag trodde om Sovjet och riskerade Sverige att drabbas. Vi var överens om att Putin är en nyckfull person och att sia nästa drag är mer än vi kunde. Putin kommer att trakassera Ukraina igen så fort de närmar sig EU det minsta. Han har svårt att stå ut med Sovjets spruckna imperium. Han vill ha Sovjets Förenta Stater och helst mer. Men även han har försvagats med tiden. Vilka drar i trådarna bakom honom är en bra fråga. Sverige kan ligga risigt till.
Hoppar han på er så kommer vi, sa männen.
Vi är inte med i NATO. Vi är inte så snälla mot USA med tanke på hur media behandlar er president, svarade jag.
Vi kommer, sa de skrattande, vi ogillar ryssarna ännu mer.
Vi ogillar ryssarna ännu mer. Skulle jag vara lugn? Deras två söner lyssnade intensivt och nickade ibland. Den äldre läste kinesiska som andra språk. Det var det populäraste valet i hans skola. Inte spanska?
Vad ska man ha spanska till?
Vad ska man ha vissa språk till? Kanske svenskan kommer att dö ut likaså som våra seder? Men någonstans i USA firas fortfarande Lucia. Någonstans väntar än några svenskättlingar ivrigt på den svenska veckotidningen Kvällsstunden. Sverige är nära, ibland, fast den amerikanska drömmen var ett bättre val.
Bilder: på väg till pass och utsikt från passet dag 58.
Nu börjar det igen. Förskolorna portar föräldrarna från Luciafirandet. Barnreservaten skall vara föräldrafria. Ettåringar gråter när föräldrar, farmor och morfar kommer till Luciafirandet. Jag har alltid hävdat att små barn under tre år inte ska vara i kollektiv omsorg så de slipper gråta. Nu har jag ytterligare bevis på det.
Men vad är det för daghem/förskola där ettåringar tvingas gå i luciatåg och sjunga för personalen? Är det inte de äldre barnens uppgift, en uppgift de faktiskt längtar efter att få visa till föräldrarna?
De är inte daghemmets egna barn. De är sina föräldrars ungar.
Skulle inte daghem samarbeta med föräldrarna? Skulle inte föräldrarna få ta del på daghemmens aktiviteter, pedagogik och daglig liv? Skall inte daghemmen vara väldigt öppna för insyn när det ena fallet av sexuell våld mot barnen efter den andra uppdagas i daghem? Kan någon lämna sina barn till ett daghem där föräldrarna portas för att de bara får barnen att gråta?
När nu daghemmet skyller på att främmande människor skrämmer barnen och därför lussas det bara för personalen, har de garanterat inga vikarier, eller? Gardiner dras också för när sopgubben kommer? Och så klart går man inte ut där risken att träffa andra människor finns?
Att skylla på föräldrarna visar på hur daghem tänker om dem. Besvärliga människor, låt oss slippa dem.
När Hållängets förskola i Örnsköldsvik firar lucia i år är föräldrarna inte välkomna. Anledningen är, enligt förskolechefen Helena Nurmesjärvi, omsorg om barnen.
– Det är utifrån barnen som vi ha beslutat så. Många barn gråter och förstår inte varför det är så mycket folk och främmande människor hos oss. Det är svårt att förklara för ett- och tvååringar varför det kommer folk som de inte känner, säger hon till Örnsköldsviks Allehanda.
Bild överst från Luciafirande i ett daghem i Umeå där hela tjocka släkten brukar komma och inga barn gråter. Rena festivalstämningen med minst hundra anhöriga.
