Etikettarkiv: identitet

Arv, miljö, identitet – vad gör mig till den jag är?

Publicerat av

Helg eller vardag? Fullständigt oväsentligt. Som pensionär har man inga helger och vardagar, de flyter ihop. Det finns andra hållpunkter. De kan innehålla resultat av de negativa sidorna av livet, snarare än något angeläget eller ens trevligt. I min kalender står tider för avlösning, de tider någon från hemtjänsten kommer och jag får gå ut utan att bekymra mig för min sambo. Jag kan inte gå ut ensam och lämna honom. Han skulle irra bort sig. Demens har blivit hans identitet för Samhället, inte det han gjorde under 76 arbetsår.

Livet har krympt. Men tiden är samtidigt oändlig att slösas bort. Jag är en tidsmissbrukare.

Det är länge sedan fredag var början till ett ledigt veckoslut med  god mat, vin, slappa kanske med en bra film. Lördag besök på någon konstutställning och söndag åkte vi till en vacker plats i naturen med våra kameror. Så såg helgerna ofta ut på den tiden demens inte hade slagit sönder vårt liv.

Vaskulär demens kan slå till hastigt. Det är som om personen hade fått stroke utan strokemarkörer. Kanske har det lurat stilla på bakgrunden och en dag slår sjukdomen till. Inte han, tänkte jag, han som hade levt exemplariskt liv ur hälsosynpunkt, aldrig sjuk och hade inga kända ärftliga orsaker. Hellre jag borde ha drabbats som är en slarver med mat och nyckfull med motion och arbetade inte 40 utan 60 timmar i veckan.

Men, vad vet vi om vårt biologiska arv? Vad förutsäger det? Hur långt bakåt bör vi titta?

Jag blir mer och mer säker på att det medfödda arvet, våra rötter, är starkare än miljön på det personliga planet. Det har varit nästan otillåtet att prata om ärftliga förmågor och brister i socialdemokratins Sverige fast vi ser det dagligen. Vi har olika personliga egenskaper, styrkor och svagheter. Även sjukdomsrisker kan vara ärftliga. Vissa är begåvade på något, andra på något annat. Oavsett ansträngning kan inte alla bli geniala. Vi kämpar hårt att samtliga barn skall få samma skolgång i samma klassrum men det är inte genomförbart utan offer. De begåvade kläms illa, så även de med svårigheter.

Människor är olika på många sätt trots samhällsfostran från småbarnsålder. Vissa har ordning och reda. Nu menar jag inte Statsministern för han saknar allt detta och är snarare vindflöjel. Andra får inte ihop livet på ett bra sätt oavsett chanser. Jag tror att arvet ger en möjlighetsram men  den miljön vi lever i är inte oväsentlig. Omvärlden anpassar oss. Om inte, hade alla destruktiva ismer haft noll grogrund. Inte heller kampanjer av olika slag skulle få genomslag.

Samhället – vi – formar ramar för livet, värdesystem och det outtalade sättet att finna sig i som godtagbar medlem i en grupp. Vi glider liksom in i systemet som omger oss, vi har gjort ett tyst val. Desto starkare påverkan, desto mer blir vi lika den gruppen vi tillhör i. I trånga samhällen är utrymmet smalt för egna val. Man kan bryta sig loss och välja annat liv men det kan orsaka förluster på det personliga planet. I vissa samhällen slutar avvikelse med döden. Det är en daglig nyhet i världen, nu mera även här i Sverige.

Våra personliga val kan ge oanade långsiktiga konsekvenser, svåra att överblicka.

Oavsett arvet kan vi välja att vara en skitstövel eller en bra människa. Det finns alltid ett val, även om det ibland är svårt att upptäcka. För mindre barn är valet stort i händerna på deras föräldrar med Socialtjänsten som sista utpost. Men som tonåring och vuxen väljer man sin identitet och sätt att verka. Jag till exempel identifierar mig som mormor, (mindre som mor eftersom barnen är vuxna i medelåldern) väldigt mycket som vandrare och skribent (inte författare det låter för skrytsamt) men har även en stark tillhörighet i att vara en akademiker och mitt gamla arbete stämplar än min syn på problem och lösningar. Biologiskt är jag en kvinna och det har jag aldrig haft problem med. Trots att jag är anhörigvårdare har jag ingen identitet som sådan. Jag känner mig inte som det, jag är i ett ingenmansland i den frågan trots sex år. Jag bara gör det som krävs.

Man kan förneka sin identitet. Som en missbrukare i diket.

De negativa identiteterna kan vara väldigt starka och svåra att komma ur. Det ser vi dagligen i Sverige. Ego som gängmedlem, terrorist och bråkmakare är nu mera välkänt, tjuv, bedragare och missbrukare är andra mindre önskvärda val.

Det är en folkvandringstid av stora mått orsakad av folkökning, försörjningsbrister och krig. Samhällena förändras. Vi är mitt i en situation där många skall välja att anpassa sig eller inte i sitt nya samhälles regler. Bli oss eller förbli dem? Människor du möter idag kan vara sociala främlingar för dig. Du och den andre  kan inte varandras koder. Vem skall integrera sig med vem och i vad? I Sverige är detta väldigt kännbart med en invandring som Regeringen inte hade plan till hur den skall genomföras. Det räckte inte att skriva in att vi är ett multikulturellt samhälle eller är det exakt vad vi är?

Jag tror inte vi kan förvandla mycket av det som är någons arvedel, rötter, uppkommen genom biologin och fostran, speciellt inte det religiöst fundamentala. Vi kan inte göra folk till något annat. Livet är ingen My Fair Lady saga.  Det skulle gå någorlunda i ett samhälle med starkt allmänt samhällsidentitet, ”vi som är XX” känsla, men inte i ett multikulturellt samhälle utan överbyggnad som alla samtycker till och känner som sin egen. Vi kommer att vara splittrade, i flera olika samhällen med olika regler.

Denna splittring i vår samhällsmiljö kommer att föras vidare som vår arvedel till våra barn och barnbarn. De som skall betala priset för våra val. Det homogena Sverige och Europa kommer aldrig åter. Det vi har gjort går inte att återkalla.

Vem är du och vilken civilisation hör du till?

Publicerat av

”Vem är du?” påpekar Huntington i Civilisationernas kamp. Hur definierar du dig själv? Enligt vart du bor, är född, yrke, religion, språk, kön, kanske som svensk, europé, jurist, student, mamma? Vart hör du till och vem vill du inte vara?

Som invandrare har jag svårt att höra till något land, speciellt när folk hör att jag bryter och de frågar varifrån jag kommer och undrar om jag ska flytta ”hem”. Vad är hem efter ett helt liv här? Men i praktiken är jag svensk medborgare. När jag tänker efter tillhör jag en västerländsk civilisation med kristendom på botten, demokrati, lagstadgade mänskliga rättigheter, valfrihet, kapitalism och yttrandefrihet som ledsagare – fast jag inte ens tänker på detta annat än i undantagsfall.

Individens frihet och lika rättigheter har varit en av ledstjärnorna i den västerländska livsstilen, men de senaste åren har det bildats grupperingar enligt ras, religion, kön och sexuell läggning och dessa grupper kräver särskild behandling och de är högljudda genom medier. Kränkning är modeordet och kränkningarna handlar ofta om religiösa seder och attribut. Huntington skriver följande som kan appliceras till Sverige idag, byt bara ordet amerikanska till svensk.

Historisk sett har amerikanernas kulturidentitet baserats på arvet efter den västerländska civilisationen och deras politiska identitet av det amerikanska credo som de flesta amerikaner är helt överens om: frihet, demokrati, individualism, likhet inför lagen, konstitutionalism och privat ägande. Under slutet av nittonhundratalet har båda dessa sidor av den amerikanska identiteten angripits av en liten men inflytelserik grupp av intellektuella och skribenter. I det mångkulturella samhällets namn har de angripit USA:s identifiering med den västerländska civilisationen, förnekat existensen av en gemensam amerikansk kultur och förespråkat rasbetingade, etniska och andra sub – nationella kulturella identiteter och grupperingar.(Huntington s.400)

Känns det igen?

En av grupperna är muslimer. Idag diskuteras, från regeringar till hatsajter, islamiseringen av de europeiska samhällena. Ingen – annat än politiker – kan neka till att vissa områden i Sverige är” lilla Mellanöstern” med människor vilka lever sitt liv enligt sin kultur och inte kommer att integreras som vi trodde och tog så självklart. De religiösa inslagen är påfallande från kvinnors klädedräkt till moskéutrop. Är den muslimska invandringen givande för oss? Nej, det frågar vi inte, det vore förtryckande, men en undersökning i Tyskland visar att integrationsviljan hos muslimska invandrare från Turkiet är låg. Att flytta till ett annat land innebär inte att man flyttar från sin kultur.

Är islam och muslimska invandrare ett problem? Huntington säger: Västs grundläggande problem är inte islamsk fundamentalism. Det är islam, en annorlunda civilisation vars människor är övertygade om sin kulturs överlägsenhet och som är helt besatt av sin maktlöshet. Islams problem är inte CIA eller USA:s försvarsdepartement, utan det är väst, en annorlunda civilisation där människorna är övertygade om att deras kultur är universell och tror att deras överlägsna, om än minskande, makt ger dem i uppdrag att sprida sin kultur över hela världen. Det här är huvudingredienserna i konflikten mellan islam och väst. ( Huntington  s.283-4.)

För att förstå grunden till vilka vi är och vart vi tillhör måste man läsa Huntington Civilisationernas kamp. Den anger orsaker till världens delning till områden med gemensamma nämnare, senaste kriser och konflikter, deras bakgrund och vi får förklaringar till en del som hände efter boken var skriven.

Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga.( Nydahl)

Blir den stora frågan: när faller den västerländska civilisationen? När kommer en ekonomisk krasch efter festen att leva med lånade pengar, alltså pengar som inte fanns? Överlever vår yttrandefrihet, medborgerliga rättigheter, hög materiell standard, bidragssystem, religionsfrihet när andra kulturer tränger sig på? Kommer vi att försvara vårt sätt att leva? Är det mera tvång och mindre frihet som väntar oss? Blir våra politikers ”tänk bara på nästa valvinst” döden för vårt samhälle som den är nu? Vad blir det i stället vår västerländska livsstil, vår civilisation?

Vilken värld kommer våra barnbarn att leva i är en fråga som känns väldigt aktuell på flera plan – ekonomi, miljö, civilisation – men den frågan drunknar till mediebruset över petitesser och politikernas kamp om fortsatt makt. Vem ställer frågan: vilken kultur vill vi leva i?

Identitet och arbete

Publicerat av

Vad är det som ger vår identitet? Hur byggs det upp och av vilka bitar? Vad väljer vi till och vad väljer vi bort? När man pratar med andra är arbetet en stor del av samtalsämnen. Men vem finns där bakom? Kan arbetet äta upp vårt liv, vara vårt enda uttryck så vi blir en urholkad varelse, med yttre kännetecknen?

Vem är du? Om du beskriver dig vad innehåller beskrivningen? Vad är din identitet? Ditt yrke? Vad är min? Mormor just nu, men vad mer? Vilka är vi – i verkligheten? Hur får vi vår identitet?  Hur påverkar vi barnen till det vad de utvecklas sakteligen till, från livets ömtåliga start tills de lämnar boet? Vilka val har vi mellan barn, drömmar och arbete?

Jag minns en tragisk händelse från förlossningen.  Paniken hade tagit över förlossningsrummet. Den födande kvinnan skrek att hon inte hade tid att vara där. Hon ville att läkaren skulle få förlossningen att avstanna. Var hon rädd? Nej, det såg inte så ut. Hon pratade i sin mobil. Hon hade datorn på knäet. Hon hade affärer att sköta. Hon släppte inte mobilen och efter förlossningen höll hon inte barnet som de nyblivna mammorna brukar göra. Ni vet, som om man aldrig skulle vilja släppa barnet. Hon steg upp omgående för att gå till arbetet och lovade att hämta barnet senare. Hon var inte psykiskt sjuk, hon ledde ett företag. I hennes planering kom barn exakt på den dagen då hon lämnat en lucka i kalendern.

Hon var i kris, men krisen innefattade inte barnet utan hennes identitet. Hon hade, kanske, förlorat en större affär och det kunde hon inte stå ut med. Hon var ett med sitt arbete, där fanns inga nyanser. Hon ville inte ha identitet som mor, inte idag, men kanske den dagen hon vikt för händelsen.

Hur blev detta barns identitet? Blev barnet en som inte finns, osynlig som Det Osynliga Barnet i Mumindalen? Vad blir det av barn som blir övergivna utan förankring redan i moderlivet?

Kvinnliga frontfigurer har tron att man måste klara av allt och samtidigt. Barn får inte hindra yrkeslivet, inte ens ett tag. Män är idealet samtidigt som de är alltings skuld. Regeringen har samma tongångar. Kvinnor kan! Arbete med självförverkligande står högt på agendan. Jämlikhet är honnörsord. Är vi ersättliga som mor och far? Är vi oersättliga i arbetet? Är arbetet den viktigaste existensen vi har? Ibland kan man tro så när orden arbete och arbetslinje ständigt haglar över oss från politikernas mun. Men vi är ersättliga på vårt arbete. Någon annan kan ta över när det behövs. Oavsett om vissa människor lyser klarare på arbetets himmel går världen inte under när deras gärning avbryts eller slocknar.

Ett arbete håller inte oss i handen vid behov. Våra barn är inte utbytbara, arbete är det. I stället att dividera om hur många månader vardera föräldern kan vara föräldraledig från sitt arbete och hur många kronor detta kostar på i kommande pension borde vi prata mer om barns behov.  Det är också ett arbete att ta hand om barnen – ja, när andra utför det.

Även jag har låtit arbetet överskugga livet med barnen. Ibland hade man inget val som ensam mor som behövde öka inkomsten och överambitiös socialarbetare med tron att man hade skyldighet och kunde lösa alla problem.

Forskare betonar vikten av att barn får möjlighet att skapa en god och trygg relation till sina föräldrar genom att knyta an till dem under de första åren. Anknytningsprocessen anses vara av störst vikt under de tre första åren och som allra mest känslig vid ett års ålder. Detta bekräftas bland annat av den framstående anknytningsforskaren John Bowlby. Studier från Barnombudsmannen har dock visat att så många som 30 procent av alla barn i Sverige har en otrygg anknytning till sina föräldrar… Förra året var nästan hälften av alla ettåringar inskrivna på förskola = daghem..

Bryr vi om våra barn?