En popstjärna tycker att vi ska få prata på bio. Det ska vara party med kompisar. I biosalongen alltså. Skit i om vi hör skådespelarnas repliker, våra egna röster är det som gäller. Vår kulturministern har också gett sig i diskussionen och tycker att pratbio kunde väl finnas. När småbarn går på bio är det ju inte så tyst. Det är väl lite skillnad. (Har hon inget viktigare att göra än kommentera folk som inte vill uppföra sig?)
Nej, vi ska aldrig växa upp. Låt oss vara barn med en hjärna på max 14 år (ursäkta ni smarta barn) men med de vuxnas fördelar. På vissa mindre roliga områden är det ju så. 15 åringar som skjuter ihjäl folk. Bio är väl inget att ens prata om, snacka på bara. Respekt för andra som vill höra talet på bio är ute.
Dötyst är det aldrig på bio men det lilla bryr sig ingen om.
Låt oss ta det några steg vidare. Varför vara tyst på operan? Alla kan väl sjunga. Ska bara de på scenen höras? Eller teater. Var och en har sin egen föreställning i salongen. Likaså föreläsningar. Varför tror man att den där människan på podiet vet bäst. Täpp till munnen på den bara.
Jag som sa till den som var tvungen att kommentera högt när jag föreläste. Var vänlig och lyssna tyst eller gå ut. Frågor och kommentarer tar vi efteråt. Vilken gammaldags dummer jag var.
Om det bara vore på bio där evig pladder ger öronvärk! Det kan vara en ren plåga att åka kommunalt. Bio kan vi avstå från det är därför CD och streaming uppfanns men ibland måste vi ge oss ut till en värld där alla skriker till sina mobiler.
Ljudsmuts.
Ett av de häftigaste upplevelser jag har haft var tystnad. En så total tystnad att det enda som hördes var ens egna hjärtslag och andning.
Det var förstås i ödemarken. Den första gången var nästan skrämmande, som om Världen hade upphört att existera.
Som yngre gick jag ofta på bio, ibland såg jag två filmer på min lediga dag. Ensam eller med vänner. Det var många franska filmer med existentiell tema och försök till nya filmgrepp som långa tagningarpå -60 talet.
Typiska filmer var ”I fjol i Marienbad” regisserad av Alain Resnais eller Jean-Luc Godard´s ”Till sista andetaget”. Eller ”Hiroshima mon amour” som faktiskt är den första filmen jag har sett när jag lyckades ta mig till bio fast åldersgränsen var 18. Jag var yngre och kontrollen var noggrann – då.Bio var synd, sa mina extremt religiösa föräldrar.
Efter bion brukade vi gå till ett fik och diskutera genom filmen ur alla synpunkter. Vi alla sysslade med konst i någon form utanför vårt arbete för brödfödan och hyran. Det hände att vi gick och såg filmen en gång till.Eller en tredje.
Och vi var tysta. Få av oss kunde franska men tonfallet hos skådespelaren avslöjade ändå mycket.
Nej, film är nog bäst hemma även om den mindre duken – Tvn alltså – har sina nackdelar.Det blir nog en film idag efter tvättstugan.
Bild. Luottolako i Sarek, en tyst plats utanför allting.
Jag växte upp i ett strängt
religiöst hem där synd, straff och syndaförlåtelse hade en central roll. Gud
skulle straffa mig om jag inte var lydig mina föräldrar. Genom straff och
förlåtelse skulle jag bli en frälst god anständig person. Mina föräldrar trodde
ärligt på detta. Jag tyckte ofta straffen var orättvisa. Med tiden lärde jag
mig fejka min ånger och bön för förlåtelse. Jag var en duktig skådespelare med
alltid den största rollen i skolans pjäser.
Så… Jag tror att min mor såg genom det. När jag blev tonåring och
självförsörjande vid tolv vände situationen sig. Jag blev jämlik, vuxen.
Jag hade nu insett livets
hårdhet och fattigdom, kunskapsbrist och kamp för dagligt bröd. Jag förlät mina
föräldrar. Många andra barn hade det likadant. Jag trodde inte på Gud längre
men höll mina åsikter inom mig.
Jag tror att etik och moral lärs till barnen väldigt tidigt. Man väljer mellan det goda och det onda, det krävande och det lättsamma. Jag är inte så säker på att ekonomin, det föräldrarna har och ger till barnen har någon avgörande betydelse. Om så, vore ju alla fattiga kriminella. Jag och mina syskon, mina barn hade blivit det. Världen och vad vi äger och har är dock helt annorlunda nu än i min barndom. Det finns mer att sukta efter. Normerna är inte likadana nu.
Finns förlåtelse idag? Straff är borttagen genom lag. Även för de kriminella gäller någon typ av vård eller bara imaginär smäll på fingrarna. Man får inte längre slå barn, som rätt är. Men ibland har det blivit absurt när lärarna inte kan tillrättavisa barn och föräldrar motsäger inte barnens uteliv i knarkhörnan på torget. Den fria fostran är ingen fostra alls. Det blir svårt att orientera sig i livet utan en grund om rätt och fel. Flera unga hamnar helt snett i jakten på pengar och ”respekt”.
Säkert är dock att Gud har
ersatts av mammon och det är inget stabilitet i det.
Idag, när döden är så närvarande, kan det finnas flera som undrar över himmel och helvete. Skuldkänslan kan övermanna oss. Den stora om jag hade gjort så, är närvarande. Tiden kan inte backas tillbaka. Förr bad man syndaförlåtelse genom en präst. Han kunde ge absolution om vi bad och ångrade oss. Hur gör man idag? Kanske inte alls?
Fängelsehåla i Rom
Jag minns en av de ”stora”
kriminella, nu liggande i sjukhus på låst psykiatrisk avdelning. Han hade
drabbats av elakartad snabbväxande cancer. På grund av snar död och behov av viss
behandling slapp han fängelset sin sista tid. Jag satt som vakt för honom,
extrajobb på samma sjukhus där jag arbetade som kurator och terapeut. Jag tror
inte att han planerade ta sitt liv, han skulle ju dö snart, men som kriminell
ansåg man att han skulle bevakas.
Han hade börjat med snatteri och slutade med ett mord. Så många brott …hela livet var som tagen ur en dålig kriminalfilm, inte från verklighet. Följaktligen hade han inga som brydde sig om honom. Kvinnorna försvann när pengarna sinade eller fängelseporten slog igen. Den som var kvar i livet var en syster men hon hade sagt upp bekantskapen länge sedan. Den enda personen som än hade kontakt med honom var en annan kriminell kumpan på en sluten psykiatrisk klinik. Ni vet, dömd till vård i stället fängelse på livstid. De fick ringa till varandra en gång i veckan, avlyssnad samtal, tio minuter. Jag tror inte att de avlyssnade på den kliniken där kompisen vårdades. I annat fall hade de avbrutit samtalet. Jag fick bara avbryta om min patient sa något olämpligt.
Jag tog flera extra pass,
enkelt jobb där man bara satt eller gick efter patienten.
Efter någon dag började patienten
prata till mig. Han frågade om jag kunde hjälpa honom. Han hade ångest över
sitt liv. Ville han ha en präst? Nej. Han trodde inte på Gud men våndan över
spillt liv var rejäl. Han ville göra något. Han frågade mig vad han skulle
göra. Det var alltför många människor han hade sårat och skadat. Vad skulle jag
säga? Jag föreslog att han skulle be
ursäkt och skriva ner det, förutsatt ångern var ärlig.
Jag arbetade i normalfall
med missbruksterapi och att skriva brev till sig själv eller någon man hade
sårat var en av metoderna. Man behövde inte skicka brevet till den andre om man
inte tordes, bara klargöra sig själv situationen och sina göranden.
Den dagen ringde patienten
med mig sitt veckosamtal till sin kumpan. När mannen i andra ändan började
prata om planering för nästa kupp och hur han lurade den psykiatriska vården så
han blev utsläppt la min patient bara ner luren, avbröt samtalet och ringde
inte honom mer. Light bulb moment? Han bad om papper och penna, sedan vissa
telefonkataloger för att hitta de människor han sårat. Han skrev brev till alla
han kunde hitta.
Något brev kom tillbaka med
adressat okänd. Han fick några ilskna brev tillbaka där brevskrivaren önskade
honom till helvetet. Han var dock inte ledsen. Han väntade snarare att någon
kom in genom dörren och sköt honom. Efter en vecka fick han ett besök. Det var
hans syster. De hade inte träffats sedan hans andra fängelserunda. Nu höll de
om varandra och grät ihop.
Sedan bad de mig att vara
som stöd när stunden var inne.
Jag satt en lapp på tavlan i personalrummet. Ring mig när XX är döende oavsett tid. Jag lovade att komma till avdelningen då. Han började tappa andan på Juldagen och dog på morgonen Annandag jul och ingen ringde mig, eller systern. Det var ju helg, du skulle väl inte komma då, sa någon.
Hans kumpan släpptes något efter, han var färdigvårdad och på så sätt hade suttit av sin tid. Dock hamnade han bakom galler tämligen omgående. Hans plan gick inte så lyckosamt. Kanske borde de ha hållit rutinerna vid telefonsamtal, att lyssna på samtalen. Men vissa fångar blir någon slags ”kändisar” även för personalen, oavsett vad de har på sitt samvete.
Det uppstår olika bindningar mellan vårdare och kriminella, som även för mig och den i cancer döende mördaren. Ibland är det inte till fördel för någon. Men någon gång hinner livet i kapp.
Vi tror att folk förändras men alla gör inte det. Kriminalitet blir ett yrke, status och liv. Mord är bara ett steg uppåt på den kriminella karriären. Som en ung man sa utan ånger: Man visar sin förmåga. Han sköt ihjäl en person. Om ett tag är också den mannen ute med sin åldersrabatt. Kanske hinner livet ikapp, kanske inte. Risken finns att han betraktas som hjälte, högt på kriminaltrappan, som de yngre än sysselsatta med narkotikautdelning och springpojkjobb ser upp till. Samhället avslöjar sin hjälplöshet inför de nya kriminella. Det är också en farsot som sprider sig och är svår att stoppa.
Men tillbaka till död, så världsaktuell fråga idag. Har du någon du borde förlåta innan det är för sent?
Helg eller vardag? Fullständigt oväsentligt. Som pensionär har man inga helger och vardagar, de flyter ihop. Det finns andra hållpunkter. De kan innehålla resultat av de negativa sidorna av livet, snarare än något angeläget eller ens trevligt. I min kalender står tider för avlösning, de tider någon från hemtjänsten kommer och jag får gå ut utan att bekymra mig för min sambo. Jag kan inte gå ut ensam och lämna honom. Han skulle irra bort sig. Demens har blivit hans identitet för Samhället, inte det han gjorde under 76 arbetsår.
Livet har krympt. Men tiden är samtidigt oändlig att slösas bort. Jag är en tidsmissbrukare.
Det är länge sedan fredag var början till ett ledigt veckoslut med god mat, vin, slappa kanske med en bra film. Lördag besök på någon konstutställning och söndag åkte vi till en vacker plats i naturen med våra kameror. Så såg helgerna ofta ut på den tiden demens inte hade slagit sönder vårt liv.
Vaskulär demens kan slå till hastigt. Det är som om personen hade fått stroke utan strokemarkörer. Kanske har det lurat stilla på bakgrunden och en dag slår sjukdomen till. Inte han, tänkte jag, han som hade levt exemplariskt liv ur hälsosynpunkt, aldrig sjuk och hade inga kända ärftliga orsaker. Hellre jag borde ha drabbats som är en slarver med mat och nyckfull med motion och arbetade inte 40 utan 60 timmar i veckan.
Men, vad vet vi om vårt biologiska arv? Vad förutsäger det? Hur långt bakåt bör vi titta?
Jag blir mer och mer säker på att det medfödda arvet, våra rötter, är starkare än miljön på det personliga planet. Det har varit nästan otillåtet att prata om ärftliga förmågor och brister i socialdemokratins Sverige fast vi ser det dagligen. Vi har olika personliga egenskaper, styrkor och svagheter. Även sjukdomsrisker kan vara ärftliga. Vissa är begåvade på något, andra på något annat. Oavsett ansträngning kan inte alla bli geniala. Vi kämpar hårt att samtliga barn skall få samma skolgång i samma klassrum men det är inte genomförbart utan offer. De begåvade kläms illa, så även de med svårigheter.
Människor är olika på många sätt trots samhällsfostran från småbarnsålder. Vissa har ordning och reda. Nu menar jag inte Statsministern för han saknar allt detta och är snarare vindflöjel. Andra får inte ihop livet på ett bra sätt oavsett chanser. Jag tror att arvet ger en möjlighetsram men den miljön vi lever i är inte oväsentlig. Omvärlden anpassar oss. Om inte, hade alla destruktiva ismer haft noll grogrund. Inte heller kampanjer av olika slag skulle få genomslag.
Samhället – vi – formar ramar för livet, värdesystem och det outtalade sättet att finna sig i som godtagbar medlem i en grupp. Vi glider liksom in i systemet som omger oss, vi har gjort ett tyst val. Desto starkare påverkan, desto mer blir vi lika den gruppen vi tillhör i. I trånga samhällen är utrymmet smalt för egna val. Man kan bryta sig loss och välja annat liv men det kan orsaka förluster på det personliga planet. I vissa samhällen slutar avvikelse med döden. Det är en daglig nyhet i världen, nu mera även här i Sverige.
Våra personliga val kan ge oanade långsiktiga konsekvenser, svåra att överblicka.
Oavsett arvet kan vi välja att vara en skitstövel eller en bra människa. Det finns alltid ett val, även om det ibland är svårt att upptäcka. För mindre barn är valet stort i händerna på deras föräldrar med Socialtjänsten som sista utpost. Men som tonåring och vuxen väljer man sin identitet och sätt att verka. Jag till exempel identifierar mig som mormor, (mindre som mor eftersom barnen är vuxna i medelåldern) väldigt mycket som vandrare och skribent (inte författare det låter för skrytsamt) men har även en stark tillhörighet i att vara en akademiker och mitt gamla arbete stämplar än min syn på problem och lösningar. Biologiskt är jag en kvinna och det har jag aldrig haft problem med. Trots att jag är anhörigvårdare har jag ingen identitet som sådan. Jag känner mig inte som det, jag är i ett ingenmansland i den frågan trots sex år. Jag bara gör det som krävs.
Man kan förneka sin identitet. Som en missbrukare i diket.
De negativa identiteterna kan vara väldigt starka och svåra att komma ur. Det ser vi dagligen i Sverige. Ego som gängmedlem, terrorist och bråkmakare är nu mera välkänt, tjuv, bedragare och missbrukare är andra mindre önskvärda val.
Det är en folkvandringstid av stora mått orsakad av folkökning, försörjningsbrister och krig. Samhällena förändras. Vi är mitt i en situation där många skall välja att anpassa sig eller inte i sitt nya samhälles regler. Bli oss eller förbli dem? Människor du möter idag kan vara sociala främlingar för dig. Du och den andre kan inte varandras koder. Vem skall integrera sig med vem och i vad? I Sverige är detta väldigt kännbart med en invandring som Regeringen inte hade plan till hur den skall genomföras. Det räckte inte att skriva in att vi är ett multikulturellt samhälle eller är det exakt vad vi är?
Jag tror inte vi kan förvandla mycket av det som är någons arvedel, rötter, uppkommen genom biologin och fostran, speciellt inte det religiöst fundamentala. Vi kan inte göra folk till något annat. Livet är ingen My Fair Lady saga. Det skulle gå någorlunda i ett samhälle med starkt allmänt samhällsidentitet, ”vi som är XX” känsla, men inte i ett multikulturellt samhälle utan överbyggnad som alla samtycker till och känner som sin egen. Vi kommer att vara splittrade, i flera olika samhällen med olika regler.
Denna splittring i vår samhällsmiljö kommer att föras vidare som vår arvedel till våra barn och barnbarn. De som skall betala priset för våra val. Det homogena Sverige och Europa kommer aldrig åter. Det vi har gjort går inte att återkalla.
